Idag är det jämt två månader till riksdagsvalet 2010. Enligt de opinionsundersökningar som publicerats under våren är valutgången oviss. Man frågar sig då vad vadslagningsmarknaden säger om valutgången. Det sägs ju att vadslagningsoddsen historiskt har visat sig vara bättre på att förutsäga valreslutat än opinionsundersökningar.

Själv har jag inte kontrollerat påståendet. Men till och från under 15 år har jag tittat på studier om vadslagning som förutsägningsmekanism. Ledande på området är Iowa Electronic Markets vid universtitet i Iowa. (http://www.biz.uiowa.edu/iem/markets/).

Men inte heller vadslagningsbyråernas odds ger ett entydigt svar. Betsson och Unibet tror på en Alliansseger. Nordic bet ger samma odds för en Alliansseger som för en s+mp+v-vinst. Paf och Ladbrokes håller s+mp+v som segrare.

I princip ska det vara så att den byrå som har flest spelare i ett spel har de mest rättvisande oddsen. Tyvärr kan man inte se vilket av spelbolagen som har flest deltagare i denna vadslagning.

Betsson och Unibet har spel också på enskilda partiers resultat. Där är de ganska likartade förutsägelser. Och det är där man hittar det mest anmärkningsvärda resultatet: Sverigedemokraterna får mer än 4 procent av rösterna i valet!

Kd får också över fyra procent, centern under 5,5 procent (hur mycket under säger oddsen dock inget om), Fp över 6,5 medan V får under 6,5. Oddsen är lika stora för att MP får över 9,5 procent som att de får under 9,5.
För M och S har bolagen olika procentsatser. Hos Betson är det 31,5 procent och båda partierna får över detta resultat. Hos Unibet är det 29,5 för M och 32,5 för S. Båda partierna får över dessa reslutat enligt oddsen.

Paf har ett särskilt spel på Piratpartiet där den som spelar på att partiet kommer in i riksdagen får 4,85 gånger pengarna och den som satsar på att de inte gör det får 1,15 gånger insatsen.

På Facebook kan man redan nu rösta i riksdagsvalet. Det handlar naturligtvis inte om det riktiga valen utan mer om ett slags opinionsundersökning. (Men omröstningens upphovsman vill dock inte att det ska betraktas som en opinionsundersökning). Det är svårt att tolka resultatet av omröstningen. Man kan dock konstatera att resultatet skiljer sig ganska rejält från resultaten i “vanliga” opinionsundersökningar. Åtminstone när detta skrivs och 84 895 röster räknats.

Grafen ovan ska, om allt fungerar som det ska, uppdateras varannan timme. När du läser detta kanske resultatet ser helt annorlunda ut än när jag skriver det. Moderaterna är störst med 23 procent, Socialdemokraterna har 19 procent och sen kommer den stora skrällen. Sverigedemokraterna 18 procent. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har vardera 9,9 procent. Piratpartiet 5,9 procent och Folkpartiet 4,9. “Rösta blankt” får 2,4 procent och Centern 2,2 procent. Kristdemokraterna får 1,9 och Feministiskt Initiativ 1,5. “Annat parti” får 1 procent.

Att valresultatet skulle bli som siffrorna ovan tror väl ingen. Men det är intressant att spekulera i vad skillnaderna breror på. Är det demografiska faktorer som spelar in? I siffrorna ovan ingår inte de under 18 år som röstat. De är 13 procent.

50 procent av de röstande är mellan 18 och 30. Där är SD störst med 23% M 20% S 15% MP 11% V 10%. PP har 7 % i gruppen och FP 5%. Blankt 3 % och C och KD vardera 2% och FI 1%.

30 procent är mellan 30 och 50. Deras röster fördelas sålunda: M 28%, S 23%, SD 14%, V 9%, MP 9%, FP 5%, PP 4%, C 3%, KD 2% Blankt 2 %, FI 1%.

De 7 procent som är över 50 år röstar på detta sätt:
S 31%, M19%, V 13%, SD 12%, MP 7%, FP 4%, C PP och KD får varder 3 % och FI 1 %.

Inte heller här känns siffrorna igen från “verkligheten”. Har partierna som är överrepresenterade lyckats mobilisera sin sympatisörer att delta i undersökningen medan t ex Centern inte lyckats? Men med så många röster känns det inte helt troligt. Eller?

