Robert Hultman hjälper företag, organisationer och enskilda att kommunicera kostnadseffektivt för att nå uppställda mål och öka värdet av deras produkter och tjänster.
Han spelar också ukulele och driver www.ukulelebloggen.se
Dessutom är han Alfa Romeo-entusiast och kör gärna sina Alfor på landets racerbanor.
Varje år letar jag i Almedalen efter exempel på kommunikation där en bra idé slår en bra budget. Det brukar finnas ett antal exempel och bland dem utser jag en vinnare.Men det är inte varje år jag hittar en värdig vinnare.
I år tycker jag att det var svårt att hitta exempel på en bra idé som kräver en liten budget. Faktiskt var det ganska glest mellan deltagande med någon kreativ höjd oavsett budget. Mest seminarier och montrar. Inget fel med det, men det är inte några exempel på lysande kreativitet. Bland de exempel jag faktiskt hittade i år är en en verklig långkörare, nämligen ”Köttskatten” mannen som ständigt står vid Almedalen med sitt plakat. Enligt egen utsaga stod han där i tolv år innan ”pandemipausen” och nu står han där igen. Att stå med ett sandwichplakat är kanske inte höjden av kreativitet men det fungerar och det kräver en minimal budget. Köttskatten var dock min vinnare 2015 var därför aldrig en kandidat till årets vinnare.
Vem som ligger bakom eller vad den/de hoppades åstadkomma är oklart. Jag ser det mest som en kommentar till det nyligen införda rökförbudet. Var det tänkt som något slags politisk påverkan kan man konstatera att det är väl sentLite oväntat kom Expressen med på min ”shortlist”. Det var dock inte tidningens scen invid Donners plats som var kandidaten. Scenen är måhända blygsam och lågbudget i förhållande till andra mediers, som t ex TV4 och SvT.
Nä det var expressens geting-maskot som fångade mitt intresse. Det var nu kanske inte någon riktigt seriös kandidat heller. På ett rosévinsmingel (jo, de förekommer även i det nya bantade Almedalsformatet) menade en medieman att Expressen var obegripligt förtjusta i sin geting. Men jag kan förstå deras förtjusning. Det är dock ingen större poäng med att låta en maskot vandra omkring i Almedalen om man inte kopplar ett budskap till maskotens vandring. Som idé för andra är maskoten dock bra. Dräkten kostar måhända en slant att sy upp men i Almedalssammanhang är det småpengar. En kringvandrande maskot av geting-typ är ett givet sätt att fånga uppmärksamhet. Om man förser maskoten med flygblad att dela ut och helst ser till att maskoten får sällskap av ett antal flygbladsutdelande kompisar kan man nog också få sitt budskap uppmärksammat av Almedalsbesökarna.
Blev det någon vinnare då? Jo, faktiskt. Till sist hittade jag en värdig vinnare. Ihopa grannbox cykelskåp tycker jag är ett bra exempel på hur man kan väcka uppmärksamhet i Almedalen och nå ut med ett budskap utan att det kostar skjortan.
Jag såg visserligen aldrig skåpet cyklas runt i Almedalen men det betyder inte att det faktiskt inte gjorde det. Jag hoppas verkligen att det inte bara stod parkerat som när jag såg det. Nästan hela poängen går förlorad om cykelskåpet bara står på en plats.
Ett ”cykelskåp” kan fungera för många verksamheter. Men i Ihopas fall är det särskilt lyckat eftersom skåpet i sig är den produkt/idé man saluför.
Det blev ingen fullpoängare i julmusttestet. Men väl två vinnare, ett bottennapp och många habila julmust. På en femgradig skala lyckades vinnarna kamma hem betyget 3+.
Kanske borde man därför justera skalan, sänka förväntningarna och betrakta 3 + som en femma. I ett jämförande test spelar det nog ändå inte så stor roll. Alla bedöms efter samma kriterier och oavsett siffrans valör går de att rangordna.
Jag dricker i stort sett bara julmust, när det handlar om läskedrycker. Jag är ett julmustfan, helt enkelt. För några år sedan, kanske rent av 10 år sedan – tiden springer iväg – gjorde vi ett julmusttest i familjen. Jag minns inte vinnaren. Men nu tyckte jag att det var dags igen.
Uppsving för julmusten
Det har dessutom hänt mycket på julmustfronten på senare år. Det verkar som om drycken stigit i popularitet och lockat fler bryggerier att tillverka julmust.
Apotekarnes julmust
var länge standardmusten och enligt uppgift köpte de flesta andra
bryggerier essans från Apotekarnes för sina julmust. Någon
variation mellan de olika bryggeriernas julmust kunde man finna i
sötma och syrlighet. Om det berodde på att man ville ge sin must en
särskiljande smak eller bara på deras respektive grundrecept för
läskedrycker där socker och citron- eller fosforsyra ingår, låter
jag vara osagt.
