Nijmegenmarschen – en 16 mil och 4 dagar lång folkfest

Robert Hultman nyligen dekorerad med medalj för att ha genomfört Nijmegenmarschen andra gången.

Nijmegenmarschen är en marsch där deltagarna går 16 mil på fyra dagar. Det hela började 1909 då det kungliga Nederländska förbundet för fysisk fostran tyckte att holländarna behövde rycka upp sig. Sedan dess har marschen genomförts varje år, förutom under de båda världskrigen. 2006 avbröts marschen efter första dagen. Det varma vädret hade då krävt två dödsoffer.

Nu har jag gått Nijmegenmarschen två gånger. Det är inte mycket att skryta med. Bert van der Lans har gått marschen 71 gånger!

Men man kan också säga att Nijmegenmarschen, eller Vierdaagse som holländarna kallar den, är en folkfest. Marschsträckorna är olika de fyra dagarna men marschen börjar tidigt på morgonen (olika starttider för att sprida ut deltagarna). De första (militärerna) startar vid fyra på morgonen.

I Nijmegen, som är en universitetsstad, har studenterna festat hela natten och hälsar marschdeltagarna med high-fives och ”handhäckar” (ni vet såna där man gör i Bro, bro breja-leken). Välgångsönskningarna ljuder högt ”Success!”.

Första dagen går marschen norrut över floden Waal där brandbåtarna hälsar med sina vattenkanoner. Första gången jag gick, var det ungefär där jag började förstå vilken betydelse marschen har för folk i trakten. Väl över bron möts man av den första av oräkneliga orkestrar. Huvuddelen av orkestrarna är lokala mässingsorkestrar (såna som det knappt finns några i Sverige längre). Många av orkestrarna är militärorkestrar från olika länder. Från Sverige har Hemvärnets i Gävleborgs musikkår spelat båda åren jag gått. Men också olika varianter av rock- och popband spelar längst vägen. För att inte nämna alla discjockeys. De står längst vägen i byarna och en av dem t o m ute på ett öde fält i ett litet partytält. En rätt märklig syn.

En av de många orkestrar som spelar längst vägen.

När morgonen gryr ser man folk som bor längst marschvägen sitta i sina trädgårdar och äta frukost. När klockan närmat sig nio har en del redan börjat servera sig öl. Marschen sammanfaller nämligen med vad som är den första semesterveckan för många holländare.

Från lunch och framåt är det party i många villaträdgårdar. Jag föreställer mig att många som bor längst marschvägen bjuder in sina vänner och bekanta. En del tillställningar är riktigt påkostade med partytält, partyflaggor, barer och musikanläggningar.

Marschen går genom många byar och samhällen. Alla är, utan undantag, smyckade och gatorna kantas av åskådare. Varje uteservering är smockfull och i partytält ser man åldringar i rullstol och t o m sängar betrakta marschdeltagarna när de går förbi. Också daghemmen är där. Barnen vinkar med egenmålade flaggor och vimplar. I många samhällen finns det också en tribun där borgmästaren och andra lokala dignitärer står och hälsar deltagarna.

Hederstribunen i ett av de samhällen marschen passerar igenom.

Längst nästan hela vägen erbjuds det förfriskningar. Barn och vuxna står längst vägen med fat och skålar med gurka och saltlakrits. Just gurka och saltlakrits verkar de vara övertygade om är vad marschdeltagarna behöver. Men det förekommer mashmallows och annat godis. I en by har man däremot kommit till slutsatsen att hårdkokta ägg är vad behövs. Sen förekommer olika typer av kommersiell marknadsföring där sportdrycker och annat erbjuds marschdeltagarna.

Bland barn och ungdomar förekommer också något slags high-five-tävling. Flest high-fives vinner, om jag fattat rätt. Därför står de där med höjda händer och väntar på att bli high-fivade. Man ska inte ha bacillskräck. Det är ju samma händer man high-fivar med som sedan ska stoppa gurka och saltlakrits i munnen.

Folkfest med andra ord. Marschvägen går på sina ställen också genom jordbrukslandskap och längst kanaler. Där är det mer glest med folk och distraktioner. Där är det också glesare med skuggande träd och om det är någon gång som marschen kan kännas en smula tung, så är det väl just där.

Nära gränsen till Tyskland. I bakgrunden skymtar de fruktade kullarna!

Annars är tredje marschdagen, de sju kullarnas dag eller rent av bergens dag, den som många oroar sig för. Då går marschen över Grosbeekhöjderna (kända från Operation Market Garden) precis vid gränsen till Tyskland. Men kullarna är beskedliga och att de skulle vara så många som sju betvivlar jag. Men det är klart jämfört med det i övrigt platta landskapet…

Marschens fjärde dag avslutas på Vierdaagsplein i Nijmegen. Den sista knappa milen går längst St Annastraat som tillfälligtvis kallas Via Gladiola. Det är ett formligt cresendo med ännu fler människor kantande vägen, ofta med skyltar som hejar på någon släkting som går marschen. Många marschdeltagare är också iförda fantasifulla kostymer. Jag har sett féer, svanar och kor för att nämna några. Det delas också ut gladiolusar. Det är för det mesta släkt och vänner som får dessa långa och ståtliga blommor men också främmande människor, som undertecknad, får förvånat ta emot en eller annan blomma.