Frågan är då om Facebookaktiva skiljer sig från befolkningen i stort på det sätt som undersökningen antyder? Eller?

Tal och seminarier i all ära. Det jag tycker är roligast med Almedalsveckan är alla olika försök att väcka uppmärksamhet. Många försöker fånga medias uppmärksamhet för att få rubriker, andra har fokus på Almedalsbesökarnas intresse. De är i sig en viktig målgrupp för många – eftersom det handlar om opinionsbildare och politiker. Personligen håller jag ögonen öppna efter de smarta sätten. De där idéerna är viktigare än pengarna för att lyckas.

Bordellen i Almedalen är mitt tycke årets bästa uppmärksamhetssatsning. Men den hade kunnat vara lika bra för mindre pengar. Det är tjejjouren i Järfälla som står bakom den. Den lär enligt uppgifter ha kostat 2 miljoner kronor. Det har väckt anstöt. Själva bordellen är en friggebod placerad på vägen upp från hamnen till Donners plats. Att ta fram den boden har säkert varit dyrt även om det knappast handlar om hela 2 miljoner kronorsbudgeten. Det är lätt att vara efterklok men jag tror att en skylt på en vanlig dörr centralt i Visby hade gett samma effekt och varit billigare. Konceptet var nog starkare än vad tjejjouren och deras konsulter trodde.

Schyman och de 100 000 kronor hon brände var däremot inte lika lyckat. Det fångade medias uppmärksamhet som planerat men budskapet kom bort. Jag frågade några Almedalsbesökare dagen efter varför det var just 100 000 som eldades upp. Ingen kunde svara, någon hade ett vagt minne av att beloppet motsvarade löneskillnaden mellan män och kvinnor på något sätt. Även om 100 000 är en jämförelsevis blygsam budget väckte det anstöt hos många att de just eldades upp.

Personligen kan jag inte låta bli att undra om det verkligen var 100 000. Ingen skulle sett någon skillnad om det var 90 000 eller 75 000. Om inte Feministiskt initiativ som organisation lade undan några tusenlappar för bättre ändamål kan jag tänka mig att en eller annan medarbetare gjorde det på privat initiativ.

Prime PR har två år i rad burit runt en Electroluxdammsugare i Almedalen. Även om jag sett den måste jag säga att både budskap och syfte är oklart för mig.

Almegas satsning på att erbjuda bloggare internetaccess och fika tror jag var ett lågmält och smart sätt att väcka goodwill hos en inflytelserik grupp. Möjligen hade man kunna utnyttjat tillfället bättre än man gjorde för att berätta vad man vill och varför man finns.

Bris hade ungdomar som i par gick runt med plakat och spelade musik. Ett enkelt och bra sätt att få folks uppmärksamhet en stund. Men man måste ju utnyttja den där uppmärksamheten också och inte bara bjuda på musik.

Piratpartiet gjorde en slätstruken insats i Almedalen. Ett partytält i hamnen där man serverade lilafärgad slush och parkerat en gul bil som stripats med Piratpartiet. Inga aktiviteter, inget tänk. Sannolikt helt kontraproduktivt. Å så medarbetarna i lila skjortor med namn och befattning tryckt på ryggen ”Hedberg – Distriktsledare”. Jag skojar inte. Det måste varit fler än jag som tänkte ”Hedberg – Gauleiter” och associerade till en annan tid, ett annat parti.
Hur är det förresten. Har vi förbud mot politiska uniformer här i landet?

Morris Packer leder en satsning på ett svenskt deltagande i TTXGP, motorcykel-WM för elmotorcyklar. Morris Motorcycles Racing Team. För fem månader sen var det en mer eller mindre lös idé presenterad i en tweet på twitter. På lördag står teamet på startlinjen för det första loppet på Snetterton i England.

Idag, under Almedalsveckan, presenterade Morris projektet på Donners plats i Visby.

Förutom en kärna bestående av Morris själv, föraren Annie Seel och ytterligare någon person är samtliga som arbetar med satsningen, direkt och indirekt rekryterade via sociala medier.
Men än mer imponerande är att finansieringen också skötts via sociala medier. Både delägare och sponsorer har rektyrerats via internet. Alla resurser såväl know how som kapital har sin grund i s.k. crowd sourcing.

