Palmes postuma popularitet

Olof Palme i Almedalen

Olof Palme i Almedalen
Olof Palme i Almedalen. Foto: Hans Hemlin
Olof Palme är en socialdemokratisk ikon. Men hans stjärnstatus sträcker sig utanför hans parti. Varför, har jag då och då frågat mig. För oss som var med är det lätt att förstå att hans anhängare entusiasmerades och hans motståndare provocerades. Men hans status måste väl ändå vila på ett starkare fundament än så?

Så här 26 år efter sin död är han åter rubrikernas man. Nu är det en film som aktualiserat honom. Vad är det som gör att Olof Palme ständigt återkommer i medierna? Det ouppklarade mordet är naturligtvis en förklaring. Men han är inte bara ett mordoffer. Långt ifrån. Det är något mer som väcker vårt intresse. Frågan är om det är hans liv, hans person eller hans politik. Eller en kombination av dem.

Den ursprungliga texten blev alldeles för lång för ett blogginlägg. Till och med sammanfattningen blev ganska lång. Här kommer den:

Jag ställer mig frågan varför Palme fortfarande är populär eller åtminstone aktuell. Jag landar i att det handlar om hans personlighet.

Ingen röstmagnet
Han vann inga stora segrar i valen åt sitt parti. Tvärtom förlorade det regeringsmakten för första gången på 44 år under hans ledning. Med hans tillträde började socialdemokratins långa nedgång i valresultaten.

Satans mördare
Han var provocerande i vissa politiska uttalanden. Inte minst utrikespolitiska. Utrikespolitiskt kunde han både kritisera och stödja diktatorer. Vilka som stöddes och vilka som kritiserade var tydligt ideologiskt styrt. Han kunde fördöma i uppseendeväckande skarpa ordalag men också mer återhållet om än tydligt. Den varierande skärpan var sannolikt resultatet av realpolitiska överväganden.

Pappaledighetens pappa
Hans namn har ingen särskilt stark koppling till någon av de reformer som genomfördes under hans tid som statsminister. Flera av reformerna lever vidare än idag och var sannolikt inte särskilt kontroversiella när de beslutades. Tre av fyra beslutades under den s k lotteririksdagen där socialdemokraterna inte hade majoritet ens med stöd av kommunisterna. Viktigare beslut bör alltså ha haft stöd också av borgerliga politiker i riksdagen.

Det är hur som helst sällan hans namn förekommer i samband med de reformer som nämns som de viktigaste under hans statsministertid: Pappaledigheten, daghemsutbyggnaden, den fria aborten och särbeskattningen.

Socialismens sista suck?
Den stora inrikespolitiska kontroversen under Palmes tid var löntagarfonderna. Löntagarfonderna var kanske socialismens sista suck i Sverige. Ursprungligen ett LO-förslag som skulle föra över ägandet av de viktigaste industrierna till facket. När det nådde riksdagen efter att ha passerat det socialdemokratiska partiets kongress hade det mildrats. Men det var fortfarande ett starkt företagarfientligt förslag. Det röstades igenom i riksdagen men revs sedan upp när riksdagen åter fick en borgerlig majoritet.

Löntagarfonder har sedan dess varit stendöda. Ingen, utom möjligen SSU, har försökt blåsa liv i dem. Olof Palmes medarbetare Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”

Paradoxal personlighet
Det fanns många motsägelser i Olof Palmes person. Det tror jag är förklaringen till att vi fortfarande intresserar oss för honom. Andra har säkert varit eller är lika motsägelsefulla men få har varit lika offentligt exponerade under så lång tid som Palme. Därtill kommer ett antal ”affärer”, påstådda eller faktiska skandaler, som då och då får ny aktualitet genom nya fakta eller påståenden.

Politikern Palme kan inte mäta sig med kändisen Palme som förklaring till det långvariga intresset för honom.

Jag har ingen aning om detta är att slå in öppna dörrar eller om det möjligen är ytterligt provocerande. Jag har läst väldigt lite Palme-litteratur. Det här är helt enkelt min egen bild baserad på någon dags internetstudier av fenomenet Olof Palme.

Här följer den långa versionen för den som orkar:

Palmes val
Någon röstmagnet var han inte, Olof Palme. Han blev partiordförande och statsminister efter ett rekordval där hans parti fått 50,1 procent av rösterna. Men med hans första val som statsminister började socialdemokratins popularitet dala i riksdagsvalen. För att hitta ett valresultat som var sämre för socialdemokraterna än Olof Palmes bästa valresultat måste man gå tillbaka till 1956. Då fick socialdemokraterna 44,6 procent av rösterna. Tittar man på hans sämsta resultat, 42,7 procent i valet 1976, får man gå tillbaka till 1932 för att hitta sämre siffror. Då fick man 41,7 procent.