Andra bryggerier sägs ha gjort must på egen essans och då också passat på, eller råkat, skapa andra smaker. Zeunerts julmust, som har många anhängare, har en påtaglig kaffeton i smaken som rimligen är ett försök att göra en annan, i deras tycke godare, must.
Nu finns det många bryggerier som producerar must i vad man förmodligen betraktar som ett premiumsegment. Must som lagrats på fat och säljs i flaskor med sobrare etikett. I årets test finns två muster från Roslags Näsby bryggeri med. Där verkar etiketterna mer vilja signalera ”craft”.
Julmusterna i testet
Testet genomfördes som ett blindtest och de i testet ingående julmusterna var (i den ordning de provades):
I årets test är skillnaderna i sötma och syrlighet närmast försumbara. Det är stor skillnad mellan skumkronorna. Från rika skumkronor som dröjer kvar i glaset till julmust utan tillstymmelse till skumkrona. Vilken betydelse man tillmäter skumkronorna är, liksom det mesta annat med julmust, högst individuellt. I detta test bidrog inte skumkronorna till att dra upp betyget även om det ser trevligt ut.
Vad tyckte jag då om de testade musterna? Flertalet var habila standardmust, ett par nådde inte den nivån och en var ett rent bottennapp. Förstaplatsen delas av två julmuster, varav en är en klassiker och den andra en nykomling. Vilka vann då? Jo Apotekarnes och Julamust!
Här följer omdömena om var och en av julmusterna i testet:
Roslags Näsbys
Humle Betyg:3
Ingen skumkrona,
svag bornyr, fyllig smak med lagom sötma utan nämnvärd syrlighet.
En god och välbalanserad julmust. Möjligen kan man urskilja en svag
eftersmak/bismak av druvsocker.
(Någon smak av humle kunde jag inte förnimma men jag tror inte det gör något.)
Julamust
Betyg: 3+
Ingen skumkrona,
svag bornyr, fyllig smak med lagom sötma utan nämnvärd syrlighet.
En god och välbalanserad julmust. Den har en svag och svårdefinierad
antydan av något som påminner om ”smultron” av det slag man
hittar i smultronläsk.
Nygårda
romfatslagrade Betyg: 1
Fin skumkrona men
ringa bornyr. Fyllig och lagom söt smak utan syrlighet. Dessvärre
har julmusten en obehaglig bi- och eftersmak som för tankarna till
kartong eller lim.
Nygårda julmust
Betyg: 2+
Skummar till när
man häller upp utan att bilda egentlig skumkrona. Något mer kolsyra
än de andra i testet men inte störande mycket. Fyllig smak som dock
”tunnar ut” något mot slutet. Lagom söt, utan nämnvärd
syrlighet.
Freeway
Betyg: 2
Skumkrona som dör
ut rätt snart men är långvarigare än den föregående musten.
Bornyren är ringa. Fylligheten i smak är något lägre än
”standardmusten” men är lagom söt och utan nämnvärd
syrlighet. Det finns en antydan till smak av viol (eller möjligen
tvål) som drar ner betyget.
Gotlandsmust
Betyg: 3
Skummar till och försvinner (snabbt som en löning). Bornyren är svag, smaken är fyllig och något söt utan nämnvärd syrlighet. Smaken har en tydlig kaffeton som nog kan vara en vattendelare. (En av två muster i testet som inte utger sig för att vara ”julmust”.)
Apotekarnes
Betyg: 3+
Stor skumkrona som
dör fort. Något svag bornyr, fyllig smak med lagom sötma. Något
högre syrlighet än de andra musterna. Sammanfattningsvis en
standardmust som är något syrligare.
Ikea Vintersaga
Betyg: 3
Ingen skumkrona och
svag bornyr. Något mindre fyllig smak med lagom sötma och
syrlighet. En standardmust som är mindre fyllig. (Testets andra
icke-julmust. Faktiskt utan ens att göra anspråk på att vara must)
Roslags Näsby Bourbon Betyg: 2
Rejäl skumkrona som
dröjer kvar (längst av de i testet). Liten bornyr. Mindre fyllig
smak med något lägre sötma och lagom syrlighet. Smaken har en ton
som kanske påminner om blåbär. Dessvärre en eftersmak som
påminner om kartong. En must som skiljer sig rejält från mängden.
Zeunerts
Betyg: 3
Skumkrona som dröjer
kvar något. Lagom bornyr och fyllighet. Något sötare och mindre
syrlig. Smaken har en tydlig ton av kaffe och kanske antydan av
chokladkola. Ytterligare en must som avviker från standardmusten.
Skum och bornyr
De muster som
testades sist hade fått vänta i glasen längre än de som testades
först. Det påverkar naturligtvis bornyren. Drycken smaker
framträder dock tydligare med mindre kolsyra. För att få en
välgrundad uppfattning om bornyr och skum hälldes musterna upp igen
i rengjorda glas efter den första provsmakningen.
