Olof Palme är en socialdemokratisk ikon. Men hans stjärnstatus sträcker sig utanför hans parti. Varför, har jag då och då frågat mig. För oss som var med är det lätt att förstå att hans anhängare entusiasmerades och hans motståndare provocerades. Men hans status måste väl ändå vila på ett starkare fundament än så?
Så här 26 år efter sin död är han åter rubrikernas man. Nu är det en film som aktualiserat honom. Vad är det som gör att Olof Palme ständigt återkommer i medierna? Det ouppklarade mordet är naturligtvis en förklaring. Men han är inte bara ett mordoffer. Långt ifrån. Det är något mer som väcker vårt intresse. Frågan är om det är hans liv, hans person eller hans politik. Eller en kombination av dem.
Den ursprungliga texten blev alldeles för lång för ett blogginlägg. Till och med sammanfattningen blev ganska lång. Här kommer den:
Jag ställer mig frågan varför Palme fortfarande är populär eller åtminstone aktuell. Jag landar i att det handlar om hans personlighet.
Ingen röstmagnet
Han vann inga stora segrar i valen åt sitt parti. Tvärtom förlorade det regeringsmakten för första gången på 44 år under hans ledning. Med hans tillträde började socialdemokratins långa nedgång i valresultaten.
Satans mördare
Han var provocerande i vissa politiska uttalanden. Inte minst utrikespolitiska. Utrikespolitiskt kunde han både kritisera och stödja diktatorer. Vilka som stöddes och vilka som kritiserade var tydligt ideologiskt styrt. Han kunde fördöma i uppseendeväckande skarpa ordalag men också mer återhållet om än tydligt. Den varierande skärpan var sannolikt resultatet av realpolitiska överväganden.
Pappaledighetens pappa
Hans namn har ingen särskilt stark koppling till någon av de reformer som genomfördes under hans tid som statsminister. Flera av reformerna lever vidare än idag och var sannolikt inte särskilt kontroversiella när de beslutades. Tre av fyra beslutades under den s k lotteririksdagen där socialdemokraterna inte hade majoritet ens med stöd av kommunisterna. Viktigare beslut bör alltså ha haft stöd också av borgerliga politiker i riksdagen.
Det är hur som helst sällan hans namn förekommer i samband med de reformer som nämns som de viktigaste under hans statsministertid: Pappaledigheten, daghemsutbyggnaden, den fria aborten och särbeskattningen.
Socialismens sista suck?
Den stora inrikespolitiska kontroversen under Palmes tid var löntagarfonderna. Löntagarfonderna var kanske socialismens sista suck i Sverige. Ursprungligen ett LO-förslag som skulle föra över ägandet av de viktigaste industrierna till facket. När det nådde riksdagen efter att ha passerat det socialdemokratiska partiets kongress hade det mildrats. Men det var fortfarande ett starkt företagarfientligt förslag. Det röstades igenom i riksdagen men revs sedan upp när riksdagen åter fick en borgerlig majoritet.
Löntagarfonder har sedan dess varit stendöda. Ingen, utom möjligen SSU, har försökt blåsa liv i dem. Olof Palmes medarbetare Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”
Paradoxal personlighet
Det fanns många motsägelser i Olof Palmes person. Det tror jag är förklaringen till att vi fortfarande intresserar oss för honom. Andra har säkert varit eller är lika motsägelsefulla men få har varit lika offentligt exponerade under så lång tid som Palme. Därtill kommer ett antal ”affärer”, påstådda eller faktiska skandaler, som då och då får ny aktualitet genom nya fakta eller påståenden.
Politikern Palme kan inte mäta sig med kändisen Palme som förklaring till det långvariga intresset för honom.
Jag har ingen aning om detta är att slå in öppna dörrar eller om det möjligen är ytterligt provocerande. Jag har läst väldigt lite Palme-litteratur. Det här är helt enkelt min egen bild baserad på någon dags internetstudier av fenomenet Olof Palme.
