Hobbyblogg – Robert Hultman Communication & Marketing

2020-12-032020-12-03

Julmusttest 2020

Tio olika julmuster testade. Mestadels habila julmust-drycker men två korade vinnare och en som stack ut. Åt fel håll.

Det blev ingen fullpoängare i julmusttestet. Men väl två vinnare, ett bottennapp och många habila julmust. På en femgradig skala lyckades vinnarna kamma hem betyget 3+.

Kanske borde man därför justera skalan, sänka förväntningarna och betrakta 3 + som en femma. I ett jämförande test spelar det nog ändå inte så stor roll. Alla bedöms efter samma kriterier och oavsett siffrans valör går de att rangordna.

Jag dricker i stort sett bara julmust, när det handlar om läskedrycker. Jag är ett julmustfan, helt enkelt. För några år sedan, kanske rent av 10 år sedan – tiden springer iväg – gjorde vi ett julmusttest i familjen. Jag minns inte vinnaren. Men nu tyckte jag att det var dags igen.

Uppsving för julmusten

Det har dessutom hänt mycket på julmustfronten på senare år. Det verkar som om drycken stigit i popularitet och lockat fler bryggerier att tillverka julmust.

Apotekarnes julmust var länge standardmusten och enligt uppgift köpte de flesta andra bryggerier essans från Apotekarnes för sina julmust. Någon variation mellan de olika bryggeriernas julmust kunde man finna i sötma och syrlighet. Om det berodde på att man ville ge sin must en särskiljande smak eller bara på deras respektive grundrecept för läskedrycker där socker och citron- eller fosforsyra ingår, låter jag vara osagt.

Andra bryggerier sägs ha gjort must på egen essans och då också passat på, eller råkat, skapa andra smaker. Zeunerts julmust, som har många anhängare, har en påtaglig kaffeton i smaken som rimligen är ett försök att göra en annan, i deras tycke godare, must.

Nu finns det många bryggerier som producerar must i vad man förmodligen betraktar som ett premiumsegment. Must som lagrats på fat och säljs i flaskor med sobrare etikett. I årets test finns två muster från Roslags Näsby bryggeri med. Där verkar etiketterna mer vilja signalera ”craft”.

Julmusterna i testet

Testet genomfördes som ett blindtest och de i testet ingående julmusterna var (i den ordning de provades):

Roslags Näsbys Humle
Julamust
Nygårda romfatslagrade
Nygårda julmust
Freeway
Gotlandsmust
Apotekarnes
Ikea Vintersaga
Roslags Näsbys Bourbon (lagrad på bourbonfat av ek)
Zeunerts

Små skillnader i sötma och syrlighet

I årets test är skillnaderna i sötma och syrlighet närmast försumbara. Det är stor skillnad mellan skumkronorna. Från rika skumkronor som dröjer kvar i glaset till julmust utan tillstymmelse till skumkrona. Vilken betydelse man tillmäter skumkronorna är, liksom det mesta annat med julmust, högst individuellt. I detta test bidrog inte skumkronorna till att dra upp betyget även om det ser trevligt ut.

Vad tyckte jag då om de testade musterna? Flertalet var habila standardmust, ett par nådde inte den nivån och en var ett rent bottennapp. Förstaplatsen delas av två julmuster, varav en är en klassiker och den andra en nykomling. Vilka vann då?
Jo Apotekarnes och Julamust!

Här följer omdömena om var och en av julmusterna i testet:

Roslags Näsbys Humle Betyg:3

Ingen skumkrona, svag bornyr, fyllig smak med lagom sötma utan nämnvärd syrlighet. En god och välbalanserad julmust. Möjligen kan man urskilja en svag eftersmak/bismak av druvsocker.

(Någon smak av humle kunde jag inte förnimma men jag tror inte det gör något.)

Julamust Betyg: 3+

Ingen skumkrona, svag bornyr, fyllig smak med lagom sötma utan nämnvärd syrlighet. En god och välbalanserad julmust. Den har en svag och svårdefinierad antydan av något som påminner om ”smultron” av det slag man hittar i smultronläsk.

Nygårda romfatslagrade Betyg: 1

Fin skumkrona men ringa bornyr. Fyllig och lagom söt smak utan syrlighet. Dessvärre har julmusten en obehaglig bi- och eftersmak som för tankarna till kartong eller lim.

Nygårda julmust Betyg: 2+

Skummar till när man häller upp utan att bilda egentlig skumkrona. Något mer kolsyra än de andra i testet men inte störande mycket. Fyllig smak som dock ”tunnar ut” något mot slutet. Lagom söt, utan nämnvärd syrlighet.

Freeway Betyg: 2

Skumkrona som dör ut rätt snart men är långvarigare än den föregående musten. Bornyren är ringa. Fylligheten i smak är något lägre än ”standardmusten” men är lagom söt och utan nämnvärd syrlighet. Det finns en antydan till smak av viol (eller möjligen tvål) som drar ner betyget.

Gotlandsmust Betyg: 3

Skummar till och försvinner (snabbt som en löning). Bornyren är svag, smaken är fyllig och något söt utan nämnvärd syrlighet. Smaken har en tydlig kaffeton som nog kan vara en vattendelare. (En av två muster i testet som inte utger sig för att vara ”julmust”.)

Apotekarnes Betyg: 3+

Stor skumkrona som dör fort. Något svag bornyr, fyllig smak med lagom sötma. Något högre syrlighet än de andra musterna. Sammanfattningsvis en standardmust som är något syrligare.

Ikea Vintersaga Betyg: 3

Ingen skumkrona och svag bornyr. Något mindre fyllig smak med lagom sötma och syrlighet. En standardmust som är mindre fyllig. (Testets andra icke-julmust. Faktiskt utan ens att göra anspråk på att vara must)

Roslags Näsby Bourbon Betyg: 2

Rejäl skumkrona som dröjer kvar (längst av de i testet). Liten bornyr. Mindre fyllig smak med något lägre sötma och lagom syrlighet. Smaken har en ton som kanske påminner om blåbär. Dessvärre en eftersmak som påminner om kartong. En must som skiljer sig rejält från mängden.

