Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet
I P1-programmet Medierna i lördags presenterades statistik som Joanna Lokebratt på Retriever sammanställt. Den visar att Alice Bah Kuhnke har nämnts i media nära 3 000 gånger de senaste 6 veckorna. Hon hamnar därmed på 5:e plats bland de mest omnämnda ministrarna. Hon nämns fler gånger än försvarsministern, trots att media under mätperioden skrivit mycket om ubåtsjakten (eller underrättelseoperationen) i Stockholms skärgård.
I programmet diskuteras om Bah Kuhnke utsatts för ett drev. (Liksom denna blogg gjorde i förra veckan.) Röster för ståndpunkten att det var ett drev och röster mot den kommer till tals i god Public Service-anda.
Jämförelsen med försvarsministern är intressant. Den kan nog av en del tas till intäkt för att kulturministern utsatts för ett drev och av andra för att kvinnor granskas hårdare än män. Just i detta fall kan man utan att darra på manschetten avfärda båda de hypoteserna.
Ny som politiker
En del av skillnaden ligger i att Alice Bah Kuhnke är ny inte bara som minister utan också som politiker. Hon har ingen dokumenterad historia på kulturpolitikens område. Inga motioner i riksdagen eller till Miljöpartiets kongresser, inga debattartiklar eller liknande som kan ge en uppfattning om vad hon vill och vad hon tycker. Det enda sättet att få veta är att fråga.
En annan del av förklaringen är att hennes parti (som det sagts av Miljöpartiets kritiker, får man förmoda) inte har någon väldefinierad kulturpolitik. Fältet blir fritt för en initiativrik minister. Hon är inte bunden av gamla ställningstaganden. Det gör henne ytterligare intressant att bevaka.
Konsensus mot konflikt
Försvarsminister Peter Hultqvist har suttit i riksdagen sen 2006 och har varit ordförande i riksdagens försvarsutskott sen 2011. Hans ställningstaganden är väldokumenterade och välkända av de som följer försvarspolitiken.
Den svenska försvarspoltiken bygger på en bred uppgörelse i riksdagen. En uppgörelse över blockgränsen. Valutgången och regeringsombildningen ändrar inte den saken. Kränkningar av luftrum och territorialvatten blir därför en fråga för försvaret snarare än en politisk fråga. Åtminstone i det kortare perspektivet.
Kulturpolitiken däremot är ett område där de båda blocken står emot varandra. En ny regering innebär (rimligen) en ny politik.
Att medias intresse för kulturministern är större än för försvarsministern behöver därför inga drev- eller genushypoteser för att förklaras.
Vaghet och bristande offensiv
Alexandra Sandemalm på Medierna i P1 konstaterar att kritiken har handlat om kulturministers tystnad eller, när hon yttrat sig, hennes vaghet.
– Vi hade inte accepterat en finansminister som efter fyra veckor kan ge som sitt tydligaste besked att finanspolitiken är viktig, säger DNs kulturchef Björn Wiman på tal om hennes debattartikel i hans tidning.
I Medierna konstateras också att de fyra oftare nämnda politikerna får prata sakpolitik. Medan artiklarna om Alice Bah Kuhnke har handlat mer om hennes person och hennes sätt att agera.
Jag kommer att tänka på ett citat som tillskrivits den gamle bankmannen Hans Cavalli-Björkman.
– När jag ser en journalist så springer jag, och oftast hinner jag ifatt.
Varje intervju är en möjlighet för den som har ett budskap. Man kan i och för sig inte alltid styra intervjuerna. Men inte ens i direktsändning, där journalisten eller redaktionen inte i efterhand kan redigera bort frågor och svar, talar Bah Kuhnke om sakfrågor. Hon konstaterar i de intervjuer jag sett att hon vill prata sakfrågor. Men särskilt konkret blir hon inte.
– Satsningar på kulturskolan, mer kultur till barn, fler möjligheter till kulturutövare, nationell strategi för biblioteken, säger hon till ExpressenTV på flygplatsen i Kiruna. Och sammanfattar:
– En kvarts miljard mer till kulturen, tydligare än så kan det inte bli.
by 