Här följer den långa versionen för den som orkar:
Palmes val
Någon röstmagnet var han inte, Olof Palme. Han blev partiordförande och statsminister efter ett rekordval där hans parti fått 50,1 procent av rösterna. Men med hans första val som statsminister började socialdemokratins popularitet dala i riksdagsvalen. För att hitta ett valresultat som var sämre för socialdemokraterna än Olof Palmes bästa valresultat måste man gå tillbaka till 1956. Då fick socialdemokraterna 44,6 procent av rösterna. Tittar man på hans sämsta resultat, 42,7 procent i valet 1976, får man gå tillbaka till 1932 för att hitta sämre siffror. Då fick man 41,7 procent.
Man kan naturligtvis tänka sig att han hade en positiv påverkan på sitt partis röstetal och att det hade gått ännu sämre utan honom. Men förklaringen till hans ikonstatus bland socialdemokrater är inte så enkel som att han ledde partiet från valseger till valseger.
Men vad har gett honom denna stjärnstatus bland svenska politiker? Är det hans politiska reformer? Vilka var de?
Söker man på nätet får man leta ett tag innan man hittar några svar på den frågan. Vid sidan av mordet på honom är det framför allt hans utrikespolitiska ställningstaganden som står i fokus. Så varför inte börja med dem.
Satans mördare
Det står tämligen klart att hans ställningstaganden men framför allt vassa formuleringar satte Sverige på kartan. I den diplomatiska världen är det något oerhört att en statsminister kallar ledningen i ett land (Tjeckoslovakien 1975) ”diktaturens kreatur” eller en diktator för ”satans mördare” (Spaniens Franco samma år). Lika anmärkningsvärt var det när han 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva demonstrerade mot USAs krigsinsats i Vietnam.
Jag tror inte man behöver ifrågasätta Olof Palmes ärlighet i dessa ställningstaganden. Men samtidigt kan jag inte frigöra mig från känslan av att det fanns realpolitiska hänsyn bakom vilka krig, vilka länder och vilka diktatorer som blev föremål för dessa vassa formuleringar.
Opinionen mot USAs krig i Vietnam var stark i stora dela delar av världen. Vid demonstationen 1968 var det tydligt. Liksom när Palme i ett tal 1972 lade till USAs bombning av Hanoi till en lista över kända krigsförbrytelser. Till och med i USA var stödet för kriget lågt. Enligt samtida gallupundersökningar stödde bara runt 35 procent landets befolkning dess militära insats i Vietnam. Stödet hade varit fallande under hela kriget. Det var med andra ord mer eller mindre riskfritt att ta i ordentligt 1968 och 1972. (Demonstrationen ledde dock till att de diplomatiska förbindelserna var frostiga under flera år.) När Palme talade om samma sak i Gävle 1965 var formuleringarna försiktigare.
Palme var tydlig i sitt fördömande av Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Men han undvek provocerande uttalanden av de slag han använde om Franco och Husák, liksom liknelser som den i ”Hanoitalet”. Kanske är det skillnaden mellan Palmes retorik modell 68 och 75 som är förklaringen. Men förmodligen är det ett klokt beslut fattat i ljuset av det potentiella hot Sovjetunionen utgjorde mot Sverige. Ett hot som USA, Spanien eller Tjeckoslovakien aldrig utgjort.
Varför kritisera Tjeckoslovakien men inte Östtyskland? Stavas svaret handelsrelationer?
Helt klart fanns det också ideologiska skygglappar. Varför Franco men inte Fidel? Varför vara för en turistbojkott mot Spanien men åka på officiellt besök till Kuba? Hur kunde Palme i ett gemensamt uttalande med Fidel Castro kalla de Röda Khmerernas maktövertagande i Kambodja ”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”?