Svanar på Via Gladiola. Inget förvånar.

För militära deltagare sker målgången på Charlemange-fältet strax innan Via Gladiola. Där väntar välförjänt öl och varmkorv och där sker också medaljutdelningen. Det blir också möjlighet att snygga till sig lite och ta av sig ryggsäcken. Från Charlemange marscherar sedan de nationella militärdelegationerna i parad efter musikorkestern till Vierdaagsplein.

Robert Hultman medaljeras av hemvärnschefen Generalmajor Stefan Sandborg.

De militära deltagarna bor för övrigt på Camp Heumensoord några kilometer söder om Nijmegen. Det är en förvånansvärt välfungerande förläggning med tanke på att det är 5000 militärer som ska inte bara ska bo och duscha utan också utspisas på kort tid. Campen är en ”no cap – no salute area” vilket nog är klokt med tanke på vilket hälsande som annars skulle utbryta. Där finns också ett stort partytält med mycket håll-i-gång på kvällarna samt en lite lugnare mäss.

På campen finns också ett sjukhus. Det är huvudsakligen blåsor och skavsår som tas omhand. Men en del är verkligen svåra skavsår. Jag fick hjälp att dränera en blåsa på sjukhuset. På britsen bredvid låg en finsk soldat vars stortå och lilltå på ena foten mest såg ut som köttslamsor. Några planer på att bryta hade han dock inte.

Det där med att bryta marschen är ett särskilt kapitel. Av 44 702 deltagare i år bröt 3 467. Alltså knappt åtta procent. Mellan de militära delegationerna pågår en inofficiell tävling. De nordiska delegationerna brukar vara i topp med minst antal brytande deltagare. Lite drygt två procent av de svenska militära deltagarna bröt i år. Vilket sannolikt renderade en förstaplats.

Kom att tänka på det här med smeknamn

Jag kom av dunkla skäl att tänka på det här med smeknamn. Jag heter Robert men har aldrig blivit kallad Robban. När jag var liten kallade min mamma mig visserligen för för Charlie Svensson. ”Kom nu, Charlie Svensson, så går vi.” Men något smeknamn var det väl knappast. Mer en pseudonym. Men jag är övertygad om att jag skulle lystra till det namnet än idag om någon ropade det.

När Robban Broberg blev populär bland barn för sina barnprogram hade jag gärna blivit kallad Robban. Men icke.

I lumpen blev jag ”Hul” för mina lumparkompisar. Kanske en form av smeknamn. Det kom sig av att det i dagsprogrammet stod de tre första bokstäverna i efternamnet när någon av oss skulle leda en övning.

Men andra hade smeknamn, även om en del snarare var öknamn. På gården på 7:e tvärgatan fanns Danken. En olyckshändelse med en förnicklad blydank gav honom en förskjuten näsrot och ett nytt namn.

Från min högstadieskola minns jag Budda och Pricken. Båda var några år äldre än jag. Varför Budda kallades så var lätt att räkna ut. Men Pricken var mer svårförklarat. Bland klasskompisar minns jag egentligen bara en som hade ett smeknamn. Det var Björn som själv döpte sig till Une. Ingen brydde sig mig veterligen om varför. Men namnet fastnade.

När jag gick på gymnasiet fikades det på varuhusen runt stortorget. Jag tillhörde de som fikade på Flanör. Men i gänget som fikade på Domus förekom många smeknamn. Grytan, Rymmarn, Larry och Belmondo för att nämna de namn jag minns på rak arm.

Jag minns också några smeknamn på personer som jag inte hade någon direkt relation till. Folk som andra kände. Det var t ex Räkan, Våfflan och Stört-inne Bengtsson.

På högskolan fanns Fotnoten, Paradigmet och Skinnbrallan. Skinnbrallan är för övrigt den enda kvinnan med smek-/öknamn jag minns. Namnet kom sig naturligtvis av att hon då och då hade just skinnbrallor. Hon slutade efter en termin. Fotnoten och Paradigmet blev långvariare.

Smeknamnen har dock tunnat ut betänkligt på senare år. Senast jag lärde känna någon med ett smeknamn var för 10-15 år sedan då jag träffade Luckan.

Bland mina vänner i engelskspråkiga länder är det dock vanligt med olika former av kortnamn. Det är inte smeknamn i egentlig bemärkelse utan mer vedertagna kortformer av namn. Edward blir Ted, tex, även om jag inte känner just någon Ted. Däremot har jag en kompis som kallas Ben. Det är lätt att förstå eftersom Benjamin, är jämförelsevis otympligt. Min kompis Lecky heter egentligen Alisdair. Hur det blir Lecky är inte lätt att begripa, men det är onekligen lättare att säga.