Karin, som inte
testade helt blint eftersom hon hällde upp julmusterna i glasen även
om hon inte mindes vilken must som var i vilket glas, tyckte bäst om
Apotekarnes och Roslags Näsbys Bourbon.
Var på Kungliga operan igår och såg Carmen. Därav denna min första operarecension någonsin: Orkestern levererade, kören levererade, solisterna levererade och Escamillo (Johan Edholm) och Micaëla (Sabina Bisholt) briljerade. Operaledningen kunde gott bytas ut.
Jag har inte sett
Carmen tidigare men programmet meddelar att denna den 11:e
uppsättningen av Carmen på Kungliga operan är lite annorlunda med
handlingen förlagd till en textilfabrik. På scenen syns först den
manliga delen av kören, likformigt klädda. Dessutom finns tre män
i vad som ser ut som väktaruniformer. De har batonger. Det är
oklart om de vaktar industrin eller arbetarna. Helt klar utöver de
dock visst våld mot arbetarna. Man frågar sig om det är en fabrik
eller ett fängelse men frågan blir obesvarad. Sen kommer de
kvinnliga textilarbetarna in på scenen för en paus i arbetet. De
röker allesammans och sjunger en sång till tobakens lov. Lite
märkligt men okej, de gillar att röka.
Sen kommer Carmen in
iförd bojor. (Hur var det här med fängelse/fabrik?) Hon charmar så
småningom en av väktarna, Don José. Don José hjälper Carmen fly,
blir fängslad och degraderad till vanlig arbetare.
Man tycker att också
1870-talets parisiska publik borde ha funnit att denna skildring av
den spanska textilindustrin brister en smula i trovärdighet.
Don José må ha
blivit degraderad till vanlig arbetare men han är en plikttrogen
sådan. När han efter frigivningen träffar Carmen för första
gången, lämnar han henne när trumpetsignalen kallar till arbete.
Detta trots hennes enträgna försök att övertala honom att lämna
alltsammans och ge sig av med henne.
När jag kommer hem läser jag wikipedias artikel om operan Carmen. Då faller bitarna på plats. Det finns inte en enda textilarbetare i Bizets opera. Istället finns det militärer. Dragoner närmare bestämt. Väktarna är i själva verket befäl av olika grader och Don José sergeant. Fabriksarbeterskorna jobbar inte in konfektionsindustrin utan är tobaksarbetare. Plötsligt förstår man både deras cigarettreklam och förekomsten av en arrest, degradering, trumpetsignal och plikttrogenhet.
Vad var det då för poäng med att förlägga handlingen till en textilindustri? Allting blir ju bara ologiskt och sämre. Handlingen inte är operan Carmens starka sida till att börja med. Ruckar man då på det lilla mått av trovärdighet som miljön skapar blir operans tunna handling absurd och bitvis obegriplig.
Det finns en del andra ändringar som också förefaller vara gjorda för ändringens skull. Tjurfäktaren Escamillo är inte tjurfäktare utan något slags kampsportutövare. Det kan väl gå på ett ut, men blev operan bättre? Man törs dock inte ta steget fullt ut utan låter honom uppträda i en tjusig guldbroderad bolero av det slag tjurfäktare ses i.
Varför gör man då
på detta viset? Är det ett uttryck för regissörens obesvarade
kärlek till konsten? Är det Operan (med stort O, som den kallar
sig) som tar till desperata metoder för att utmärka sig i den
internationella operakonkurrensen? Oavsett vilket önskade man att
ledningen hade bättre omdöme och kunde säga nej till dåliga
idéer.
Behovet av att förnya Carmen lär inte vara överhängande. Med tanke på den bara spelats 10 gånger på 142 år på Operan är det knappast så att operabesökarna tröttnat på stycket och krävt förändring. Förändringskravet är rimligen ett rent fantasifoster fött och fostrat i operans egna filterbubbla.
Om nydaningen är
resultatet av en önskan att nå nya målgrupper har man också tänkt
fel. Det blir inte mer intressant att gå på opera om handlingen är
obegriplig och scenografin anorektisk.
Så långt den
konstruktiva kritiken. Det är ändå för musiken man går på
opera. Sångarna är duktiga, orkestern likaså. Och Carmen
innehåller låtar som är kända och uppskattade långt utanför
kretsen av operaälskare.
Ensam i köket brer jag mig en smörgås. När jag börjar äta ser jag mig om efter något att läsa. Tidningarna är undanstädade, datorn och telefonen i andra rum. Ingenting att läsa! Jag funderar på att lägga undan mackan och hämta något att läsa. På något sätt känns en text till smörgåsen lika självklar som ost eller skinka. Det är liksom inte samma sak utan.
Sen tänker jag att
det där är nog inte riktigt sunt. Jag har utvecklat ett
ordberoende. Jag knarkar bokstäver.
Jag inser att det började i unga år. Har man väl lärt sig läsa får bokstäver snabbt makt över en. Har man lärt sig läsa kan man inte låta bli. Så fort två eller fler bokstäver står bredvid varandra måste man läsa. Det sker reflexmässigt.