Man kan naturligtvis tänka sig att han hade en positiv påverkan på sitt partis röstetal och att det hade gått ännu sämre utan honom. Men förklaringen till hans ikonstatus bland socialdemokrater är inte så enkel som att han ledde partiet från valseger till valseger.

Men vad har gett honom denna stjärnstatus bland svenska politiker? Är det hans politiska reformer? Vilka var de?

Söker man på nätet får man leta ett tag innan man hittar några svar på den frågan. Vid sidan av mordet på honom är det framför allt hans utrikespolitiska ställningstaganden som står i fokus. Så varför inte börja med dem.

Satans mördare
Det står tämligen klart att hans ställningstaganden men framför allt vassa formuleringar satte Sverige på kartan. I den diplomatiska världen är det något oerhört att en statsminister kallar ledningen i ett land (Tjeckoslovakien 1975) ”diktaturens kreatur” eller en diktator för ”satans mördare” (Spaniens Franco samma år). Lika anmärkningsvärt var det när han 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva demonstrerade mot USAs krigsinsats i Vietnam.

Jag tror inte man behöver ifrågasätta Olof Palmes ärlighet i dessa ställningstaganden. Men samtidigt kan jag inte frigöra mig från känslan av att det fanns realpolitiska hänsyn bakom vilka krig, vilka länder och vilka diktatorer som blev föremål för dessa vassa formuleringar.

Opinionen mot USAs krig i Vietnam var stark i stora dela delar av världen. Vid demonstationen 1968 var det tydligt. Liksom när Palme i ett tal 1972 lade till USAs bombning av Hanoi till en lista över kända krigsförbrytelser. Till och med i USA var stödet för kriget lågt. Enligt samtida gallupundersökningar stödde bara runt 35 procent landets befolkning dess militära insats i Vietnam. Stödet hade varit fallande under hela kriget. Det var med andra ord mer eller mindre riskfritt att ta i ordentligt 1968 och 1972. (Demonstrationen ledde dock till att de diplomatiska förbindelserna var frostiga under flera år.) När Palme talade om samma sak i Gävle 1965 var formuleringarna försiktigare.

Palme var tydlig i sitt fördömande av Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Men han undvek provocerande uttalanden av de slag han använde om Franco och Husák, liksom liknelser som den i ”Hanoitalet”. Kanske är det skillnaden mellan Palmes retorik modell 68 och 75 som är förklaringen. Men förmodligen är det ett klokt beslut fattat i ljuset av det potentiella hot Sovjetunionen utgjorde mot Sverige. Ett hot som USA, Spanien eller Tjeckoslovakien aldrig utgjort.

Varför kritisera Tjeckoslovakien men inte Östtyskland? Stavas svaret handelsrelationer?

Helt klart fanns det också ideologiska skygglappar. Varför Franco men inte Fidel? Varför vara för en turistbojkott mot Spanien men åka på officiellt besök till Kuba? Hur kunde Palme i ett gemensamt uttalande med Fidel Castro kalla de Röda Khmerernas maktövertagande i Kambodja ”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”?

Helt säkert gjorde sig Palme och Sverige namn i många länder i tredje världen. Hur väl detta engagemang gick hem här hemma är mer osäkert. Biståndsfrågor och frihetskamp i avlägsna delar av världen var inte stora frågor hos allmänheten ens på 1970-talet. Dessutom var de socialistiska förtecknen på länder och organisationer som fick stöd inte okontroversiellt bland de som faktiskt engagerade sig i u-ländernas väl och ve.

I den utsträckning utrikespolitiken bidragit till Olof Palmes ställning som politisk stjärna i Sverige är det förmodligen utslag av olika former av stolthet över att en svensk spelat någon roll i internationell politik. Vi har inte så många seriösa pretendenter till sådana anspråk. Förutom Palme är det väl Dag Hammarskjöld och möjligen Carl Bildt.

Pappaledighetens pappa
Då återstår det inrikespolitiska fältet. Vilka betydelsefulla politiska reformer genomfördes under Palmes tid? Är några av den digniteten att det kan förklara Palmes stjärnstatus?