I Sverige (och svensktalande Finland?) tycks den här formen av kortnamn vara förbehållna kvinnor. Anki, Ansi, Kicki, Cissi, Cilla mfl. Mansnamn verkar gå åt andra hållet. Enstaviga namn som Per, Karl och Bo blir ofta Pelle, Kalle och Bosse. Manliga dubbelnamn blir däremot gärna kortade. Bakom PA, PO, PG, BG, Boje osv döljer sig så gott som alltid dubbelnamn.

Det här får väl betraktas som ett MVMA (Mindre Viktigt Meddelande till Allmänheten).

Krokodilbett och lömska attacker

Bland de argumentationsknep som anses skamliga hittar man paralipsis eller occultatio. Göran Hägg beskriver det så här i sin bok Praktisk retorik: ”…att antyda något bara för att sedan ta tillbaka det eller själv medge att det inte hör till saken.” Sen ger han exemplet ”Om det egentligen hörde hit skulle jag uppehålla mig vid det faktum att Heidensam slutade som nazist, men idag är det bara hans stilistiska oförmåga vi ska diskutera.” Hägg konstaterar att ”Det fina med greppet är givetvis…att motståndaren inte kan bemöta det, eftersom man uttryckligen inte påstått något.”

Det är trist att i en av landets mer ansedda tidningar läsa en krönika som är ett skolexempel på detta sätt att argumentera.

Lars Berge skriver i SvD under rubriken ”Skansentraumat väcker frågor från ett mörkt förflutet” om händelsen häromdagen när en middagstalare på en kräftskiva i Skansenakvariet blir biten (får armen avbiten?) av en krokodil. Men det är inte händelsen han skriver om. Det är om zoologiska trädgårdar och Travellers Club. Båda framställs som anakronismer och onda företeelser. Argumentationen är i grova drag denna: Zoologiska trädgårdar kan ifrågasättas bland annat därför att Bronx zoo 1906 ställde ut en kongoles i sitt aphus, för att Tierpark i Hamburg (oklart när) hade en inuitflicka och ”riktiga indianer som stormade fram till häst över en artificiell prärie” samt för att Skansen en gång i tiden hade ”en livs levande samisk familj” i lappvistet.
Människorna bakom dessa attraktioner är enligt Berge likasinnade med de som grundade Travellers Club. I alla fall Albert Engström känd ”även för sina många grovt antisemitiska karikatyrer” och ”Herrar som i början av förra århundradet plundrade gravplatser i fjärran länder och smugglade mänskliga kvarlevor till Sverige i ’forskningssyfte’. Åtminstone en av dem var aktiv nazist under 30- och 40-talen.”
Men sen kommer det: ”Jag utgår ifrån att ingen av dagens medlemmar i Travellers Club hyser idéer och åsikter liknande sina föregångare.”

Fulländat exempel.

Fotot föreställer Nilkrokodiler. Åtminstone om man får tro bildkällan Svenskspråkiga Wikipedia.

Ännu ett år utan vinnare

Sedan 2010 har jag utsett min egen vinnare i Almedalen. Det handlar om att hitta det bästa exemplet på hur en bra idé slår en bra budget. “Politikervecka” i all ära, Almedalen är kommunikationsproffsens festival. Här finns många väl genomförda kommunikationsinsatser. Många väldesignade kommunikationsinsatser och många påkostade kommunikationsinsatser.

Men det som imponerar mest på mig är de kommunikationsinsatser som genomförs med en mycket liten budget. Almedalen är en arena där det tack vare dess avgränsning både i tid och rum är möjlig att synas på med en liten budget.

Men det är inte alla år jag hittar några riktigt bra exempel på det jag söker. Förra året hittade jag inget som riktigt nådde fram. I år var det ännu svårare. Den enda “nästankandidat” jag hittade var detta rökrum:

Vem som ligger bakom eller vad den/de hoppades åstadkomma är oklart. Jag ser det mest som en kommentar till det nyligen införda rökförbudet. Var det tänkt som något slags politisk påverkan kan man konstatera att det är väl sent. Men lite fyndigt är det.

2018 nådde inga insatser ända fram. Stockholms handelskammare, fastighetsägarna och fotografiska muséet (!) hade en kuddkampanj som iofs hade kunnat vinna. Men den var lite för mycket en kopia av den flyttkartong-kampanj som vann ett par år tidigare.

En annan kandidat från 2018 är denna med små akvareller(?) utplacerade Visby innerstad. Den kampanjens stora nackdel var att det inte fanns något tydlig budskap eller avsändare. Kanske förstod de närmast berörda ändå. Vem vet?

Hållbar hållbarhet – Överlever hållbarheten hypen?

Almedalsmingel – utskällt och ifrågasatt av de som inte besöker Almedalen. Själva dess raison d’etre för de återkommande besökarna. Här knyts kontakter, byts åsikter och insikter.

