Lennart Bodström och pepparkaksdebaclet

Hjärtormade hembakta pepparkakor

Den förre SFS-ordföranden, utrikesministern och utbildningsministern Lennart Bodström gick bort häromveckan. Lennart Bodström var en av de första politiker jag hade att göra med. Därtill gjorde han det bästa ”första intryck” någon politiker gjort på mig.

Första gången jag såg honom ”live” var i Almedalen 1984 när Olof Palme talade. ”Politikerveckan” hade väl nätt och jämt blivit ett begrepp och åhörarna tror jag inte var fler än 200-300. Sittplatserna framför scenen räckte åt alla som ville sitta. Under ett träd bakom sittplatserna stor några ministrar och andra S-toppar med sommarställen på Gotland och lyssnade på Palmes tal.

Personlig integritet
Under ett annat träd stod Ove Rainer, tidigare justieminister och Fåröbo på sommrarna, ensam, utfryst och lyssnade på talet. Rainer hade tvingats avgå i november året innan efter ett mediedrev med kritik mot hans ”skatteplanering”. (En intressant historia i sig, där Rainer framstår som ett oskyldigt offer för en moralisk indignation som bottnade i avundsjuka.)

Utrikesministern Bodström lämnade klungan av S-toppar och gick fram, hälsade på Rainer och samtalade en stund. Det vittnade om personlig integritet.

Studenternas vän
Men mest minns jag honom som studenternas vän. När han var utrikesminister i Olof Palmes regering var han värd för ett möte med SFS senat i Arvfurstens palats. Det gick inte att ta miste på hans entusiasm över att få ta emot gamla ”studentbyråkrater” i denna överdådiga miljö. En entusiasm som inte bottnade i att han fick visa upp sig där, utan i att vi fick ta del av den. Sånt märker man.

Lennart Bodström fick så småningom lämna utrikesministerposten och bli utbildningsminister. Det är i de flestas ögon, och också i formell mening, en degradering. Men jag är inte säker på att Lennart Bodström faktiskt tog det så. Som gammal SFS-ordförande låg den högre utbildningen honom varmt om hjärtat. Att vara utbildningsminister är på många sätt den mest ansvarsfulla och finaste befattning man kan ha.

Pepparkasdebaclet
Jag arbetade på SFS under denna tid och träffade honom vid flera tillfällen då. Som utbildningsminister lovade han att alltid ta emot SFS-representanter med högst en dags varsel. Något han också infriade. Jag undrar om någon minister tidigare eller senare varit så tillgänglig för studenternas representanter.

Vid ett av de tillfällen vi SFS-representanter träffade utbildningsministern Bodström hade vi med oss pepparkakor. Det var den 13 december och vi tyckte att det kunde passa eftersom det var luciadagen. Jag kom på den ljusa idén att vi kunde spritsa ”Höj studiemedlen” på pepparkakorna vi tog med oss. Alla tyckte det var en lysande idé.

Kvällen innan kavlade vi pepparkaksdeg och gräddade pepparkakshjärtan på SFS kansli som då låg på S:t Eriksplan. Ingen av oss hade någon nämnvärd erfarenhet av pepparkaksbak så vi stod med näsan djupt i kokboken. Vi gjorde kristyr och sprits-strutar av smörpapper efter bokens instruktioner.

Det visade sig emellertid vara svårt att få plats med budskapet ”Höj studiemedlen” på de pepparkakor vi bakat. På en, av kanske 40 bakade pepparkakor, kunde man med god vilja uttyda budskapet. På uppvaktningsdagens morgon köpte vi några lite större pepparkakshjärtan från Dalpojkens bageri på Rörstrandsgatan. Det gick med nöd och näppe att få plats med texten i kristyr på dessa.

När det väl var dags att ge sig av till Utbildningsdepartementet på Mynttorget, insåg vi att vi måste ha något att bära pepparkakorna i. Någon hittade en skokartong på kansliet. Den fick duga även om det inte kändes som en idealiskt förpackning att bjuda en minister på pepparkakor ur.

Ungefär samtidigt som vi började spritsa pepparkakor kvällen innan uppvaktningen kom vi på att det kunde vara en bra idé att ha en bild från pepparkaksuppvaktningen. Det var alltid bra att kunna visa medlemskårerna vad vi gjorde.

Jag ringde därför min kompis Staffan som var en anständigt duktig fotograf. Kunde han komma och plåta oss hos utbildningsministern i morgon? Jodå, det kunde han.