För mig fanns inga självklara sådana reformer. Efter lite letande på nätet hittar jag några reformer som återkommer. Kjell Östberg, professor i historia, nämner i en intervju föräldraförsäkringen, daghemsutbyggnaden och den fria aborten. Anders Ferm lägger i en artikel i Fokus till särbeskattningen. På Olof Palmes minnesfonds website listar man ”lagar om anställningsskydd, arbetsmiljö, hälso- och miljöfarliga ämnen, styrelserepresentation, studieledighet och förtroendemännens ställning.”

Det finns ingen anledning att göra sig lustig över lagar om hälso- och miljöfarliga ämnen, studieledighet eller förtroendemännens ställning men det är knappast frågor där en politikers engagemang får honom att framstå som en stor statsman.

Föräldraförsäkring, daghem, fri abort och särbeskattning då? Jo. Där döljer sig större förändringar än man kanske tror. Särskilt om man ser den som helhet.

Särbeskattningen som infördes 1971 innebär att gifta par beskattas individuellt. Innan dess lades inkomsten för ett gift par samman och de beskattades för halva inkomsten var.

Föräldraförsäkringen började som moderskapspenning1947. Reformen 1974 innebar att ersättningstiden ökades från 90 till 180 dagar. Men framför allt gav den nya föräldrapenningen också pappor rätt till ersättning.

Förskolelagen 1975 innebar att alla sexåringar samt barn från fyra år med “fysiska, sociala, språkliga eller andra handikapp” skulle garanteras plats på förskola.

Den abortlag som antogs av riksdagen 1975 ger, enligt Wikipedia, ”den gravida kvinnan rätt att i varje situation själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan.”

Till min förvåning framstår Olof Palmes politiska gärning på det nationella planet som en insats för jämställdheten mellan könen. Särskilt för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Idag är principerna inte kontroversiella. Det vore intressant att se hur det var när besluten fattades. Men jag hittar inga lättillgängliga uppgifter (dvs på nätet).

Men jag konstaterar att besluten om föräldraförsäkringen, förskolelagen och abortlagen fattades på den s k lotteririksdagens tid, när socialdemokraterna inte hade majoritet tillsammans med kommunisterna. Det betyder att besluten antingen fattades med stöd av borgerliga politiker eller med lottens hjälp.
Det leder till en annan, lika förvånande, slutsats (om än möjligen förhastad). De mest betydelsefulla reformerna som genomfördes under den stridbare Palmes tid var inga djupt ideologiskt särskiljande beslut.

Socialismens sista suck?
Men så var det det där med löntagarfonderna.

Löntagarfonderna var från början ett förslag från LO som syftade till att föra över ägandet av den svenska industrin till fackföreningarna. 1971 beslutade LO på sin kongress utreda frågan. 1976 presenterades ett förslag som LO antog. LO och socialdemokraterna arbetade fram en modell som antogs av socialdemokraternas kongress 1978. När socialdemokraterna återkommit i regeringsställning lades en modifierad version av förslaget fram i riksdagen och röstades igenom i riksdagen 1983.

Om föräldrapenning, daghem och aborter inte var ideologiskt präglade frågor så var löntagarfonderna i högsta grad det. Det var det mest socialistiska förslag som sett dagens ljus i vårt land. I alla fall efter andra världskriget. Det privata ägandet av, åtminstone de viktigaste, produktionsmedlen skulle avskaffas.

Förslagen väckte starka reaktioner, debatten blev livlig och demonstationer mot förslaget hölls på många håll i landet. Den största samlade uppemot 75 000 deltagare. (Som alltid är sådana siffror ifrågasatta).

Löntagarfonderna var inte Olof Palmes idé. Han fick det som en ovälkommen present från LO och partikongressen. Olof Palme var enligt flera källor emot förslaget. Hans finansminister Kjell-Olof Feldt var det. Förmodligen var många andra ledande socialdemokrater det också. Palmes rådgivare och FN-ambassadören Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”

Efter den borgerliga valsegern 1991 revs beslutet om löntagarfonderna upp. Löntagarfonderna var inte mer populära hos socialdemokraterna än att regeringen kunde träffa en uppgörelse med socialdemokraterna om saken. Men det var efter Palmes tid.

Löntagarfondsfrågan bör knappast ha bidragit till Olof Palmes popularitet på något håll. Det är rimligt att socialisationsivrarna blev besvikna över att förlaget vattnats ur när det blev proposition. Det bör också ha varit tydligt att Palme inte var någon större anhängare av förslaget. De som ogillade fonderna kände naturligtvis en måttlig värme mot den man som tog förslaget till riksdagen.