Vi är några stycken som summerar intrycken av Almedalen 2019, so far. Ett givet samtalsämne på ett rosévinsmingel i Almedalen. I år har Almedalen lite mindre av allt. Det märks. Men det har både fördelar och nackdelar. Panelen är enig.

Sen är det det där med hållbarhet. Var och vartannat seminarium behandlar olika aspekter av hållbarhet eller har åtminstone hållbarhet med i rubrik eller problemformulering. Det är väl bra, det är vi överens om. Men det är i vissa fall ganska påklistrat. Hållbarheten är inklämd som med ett skohorn.

Jag bestämmer mig för att mitt Almedalsseminarium, om jag hade ordnat något, skulle ha rubriken: ”Hållbar hållbarhet” med underrubriken ” Överlever hållbarheten hypen?”

Det kommer att vara gångbart nästa år också. Så det är bara att ni hör av er om ni vill ha ett framgångsrikt seminarium under Almedalsveckan nästa år. Jag har rubriken som rymmer allt.

Superkommunikatörer – en lista med frågetecken

Engagemang tycks vara viktigast för “superkommunikatörer” i år

Tidningen Resumé har för n:te gången utsett Näringslivets superkommunikatörer. 150 personer i fem kategorier. Vinnare – eller årets stjärna, som Resumé uttrycker det – är Greta Thunberg. Någon som är förvånad?

För egen del konstaterar jag att de flesta superkommunikatörerna i år är okända för mig. Av de 150 känner jag igen 22!  Det kan bero på mig – att jag inte följer med. Det kan också bero på att många av de 150 faktiskt är rätt okända, att det krävs en jury på nio personer för att alla dessa namn ska dyka upp på radarn. Men å andra sidan – spelar roll då? Kommunikatören är ju traditionellt en grå eminens som verkar utan att synas. Kommunikatören gör jobbet i det fördolda, instruerar och stöttar andra som står i rampljuset.

Men den här listan innehåller inte många sådana kommunikatörer. Här listas de som syns och hörs. Ta t ex Börje Ekholm, Ericssons VD, 15:e namn på listan Företag & Näringsliv. När han talar i offentliga sammanhang är så gott som allt han säger resultatet av ett gäng kommunikatörers arbete. Men det är Ekholm, inte hans kommunikatörer som listas.

Men det som är mest slående med listan är att juryn avprofessionaliserar kommunikatören. Årets superkommunikatörer ”vet att de har en förmåga och använder förmågan för att göra skillnad”. Känsla, äkthet och engagemang är det som gör en superkommunikatör i år.  

Men det finns också professionella kommunikatörer på listan. Etta på listan “Kommunikation” är John Mellkvist. Hans engagemang mot åldersdiskriminering, “ålderism”, är inte att ta miste på. Det engagemanget delar han med många, som blivit offer för den. Men att frågan nu är på dagordningen kan tillskrivas John Mellkvist. Det beror, törs jag säga, inte i första hand på hans engagemang utan på hans kompetens. På sitt LinkedIn-konto citerar han sig själv ur Resumés Almedalstidning, när han berättar om sitt tillvägagångssätt.

”Min strategi blev att börja i mina egna kanaler med målsättningen att få medier att börja skriva om det, sedan politiker att prata om det, för att till sist nå andra beslutsfattare, intresseorganisationer och fackförbund. Slutsteget på arbetsmarknaden är ju att få företagen, arbetsgivarna, att börja bry sig – och det händer faktiskt nu. De börjar nu aktivera sina egna kanaler för att profilera sig i ämnet, med olika infallsvinklar.”

Avslutningsvis några petimäteranmärkningar mot listan.  Att det över huvud taget finns en kategori ”Myndigheter, organisationer & ideellt” rimmar illa med listans namn ”Näringslivets superkommunikatörer”. Superkommunikatörer kan det mycket väl finnas i myndigheter och organisationer. Men det är knappast ”näringslivet” i någon etablerad mening.

Noga räknat är det inte 150 personer personer på listan. I några fall handlar det om Instagramkonton, som kanske hanteras av flera personer, i några fall om par och i ett fall om en trio.

På vilka listor de olika namnen hamnar verkar också lite nyckfullt. Nour El Refai hamnar t ex på listan ”Medier” medan filminstitutets VD Anna Serner hamnar på listan “Kultur & Nöje”.

Men va tusan – alla gillar listor.

Skillnaden mellan fakta och åsikt. Hur svårt kan det vara?

Affisch från Stockholm stad med texten "Trasig lampa? - Tyck till"

 

En app för kontakt mellan staden och medborgarna är nog inte fel. Men kampanjen får staden att framstå som idioter som inte kan skilja på fakta och åsikter.

Runt om i Stockholm ser man nu affischer av detta slag. Jag har sett två av dem och båda har retat upp mig.
“Skadegörelse?” är rubriken på den ena. Den andra ser ni här ovan “Trasig lampa?” Båda har sedan en bild på en mobil med texten “Tyck till” i displayen.