Zeunerts Betyg: 3

Skumkrona som dröjer kvar något. Lagom bornyr och fyllighet. Något sötare och mindre syrlig. Smaken har en tydlig ton av kaffe och kanske antydan av chokladkola. Ytterligare en must som avviker från standardmusten.

Skum och bornyr

De muster som testades sist hade fått vänta i glasen längre än de som testades först. Det påverkar naturligtvis bornyren. Drycken smaker framträder dock tydligare med mindre kolsyra. För att få en välgrundad uppfattning om bornyr och skum hälldes musterna upp igen i rengjorda glas efter den första provsmakningen.

Karin, som inte testade helt blint eftersom hon hällde upp julmusterna i glasen även om hon inte mindes vilken must som var i vilket glas, tyckte bäst om Apotekarnes och Roslags Näsbys Bourbon.

2020-01-092020-01-09

Förvirrande Carmen på Kungliga Operan

Var på Kungliga operan igår och såg Carmen. Därav denna min första operarecension någonsin: Orkestern levererade, kören levererade, solisterna levererade och Escamillo (Johan Edholm) och Micaëla (Sabina Bisholt) briljerade. Operaledningen kunde gott bytas ut.

Jag har inte sett Carmen tidigare men programmet meddelar att denna den 11:e uppsättningen av Carmen på Kungliga operan är lite annorlunda med handlingen förlagd till en textilfabrik. På scenen syns först den manliga delen av kören, likformigt klädda. Dessutom finns tre män i vad som ser ut som väktaruniformer. De har batonger. Det är oklart om de vaktar industrin eller arbetarna. Helt klar utöver de dock visst våld mot arbetarna. Man frågar sig om det är en fabrik eller ett fängelse men frågan blir obesvarad. Sen kommer de kvinnliga textilarbetarna in på scenen för en paus i arbetet. De röker allesammans och sjunger en sång till tobakens lov. Lite märkligt men okej, de gillar att röka.

Sen kommer Carmen in iförd bojor. (Hur var det här med fängelse/fabrik?) Hon charmar så småningom en av väktarna, Don José. Don José hjälper Carmen fly, blir fängslad och degraderad till vanlig arbetare.

Man tycker att också 1870-talets parisiska publik borde ha funnit att denna skildring av den spanska textilindustrin brister en smula i trovärdighet.

Don José må ha blivit degraderad till vanlig arbetare men han är en plikttrogen sådan. När han efter frigivningen träffar Carmen för första gången, lämnar han henne när trumpetsignalen kallar till arbete. Detta trots hennes enträgna försök att övertala honom att lämna alltsammans och ge sig av med henne.

När jag kommer hem läser jag wikipedias artikel om operan Carmen. Då faller bitarna på plats. Det finns inte en enda textilarbetare i Bizets opera. Istället finns det militärer. Dragoner närmare bestämt. Väktarna är i själva verket befäl av olika grader och Don José sergeant. Fabriksarbeterskorna jobbar inte in konfektionsindustrin utan är tobaksarbetare. Plötsligt förstår man både deras cigarettreklam och förekomsten av en arrest, degradering, trumpetsignal och plikttrogenhet.

Vad var det då för poäng med att förlägga handlingen till en textilindustri? Allting blir ju bara ologiskt och sämre. Handlingen inte är operan Carmens starka sida till att börja med. Ruckar man då på det lilla mått av trovärdighet som miljön skapar blir operans tunna handling absurd och bitvis obegriplig.

Det finns en del andra ändringar som också förefaller vara gjorda för ändringens skull. Tjurfäktaren Escamillo är inte tjurfäktare utan något slags kampsportutövare. Det kan väl gå på ett ut, men blev operan bättre? Man törs dock inte ta steget fullt ut utan låter honom uppträda i en tjusig guldbroderad bolero av det slag tjurfäktare ses i.

Varför gör man då på detta viset? Är det ett uttryck för regissörens obesvarade kärlek till konsten? Är det Operan (med stort O, som den kallar sig) som tar till desperata metoder för att utmärka sig i den internationella operakonkurrensen? Oavsett vilket önskade man att ledningen hade bättre omdöme och kunde säga nej till dåliga idéer.

Behovet av att förnya Carmen lär inte vara överhängande. Med tanke på den bara spelats 10 gånger på 142 år på Operan är det knappast så att operabesökarna tröttnat på stycket och krävt förändring. Förändringskravet är rimligen ett rent fantasifoster fött och fostrat i operans egna filterbubbla.

Om nydaningen är resultatet av en önskan att nå nya målgrupper har man också tänkt fel. Det blir inte mer intressant att gå på opera om handlingen är obegriplig och scenografin anorektisk.

Så långt den konstruktiva kritiken. Det är ändå för musiken man går på opera. Sångarna är duktiga, orkestern likaså. Och Carmen innehåller låtar som är kända och uppskattade långt utanför kretsen av operaälskare.

2019-09-122019-09-12

Nijmegenmarschen – en 16 mil och 4 dagar lång folkfest

Nijmegenmarschen är en marsch där deltagarna går 16 mil på fyra dagar. Det hela började 1909 då det kungliga Nederländska förbundet för fysisk fostran tyckte att holländarna behövde rycka upp sig. Sedan dess har marschen genomförts varje år, förutom under de båda världskrigen. 2006 avbröts marschen efter första dagen. Det varma vädret hade då krävt två dödsoffer.

Nu har jag gått Nijmegenmarschen två gånger. Det är inte mycket att skryta med. Bert van der Lans har gått marschen 71 gånger!