En paradoxal personlighet
Personligen blir jag rätt övertygad om att vårt intresse för Olof Palme inte bottnar i hans gärning som politiker utan mer i hans personlighet. Ser man till hans förda politik har jag svårt att se att han på något självklart sätt framstår som en stor samhällsbyggare, omvälvare eller ideolog. Ser man till hans person ser man på ett helt annat sätt en intelligent, vältalig, medvetet och omedvetet provocerande man med en för tiden ovanligt internationell utblick.

Men det är också en personlighet som bjuder på många paradoxer. Nästan ingen i hans samtid missade paradoxen i att han som kom från ett överklasshem blev företrädare för arbetarklassen. Att det var så svårsmält framstår som svårbegripligt. Men man ska komma ihåg att den sociala rörligheten var mindre på 1960-talet än den är idag.

Det finns också motsägelsefulla bilder av Palme som debattör. Många uppfattade honom som arrogant och vass. Andra berättar om hur han både lyssnat och ägnat mycket tid åt att argumentera för sin ståndpunkt. Jag gissar att det beror på om han hyste en förhoppning om att vinna över den han talade med till sin egen ståndpunkt eller inte.

Bilderna av Palme som gavs var också motsägelsefulla. En statsminister som bor i ett radhus i Vällingby, kör en liten Fiat till jobbet och hyr en enkel stuga på Fårö på somrarna å ena sidan. En statsminister som spelar tennis i Kungliga tennishallen med en arrogant, kedjerökande miljonär å andra sidan. För säkerhets skulle kanske man ska tillägga att tennis inte var någon folksport på den tiden.

Flera av de ”affärer” Palme var inblandad i dyker då och då upp igen på löpsedlarna. I IB-affären, bordellhärvan och Geijeraffären dyker det fortfarande upp nya fakta, påstående och vittnesmål. Sen finns det en rad obesvarade frågor på både det politiska och personliga planet som bidrar till intresset för hans person. Boforsaffären, Harvardaffären, Shirley Maclaine. Namn som ger näring åt spekulationer, liksom naturligtvis mordet i februari 1986.

Det finns andra människor som är lika motsägelsefulla som Olof Palme. Men få har haft samma centrala plats i politiken som han. Han stod i det politiska rampljuset under 30 år. Därför har hans motsägelsefullhet blivit något av en nationell angelägenhet.

Det är bra att Lugnet har sitt på det torra

Bloggare och medier tävlar i upprördhet över att Christina Lugnet, tills nyligen GD för Tillväxtverket, får behålla sin lön och tjänstebostad trots att hon petats som GD. Upprördheten får säkert också bränsle av att Tillväxtverkets verksamhet förefaller byråkratisk och onödig, nästan fjantig.

Ändå är det bra att Lugnet får andra arbetsuppgifter med bibehållen lön och tjänstebostad. Jag tycker det är bra att hon entledigades som generaldirektör efter den vidlyftiga internrepresentation verket ägnat sig åt. Det som är riktigt bra är att hon får behålla lön och tjänstebostad. Nej, jag är inte ironisk.

I just detta fall hade det kanske varit rättvist om generaldirektören fått gå rakt ut i kylan. Det vet jag inte säkert. Men i princip är det viktigt att inte regeringen och framför allt inte en enskild minster ska kunna styra en myndighets beslut. Självständiga myndigheter är en gammal svensk tradition som lär ha rötter i frihetstiden. Poängen är att inte en minister ska kunna påverka myndighetens beslut i enskilda ärenden.

Det är en princip som ansetts så viktig att den skrivits in i grundlagen. I regeringsformen (12 kap. 2 § ) står det : ”Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.” (om Wikipedia citerat rätt.)

Parallellt med ”Lugnet-affären” har media (iaf SvD) uppmärksammat kronofogdens planerade utmätning och försäljning av en fastighet ägd av ryska staten, för att de vägrar ersätta en tidigare affärpartner som tillerkänts ersättning i en domstol. Utmätningen riskerar att försämra relationen mellan Sverige och Ryssland. Detta har utrikesminister Bildt påtalat i ett brev till kronofogden men det är också allt han och regeringen kan göra. De kan inte ingripa i myndighetens myndighetsutövning. På gott och ont.