Vad är det för trams? Vad ska jag eller andra medborgare tycka om en trasig lampa?
– Jag tycker det är förskräckligt med denna trasiga lampa.
– Nej, jag tycker det är bra. Man får anstränga sig lite för att hitta i mörkret.

Hade det gällt det minskade anslaget till Trafiknämnden med drygt 61 miljoner kronor hade “tyck till” varit relevant. Men när det handlar om trasigt och vandaliserat vore det rätta att skriva “Anmäl!”

Det riktigt störande är att formuleringen “tyck till” speglar en allt mer spridd oförmåga att skilja på det som är fakta och det som är åsikter. Om man inte gör den distinktionen blir diskussioner meningslösa. Rent av omöjliga.

Har det skrivna ordet någon plats i mediemixen?


Utvecklingen ritar om medielandskapet. Det är inget nytt. Det har skett i människans hela historia. Att det sker fortare idag än förr än heller ingen nyhet. Men frågan är hur många som faktiskt agerar på dessa insikter. Vill man kommunicera framgångsrikt måste man med jämna mellanrum se över sina kanaler och sitt innehåll.

För mig är texter ett oöverträffat sätt att överföra information. Det sägs att en bild säger mer än 1000 ord och det må vara sant. Men problemet med bilder är att betraktaren behöver tolka dem mer än en skriven text. Olika betraktare ser olika saker. Därmed blir bilden mindre precis än texten, åtminstone än en välskriven text. Sen finns det naturligtvis det som en bild och ljud återger bättre än den mest välskrivna text.

Video blir allt vanligare i nyhetsförmedlingen. På kvällstidningarnas webbsajter verkar det vara mer regel än undantag att det parallellt med en nyhetstext finns en video. Ofta är videon inte mer än en “rörlig stillbild” och berättarrösten säger samma sak som texten. I mina ögon är det helt värdelöst.

Det tar sån tid!

Innan videon startar måste jag för det mesta se 10-15 sekunder reklam. Det är ungefär den tid det tar att läsa den korta nyhetstexten. Och jag är verkligen ingen snabbläsare, det ska ni veta.

Jag förmodar att nyhetsredaktionerna studerar trafiken på sina webbsajter noga och att deras slutsats är att “läsarna” vill ha dessa videoinslag. En rimlig slutsats är att människor är olika(!)

Realtidsförbannelsen

Poddar tillhör också de fenomen som jag klarar mig rätt bra utan. Problemet med poddar är detsamma som med video. De tar sån tid! För mig som ska ta del av dem vill säga. En text med samma innehåll som pratet i en pod tillgodogör jag mig på en bråkdel av den tid det tar att lyssna på podden. Men för den som producerar innehållet är det naturligtvis mycket smidigare. Det går fortare att prata än att skriva. Man behöver inte korrekturläsa “pratet”. Även om det skulle gå behöver man inte eftersom vi människor tycks ha mycket större överseende med fel i tal än i text. Vi har väl lärt oss att det är OK att prata på utan att först formulera oss ordentligt. Folk förstår ju ändå. Med texter är det annorlunda.

Sen har jag förstått att poängen med poddar är att man kan lyssna på dem när man gör annat. Åker tunnelbana, kör bil eller stryker. Men jag blir i alla fall frågande. När hittar folk tid att tänka, om de ska fylla varje liten dötid med poddar och ljudböcker? Men som sagt: Människor är olika.

Mobilen – mer för konsumenten än producenten

“Mobile first” är det motto som många webbutvecklare hyllar sedan några år tillbaka. De utvecklar med andra ord websajterna i första hand för de som surfar från mobiltelefoner. Det kan vara klokt. En webbsajt som är lätt att använda från mobilen är, om man gör det rätt, lätt att använda från datorn.

Mobilen är mycket lättare att ha med sig än ens den smidigaste bärbara. Men jag saknar alltid tangentbordet. Jag är inte bara en konsument på internet utan även en producent. Men även där tillhör jag helt säkert en minoritet. Människor är med andra ord olika.

Kraven växer

Min slutsats blir att det skrivna ordet går en dyster framtid till mötes. De som vill producera information kommer att posta bilder eller filmer i forum och på webbar. Mer ambitiösa informationsproducenter kommer att göra poddar eller voddar.

Som framgått är jag, på ett personligt plan, inte helt positiv till denna utveckling. Men det beror i stor utsträckning på att jag ser så många dåliga exempel. Från en rent professionell utgångspunkt finns det skäl att välkomna utvecklingen.
Den ger oss fler valmöjligheter. Det är bra, eftersom människor är olika. Vi kan välja kombinationer av budskap, media och målgrupp med större noggrannhet. Är vi skickliga kan vi nå bättre resultat. Den som inte ens försöker kan förmodligen lika gärna sluta kommunicera.

Kloka företagare kan dra lärdom av regeringskrisen

Rosenbad. Foto: Holger Ellgaard.