Men man kan också säga att Nijmegenmarschen, eller Vierdaagse som holländarna kallar den, är en folkfest. Marschsträckorna är olika de fyra dagarna men marschen börjar tidigt på morgonen (olika starttider för att sprida ut deltagarna). De första (militärerna) startar vid fyra på morgonen.

I Nijmegen, som är en universitetsstad, har studenterna festat hela natten och hälsar marschdeltagarna med high-fives och ”handhäckar” (ni vet såna där man gör i Bro, bro breja-leken). Välgångsönskningarna ljuder högt ”Success!”.

Första dagen går marschen norrut över floden Waal där brandbåtarna hälsar med sina vattenkanoner. Första gången jag gick, var det ungefär där jag började förstå vilken betydelse marschen har för folk i trakten. Väl över bron möts man av den första av oräkneliga orkestrar. Huvuddelen av orkestrarna är lokala mässingsorkestrar (såna som det knappt finns några i Sverige längre). Många av orkestrarna är militärorkestrar från olika länder. Från Sverige har Hemvärnets i Gävleborgs musikkår spelat båda åren jag gått. Men också olika varianter av rock- och popband spelar längst vägen. För att inte nämna alla discjockeys. De står längst vägen i byarna och en av dem t o m ute på ett öde fält i ett litet partytält. En rätt märklig syn.

En av de många orkestrar som spelar längst vägen.

När morgonen gryr ser man folk som bor längst marschvägen sitta i sina trädgårdar och äta frukost. När klockan närmat sig nio har en del redan börjat servera sig öl. Marschen sammanfaller nämligen med vad som är den första semesterveckan för många holländare.

Från lunch och framåt är det party i många villaträdgårdar. Jag föreställer mig att många som bor längst marschvägen bjuder in sina vänner och bekanta. En del tillställningar är riktigt påkostade med partytält, partyflaggor, barer och musikanläggningar.

Marschen går genom många byar och samhällen. Alla är, utan undantag, smyckade och gatorna kantas av åskådare. Varje uteservering är smockfull och i partytält ser man åldringar i rullstol och t o m sängar betrakta marschdeltagarna när de går förbi. Också daghemmen är där. Barnen vinkar med egenmålade flaggor och vimplar. I många samhällen finns det också en tribun där borgmästaren och andra lokala dignitärer står och hälsar deltagarna.

Hederstribunen i ett av de samhällen marschen passerar igenom.

Längst nästan hela vägen erbjuds det förfriskningar. Barn och vuxna står längst vägen med fat och skålar med gurka och saltlakrits. Just gurka och saltlakrits verkar de vara övertygade om är vad marschdeltagarna behöver. Men det förekommer mashmallows och annat godis. I en by har man däremot kommit till slutsatsen att hårdkokta ägg är vad behövs. Sen förekommer olika typer av kommersiell marknadsföring där sportdrycker och annat erbjuds marschdeltagarna.

Bland barn och ungdomar förekommer också något slags high-five-tävling. Flest high-fives vinner, om jag fattat rätt. Därför står de där med höjda händer och väntar på att bli high-fivade. Man ska inte ha bacillskräck. Det är ju samma händer man high-fivar med som sedan ska stoppa gurka och saltlakrits i munnen.

Folkfest med andra ord. Marschvägen går på sina ställen också genom jordbrukslandskap och längst kanaler. Där är det mer glest med folk och distraktioner. Där är det också glesare med skuggande träd och om det är någon gång som marschen kan kännas en smula tung, så är det väl just där.

Nära gränsen till Tyskland. I bakgrunden skymtar de fruktade kullarna!

Annars är tredje marschdagen, de sju kullarnas dag eller rent av bergens dag, den som många oroar sig för. Då går marschen över Grosbeekhöjderna (kända från Operation Market Garden) precis vid gränsen till Tyskland. Men kullarna är beskedliga och att de skulle vara så många som sju betvivlar jag. Men det är klart jämfört med det i övrigt platta landskapet…

Marschens fjärde dag avslutas på Vierdaagsplein i Nijmegen. Den sista knappa milen går längst St Annastraat som tillfälligtvis kallas Via Gladiola. Det är ett formligt cresendo med ännu fler människor kantande vägen, ofta med skyltar som hejar på någon släkting som går marschen. Många marschdeltagare är också iförda fantasifulla kostymer. Jag har sett féer, svanar och kor för att nämna några. Det delas också ut gladiolusar. Det är för det mesta släkt och vänner som får dessa långa och ståtliga blommor men också främmande människor, som undertecknad, får förvånat ta emot en eller annan blomma.

För militära deltagare sker målgången på Charlemange-fältet strax innan Via Gladiola. Där väntar välförjänt öl och varmkorv och där sker också medaljutdelningen. Det blir också möjlighet att snygga till sig lite och ta av sig ryggsäcken. Från Charlemange marscherar sedan de nationella militärdelegationerna i parad efter musikorkestern till Vierdaagsplein.

Robert Hultman medaljeras av hemvärnschefen Generalmajor Stefan Sandborg.

De militära deltagarna bor för övrigt på Camp Heumensoord några kilometer söder om Nijmegen. Det är en förvånansvärt välfungerande förläggning med tanke på att det är 5000 militärer som ska inte bara ska bo och duscha utan också utspisas på kort tid. Campen är en ”no cap – no salute area” vilket nog är klokt med tanke på vilket hälsande som annars skulle utbryta. Där finns också ett stort partytält med mycket håll-i-gång på kvällarna samt en lite lugnare mäss.

På campen finns också ett sjukhus. Det är huvudsakligen blåsor och skavsår som tas omhand. Men en del är verkligen svåra skavsår. Jag fick hjälp att dränera en blåsa på sjukhuset. På britsen bredvid låg en finsk soldat vars stortå och lilltå på ena foten mest såg ut som köttslamsor. Några planer på att bryta hade han dock inte.