Rikskronofogde Eva Liedström Adler kan måhända fundera över om utrikesministern känner så starkt i detta ärende att han försöker få rikskronofogdens minister Anders Borg att ta henner i örat. Anders Borg får inte entlediga henne på grund av ett beslut i en enskilt ärende men om han skulle vilja ,eller tvingas till, det kommer han att ”hitta på” ett annat skäl. Men hon kan fatta sitt beslut utan att behöva vara orolig för att förlora sin inkomst även om skulle förlora jobbet.

Det är bra.

Bilden på Christina Lugnet är tagen av Olof Holdar och hämtad från Tillväxtverkets website.

Är du duktig på att ”hantera människor”?

Jag läser och hör ganska ofta talas om folk som tycker att de är duktiga på att ”hantera människor”. Ofta är det företagsledare eller andra chefer det handlar om. Nu senast läste jag om en 27-årig nyutexaminerad civilingenjör som sommarjobbat som VD(!) Han ger ett trevligt intryck i intervjun men han är ju ännu ung och oerfaren, så det är kanske inte så konstigt att han kan säga saker som att ”jag lärt mig att det är viktigt att hantera människor”.

För mig skvallar uttrycket ”hantera människor” om dåligt ledarskap. Om du brukar ”hantera” folk kanske du för en stund ska byta perspektiv och fundera på hur det är att ”bli hanterad”. Känner du stort förtroende för någon som hanterar dig? Kommer du att göra ditt bästa för att nå mål som den personen sätter upp? Är du lojal mot någon som ”hanterar dig”?

Ledarskap handlar inte om att hantera människor. Det handlar om att ge människor förutsättningar att hantera de situationer som uppstår. Det gör man genom tydliga värderingar, tydliga befogenheter och tydliga förväntningar. Tydlighet skapar man genom kommunikation inte genom manipulation.

Kulturen försvann på 100 dagar


Drygt 100 dagar efter sitt första tal som partiledare var det dags för Håkan Juholt att hålla sitt jungfrutal i Almedalen. Det var ett tal som bitvis innehöll riktigt bra retorik. Men led av sin längd.

Den retoriska höjdpunkten var när Juholt på tal om barnfattigdom refererade till Majblommekommiténs bok ”En helt vanlig dag”. En av ansökningarna till kommittén kom från ”en familj som vill att deras barn ska få få den stora upplevelsen att en gång i livet få gå på Liseberg och se de vackra lamporna”.

Mycket av sitt, i mitt tycke för långa, tal ägnade Juholt åt en genomgång av politik-område för politik-område där han berättade vad Socialdemokraterna vill. För det mesta i generella ordalag men några gånger med konkreta förslag. Att det emellanåt saknades konkreta förslag tycker jag dock inte är någon stor brist i ett tal av detta slag. Problemet med denna typ av genomgångar är att de lätt blir tråkiga för den som inte följer politiken på nära håll.

Retoriken återfanns också på ett meta-plan. När Juholt säger att ”tunnelbanan måste gå, tågen måste gå… dagis måste vara bra, hemtjänsten måste fungera…” är det underförstått att det inte är så och att det är regeringens fel. Underförstått är också att en socialdemokratisk regering får dessa saker att fungera.

Juholts genomgång av politiken område för område har också en närmast genial funktion. Man anar att syftet är inte så mycket är att presentera socialdemokratisk politik som att måla en bild av ett land där orättvisorna växer och människors framtidstro kvävs. Samtidigt är det ett vågspel. Den som inte känner igen sig i beskrivningen riskerar att alieneras.

Personligen tycker jag att det mest anmärkningsvärda är att kulturen, som intog hedersplatsen i hans installationstal på s-kongressen, inte nämdes över huvud taget i hans tal så här 100 dagar senare.

Välgörande fritt från dagspolitiskt käbbel

Fredrik Reinfeldt i Almedalen 2011. (Foto: Robert Hultman)

Det var ingen stor retorik men Fredrik Reinfeldt tog ett annorlunda perspektiv i sitt tal i Almedalen. Långt från politikens småfrågor ägnade han sitt tal åt befolkningstillväxten i världen och hur frihet, demokrati och marknadsekonomi skapat ett ökat välstånd i världen. En utveckling som enligt Reinfeldt är en förutsättning för att vi ska kunna ta hand om en växande befolkning och skapa en hållbar utveckling. Stora frågor i ett liberalt ideologiskt perspektiv.