Den regeringskris som utspelas nu kan verka avlägsen den verklighet företagare och företagsledare lever i. Utskottsförhör, misstroendeförklaringar och politiskt rävspel känns främmande. Men alla, inte minst företag, gör fel ibland. Regeringskrisen visar att ett fel kan få stora konsekvenser om man inte hanterar situationen rätt. Frågan blir då: Kan jag som företagare lära mig något av regeringskrisen? Ja, definitivt, svarar jag.

Tro inte att kriser går över eller försvinner av sig själv. Det är lärdomen i kortform. Det är inget nytt. Det är i stort sett det första varje krishanteringsmanual, varje utbildning eller konsult i kriskommunikation försöker inpränta.

Hur gör man då? Jo man gör två saker.
1) Man agerar för att ställa tillrätta eller minimera konsekvenserna av sitt agerande.
2) Man förbereder sig för att kommunicera. Det är inte alltid man behöver kommunicera. Ibland går felen obemärkta förbi. Men man måste vara förberedd om det blir aktuellt och man får inte ägna sig åt önsketänkande när man bedömer behovet.

Ett fel – stora konsekvenser
Den aktuella regeringskrisen är en utmärkt illustration. Den har sitt ursprung i Transportstyrelsens beslut att bryta mot ett antal lagar. Det ledde till att obehöriga utomlands fick tillgång till försvarshemligheter och känsliga personuppgifter. Det beslutet kan man inte lägga regeringen till last. Problemet uppstod när regeringen fick veta vad som skedde. Infrastrukturministern som är ansvarigt statsråd för Transportstyrelsen fick veta det overkligt sent. Försvarsministern och inrikesministern fick veta det tidigare. Det är omständigheter som regeringen har kritiserats för men hade inte orsakat så stor skada om man skött kommunikationen bättre.

Bäddat för kris
När infrastrukturministern till sist ger generaldirektören för Transportstyrelsen sparken nämns inte orsaken. Istället hävdar ministern, som en artighet gentemot generaldirektören, att hon och regeringen har olika syn på hur verksamheten ska bedrivas. Här läggs grunden för en riktigt ordentlig kris.

När det sen blir känt att SÄPO utrett Transportstyrelsens agerande, att generaldirektören erkänt sig skyldig och fått ett strafföreläggande blir krisen ett faktum. Medierna fylls av en blandning av fakta, spekulationer och åsikter. Men regeringen är tyst, statsministern semestrar. Oppositionen samlar sig till misstroendeförklaring mot tre statsråd. Talmannen förbereder sig för att kalla in riksdagen, regeringen samlas och medier spekulerar i om regeringen ska avgå.

Kunde man undvikit krisen?
Hur kunde man undvikit denna kris? Jo, regeringen kunde ha samlat partiledarna redan när den fick veta om Transportstyrelsens lagbrott och informerat om dessa. De kunde då också ha berättat om vilka åtgärder man vidtagit och planerat att vidta för att minimera skadan.

När det hela sedan blev offentligt i och med att generaldirektören fick sitt bötesföreläggande hade situationen varit en helt annan. Regeringen kunde då ha berättat att man agerat på den information man fått. Man hade kunnat förklara att man lagt ut en rökridå runt generaldirektörens avsked för att få mer tid att agera. Man hade också beskurit oppositionens möjligheter att kritisera regeringen.

Det är naturligtvis lätt att ge råd i efterhand men det här är inte nyheter på något sätt. Inte för regeringen och förhoppningsvis inte för dig. Men jag hoppas att du som företagare tar tillvara på den här kunskapen när det hettar till.

Musiken gick fram i mediebruset

Pantamera_beskuren

Panta mera vinner i år min Almedalstävling där en bra idé slår en bra budget. Levande musik är ett bra sätt att nå igenom mediebruset i Almedalen. En liten ensemble med gitarrer, dragspel, saxofon och stämsång räckte långt. Det var inte första året kvartetten vandrade runt i Visby med en låda med texten ”Panta så spelar vi”. Man kan nog fila på konceptet för att öka genomslaget men de syntes och hördes till en överkomlig budget.

I år har det varit ovanligt svårt att utse vinnaren i min Almedalstävling. Det har varit ganska få exempel på väl genomförda kampanjer med en bra idé och en liten budget. Kampanjen #ochjagprotesterade, som MakeEquals genomförde, hade en bra idé och liten budget och därtill ett angeläget budskap. Men kampanjen förutsatte nazistiska NMRs deltagande för att fungera. Mitt pris förutsätter att deltagandet kan stå på egna ben. Min poäng är nämligen att hitta exempel på sådant som låter sig kopieras.

OchJagprotesterade_mindre

Uniformerade deltagare har jag tidigare lyft fram som ett bra sätt att synas i Almedalen. I år fanns det flera exempel på det. Men alla försöken har haft det gemensamt att de inte haft tillräckligt många deltagare och varit för kortvariga.