Följ teamets tävlingsframgångar på nätet:
http://www.morrismotorcycles.com

Jag läser i SvD om en en doktorsavhandling om runstenar av Marco Bianchi. En av slutsatserna är enligt tidningen att en del runor kommit till för att runristarna velat visa att de kan skriva snarare än att de har något att berätta. En del runskrifter är tydligen rent av ren rappakalja. Ristarna har inte ens kunnat runorna.

Dessa runstenar skulle alltså ha kommit till för att de som ristat och rest dem ville visa att de hängde med sin tid.

Och där har vi en parallell till sociala medier. En del aktörer twittrar och facebookar nog mest för att visa att de hänger med. Men vad är det för fel med det. Om de inte gör det helt mekaniskt innebär det också att de utforskar möjligheterna med sociala medier. Och förr eller senare kan de förmodligen hitta någon meningsfull användning av social medier.

Gör man det inte kan man åtminstone glädja sig åt att ens fåfänga försök att hänga med inte får samma monumentala dokumentation för eftervärden som skrytmånsarna som ristade runor utan att kunna skriva.

Edit: Det slår mig att många runstenar har formuleringar som “NN och MM lät resa stenen efter…” Så är kanske fallet med runstenarna med rappakalja också. Kringresande runstenskonsulter har sålt in en sten till någon herreman och sen levererat något obegripligt som alla tittat på utan att begripa ett jota och sagt “så fint”. Det är fritt fram att dra paralleller till nutiden för den som vill.

Ärlighet varar längst. Det har vi fått lära oss och för min del både hoppas jag och tror att så är fallet. Tyvärr verkar det dock som att man på Internet kan komma anstötligt långt genom att ljuga och vilseleda.

Var och en som provar att söka på “gratis” eller “free” i kombination med ord som t ex bilder, pictures, illustrations, typsnitt, film eller vad det nu må vara kommer att få många träffar.

De sidor som kommer först i sökmotorns listning kommer att erbjuda 10 000 eller 100 000 free downloadable av vad det nu var du sökte. Men när man tittar närmre är de inte gratis. Ibland är det svårt att förstå vad de har tänkt gömma sig bakom när de blir anklagade för att ljuga. Andra erbjuder några av sina saker gratis. En del erbjuder lågupplösta bilder gratis men bättre upplösning mot betalning, vilket väl iofs inte är att ljuga. En del free-erbjudanden visar sig vara royalty free- dvs man betalar ingen avgift för att använda bilden, ljudet eller vad det nu är. Men man måste ändå betala för den först.

Gratis visitkort låter väl bra? Vistaprint erbjuder mig flera gånger i veckan gratis trycksaker. Och javisst. Trycksakerna är i sitt enklaste utförande gratis och försedda med Vistaprint-reklam. Portot kostar dock. Och det vore naturligtvis mycket begärt att Vista print också skulle betala det för att jag ska få mina visitkort. Men det sluga är naturligtvis att när jag nu ändå måste betala så kan jag lägga några kronor på att slippa vista-print-reklamen och några kronor på att få designa fritt och några kronor på en dekorfärg… och så kostar mina visitkort lika mycket som någon annastans.

Ärlighet varar längst. Men man kommer tydligen undan med denna typ av oärlighet. Annars skulle den vara utdöd. Alla fotografer, illustratörer, kompositörer mfl som ser sig utkonkurrerade av dessa gratis-aktörer kan kanske säga “Så går det” när man beklagar sig över att “gratisföretagen” inte håller vad de lovar och lägga till “när man inte är beredd att betala för något man tänker använda”.

Man påminns åter om det gamla uttrycket “There’s no such thing as a free lunch”.

Ett av de stora börsnoterade svenska bolagen vill bli bättre på att synas i massmedia. Man tycker inte att de produkter och tjänster man säljer får den uppmärksamhet de förtjänar. Ett problem man delar med så gott som alla andra företag. Nyligen fick jag frågan vad jag tycker de borde göra.

Mitt svar blev att de måste börja med att utbilda journalisterna på de marknader där man vill synas. Precis som de själva upplever det räcker det inte med att vara ett publikt bolag, att vara en av de största eller omsätta si eller så mycket. Journalister måste ha andra motiv för att skriva om ett företag eller dess produkter.

Det första steget blir därför många gånger att utbilda journalister. Man får helt enkelt lära dem vilken betydelse det man gör har för samhällets utveckling, för kulturen, för hälsan, för demokratin eller vilken annan nytta man gör.