Jag tyckte det var välgörande fritt från politikens dagsfrågor som ibland kan kännas tekniska och oengagerande. Den innehöll inget av det som får den politiska debatten att framstå som käbbel. Det borde också den som inte delar Reinfeldts åsikter kunna uppskatta.

Socialdemokraternas bakvända förnyelseprocess

Håkan Juholt på Sergels Torg. Foto: Natalie Sial

Min gode vän Magnus Ljungkvist är en av upphovspersonerna till S2013, en site för diskussioner om socialdemokraternas politik inför kongressen 2013. Den kongress som ska lägga fast den nya politiken. Jag tycker det verkar vara ett utmärkt initiativ.

Men den socialdemokratiska förnyelseprocessen verkar bakvänd för mig som utomstående. Först väljer man en ny partiordförande, sen stakar man ut den politik han förväntas föra. Att det är så är nu inte S2013s fel men det är rimligen ett problem för dem.

Den nye ordföranden börjar, som vi sett, sitt ordförandeskap med att skräddarsy den politiska ledningen i sitt parti. Talespersoner och gruppledare i riksdagen byts ut. Jag förmodar att det är för att få personer som delar hans syn på viktiga politiska frågor som ligger bakom. Att det inte handlar om personkemi utgår jag från. Att det skulle handla om att utse röstmagneter tror jag inte heller. (De nyutnämnda får förlåta mig för denna slutsats. Det är inte illa menat.)

Hur går det om den nya partiordföranden inte gillar den nya politiken? Ska man byta partiordförande igen? Ska man låta partiordföranden ha vetorätt? Ska partiledaren lojalt föra en politik han inte sympatiserar med?

Gissningsvis blir lösningen kompromisser mellan ordförandens och partiets syn på vilken politik som ska föras. Det finns då en uppenbar risk att partiets politik inte blir särskilt tydlig. Och om man får tro S2013 är det otydlighet som varit den socialdemokratiska politikens brist. “Två valförluster visar att det socialdemokratiska alternativet varit luddigt för väljarna” skriver man på Newsmill.

S2013 om sig själva på Newsmill

Håkan Juholt på Sergels Torg. Foto: Natalie Sial
Håkan Juholt. Foto: Natalie Sial

Wikileaks blev upprörda över läcka

Bild på portfölj

Att wikileaks blir upprörda över att deras material har läckt tycker jag faktiskt är väldigt roligt. Wikileaks hade hemliga dokument om Mehdi Ghezali, Örebroaren som suttit fängslad på Guantanamobasen efter att ha gripits i Pakistan. Dessa dokument hade man försett Aftonbladet med och tidningen hade aviserat att man skulle skriva om saken.

Men Expressen hann före. På okänt vis har de kommit över dokumenten ifråga. Wikileaks tycks ha blivit mycket upprörda över detta. Personligen tycker jag att det är mycket roligt. Jag har nämligen aldrig varit särskilt imponerad av Wikileaks. Min syn på deras verksamhet har jag utvecklat i en tidigare bloggpost.

Dagens Media har en artikel om saken som är min källa till kunskap om detta.

Har vi sett någon Juholteffekt?

Går det framåt eller bakåt för S? Är S största parti eller är M det? Ligger Kd över eller under riksdagsspärren? Det är snararare förvirringen än kunskapen som växer efter de två opinionsundersökningar som publicerats de senaste dagarna.
I Aftonbladet (United Minds/Cint) är S störst och går framåt. I Expressen (Demoskop) minskar S och M är störst. Största frågetecknet blir därför om det är en slump att det är det är så.
United Minds sista undersökning innan valet var inte särskilt pricksäker, förmodligen den sämsta av undersökningarna gjorda alldeles innan valet. I den undersökningen fick M 25,7 procent mot 30,1 i valet. S fick 28,0 i United Minds undersökning och 30,3 i valet. I Demoskops sista undersökning innan valet fick M 31,6 procent och S 28,9. Sifo var bäst och ”förutspådde” 30,0 procent för moderaterna och prickade in socialdemokraternas 30,3 procent.

Väljarunderökningar publicerade i april:
United Minds – Demoskop
M: 30.3 – 36,2
Fp: 7,3 – 6,3
C: 5,6 – 4,2
Kd: 5,1 – 3,6
S: 30,8 – 28,8
V: 5,4 – 4,4
Mp: 8,0 – 10,1
Sd: 6,4 – 4,9

Artikeln om Demoskop-undersökningen i Expressen
Undersökningen hos Demoskop
Artikeln om United Minds-undersökningen i Aftonbladet

Wikileaks gör liten nytta men stor skada

Wikileaks företrädare och anhängare motiverar sina läckor med att alla har att vinna på en större öppenhet. Det är ett påstående man kan diskutera men
den slumpmässiga påtvingade öppenhet Wikleaks åstadkommer gör verkligen inte alla till vinnare. Tvärtom är det i huvudsak få och fel människor som vinner på den.