Helt säkert gjorde sig Palme och Sverige namn i många länder i tredje världen. Hur väl detta engagemang gick hem här hemma är mer osäkert. Biståndsfrågor och frihetskamp i avlägsna delar av världen var inte stora frågor hos allmänheten ens på 1970-talet. Dessutom var de socialistiska förtecknen på länder och organisationer som fick stöd inte okontroversiellt bland de som faktiskt engagerade sig i u-ländernas väl och ve.
I den utsträckning utrikespolitiken bidragit till Olof Palmes ställning som politisk stjärna i Sverige är det förmodligen utslag av olika former av stolthet över att en svensk spelat någon roll i internationell politik. Vi har inte så många seriösa pretendenter till sådana anspråk. Förutom Palme är det väl Dag Hammarskjöld och möjligen Carl Bildt.
Pappaledighetens pappa
Då återstår det inrikespolitiska fältet. Vilka betydelsefulla politiska reformer genomfördes under Palmes tid? Är några av den digniteten att det kan förklara Palmes stjärnstatus?
För mig fanns inga självklara sådana reformer. Efter lite letande på nätet hittar jag några reformer som återkommer. Kjell Östberg, professor i historia, nämner i en intervju föräldraförsäkringen, daghemsutbyggnaden och den fria aborten. Anders Ferm lägger i en artikel i Fokus till särbeskattningen. På Olof Palmes minnesfonds website listar man ”lagar om anställningsskydd, arbetsmiljö, hälso- och miljöfarliga ämnen, styrelserepresentation, studieledighet och förtroendemännens ställning.”
Det finns ingen anledning att göra sig lustig över lagar om hälso- och miljöfarliga ämnen, studieledighet eller förtroendemännens ställning men det är knappast frågor där en politikers engagemang får honom att framstå som en stor statsman.
Föräldraförsäkring, daghem, fri abort och särbeskattning då? Jo. Där döljer sig större förändringar än man kanske tror. Särskilt om man ser den som helhet.
Särbeskattningen som infördes 1971 innebär att gifta par beskattas individuellt. Innan dess lades inkomsten för ett gift par samman och de beskattades för halva inkomsten var.
Föräldraförsäkringen började som moderskapspenning1947. Reformen 1974 innebar att ersättningstiden ökades från 90 till 180 dagar. Men framför allt gav den nya föräldrapenningen också pappor rätt till ersättning.
Förskolelagen 1975 innebar att alla sexåringar samt barn från fyra år med “fysiska, sociala, språkliga eller andra handikapp” skulle garanteras plats på förskola.
Den abortlag som antogs av riksdagen 1975 ger, enligt Wikipedia, ”den gravida kvinnan rätt att i varje situation själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan.”
Till min förvåning framstår Olof Palmes politiska gärning på det nationella planet som en insats för jämställdheten mellan könen. Särskilt för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Idag är principerna inte kontroversiella. Det vore intressant att se hur det var när besluten fattades. Men jag hittar inga lättillgängliga uppgifter (dvs på nätet).
Men jag konstaterar att besluten om föräldraförsäkringen, förskolelagen och abortlagen fattades på den s k lotteririksdagens tid, när socialdemokraterna inte hade majoritet tillsammans med kommunisterna. Det betyder att besluten antingen fattades med stöd av borgerliga politiker eller med lottens hjälp.
Det leder till en annan, lika förvånande, slutsats (om än möjligen förhastad). De mest betydelsefulla reformerna som genomfördes under den stridbare Palmes tid var inga djupt ideologiskt särskiljande beslut.
Socialismens sista suck?
Men så var det det där med löntagarfonderna.
Löntagarfonderna var från början ett förslag från LO som syftade till att föra över ägandet av den svenska industrin till fackföreningarna. 1971 beslutade LO på sin kongress utreda frågan. 1976 presenterades ett förslag som LO antog. LO och socialdemokraterna arbetade fram en modell som antogs av socialdemokraternas kongress 1978. När socialdemokraterna återkommit i regeringsställning lades en modifierad version av förslaget fram i riksdagen och röstades igenom i riksdagen 1983.