Det där med att bryta marschen är ett särskilt kapitel. Av 44 702 deltagare i år bröt 3 467. Alltså knappt åtta procent. Mellan de militära delegationerna pågår en inofficiell tävling. De nordiska delegationerna brukar vara i topp med minst antal brytande deltagare. Lite drygt två procent av de svenska militära deltagarna bröt i år. Vilket sannolikt renderade en förstaplats.

2019-09-102019-09-10

Kom att tänka på det här med smeknamn

Jag kom av dunkla skäl att tänka på det här med smeknamn. Jag heter Robert men har aldrig blivit kallad Robban. När jag var liten kallade min mamma mig visserligen för för Charlie Svensson. ”Kom nu, Charlie Svensson, så går vi.” Men något smeknamn var det väl knappast. Mer en pseudonym. Men jag är övertygad om att jag skulle lystra till det namnet än idag om någon ropade det.

När Robban Broberg blev populär bland barn för sina barnprogram hade jag gärna blivit kallad Robban. Men icke.

I lumpen blev jag ”Hul” för mina lumparkompisar. Kanske en form av smeknamn. Det kom sig av att det i dagsprogrammet stod de tre första bokstäverna i efternamnet när någon av oss skulle leda en övning.

Men andra hade smeknamn, även om en del snarare var öknamn. På gården på 7:e tvärgatan fanns Danken. En olyckshändelse med en förnicklad blydank gav honom en förskjuten näsrot och ett nytt namn.

Från min högstadieskola minns jag Budda och Pricken. Båda var några år äldre än jag. Varför Budda kallades så var lätt att räkna ut. Men Pricken var mer svårförklarat. Bland klasskompisar minns jag egentligen bara en som hade ett smeknamn. Det var Björn som själv döpte sig till Une. Ingen brydde sig mig veterligen om varför. Men namnet fastnade.

När jag gick på gymnasiet fikades det på varuhusen runt stortorget. Jag tillhörde de som fikade på Flanör. Men i gänget som fikade på Domus förekom många smeknamn. Grytan, Rymmarn, Larry och Belmondo för att nämna de namn jag minns på rak arm.

Jag minns också några smeknamn på personer som jag inte hade någon direkt relation till. Folk som andra kände. Det var t ex Räkan, Våfflan och Stört-inne Bengtsson.

På högskolan fanns Fotnoten, Paradigmet och Skinnbrallan. Skinnbrallan är för övrigt den enda kvinnan med smek-/öknamn jag minns. Namnet kom sig naturligtvis av att hon då och då hade just skinnbrallor. Hon slutade efter en termin. Fotnoten och Paradigmet blev långvariare.

Smeknamnen har dock tunnat ut betänkligt på senare år. Senast jag lärde känna någon med ett smeknamn var för 10-15 år sedan då jag träffade Luckan.

Bland mina vänner i engelskspråkiga länder är det dock vanligt med olika former av kortnamn. Det är inte smeknamn i egentlig bemärkelse utan mer vedertagna kortformer av namn. Edward blir Ted, tex, även om jag inte känner just någon Ted. Däremot har jag en kompis som kallas Ben. Det är lätt att förstå eftersom Benjamin, är jämförelsevis otympligt. Min kompis Lecky heter egentligen Alisdair. Hur det blir Lecky är inte lätt att begripa, men det är onekligen lättare att säga.

I Sverige (och svensktalande Finland?) tycks den här formen av kortnamn vara förbehållna kvinnor. Anki, Ansi, Kicki, Cissi, Cilla mfl. Mansnamn verkar gå åt andra hållet. Enstaviga namn som Per, Karl och Bo blir ofta Pelle, Kalle och Bosse. Manliga dubbelnamn blir däremot gärna kortade. Bakom PA, PO, PG, BG, Boje osv döljer sig så gott som alltid dubbelnamn.

Det här får väl betraktas som ett MVMA (Mindre Viktigt Meddelande till Allmänheten).

2015-05-182015-05-18

Lennart Bodström och pepparkaksdebaclet

Den förre SFS-ordföranden, utrikesministern och utbildningsministern Lennart Bodström gick bort häromveckan. Lennart Bodström var en av de första politiker jag hade att göra med. Därtill gjorde han det bästa ”första intryck” någon politiker gjort på mig.

Första gången jag såg honom ”live” var i Almedalen 1984 när Olof Palme talade. ”Politikerveckan” hade väl nätt och jämt blivit ett begrepp och åhörarna tror jag inte var fler än 200-300. Sittplatserna framför scenen räckte åt alla som ville sitta. Under ett träd bakom sittplatserna stor några ministrar och andra S-toppar med sommarställen på Gotland och lyssnade på Palmes tal.

Personlig integritet
Under ett annat träd stod Ove Rainer, tidigare justieminister och Fåröbo på sommrarna, ensam, utfryst och lyssnade på talet. Rainer hade tvingats avgå i november året innan efter ett mediedrev med kritik mot hans ”skatteplanering”. (En intressant historia i sig, där Rainer framstår som ett oskyldigt offer för en moralisk indignation som bottnade i avundsjuka.)

Utrikesministern Bodström lämnade klungan av S-toppar och gick fram, hälsade på Rainer och samtalade en stund. Det vittnade om personlig integritet.

Studenternas vän
Men mest minns jag honom som studenternas vän. När han var utrikesminister i Olof Palmes regering var han värd för ett möte med SFS senat i Arvfurstens palats. Det gick inte att ta miste på hans entusiasm över att få ta emot gamla ”studentbyråkrater” i denna överdådiga miljö. En entusiasm som inte bottnade i att han fick visa upp sig där, utan i att vi fick ta del av den. Sånt märker man.