Frågan om var en optimal gränsdragning mellan öppenhet och hemlighet ligger är intressant men den principiella frågan lämnar jag därhän tillsvidare. Istället ska jag konstatera att Wikileaks “öppenhet” förmodligen har väldigt få positiva följder men många negativa konskevenser.

Problemet är i grunden det att man läcker det som en demokrati, med yttrande- och pressfrihet och en i huvudsak väl fungerande rättsskipning, har velat hålla hemligt. Medan totalitära stater, utan medborgerliga fri- och rättigheter med polisiärt och/eller religiöst förtryck får ha sina hemligheter ostörda. Liksom de terrororganisationer som är starka i länder med svag statsmakt och bitvis ersätter den.

Berättigade avslöjanden
Visserligen har Wikileaks avslöjat övergepp av det slag som när obeväpnade civila i Irak sköts ihjäl från en amrikansk helikopter. En sådan publicering måste man i grund och botten anse är bra därför att den som begår brott avslöjas. Och att den avslöjar att den amerikanska militären inte är tillräckligt intresserad av att beivra sådana övergrepp. Om inte så av ren självbevarelsedrift kommer de att bättra sig. Dödar man de man är satt att försvara försätter man sig i en omöjlig situation.

Men övergrepp avslöjades också innan WIkileaks och avslöjas utan Wikileaks urskiljningslösa öppenhet. Massakern i Song My under vietnamnkriget avslöjades långt innan ens Internet fanns. Övergreppen mot fångarna i det amerikanska militärfängelset Abu Ghraib är ett annat exempel.

Att exemplen alla rör amerikanska övergrepp beror rimligen inte på att amerikanska soldater är grymmare än t ex vietnamesiska eller irakiska. Orsaken är istället det amerikanska samhällets öppenhet.

Slumpstyrd öppenhet…
Wikileaks urskiljningslösa öppenhet är slumpstyrd. Det är inte resultatet av en målmedveten strävan att publicera det material som är mest att angeläget att publicera. Man publicerar det man kommer över. Det ligger i sakens natur att det man kommer över kommer från relativt goda stater. “The bad guys” material kommer man inte i närheten av.

Om Wikileaks istället hade publicerat dokument som avslöjades terroristers eller totalitära staters övergrepp och arbetsmetoder hade det dels varit en bedrift värd beundran, dels en åtgärd som kanske hade kunnat leda till en bättre värld. Den stora skillnaden är att övergrepp av amerikansk militär ändå hör till undantagen medan totalitära staters och terrororganisationers övergrepp (framförallt på sina egna) är regel. Att så inte sker är naturligt eftersom den som läcker från en totalitär stat eller organisation inte sällan straffas med döden. Deras anhöriga kan också utsättas för represalier.

…gynnar diktaturer och terrorister
När Wikileaks publicerar dokument som avslöjar “vanliga” amerikanska truppröresler, organisation, taktik och överväganden, kommunikationsvägar och innehåll i meddelanden är det i stort sett bara “fienden” som har nytta av den informationen. Med lite pusselläggande kan en välorganiserad fiende få fram ytterligare värdefull information. Att ge “the bad guys” ett informationsöverag blir världen inte en bättre plats av.

På samma sätt är det med läckor av amerikansk diplomatisk korrespondens.
Nu ser det ut som att rysk information är nästa läcka i raden. Det är i så fall den första gången som en stat med haltande demokrati utsätts för Wikileaks. Det skulle möjligen kunna vara ett steg i rätt riktning.

Den dagen Wikileaks riktar sin öppenhetsiver mot länder med diktatur och förtryck och mot organistioner som vill begränsa människors frihet, mot stater och organisationer som på ett systematiskt sätt och inte undantagsvis dödar oskyldiga människor ska jag tycka att Wikileaks gör någon nytta.
Bild på portfölj

Vadslagning om att tågen kommer i tid – den slutliga förödmjukelsen för SJ?