2grupperuniformerade_beskuren

Förrförra årets vinnare i min tävling var ”Köttskatten”. I åtminstone tre år har förespråkarna för en köttskatt stått på Donnersgatan, vilket är precis vid Almedalsscenen, och samlat namn. Varje dag, hela dagarna med en amatörmässigt målad skylt. Få besökare lär ha missat dem. Men i år hade man bytt budskap och samlade nu namn för att kräva att regeringen gör något för att halvera köttkonsumtionen till 2030. Om man inte längre vill kräva en köttskatt är det förståeligt men ur kommunikationssynpunkt är det många steg bakåt. De börjar om från noll. Det ska man inte göra i onödan.

MTR-cykel

Märkliga fordon kan man se ett och annat under Almedalsveckan. Inga bilar dock eftersom Almedalsområdet är bilfritt (bortsett från en och annan lastbil som tränger sig fram i gränderna med varor). En knallröd cykelbil med MTR-dekaler fångade mångas uppmärksamhet. Men ett problem med uppseendeväckande fordon är att de riskerar att stjäla uppmärksamheten från det man vill kommunicera.

GameofPhones

Lite samma problem hade Ateas ”Game of Phones”. En intressant installation som fångade besökarnas uppmärksamhet. Många lät sig fotograferas sittande på tronen men hur många uppfattade vem som gjort den och varför? Budgeten för tronen gissar jag för övrigt diskvalificerar den från deltagande i min tävling.

Tidigare vinnare:
Tomma kartonger (2016)
Köttskatten (2015)
Martin Borgs, Slöseriombudsmannen (2014)
Cykla en smoothie, Allmännyttan (2013)
Almedalsbordellen, Järfälla Tjejjour (2010)

Några bilder från Almedalen 2017

 

Almedalen. Parken med dammen och stadsmuren i bakgrunden
Själva Almedalen är relativt lugn och fridfull också under Almedalsveckan.

Jag har roat mig med att fotografera partiledarna i Almedalen i år. Bilderna har jag lagt upp på mitt Instagram-konto. Det är de minst lajkade bilderna någonsin på mitt konto!

Det minst lyckade partiledarfotot. Det var dåligt med ljus i tältet där pressträffen ägde rum
Det minst lyckade partiledarfotot. Det var dåligt med ljus i tältet där pressträffen ägde rum

 

Annie Lööf gjorde ett avspänt intryck när hon intervjuades av Expressens Niklas Svensson.
Annie Lööf gjorde ett avspänt intryck när hon intervjuades av Expressens Niklas Svensson.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
Kristdemokraternas Ebba Busch Thor.
Kristdemokraternas Ebba Busch Thor.
Språkröret Gustav Fridolin.
Språkröret Gustav Fridolin.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra.
Anna Kinberg Batra sprack upp i ett leende när mångfaldsdemonstrationen som passerade utanför tältet brast ut i en talkörshälsning till henne.
Anna Kinberg Batra sprack upp i ett leende när mångfaldsdemonstrationen som passerade utanför tältet brast ut i en talkörshälsning till henne.

Politikerna och politikertalen får mest uppmärksamhet i mediernas rapportering från Almedalen. Ändå är de bara en bråkdel av det som sker under veckan. I år konstaterade medierna också att säkerhetsnivån har höjts. Bastanta blomlådor i betong som blockerade infarterna till Almedalsområden var kanske det tydligaste uttrycket. Antalet uniformerade poliser var inte påtagligt större men däremot syntes fler livvakter och privata säkerhetsvakter.

Säkerhet_i_Almedalen

Drygt 4 000 evenemang och 40 000 besökare under åtta dagar. Veckan varar söndag till söndag men tyngdpunkten ligger på måndag till och med onsdag både vad gäller evenemang och besökare. Trycket på boende och resor är högt. Många gotlänningar hyr ut sina bostäder till besökare under veckan.

Axaj_mindre
En städbolags-VD jag pratade med berättar att veckan innan Almedalsveckan kallas Ajax-veckan i folkmun. Då städar folk nämligen ur sina bostäder inför uthyrningen.

Att få en plats på båtarna eller flyget till ön är svårt i början av veckan, liksom hem i slutet. Flygbolagen har täta turer. På måndagsförmiddagen var det bara drygt en minut mellan planen som landade på Visby flygplats. Rena rama luftbron. I strömmen av flygplan kom också några mindre plan som jag gissar var chartrade av Almedalsbesökare. Jag gillar flygplan, så jag tog mig tid att plåta några.

IMG_1044 IMG_1057 IMG_1090 Visby_flygplats_1 SAS-Bombardierplan_1Jag plåtade inte bara partiledare utan passade också på att konterfeja några andra “kändisar”. Partiledarutmanaren Birgitta Ohlsson, Överbefälhavaren Micael Bydén, Försvarsminister Hultqvist och Säpochefen Anders Thornberg för att nämna några.

Birgitta Ohlsson

IMG_1161 Säpos Anders Thornberg Försvarsminister Hultqvist  I år var miljö (hållbarhet) det största ämnet för seminarierna i Almedalen. Säkerhet och försvar är ett annat ämne som har en självklar plats i Almedalen. Försvaret var förutom ÖB representerat av en rote JAS som flög över vid ett tillfälle och örlogsfartygen HMS Carlskrona och HMS Nyköping.