Lennart Bodström fick så småningom lämna utrikesministerposten och bli utbildningsminister. Det är i de flestas ögon, och också i formell mening, en degradering. Men jag är inte säker på att Lennart Bodström faktiskt tog det så. Som gammal SFS-ordförande låg den högre utbildningen honom varmt om hjärtat. Att vara utbildningsminister är på många sätt den mest ansvarsfulla och finaste befattning man kan ha.

Pepparkasdebaclet
Jag arbetade på SFS under denna tid och träffade honom vid flera tillfällen då. Som utbildningsminister lovade han att alltid ta emot SFS-representanter med högst en dags varsel. Något han också infriade. Jag undrar om någon minister tidigare eller senare varit så tillgänglig för studenternas representanter.

Vid ett av de tillfällen vi SFS-representanter träffade utbildningsministern Bodström hade vi med oss pepparkakor. Det var den 13 december och vi tyckte att det kunde passa eftersom det var luciadagen. Jag kom på den ljusa idén att vi kunde spritsa ”Höj studiemedlen” på pepparkakorna vi tog med oss. Alla tyckte det var en lysande idé.

Kvällen innan kavlade vi pepparkaksdeg och gräddade pepparkakshjärtan på SFS kansli som då låg på S:t Eriksplan. Ingen av oss hade någon nämnvärd erfarenhet av pepparkaksbak så vi stod med näsan djupt i kokboken. Vi gjorde kristyr och sprits-strutar av smörpapper efter bokens instruktioner.

Det visade sig emellertid vara svårt att få plats med budskapet ”Höj studiemedlen” på de pepparkakor vi bakat. På en, av kanske 40 bakade pepparkakor, kunde man med god vilja uttyda budskapet. På uppvaktningsdagens morgon köpte vi några lite större pepparkakshjärtan från Dalpojkens bageri på Rörstrandsgatan. Det gick med nöd och näppe att få plats med texten i kristyr på dessa.

När det väl var dags att ge sig av till Utbildningsdepartementet på Mynttorget, insåg vi att vi måste ha något att bära pepparkakorna i. Någon hittade en skokartong på kansliet. Den fick duga även om det inte kändes som en idealiskt förpackning att bjuda en minister på pepparkakor ur.

Ungefär samtidigt som vi började spritsa pepparkakor kvällen innan uppvaktningen kom vi på att det kunde vara en bra idé att ha en bild från pepparkaksuppvaktningen. Det var alltid bra att kunna visa medlemskårerna vad vi gjorde.

Jag ringde därför min kompis Staffan som var en anständigt duktig fotograf. Kunde han komma och plåta oss hos utbildningsministern i morgon? Jodå, det kunde han.

Bengt Persson, som då var ansvarig för studiesociala frågor på SFS, och jag stod och väntade ganska länge i foajén på Mynttorget utan att Staffan dök upp. Den akademiska kvarten förflöt med råge och vakten undrade om vi verkligen ville träffa utbildningsministern. Till sist bestämde vi att det trots allt var viktigare att faktiskt prata med ministern än att ha en bild av händelsen.

Bodström tog emot och bjöd på kaffe. Jag minns att jag noterade att han hade samma kritstrecksrandiga kostym på sig som när han tog emot SFS senat på utrikesdepartementet. Den var sliten i ärmen.

Vi tog fram vår skokartong. Så gott som alla pepparkakor hade gått sönder på vägen dit.

Vi och drack kaffe och åt pepparkakssmulor medan vi argumenterade för varför studiemedlen borde höjas. Eftersom innehållet i vår skokartong endast med stor fantasi kunde tolkas som pepparkakshjärtan med texten ”Höj studiemedlen” i kristyr på, berättade vi var det var. Bodström skrockade gott med orörlig överläpp och förklarade, inte oväntat, att statsfinanserna inte medgav några egentliga höjningar.

Så dök Staffan upp i dörren till utbildningsministerns tjänsterum. Han hade försovit sig. På den här tiden gick det ännu att snacka sig förbi vakten på departementen med ett smort munläder. Därför kunde han faktiskt rikta kameran mot oss tre framför fönstret mot Mynttorget. I en tid när film fortfarande var ganska dyrt, åtminstone ur studentperspektiv, var tre, fyra exponeringar ungefär vad man kostade på sig.

En pepparkaksbumerang?
Tillbaka på kansliet var vi lite osäkra på hur vi skulle värdera dagens uppvaktning. Framgång eller fiasko? På eftermiddagen hörde Staffan av sig, efter att ha framkallat filmen och gjort kopior. Motljuset gjorde att bilderna inte blev bra.

Lennart Bodström, å sin sida, återkom till händelsen i flera tal han höll inför studenter. Han tyckte det var en lysande illustration till att också studentrepresentanter fått se hur svårt det var att få statens kaka att räcka till.

Om pepparkakorna hade någon effekt på studiemedelssystemet lär vara svårt att utreda. En studiemedelsutredning (SOU 1987:39) föreslog i alla fall en förändring av det system som funnits i drygt 20 år. Vi ville ha mer pengar till systemet. Utredningen föreslog en omfördelning av pengarna från bidragssidan till återbetalningssidan. Kakan blev inte större bara annorlunda delad.

Fotnot:
För den som av någon outgrundlig anledning vill läsa mer om studiemedelsresonemangen den gången finns ”Det omöjliga systemet – En studiemedelsantologi”, Robert Hultman (red) m.fl. ISBN 91-971059-0-2. Hittar man den ingen annan stans hittar man den väl iaf på Kungliga biblioteket.

2015-02-16

Devalveringen är ett faktum

I skuggan av viktigare händelser sker nu en devalvering av svenska sedlar. Statschefer byts mot kändisar. Man frågar sig om nästa steg blir att ha Mello-vinnare och vasaloppsåkare?

Selma Lagerlöf och Jenny Lind har redan inlett utförslöpan. Nu försvinner de sista statscheferna. Att kungar och drottningar byts mot sångerskor och filmregissörer är måhända logiskt. På ett sätt speglar det sedlarnas och myntens minskade betydelse som betalningsmedel. Bankkort, Pay Pal, Swish och mobilbetalningar har tagit över. Det skulle inte förvåna mig om det dröjer flera år innan jag har Dag Hammarskjöld i fickan.