En vadslagningsbyrå ger spelare 8 gåger insatsen om ett tåg kommer i tid på minuten. Kan man tänka sig en värre förödmjukelse? Hur skulle du reagera om förtroendet för att du ska kunna göra ditt jobb utan anmärkning är så lågt att den som spelar på det får 8 gånger pengarna?

Nog vore det en tankeställare i alla fall. Nu vet ju SJ bara allt för väl redan sedan tidigare att de inte levererar, så spelbolagens knäpp på näsan är bara att lägga sten på bördan.
En av SJ presspersoner säger i en kommentar att han inte är särskilt förvånad, man kan ju spela på allt möjligt nu för tiden.
Ja, vad ska han säga?Informationsskylt på centralstationen i Stockholm - förseningar på grund av snö

Kunddialog på monopolvis

Sophämtningens blankett för kunddialog
Det satt en lapp på sopkärlet häromdagen. En trycksak med kryssrutor. Bra tänkte jag, sophämtningen vill ha feedback på sin service!

Men när jag fått på mig glasögonen ser jag att det är en blankett med elva förtryckta tillrättavisningar av sophämtningens kunder. Därunder fanns en rad för klagomål som inte omfattas av de elva rutorna. På min lapp hade sophämtaren skrivit. “V.g ställ fram kärlet”.

Mitt sopkärl står på en iordninggjord plats precis vid uppfarten till vårt hus. En halvmeter eller max en meter från tomtgränsen! Sophämtarna ställer som regel inte tillbaka kärlet där utan brukar lämna det på gatan utanför. Ibland omkullvält.
Det känns nästan som att jag har sophämtning för sophämtarnas skulle och inte tvärtom.

Det är dags att låta oss kunder välja sophämtare. Lite konkurrens skulle utan tvivel leda till åtminstone en rimlig service.

Min favorit av de förtryckta anmärkningar från blanketten under den inledande formuleringen “Vi har tömt ditt sopkärl men ber dig tänka på att” är “placera kärlet så att det ledstångsliknande handtaget är vänt mot kärlets transportväg till sopbilen”.

Sophämtningens i Stockholm tillrättavisar sina kunder

Sanningen om framtiden för (s)

Jag brukar varken skriva om politikens sakfrågor eller politik som sådan i denna blogg. Men som gammal statsvetarstudent följer jag aktuella frågor av det slaget med stort intresse.

För någon vecka sedan fick jag en plötslig förnimmelse av hur framtiden kommer att gestalta sig för Maria Wetterstrand. Hon och hennes partiledarkollega i Miljöpartiet skall ju avgå nästa år. I min kristallkula kunde jag se att Wetterstrand kort efter det att hon lämnat språkröreriet också lämnar politikern och blir VD eller Generalsekreterare för någon stiftelse eller organisation med miljöinriktning. Dock lämnar hon efter något år också denna befattning.

Hon inser nämligen att huvudmännen inte letat efter den ledare med egen vilja och ideér hon trodde utan mer en känd kvinna med miljöcred och fördelaktigt yttre. Istället gör hon comeback i politiken som talesperson i miljöfrågor i Socialdemokraterna lagom till valet 2014.

Det märkliga med denna glimt in i framtiden var att Wetterstrand bildade par med Mona Sahlin. Idag vet vi att Mona Sahlin inte är partiledare för (s) i valet 2014 (eller?).

Men idag insåg jag att vad som faktiskt kommer att hända i det Socialdemokratiska Arbetarpartiet är följande. Ledande företrädare inom partiets alla falanger inser att man inte kommer att kunna mejsla ut en politik som ska vinna nästa val till extrakongressen i vår. Och det finns ingen tronarvinge som kan beträda tronen och på ett trovärdigt sätt säga: “Tro mig jag har receptet!”

Alltså beslutas att kongressens ska välja en gammal trotjänare som partiordförande med den uttalade förutsättningen att hon ska avgå vid nästa extrakongress 2012 (Jodå man beslutar om en sådan). Där ska hon ersättas av nästa “riktiga” partiledare efter att ett antal “framtidsgrupper” med representanter från partidistrikt och klubbar arbetat fram en ny politik som denna partiledare ska föra.

Till att axla denna tillfällig roll som partiledare väljs Lena Hjelm Wallén. Utan politik att föra kan hon ägna ett helt år åt att förekomma i medier och debatter utan att göra annan än att vara trevlig, klok och förstående. Detta lyckas hon med så till den grad att det blir omöjligt att göra något annat än att välja om henne vid extrakongressen 2012.

Nu vet ni hur det går 😉