Skyltar, bokryggar, loggor. Det spelar ingen roll hur perifera de är. Finns de där måste jag läsa dem. Jag tror inte jag är ensam om det. Det är detsamma utomlands. Jag behöver inte förstå dem men jag måste läsa. När skyltarna har grekiska eller kyrilliska skrivtecken känner jag mig vilsen. Japanska skrivtecken är inte lika förvirrande. Förmodligen för att de skiljer sig tillräckligt från latinska bokstäver för att inte framkalla läsreflexen.
En del av det där reflexmässiga läsandet sker nog rent av undermedvetet. Ett kvitto på bänken fångar inte min uppmärksamhet direkt. Men om jag tänker efter vet jag att jag läste ”Elgiganten” på det. Ordbilden är, tillsammans med typsnittet och symbolen, välbekant. Kanske är det därför texten smyger sig in utan att den ägnas någon uppmärksamhet.
Jag har läst om
försök att påverka människor undermedvetet genom att exponera dem
för enstaka bildrutor i filmer. Subliminal påverkan. Publiken ser
dem utan att notera dem medvetet. Det fungerar tydligen inget vidare.
Kanske är kringspridda ord verksammare.
Jag kan inte tänka
mig hur man ska kunna skydda sig mot ord, värja sig mot att läsa.
En avvänjningsskur? Knappast. Det är bara att knarka vidare.
Nijmegenmarschen är en marsch där deltagarna går 16 mil på fyra dagar. Det hela började 1909 då det kungliga Nederländska förbundet för fysisk fostran tyckte att holländarna behövde rycka upp sig. Sedan dess har marschen genomförts varje år, förutom under de båda världskrigen. 2006 avbröts marschen efter första dagen. Det varma vädret hade då krävt två dödsoffer.
Nu har jag gått
Nijmegenmarschen två gånger. Det är inte mycket att skryta med.
Bert van der Lans har gått marschen 71 gånger!
Men man kan också säga att Nijmegenmarschen, eller Vierdaagse som holländarna kallar den, är en folkfest. Marschsträckorna är olika de fyra dagarna men marschen börjar tidigt på morgonen (olika starttider för att sprida ut deltagarna). De första (militärerna) startar vid fyra på morgonen.
I Nijmegen, som är
en universitetsstad, har studenterna festat hela natten och hälsar
marschdeltagarna med high-fives och ”handhäckar” (ni vet såna
där man gör i Bro, bro breja-leken). Välgångsönskningarna
ljuder högt ”Success!”.
Första dagen går marschen norrut över floden Waal där brandbåtarna hälsar med sina vattenkanoner. Första gången jag gick, var det ungefär där jag började förstå vilken betydelse marschen har för folk i trakten. Väl över bron möts man av den första av oräkneliga orkestrar. Huvuddelen av orkestrarna är lokala mässingsorkestrar (såna som det knappt finns några i Sverige längre). Många av orkestrarna är militärorkestrar från olika länder. Från Sverige har Hemvärnets i Gävleborgs musikkår spelat båda åren jag gått. Men också olika varianter av rock- och popband spelar längst vägen. För att inte nämna alla discjockeys. De står längst vägen i byarna och en av dem t o m ute på ett öde fält i ett litet partytält. En rätt märklig syn.
När morgonen gryr
ser man folk som bor längst marschvägen sitta i sina trädgårdar
och äta frukost. När klockan närmat sig nio har en del redan
börjat servera sig öl. Marschen sammanfaller nämligen med vad som
är den första semesterveckan för många holländare.
Från lunch och
framåt är det party i många villaträdgårdar. Jag föreställer
mig att många som bor längst marschvägen bjuder in sina vänner
och bekanta. En del tillställningar är riktigt påkostade med
partytält, partyflaggor, barer och musikanläggningar.
Marschen går genom
många byar och samhällen. Alla är, utan undantag, smyckade och
gatorna kantas av åskådare. Varje uteservering är smockfull och i
partytält ser man åldringar i rullstol och t o m sängar betrakta
marschdeltagarna när de går förbi. Också daghemmen är där.
Barnen vinkar med egenmålade flaggor och vimplar. I många samhällen
finns det också en tribun där borgmästaren och andra lokala
dignitärer står och hälsar deltagarna.
Längst nästan hela
vägen erbjuds det förfriskningar. Barn och vuxna står längst
vägen med fat och skålar med gurka och saltlakrits. Just gurka och
saltlakrits verkar de vara övertygade om är vad marschdeltagarna
behöver. Men det förekommer mashmallows och annat godis. I en by
har man däremot kommit till slutsatsen att hårdkokta ägg är vad
behövs. Sen förekommer olika typer av kommersiell marknadsföring
där sportdrycker och annat erbjuds marschdeltagarna.