Motiven på de nya sedlarna är ingen stor fråga men ändå en försämring. En fördel med ett ärftligt statschefsämbete framför valda statschefer är att de sitter längre. USA har haft 44 presidenter sen 1789. Sverige har haft 11 kungar på samma tid. Regentlängden blir en tidslinje att hänga upp händelser och skeenden på. Historia blir lättare, helt enkelt. Att ta bort regenterna från sedlar är ett steg i fel riktning. Vi borde oftare påminna om dem.

2015-02-13

Om skillnaden mellan privatjet och företagsjet

Dassualt Falcon 8X. Ett litet jetplan mot blå himmel

Skillnaden mellan privatjet och företagsjet tycks vara svår att förstå för både företagsledare och journalister. När SvD har skrivit om SCA-chefens resor med företagets jetplan har man konsekvent kallat det för ”privatjet”. Detta trots att det problem man påtalat är att chefen använt företagsjeten som privatjet.

Om man översatte Svenska Dagbladets artiklar i ämnet till engelska och lät t ex en amerikan läsa dem skulle de framstå som helt obegripliga.

– Vaddå? Han får väl flyga vart han vill med sitt privata plan!

Förklaringen är naturligtvis att privatjet är väldigt ovanliga i Sverige men ganska vanliga i stora länder med många mycket rika människor. Antalet privatjet i Sverige kan antagligen räknas på ena handens fingrar. Till och med antalet företagsjet är ganska litet i Sverige. Sammantaget finns det 36 svenskregistrerade företags- eller privatjet.

Familjeföretagens jet ligger i gränslandet
När det gäller privatjet är det heller inte alltid så lätt att dra en tydlig gräns. Familjeägda företag som Benders och EF Education har företagsjet. De gör säkert stor nytta i verksamheten men det är ingen djärv gissning att de också flyger familjerna och ibland deras vänner privat. Kinnarps och Biltema är andra familjeföretag som har eller åtminstone har haft företagsjet.

Rena privatjet ägs också av företag
Benny Andersson (Abba-Benny) har, om han inte fortfarande gör det, ägt ett jetplan. Ett typiskt privatjet. Men i likhet med många andra privatjetägare ägs planet av ett bolag som också hyr ut det till andra. Så i formell mening handlar det inte heller om privatjet.

Köp en åttondels jet
Men jetplan är fruktansvärt dyra saker. Prislappen för ett nytt plan börjar någonstans runt 100 miljoner kronor. Sen tillkommer kostnader för personal, underhåll och bränsle. Inte heller det billiga saker. Riktiga privatjet blir därför förbehållna de verkligt rika. Mer ”vanligt rika” nöjer sig ofta med att äga en del i ett jetplan. Man betalar då t ex en 8-del av planets inköpspris, ett fast månadsbelopp och ett belopp per timme man flyger. Golfproffset Jesper Parnevik har t ex valt en sån lösning.

Hyr Johanssons jet
Faktum är att också SCA har valt en liknande lösning. Man delar sina plan med Industrivärlden och Sandvik i ett gemensamägt bolag: Andersson Business Jet. Bolaget hyr också ut planen till externa kunder. Så det är bara att slå en signal när du ska ut på älgjakt nästa gång.

Det är svårt att hitta information om företags och privatpersoners flyg. Det är känsligt. Småjet väcker starka känslor. Det är knappast en slump att SvDs artiklar fått ett sånt genomslag eller för den delen att man valt att granska just flygresor.

Källor:
http://www.laasdata.com/corpjet/corpjets-sweden-icao-se.php
http://www.affarsvarlden.se/hem/analyser/article2540057.ece

2015-01-282015-02-26

”Man ser inte så mycket men man hör desto mer”

Längst bak, längst in, granne med pentryt och en jetmotor. Plats 33F på en SAS MD80.

På jakt efter en helt annan bild hittar jag en selfie på mig när jag sitter längst bak i en MD80. Den tog jag för några år sedan när jag flög med SAS 21:05-kärra från Heathrow till Arlanda. En flight som ingen vill åka med men som ändå alltid är fullbokad.

Jag kommer inte ihåg vilket ärende jag hade i London. Men jag minns att jag träffade min kompis Peter på the “The Mad Bishop and Bear” på Paddington precis innan jag åkte till flygplatsen. Peter driver en restaurang och det är alltid svårt att få till en träff. Men nu dök han upp och vi hann prata en stund och dessutom sänka ett par whiskypinnar.

Efter en lång dag, lite whisky och flygplatsstress såg jag fram emot att få sjunka ned i min stol på planet. Plats 33F. Mer världsvana resenärer än jag hade reagerat redan vid incheckningen. Det är nämligen platsen längst bak, närmast fönstret. Det är bara det att det inte finns något fönster. Bara en vägg med en Pratt&Whitney-motor på andra sidan. På andra sidan gången finns planets pentry. Det är ingen plats för lugn och ro med andra ord.

– Man ser inte så mycket men man hör desto mer, som flygvärdinnan tröstade med ett leende. Det skämtet har hon nog levererat fler gånger än hon kunde räkna. Men jag tyckte i alla fall att det var fyndigt.

Märkligt nog somnade jag så fort planet var i luften. Jag brukar aldrig kunna sova på plan annars. Jag är för lång för stolarna, helt enkel.

Jag borde väl veta bättre. Men här är själva selfien också.

Nu har SAS slutat flyga med MD80:or så rådet att undvika plats 33F är överspelat. Det hade väl annars varit det enda av substansiellt värde med denna bloggpost.

2015-01-232015-01-23

”I’ve come to see the mayor”

Ett ovanligt stort kylskåp och ändå anmärkningsvärt diskret. Det är i själva verket en lönndörr.