Nyköping och Carlskrona i Visby

Men Visby är inte bara Almedalen ens under Almedalsveckan. För den som vill fanns det också en annan cirkus att besöka.

IMG_1032

Så fanns det förstås de som inte brydde sig om vare sig det ena eller det andra spektaklet utan njöt av staden och varandras sällskap.

IMG_0993

 

Tillbaka i Almedalen

Almedalen. Parken med dammen och stadsmuren i bakgrunden
Almedalen. Parken med dammen och stadsmuren i bakgrunden
Själva Almedalen är relativt lugn och fridfull också under Almedalsveckan.

Den här bloggen ter sig mer och mer som en Almedalsblogg. Det är inte alls meningen och jag får försöka göra bättring när detta års Almedalsvecka är över. Men nu ska jag ge mig på en allmän beskrivning av Almedalsveckan, eftersom jag anat kunskapsluckor och missuppfattningar på olika håll i mitt sociala medieflöde.

Almedalsveckan är åtta dagar lång och omfattar 4000 programpunkter (oräknat de beryktade rosévinsminglen). Partiledartalen är det skelett som allt hängs upp på men talen, partiledarintervjuerna och partiernas ekonomiska seminarier är bara en bråkdel av det som sker. De dominerar nyhetsrapporteringen men har mindre betydelse för de som är i Almedalen.

Även utan att ha siffror är det lätt att se att huvuddelen av pengarna som spenderas i Almedalen kommer från organisationer och företag. Riksdagspartiernas deltagande finansieras naturligtvis med skattemedel liksom hitresta statstjänstemäns deltagande. Hur mycket det rör sig om är svårt att uppskatta. Därtill kommer en del myndigheter, kommuner och regioner som gör satsningar i Almedalen.

Bland organisationerna återfinns allt från fackföreningar och arbetsgivar- och branschorganisationer via Röda Korset och Amnesty till Pelletsförbundet och Nyckeltalsinstitutet. (I år lyser Skatebordförbundet med sin frånvaro.)

Bland de företag som satsar stora pengar på Almedalen finns medieföretagen. Aftonbladet, CNN, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Dagens Samhälle, Expressen, Svenska Dagbladet, Tv4, SvT och SR finns på plats med stora tält och gott om folk. Här finns telekombolag som Telia, ComHem och IP-only, revisionsjättar som PwC och Grant Thornton. Banker som SEB och Danske Bank är på plats. Företag i mitt skrå, PR- och kommunikation satsar också stort även om det inte handlar om såna belopp som jättarna lägger ned. Här finns också bilföretag som VW, Mercedes Benz och Renault som vill visa att de är fina företag med elbilar. Även lastbilstillverkaren Volvo är där.

Varför spenderar kommuner och regioner pengar i Almedalen? Det varierar naturligtvis från fall till fall. Men ofta handlar det om att styra statliga pengar för väg- och järnvägsprojekt o liknande i ”rätt” riktning, få de projekt de känner är angelägna upp-prioriterade. Men det kan också handla om att profilera regionen för att attrahera investeringar osv. Man får hoppas att de har något slags modell för att utvärdera sina insatser.

”Vanligt folk” då? Jodå, det finns vanligt folk också i Almedalen. Alltså sådana som inte har en ”agenda” för sitt deltagande. Förra året fick en 100-årig kvinna från Dalarna som deltagit under flera år mycket uppmärksamhet. Men det vore att överdriva att säga att det är många ”vanliga” människor här. Men faktum är ändå att vanligt folk har oöverträffade möjligheter att göra sig hörda här. Jag har t ex talat med dåvarande finansministern Anders Borg i baren på Donners Brunn och med försvarsminister Peter Hultqvist på Donners plats. Det är tveksamt om jag hade kunnat få till enskilda möten med dem i Stockholm. Politiker och myndighetschefer är ovanligt öppna för den typen av spontana möten i Almedalen. För många av dem är det en del av charmen med Almedalen.

Kommer det något gott ut av Almedalen? Svår fråga att svara på. Det beror på vad man tänker sig med ”gott”. Jag är däremot rätt säker på att många som har en ”agenda” har mycket att hämta i Almedalen. Man kan få upp sin fråga på dagordningen, man kan knyta kontakter och skapa allianser och man kan i bästa fall övertyga beslutsfattare om att fatta rätt beslut. Min uppfattning är att alla som på något sätt är beroende av myndighets- eller politiska beslut borde finnas i Almedalen.

Det är lätt att spendera stora summor till ingen nytta i Almedalen. Men det går också att åstadkomma mycket med liten budget. Det gäller, som alltid, att göra rätt.  (Jag vet hur – Kom och köp!)

Men Almedalen dras med växande problem. I takt med att evenemanget växer blir det dyrare att vara där, svårare att hitta lokaler och boende. Kostnaden är ett bekymmer, inte minst om man vill öka andelen ”vanligt” folk. Sannolikt kommer formatet att stöpas om de närmaste åren.