Bland barn och
ungdomar förekommer också något slags high-five-tävling. Flest
high-fives vinner, om jag fattat rätt. Därför står de där med
höjda händer och väntar på att bli high-fivade. Man ska inte ha
bacillskräck. Det är ju samma händer man high-fivar med som sedan
ska stoppa gurka och saltlakrits i munnen.
Folkfest med andra
ord. Marschvägen går på sina ställen också genom
jordbrukslandskap och längst kanaler. Där är det mer glest med
folk och distraktioner. Där är det också glesare med skuggande
träd och om det är någon gång som marschen kan kännas en smula
tung, så är det väl just där.
Annars är tredje marschdagen, de sju kullarnas dag eller rent av bergens dag, den som många oroar sig för. Då går marschen över Grosbeekhöjderna (kända från Operation Market Garden) precis vid gränsen till Tyskland. Men kullarna är beskedliga och att de skulle vara så många som sju betvivlar jag. Men det är klart jämfört med det i övrigt platta landskapet…
Marschens fjärde dag avslutas på Vierdaagsplein i Nijmegen. Den sista knappa milen går längst St Annastraat som tillfälligtvis kallas Via Gladiola. Det är ett formligt cresendo med ännu fler människor kantande vägen, ofta med skyltar som hejar på någon släkting som går marschen. Många marschdeltagare är också iförda fantasifulla kostymer. Jag har sett féer, svanar och kor för att nämna några. Det delas också ut gladiolusar. Det är för det mesta släkt och vänner som får dessa långa och ståtliga blommor men också främmande människor, som undertecknad, får förvånat ta emot en eller annan blomma.
För militära deltagare sker målgången på Charlemange-fältet strax innan Via Gladiola. Där väntar välförjänt öl och varmkorv och där sker också medaljutdelningen. Det blir också möjlighet att snygga till sig lite och ta av sig ryggsäcken. Från Charlemange marscherar sedan de nationella militärdelegationerna i parad efter musikorkestern till Vierdaagsplein.
De militära deltagarna bor för övrigt på Camp Heumensoord några kilometer söder om Nijmegen. Det är en förvånansvärt välfungerande förläggning med tanke på att det är 5000 militärer som ska inte bara ska bo och duscha utan också utspisas på kort tid. Campen är en ”no cap – no salute area” vilket nog är klokt med tanke på vilket hälsande som annars skulle utbryta. Där finns också ett stort partytält med mycket håll-i-gång på kvällarna samt en lite lugnare mäss.
På campen finns
också ett sjukhus. Det är huvudsakligen blåsor och skavsår som
tas omhand. Men en del är verkligen svåra skavsår. Jag fick hjälp
att dränera en blåsa på sjukhuset. På britsen bredvid låg en
finsk soldat vars stortå och lilltå på ena foten mest såg ut som
köttslamsor. Några planer på att bryta hade han dock inte.
Det där med att
bryta marschen är ett särskilt kapitel. Av 44 702 deltagare i år
bröt 3 467. Alltså knappt åtta procent. Mellan de militära
delegationerna pågår en inofficiell tävling. De nordiska
delegationerna brukar vara i topp med minst antal brytande deltagare.
Lite drygt två procent av de svenska militära deltagarna bröt i
år. Vilket sannolikt renderade en förstaplats.
Jag kom av dunkla skäl att tänka på det här med smeknamn. Jag heter Robert men har aldrig blivit kallad Robban. När jag var liten kallade min mamma mig visserligen för för Charlie Svensson. ”Kom nu, Charlie Svensson, så går vi.” Men något smeknamn var det väl knappast. Mer en pseudonym. Men jag är övertygad om att jag skulle lystra till det namnet än idag om någon ropade det.
När Robban Broberg blev populär bland barn för sina barnprogram hade jag gärna blivit kallad Robban. Men icke.
I lumpen blev jag ”Hul” för mina lumparkompisar. Kanske en form av smeknamn. Det kom sig av att det i dagsprogrammet stod de tre första bokstäverna i efternamnet när någon av oss skulle leda en övning.
Men andra hade smeknamn, även om en del snarare var öknamn. På gården på 7:e tvärgatan fanns Danken. En olyckshändelse med en förnicklad blydank gav honom en förskjuten näsrot och ett nytt namn.
Från min högstadieskola minns jag Budda och Pricken. Båda var några år äldre än jag. Varför Budda kallades så var lätt att räkna ut. Men Pricken var mer svårförklarat. Bland klasskompisar minns jag egentligen bara en som hade ett smeknamn. Det var Björn som själv döpte sig till Une. Ingen brydde sig mig veterligen om varför. Men namnet fastnade.
När jag gick på gymnasiet fikades det på varuhusen runt stortorget. Jag tillhörde de som fikade på Flanör. Men i gänget som fikade på Domus förekom många smeknamn. Grytan, Rymmarn, Larry och Belmondo för att nämna de namn jag minns på rak arm.
Jag minns också några smeknamn på personer som jag inte hade någon direkt relation till. Folk som andra kände. Det var t ex Räkan, Våfflan och Stört-inne Bengtsson.