Man får visa vilka konsekvenser det man gör eller inte gör får för näringslivet, sysselsättningen, miljön eller utbildningen.

Sen kan man börja förklara varför det egna bolagets produkter är bättre än konkurrenterna. Sen kan man berätta hur den nya generationens produkter man nu släpper är bättre än den gamla.

Utbildningsprocessen har dessutom en del positiva bieffekter. Man framstår som generös som delar med sig av sin kunskap, man blir en självklar källa att vända sig till och man bygger relationer och förtroende.

Polisen i New York har gjort en husrannsakan hos siten Gizmodo, som skrev om Apples nya Iphone. En prototyp man kommit över efter att en Appleanställd glömt den på krogen. Husrannsakan skedde rimligen på initiativ från Apple. Ett initiativ som är ett rejält misstag. Frågan är om det rent av är början till slutet för Apple.

Få företag har så lojala kunder som datortillverkaren Apple. Jag tillhörde själv den entusiastiska skaran användare i mitten på 80-talet när Machintosh Plus var en helt revolutionerande upplevelse, ljusår bättre än allt annat (utom möjligtvis de nästan helt okända och dyrare Xerox-datorerna).
Apple var, och är fortfarande för många, inte bara en föregångare när det gällde användargränssnitt och design utan också något mer. En uppstickare, en utmanare, en outsider, kreativitetens vän, en svuren fiende till alla “BMW-driving spreadsheet lunatics” och “number crunching engineers”.

99,6 procent nöjda användare hette det i marknadsföringen och Apple lyckade bättre än de flesta med att få sina användare att bli ambassadörer för företaget och marknadsförare av deras produkter. En strategi som allt fler anammar och som webben gjort lättare att genomföra. En strategi är som klippt och skuren för sociala medier.

Men frågan är hur det går när man nu slår till mot Gizmodo. Rollerna blir omvända. Gizmodo är den lille aktören som gav de mest hängivna entusiasterna information om den länge och med spänning emotsedda nästa version av ikonen Iphone. Apple sätter egenintresset framför användarnas och reagerar som vilket stort vinstmaximerande företag som helst.

Hur kul är det att vara ambassadör för det företaget?

Askmolnet från den isländska vulkanen som satt stopp för flygtrafiken i stora delar av Europa är intressant ur flera vinklar. Inte askmolnet i sig så mycket som hur människor och organisationer hanterar konsekvenserna.

Först kan man konstatera att social nätverkssajter som Facebook och Twitter är utmärkta i just sådana här situationer. Jag vet tämligen väl vilka i vän- och bekantskapskretsen som drabbats på olika sätt. Jag kan alltså ta hänsyn till det i både privat och professionell planering.

Den andra reflektionen är hur olika människor reagerar när de inte kan resa hem som planerat. Några, men de tycks vara förvånansvärt få, löser de praktiska problemen och gör det bästa av ytterligare några dagar på ett resmål de flesta av dem i alla fall ville åka till.

Andra tycks bli mer eller mindre lamslagna och uthärdar dagar i flyktinglägerliknande misär på flygplatsen. Många ägnar sin tid åt att ringa flygbolagen, researrangören, konsultatet, arbetsgivaren och alla de kan komma på och bombarderar dem med argument och krav. Ibland också hot och svordomar.

De “tysta offren” är alla de som är kvar hemma och plötsligt upptäcker att de är ensamstående föräldrar en vecka till eller inser att de måste sköta kollegans jobb också. I värsta fall drabbas de av bådadera och har därtill en äkta hälft i upplösningstillstånd på någon flygplats långt borta.

När askan lagt sig återstår det många intressanta analyser att göra och slutsatser att dra. Ger Askmolnet fler virtuella möten och färre resor framöver. Fast vulkanutbrott är sällsynta och minnet kort, så det är nog en övergående effekt i så fall.
Kommer företag att se över sina resepolicys, fundera över nyckelmedarbetares behov av resor etc, etc.
Många företag har fått testa sina krishanteringsplaner på ett oväntat scenario. (Vilken är ett definierande kriterium för en kris - den är oväntad.) Andra företag inser att de behöver krishanteringsplaner.
Alla företag och organisationer har förhoppningsvis insett att det är lika viktigt att berätta vad man gör och tänker göra som att faktiskt göra något.