Om föräldrapenning, daghem och aborter inte var ideologiskt präglade frågor så var löntagarfonderna i högsta grad det. Det var det mest socialistiska förslag som sett dagens ljus i vårt land. I alla fall efter andra världskriget. Det privata ägandet av, åtminstone de viktigaste, produktionsmedlen skulle avskaffas.
Förslagen väckte starka reaktioner, debatten blev livlig och demonstationer mot förslaget hölls på många håll i landet. Den största samlade uppemot 75 000 deltagare. (Som alltid är sådana siffror ifrågasatta).
Löntagarfonderna var inte Olof Palmes idé. Han fick det som en ovälkommen present från LO och partikongressen. Olof Palme var enligt flera källor emot förslaget. Hans finansminister Kjell-Olof Feldt var det. Förmodligen var många andra ledande socialdemokrater det också. Palmes rådgivare och FN-ambassadören Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”
Efter den borgerliga valsegern 1991 revs beslutet om löntagarfonderna upp. Löntagarfonderna var inte mer populära hos socialdemokraterna än att regeringen kunde träffa en uppgörelse med socialdemokraterna om saken. Men det var efter Palmes tid.
Löntagarfondsfrågan bör knappast ha bidragit till Olof Palmes popularitet på något håll. Det är rimligt att socialisationsivrarna blev besvikna över att förlaget vattnats ur när det blev proposition. Det bör också ha varit tydligt att Palme inte var någon större anhängare av förslaget. De som ogillade fonderna kände naturligtvis en måttlig värme mot den man som tog förslaget till riksdagen.
En paradoxal personlighet
Personligen blir jag rätt övertygad om att vårt intresse för Olof Palme inte bottnar i hans gärning som politiker utan mer i hans personlighet. Ser man till hans förda politik har jag svårt att se att han på något självklart sätt framstår som en stor samhällsbyggare, omvälvare eller ideolog. Ser man till hans person ser man på ett helt annat sätt en intelligent, vältalig, medvetet och omedvetet provocerande man med en för tiden ovanligt internationell utblick.
Men det är också en personlighet som bjuder på många paradoxer. Nästan ingen i hans samtid missade paradoxen i att han som kom från ett överklasshem blev företrädare för arbetarklassen. Att det var så svårsmält framstår som svårbegripligt. Men man ska komma ihåg att den sociala rörligheten var mindre på 1960-talet än den är idag.
Det finns också motsägelsefulla bilder av Palme som debattör. Många uppfattade honom som arrogant och vass. Andra berättar om hur han både lyssnat och ägnat mycket tid åt att argumentera för sin ståndpunkt. Jag gissar att det beror på om han hyste en förhoppning om att vinna över den han talade med till sin egen ståndpunkt eller inte.
Bilderna av Palme som gavs var också motsägelsefulla. En statsminister som bor i ett radhus i Vällingby, kör en liten Fiat till jobbet och hyr en enkel stuga på Fårö på somrarna å ena sidan. En statsminister som spelar tennis i Kungliga tennishallen med en arrogant, kedjerökande miljonär å andra sidan. För säkerhets skulle kanske man ska tillägga att tennis inte var någon folksport på den tiden.
Flera av de ”affärer” Palme var inblandad i dyker då och då upp igen på löpsedlarna. I IB-affären, bordellhärvan och Geijeraffären dyker det fortfarande upp nya fakta, påstående och vittnesmål. Sen finns det en rad obesvarade frågor på både det politiska och personliga planet som bidrar till intresset för hans person. Boforsaffären, Harvardaffären, Shirley Maclaine. Namn som ger näring åt spekulationer, liksom naturligtvis mordet i februari 1986.
Det finns andra människor som är lika motsägelsefulla som Olof Palme. Men få har haft samma centrala plats i politiken som han. Han stod i det politiska rampljuset under 30 år. Därför har hans motsägelsefullhet blivit något av en nationell angelägenhet.