På högskolan fanns Fotnoten, Paradigmet och Skinnbrallan. Skinnbrallan är för övrigt den enda kvinnan med smek-/öknamn jag minns. Namnet kom sig naturligtvis av att hon då och då hade just skinnbrallor. Hon slutade efter en termin. Fotnoten och Paradigmet blev långvariare.
Smeknamnen har dock tunnat ut betänkligt på senare år. Senast jag lärde känna någon med ett smeknamn var för 10-15 år sedan då jag träffade Luckan.
Bland mina vänner i engelskspråkiga länder är det dock vanligt med olika former av kortnamn. Det är inte smeknamn i egentlig bemärkelse utan mer vedertagna kortformer av namn. Edward blir Ted, tex, även om jag inte känner just någon Ted. Däremot har jag en kompis som kallas Ben. Det är lätt att förstå eftersom Benjamin, är jämförelsevis otympligt. Min kompis Lecky heter egentligen Alisdair. Hur det blir Lecky är inte lätt att begripa, men det är onekligen lättare att säga.
I Sverige (och svensktalande Finland?) tycks den här formen av kortnamn vara förbehållna kvinnor. Anki, Ansi, Kicki, Cissi, Cilla mfl. Mansnamn verkar gå åt andra hållet. Enstaviga namn som Per, Karl och Bo blir ofta Pelle, Kalle och Bosse. Manliga dubbelnamn blir däremot gärna kortade. Bakom PA, PO, PG, BG, Boje osv döljer sig så gott som alltid dubbelnamn.
Det här får väl betraktas som ett MVMA (Mindre Viktigt Meddelande till Allmänheten).
Bland de argumentationsknep som anses skamliga hittar man paralipsis eller occultatio. Göran Hägg beskriver det så här i sin bok Praktisk retorik: ”…att antyda något bara för att sedan ta tillbaka det eller själv medge att det inte hör till saken.” Sen ger han exemplet ”Om det egentligen hörde hit skulle jag uppehålla mig vid det faktum att Heidensam slutade som nazist, men idag är det bara hans stilistiska oförmåga vi ska diskutera.” Hägg konstaterar att ”Det fina med greppet är givetvis…att motståndaren inte kan bemöta det, eftersom man uttryckligen inte påstått något.”
Det är trist att i en av landets mer ansedda tidningar läsa en krönika som är ett skolexempel på detta sätt att argumentera.
Lars Berge skriver i SvD under rubriken ”Skansentraumat väcker frågor från ett mörkt förflutet” om händelsen häromdagen när en middagstalare på en kräftskiva i Skansenakvariet blir biten (får armen avbiten?) av en krokodil. Men det är inte händelsen han skriver om. Det är om zoologiska trädgårdar och Travellers Club. Båda framställs som anakronismer och onda företeelser. Argumentationen är i grova drag denna: Zoologiska trädgårdar kan ifrågasättas bland annat därför att Bronx zoo 1906 ställde ut en kongoles i sitt aphus, för att Tierpark i Hamburg (oklart när) hade en inuitflicka och ”riktiga indianer som stormade fram till häst över en artificiell prärie” samt för att Skansen en gång i tiden hade ”en livs levande samisk familj” i lappvistet. Människorna bakom dessa attraktioner är enligt Berge likasinnade med de som grundade Travellers Club. I alla fall Albert Engström känd ”även för sina många grovt antisemitiska karikatyrer” och ”Herrar som i början av förra århundradet plundrade gravplatser i fjärran länder och smugglade mänskliga kvarlevor till Sverige i ’forskningssyfte’. Åtminstone en av dem var aktiv nazist under 30- och 40-talen.” Men sen kommer det: ”Jag utgår ifrån att ingen av dagens medlemmar i Travellers Club hyser idéer och åsikter liknande sina föregångare.”
Fulländat exempel.
Fotot föreställer Nilkrokodiler. Åtminstone om man får tro bildkällan Svenskspråkiga Wikipedia.
Sedan 2010 har jag utsett min egen vinnare i Almedalen. Det handlar om att hitta det bästa exemplet på hur en bra idé slår en bra budget. “Politikervecka” i all ära, Almedalen är kommunikationsproffsens festival. Här finns många väl genomförda kommunikationsinsatser. Många väldesignade kommunikationsinsatser och många påkostade kommunikationsinsatser.
Men det som imponerar mest på mig är de kommunikationsinsatser som genomförs med en mycket liten budget. Almedalen är en arena där det tack vare dess avgränsning både i tid och rum är möjlig att synas på med en liten budget.
Men det är inte alla år jag hittar några riktigt bra exempel på det jag söker. Förra året hittade jag inget som riktigt nådde fram. I år var det ännu svårare. Den enda “nästankandidat” jag hittade var detta rökrum:
Vem som ligger bakom eller vad den/de hoppades åstadkomma är oklart. Jag ser det mest som en kommentar till det nyligen införda rökförbudet. Var det tänkt som något slags politisk påverkan kan man konstatera att det är väl sent. Men lite fyndigt är det.