Shoredich försvarar väl fortfarande sin ställning som innekvarteren i London. I dess södra delar på Artilley Lane nära Old Spitafields Market, ligger en av kedjan The Breakfast Clubs restauranger.

Restaurangen i sig är inte mycket att orda om. Den kallaf sig café och är inredd som ett enklare sådant. Det är restaurangkedjans koncept. Men just denna restaurang har en egenhet. Bredvid den långa bardisken finns ett kylskåp. Ett stort kylskåp. Drygt två meter högt.

Lönndörr
Det är nu inget vanligt kylskåp. Faktum är att det inte alls är ett kylskåp. Det är en lönndörr! Går man fram till bardisken och yttrar det ”hemliga” lösenordet ”I’ve come to see the mayor” öppnar de kylskåpsdörren. Går man in genom den öppna dörren kommer man till ett litet trapphus med en trappa som går till källaren.

Källarbar
I källaren finns en liten bar. Vid mitt besök var den befolkad av yngre medarbetare från det närbelägna City. Bartendern var förekommande och ansträngde sig för att hitta tid att prata med mig, som var där ensam. Han försökte också få barmästaren, en tatuerad kvinna med punkfrisyr och järnskrot i ansiktet, att delta i samtalet. Hon hade nämligen arbetat i Sverige och talade till och med lite svenska. Men hon var inte intresserad.

Just den där lönndörren gör ändå att jag tycker att stället är värt ett besök. Är man ett sällskap kan man nog ha trevligt där.

När man lämnar baren går man upp för trapporna igen. Men man går inte ut genom kylskåpet utan genom en annan dörr, som leder till toaletterna vid entrén. På så sätt slipper man onödigt spring i lönndörren.

(Vadan nu detta? Ska bloggen bli en beige reseguide till London? Nä. Men när jag skrev om the 12 bars hädangång nyligen kom jag att tänka på ett par andra vattenhål i London som jag tänkte skriva om. Jag har två till “på lager”)

2015-01-15

Farewell 12 bar

The 12 bar igår kväll, vid stängningsdags den sista kvällen. Foto: Phil Powell.

Igår stängde The 12 bar. Det är synd. The 12 bar är, eller var, ett musikhak på Denmark Street i London. En institution i Londons musikliv med fyra liveframträdanden varje kväll, sju dagar i veckan.

Jag ser bilder på Facebook från den sista kvällen. Phil, Rufus och några andra som jag känner var där. Känner jag dem rätt fick stället en riktig send off.

Det har pågått en namninsamling för att rädda the 12 bar. För att rädda hela Denmark Street egentligen. Det ser nämligen ut som att alla byggnader längst gatan ska rivas för att man ska kunna bygga nya, större, hus. But to no avail, tycks det.

Det är kanske inte så konstigt att det sker. Denmark Street ligger nämligen centralt i London och läget måste vara attraktivt. Det är en kort liten tvärgata till Charing Cross Road. Den ligger i höjd med den välsorterade och kända bokhandeln Foyles, inte långt från tunnelbanestationen Tottenham Court Road.

Denmark Street var en gång i tiden Englands Tin Pan Alley. Från 1920-talet till och med 1950-talet var det där musikförlagen hade sina kontor. Idag finns nog inga musikförlag kvar där men arvet förvaltas av ett antal musikaffärer. En av dem påstår sig ha Storbritanniens största utbud av gitarrer. Fler än 3000. Det är ett nöje att fönstershoppa på gatan för var och en med något som helst musikintresse. Gatan rymmer mycket annan musikhistoria också. Rolling Stones spelade in i en studio där, David Bowie hängde på ett av gatans caféer och Sex Pistols bodde där, Elton John skrev sin första hit där….osv, osv.

Min relation till The 12 bar har sitt ursprung i en pub på andra sidan Charing Cross Road. The Royal George, beläget på en liten återvändsgränd kallad Goslet Yard. Där träffas varje onsdag en trogen skara ukulelespelare. Källaren på puben är reserverad för dem hela kvällen.

Ukulele Wednesday heter evenemanget i källaren på the Royal George.

När jag har ett ärende till London brukar jag försöka se till att jag kan stanna över onsdag kväll, om jag så ska ta ledigt en dag. I onsdagsgänget på the George finns nämligen flera av mina Londonkompisar. Det är en märklig och mycket angenäm känsla att kunna bege sig dit och veta att jag alltid kommer att träffa folk jag känner.

Själva musicerandet är det i ärlighetens namn inte mycket bevänt med. Det är mest ett högljutt oväsen. Någon tar tag i en låt ur sånghäftet och börjar spela. Successivt faller de andra in. Men ofta uppstår en fördröjning så att när de första slutar spela har de sista i gänget halva den sista takten kvar att spela.

Efter ett tag brukar vi hamna utanför puben, där det faktiskt går att prata med varandra.

Det är när puben stänger kl 23 som the 12 bar kommer in i bilden. De har öppet till ett. Det är dessutom gratis inträde för den som har en ukulele med sig.

Så det är, eller var, till the 12 bar vi ställde stegen. Kanske inte alltid så klokt de gånger man har något bokat på torsdagsmorgonen.

Här i gränden på baksidan av the 12 bar avslutades onsdagskvällarna regelmässigt

På baksidan av the12 bar finns en liten gränd. Mitt emot i gränden ligger en tatuerarstudio som märkligt nog oftast har öppet så sent. I gränden fortsätter sedan partyt till stängningsdags. Tunnelbanan har slutat gå för länge sen. Eftersom jag aldrig lärt mig busslinjerna i London brukar det sluta med att jag får någon kilometers nattlig promenad till hotellet. Det är nog nyttigt.

Men nu är det alltså slut med det. Men det skulle förvåna mig om inte gänget på the George hittar någon ersättning.