2018 nådde inga insatser ända fram. Stockholms handelskammare, fastighetsägarna och fotografiska muséet (!) hade en kuddkampanj som iofs hade kunnat vinna. Men den var lite för mycket en kopia av den flyttkartong-kampanj som vann ett par år tidigare.
En annan kandidat från 2018 är denna med små akvareller(?) utplacerade Visby innerstad. Den kampanjens stora nackdel var att det inte fanns något tydlig budskap eller avsändare. Kanske förstod de närmast berörda ändå. Vem vet?
Vi är några stycken som summerar intrycken av Almedalen 2019, so far. Ett givet samtalsämne på ett rosévinsmingel i Almedalen. I år har Almedalen lite mindre av allt. Det märks. Men det har både fördelar och nackdelar. Panelen är enig.
Sen är det det där med hållbarhet. Var och vartannat
seminarium behandlar olika aspekter av hållbarhet eller har åtminstone
hållbarhet med i rubrik eller problemformulering. Det är väl bra, det är vi
överens om. Men det är i vissa fall ganska påklistrat. Hållbarheten är inklämd
som med ett skohorn.
Jag bestämmer mig för att mitt Almedalsseminarium, om jag
hade ordnat något, skulle ha rubriken: ”Hållbar hållbarhet” med underrubriken ”
Överlever hållbarheten hypen?”
Det kommer att vara gångbart nästa år också. Så det är bara
att ni hör av er om ni vill ha ett framgångsrikt seminarium under Almedalsveckan
nästa år. Jag har rubriken som rymmer allt.
Tidningen Resumé har för n:te gången utsett Näringslivets superkommunikatörer. 150 personer i fem kategorier. Vinnare – eller årets stjärna, som Resumé uttrycker det – är Greta Thunberg. Någon som är förvånad?
För egen del konstaterar jag att de flesta superkommunikatörerna i år är okända för mig. Av de 150 känner jag igen 22! Det kan bero på mig – att jag inte följer med. Det kan också bero på att många av de 150 faktiskt är rätt okända, att det krävs en jury på nio personer för att alla dessa namn ska dyka upp på radarn. Men å andra sidan – spelar roll då? Kommunikatören är ju traditionellt en grå eminens som verkar utan att synas. Kommunikatören gör jobbet i det fördolda, instruerar och stöttar andra som står i rampljuset.
Men den här listan innehåller inte många sådana kommunikatörer. Här listas de som syns och hörs. Ta t ex Börje Ekholm, Ericssons VD, 15:e namn på listan Företag & Näringsliv. När han talar i offentliga sammanhang är så gott som allt han säger resultatet av ett gäng kommunikatörers arbete. Men det är Ekholm, inte hans kommunikatörer som listas.
Men det som är mest slående med listan är att juryn avprofessionaliserar kommunikatören. Årets superkommunikatörer ”vet att de har en förmåga och använder förmågan för att göra skillnad”. Känsla, äkthet och engagemang är det som gör en superkommunikatör i år.
Men det finns också professionella kommunikatörer på listan. Etta på listan “Kommunikation” är John Mellkvist. Hans engagemang mot åldersdiskriminering, “ålderism”, är inte att ta miste på. Det engagemanget delar han med många, som blivit offer för den. Men att frågan nu är på dagordningen kan tillskrivas John Mellkvist. Det beror, törs jag säga, inte i första hand på hans engagemang utan på hans kompetens. På sitt LinkedIn-konto citerar han sig själv ur Resumés Almedalstidning, när han berättar om sitt tillvägagångssätt.
”Min strategi blev att börja i mina egna kanaler med målsättningen att få medier att börja skriva om det, sedan politiker att prata om det, för att till sist nå andra beslutsfattare, intresseorganisationer och fackförbund. Slutsteget på arbetsmarknaden är ju att få företagen, arbetsgivarna, att börja bry sig – och det händer faktiskt nu. De börjar nu aktivera sina egna kanaler för att profilera sig i ämnet, med olika infallsvinklar.”
Avslutningsvis några petimäteranmärkningar mot listan. Att det över huvud taget finns en kategori ”Myndigheter,
organisationer & ideellt” rimmar illa med listans namn ”Näringslivets
superkommunikatörer”. Superkommunikatörer kan det mycket väl finnas i
myndigheter och organisationer. Men det är knappast ”näringslivet” i någon etablerad
mening.
Noga räknat är det inte 150 personer personer på listan. I några fall handlar det om Instagramkonton, som kanske hanteras av flera personer, i några fall om par och i ett fall om en trio.
På vilka listor de olika namnen hamnar verkar också lite nyckfullt. Nour El Refai hamnar t ex på listan ”Medier” medan filminstitutets VD Anna Serner hamnar på listan “Kultur & Nöje”.
Runt om i Stockholm ser man nu affischer av detta slag. Jag har sett två av dem och båda har retat upp mig. “Skadegörelse?” är rubriken på den ena. Den andra ser ni här ovan “Trasig lampa?” Båda har sedan en bild på en mobil med texten “Tyck till” i displayen.
Vad är det för trams? Vad ska jag eller andra medborgare tycka om en trasig lampa? – Jag tycker det är förskräckligt med denna trasiga lampa. – Nej, jag tycker det är bra. Man får anstränga sig lite för att hitta i mörkret.
Hade det gällt det minskade anslaget till Trafiknämnden med drygt 61 miljoner kronor hade “tyck till” varit relevant. Men när det handlar om trasigt och vandaliserat vore det rätta att skriva “Anmäl!”
Det riktigt störande är att formuleringen “tyck till” speglar en allt mer spridd oförmåga att skilja på det som är fakta och det som är åsikter. Om man inte gör den distinktionen blir diskussioner meningslösa. Rent av omöjliga.
Utvecklingen ritar om medielandskapet. Det är inget nytt. Det har skett i människans hela historia. Att det sker fortare idag än förr än heller ingen nyhet. Men frågan är hur många som faktiskt agerar på dessa insikter. Vill man kommunicera framgångsrikt måste man med jämna mellanrum se över sina kanaler och sitt innehåll.
För mig är texter ett oöverträffat sätt att överföra information. Det sägs att en bild säger mer än 1000 ord och det må vara sant. Men problemet med bilder är att betraktaren behöver tolka dem mer än en skriven text. Olika betraktare ser olika saker. Därmed blir bilden mindre precis än texten, åtminstone än en välskriven text. Sen finns det naturligtvis det som en bild och ljud återger bättre än den mest välskrivna text.
Video blir allt vanligare i nyhetsförmedlingen. På kvällstidningarnas webbsajter verkar det vara mer regel än undantag att det parallellt med en nyhetstext finns en video. Ofta är videon inte mer än en “rörlig stillbild” och berättarrösten säger samma sak som texten. I mina ögon är det helt värdelöst.
Det tar sån tid!
Innan videon startar måste jag för det mesta se 10-15 sekunder reklam. Det är ungefär den tid det tar att läsa den korta nyhetstexten. Och jag är verkligen ingen snabbläsare, det ska ni veta.
Jag förmodar att nyhetsredaktionerna studerar trafiken på sina webbsajter noga och att deras slutsats är att “läsarna” vill ha dessa videoinslag. En rimlig slutsats är att människor är olika(!)
Realtidsförbannelsen
Poddar tillhör också de fenomen som jag klarar mig rätt bra utan. Problemet med poddar är detsamma som med video. De tar sån tid! För mig som ska ta del av dem vill säga. En text med samma innehåll som pratet i en pod tillgodogör jag mig på en bråkdel av den tid det tar att lyssna på podden. Men för den som producerar innehållet är det naturligtvis mycket smidigare. Det går fortare att prata än att skriva. Man behöver inte korrekturläsa “pratet”. Även om det skulle gå behöver man inte eftersom vi människor tycks ha mycket större överseende med fel i tal än i text. Vi har väl lärt oss att det är OK att prata på utan att först formulera oss ordentligt. Folk förstår ju ändå. Med texter är det annorlunda.
Sen har jag förstått att poängen med poddar är att man kan lyssna på dem när man gör annat. Åker tunnelbana, kör bil eller stryker. Men jag blir i alla fall frågande. När hittar folk tid att tänka, om de ska fylla varje liten dötid med poddar och ljudböcker? Men som sagt: Människor är olika.
Mobilen – mer för konsumenten än producenten
“Mobile first” är det motto som många webbutvecklare hyllar sedan några år tillbaka. De utvecklar med andra ord websajterna i första hand för de som surfar från mobiltelefoner. Det kan vara klokt. En webbsajt som är lätt att använda från mobilen är, om man gör det rätt, lätt att använda från datorn.
Mobilen är mycket lättare att ha med sig än ens den smidigaste bärbara. Men jag saknar alltid tangentbordet. Jag är inte bara en konsument på internet utan även en producent. Men även där tillhör jag helt säkert en minoritet. Människor är med andra ord olika.
Kraven växer
Min slutsats blir att det skrivna ordet går en dyster framtid till mötes. De som vill producera information kommer att posta bilder eller filmer i forum och på webbar. Mer ambitiösa informationsproducenter kommer att göra poddar eller voddar.
Som framgått är jag, på ett personligt plan, inte helt positiv till denna utveckling. Men det beror i stor utsträckning på att jag ser så många dåliga exempel. Från en rent professionell utgångspunkt finns det skäl att välkomna utvecklingen.
Den ger oss fler valmöjligheter. Det är bra, eftersom människor är olika. Vi kan välja kombinationer av budskap, media och målgrupp med större noggrannhet. Är vi skickliga kan vi nå bättre resultat. Den som inte ens försöker kan förmodligen lika gärna sluta kommunicera.