2014-12-292014-12-29

Så sparade vi 26 kronor per invånare

Någon stor besparing är inte det inställda extravalet. 26 kronor per invånare handlar det om.

Nu blir det inget extraval i mars. Men när jag var och storhandlade någon av dagarna i veckan innan jul skulle det fortfarande ske. Jag fick köa länge. Automaten som ger växelmynt tillbaka krånglade och tog tid att laga. Men jag fick höra vad ett par i 30-årsåldern tyckte om extravalet, eller ”omvalet” som de kallade det. *)

De var överens om att extravalet var dumt. De var överens om att politiken var en lekstuga. Kvinnan sa att man borde dela ut de pengar valet kostade till folk i stället. Mannen höll med och konstaterade att partierna lägger ned enorma summor på valet.

Miljonerna rullar i media

De har naturligtvis läst och hört medierna rapportera om kostnaderna för ett val. Enligt SvT (http://www.svt.se/nyheter/ett-nyval-kostar-miljoner) kostade valet 2014 112 miljoner för Valmyndigheten. Partierna kampanjade för 170 miljoner av partistödet. Summa 282 miljoner kronor av skattepengarna. Metro anger partiernas kostnader för valet 2014 till sammanlagt 335 miljoner kronor. En reporter på Aftonbladet tar i mest och använder siffran en halv miljard när de ställer frågor till Jenny Madestam. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19962414.ab)

Extravalet skulle sannolikt ha kostat lite mindre. Bl a för att det inte skulle varit val till kommuner och landsting. Drygt 200 miljoner kronor trodde SvT att extravalet skulle kosta. En kvarts miljard menade SvD.

En kvarts miljard för demokrati eller för slöseri

Det är stora summor. Närmast ofantliga ur ett privatekonomiskt perspektiv. Respektingivande också ur näringslivsperspektiv. Ur politikerperspektiv tycks det dock vara försumbart. Frysningen av Förbifart Stockholm som regeringen beslutade om, beräknade Trafikverket skulle komma att kosta så mycket som 260 miljoner kronor. I klass med ett nyval med andra ord. Nu blir det väl inte så dyrt eftersom regeringen backat om frysningen. Men personligen tycker jag att det är en väldig skillnad om pengarna används för den demokratiska processen eller om de används för… ja för vadå?

När växelautomaten var fixad och kassörskan började beta av kön igen sa hennes chef till oss i kön att vi skulle få 10 procent rabatt på våra inköp. Eftersom jag storhandlat blev summan att betala ungefär 1400 kronor. Minus rabatten på 140 kronor då. Hur mycket rabatt det blev för paret efter mig vet jag inte. Men det handlade uppskattningsvis om lika mycket.

Stora pengar blir småslantar när man delar ut dem

Väl hemma ägnar jag mig åt lite enkel matematik.

Om extravalet kostar skattebetalarna 250 miljoner kronor (partierna egna pengar kan vi väl ändå inte rimligen ta ifrån dem?) och delar ut dem till 9,6 miljoner invånare blir det 26 kronor per person.

Delar man istället ut pengarna till de röstberättigade i extravalet (7,3 miljoner) blir det 34 kronor.

För familjen efter mig i kön betydde affärens rabatt med andra ord mer för deras ekonomi än det inställda valet. Det är synd att folk inte vet hur lite demokratin kostar dem.

*) I värsta fall hade de fått rätt. Valresultatet hade kunnat bli detsamma som i det ordinarie valet. I så fall hade det ju blivit ett ”omval”.

(En spargris som den på bilden kan man köpa på http://www.fanshop.se/sverige/sverige-spargris.html)

2014-12-012014-12-02

En knapp för din app!

Flick: En knapp som startad din app. — Flick: En knapp som startar din app.

Appar till mobiltelefoner dyker upp som svampar ut jorden. Men appar kan tydligen vara för jobbiga att använda. Därför har nu ett gäng KTH-studenter tagit fram en app-knapp: Flic.

Kvalitén på alla de appar som tas fram varierar, liksom värdet av dem. En del appar verkar vara resultatet av något närmast panikartat ”vi måste ha en app”. De är i praktiken bara en ”genväg” till en websajt. Det enda som är vunnet är att man har en ikon i telefonen som tar en direkt till en websajt.

Men det finns gott om exempel på bra appar. De tillför ny funktionalitet eller förenklar åtgärder eller processer. Men inget är så enkelt att det inte kan göras enklare. Kanske kommer det en dag när vi upplever en knapptryckning som en jobbig omväg.

En programmerbar knapp
Men än så länge tycks vi få nöja oss med att klara oss med en knapp. Det fina med den här knappen är att vi själva bestämmer vad den ska göra. Den är helt enkelt programmerbar.

Exempel på användningsområden som tillverkarna själva anger är att man kan låta knappen aktivera ett ljud på telefonen så att man slipper leta efter den. Man kan använda knappen som fjärrutlösare till kameran i telefonen.

Larma med ett knapptryck
Man kan också programmera den som ett slags larm. Ett knapptryck skickar ett meddelande med ens aktuella position till en eller flera användare. Dubbelklickar man skickas ett förberett nödmeddelande och håller man nere knappen sänds ett larm.

Alla funktioner som finns i telefonen och de funktioner man styr med sin telefon kan programmeras att aktiveras av knappen.

Färgkoda olika appar
Knappen finns i olika färger. Förutom designaspekten kan man därmed ha flera knappar med olika funktioner. Man kan ha knappen löst i fickan eller monterad på en vägg eller annan yta.

Idén till knappen fick en av dess upphovsmän när han använde en app i telefonen för att hjälpa honom sluta röka. Det blev för omständligt att ta upp telefonen, låsa upp skärmlåset, starta den aktuella appen och klicka på dess knapp.

Mer om knappen kan man läsa på sajten: Shortcut labs flic http://flic.io/#/