Bengt Persson, som då var ansvarig för studiesociala frågor på SFS, och jag stod och väntade ganska länge i foajén på Mynttorget utan att Staffan dök upp. Den akademiska kvarten förflöt med råge och vakten undrade om vi verkligen ville träffa utbildningsministern. Till sist bestämde vi att det trots allt var viktigare att faktiskt prata med ministern än att ha en bild av händelsen.

Bodström tog emot och bjöd på kaffe. Jag minns att jag noterade att han hade samma kritstrecksrandiga kostym på sig som när han tog emot SFS senat på utrikesdepartementet. Den var sliten i ärmen.

Vi tog fram vår skokartong. Så gott som alla pepparkakor hade gått sönder på vägen dit.

Vi och drack kaffe och åt pepparkakssmulor medan vi argumenterade för varför studiemedlen borde höjas. Eftersom innehållet i vår skokartong endast med stor fantasi kunde tolkas som pepparkakshjärtan med texten ”Höj studiemedlen” i kristyr på, berättade vi var det var. Bodström skrockade gott med orörlig överläpp och förklarade, inte oväntat, att statsfinanserna inte medgav några egentliga höjningar.

Så dök Staffan upp i dörren till utbildningsministerns tjänsterum. Han hade försovit sig. På den här tiden gick det ännu att snacka sig förbi vakten på departementen med ett smort munläder. Därför kunde han faktiskt rikta kameran mot oss tre framför fönstret mot Mynttorget. I en tid när film fortfarande var ganska dyrt, åtminstone ur studentperspektiv, var tre, fyra exponeringar ungefär vad man kostade på sig.

En pepparkaksbumerang?
Tillbaka på kansliet var vi lite osäkra på hur vi skulle värdera dagens uppvaktning. Framgång eller fiasko? På eftermiddagen hörde Staffan av sig, efter att ha framkallat filmen och gjort kopior. Motljuset gjorde att bilderna inte blev bra.

Lennart Bodström, å sin sida, återkom till händelsen i flera tal han höll inför studenter. Han tyckte det var en lysande illustration till att också studentrepresentanter fått se hur svårt det var att få statens kaka att räcka till.

Om pepparkakorna hade någon effekt på studiemedelssystemet lär vara svårt att utreda. En studiemedelsutredning (SOU 1987:39) föreslog i alla fall en förändring av det system som funnits i drygt 20 år. Vi ville ha mer pengar till systemet. Utredningen föreslog en omfördelning av pengarna från bidragssidan till återbetalningssidan. Kakan blev inte större bara annorlunda delad.

Fotnot:
För den som av någon outgrundlig anledning vill läsa mer om studiemedelsresonemangen den gången finns ”Det omöjliga systemet – En studiemedelsantologi”, Robert Hultman (red) m.fl. ISBN 91-971059-0-2. Hittar man den ingen annan stans hittar man den väl iaf på Kungliga biblioteket.

Devalveringen är ett faktum

Den nya 500-kronorssedeln
Den nya 500-kronorssedeln
Birgit Nilsson ersätter Karl XI. Den som till äventyrs blir nyfiken på vem bilden på sedeln föreställer kommer att få läsa om en operasångerska istället för om svensk historia.

I skuggan av viktigare händelser sker nu en devalvering av svenska sedlar. Statschefer byts mot kändisar. Man frågar sig om nästa steg blir att ha Mello-vinnare och vasaloppsåkare?

Selma Lagerlöf och Jenny Lind har redan inlett utförslöpan. Nu försvinner de sista statscheferna. Att kungar och drottningar byts mot sångerskor och filmregissörer är måhända logiskt. På ett sätt speglar det sedlarnas och myntens minskade betydelse som betalningsmedel. Bankkort, Pay Pal, Swish och mobilbetalningar har tagit över. Det skulle inte förvåna mig om det dröjer flera år innan jag har Dag Hammarskjöld i fickan.

Motiven på de nya sedlarna är ingen stor fråga men ändå en försämring. En fördel med ett ärftligt statschefsämbete framför valda statschefer är att de sitter längre. USA har haft 44 presidenter sen 1789. Sverige har haft 11 kungar på samma tid. Regentlängden blir en tidslinje att hänga upp händelser och skeenden på. Historia blir lättare, helt enkelt. Att ta bort regenterna från sedlar är ett steg i fel riktning. Vi borde oftare påminna om dem.

 

Om skillnaden mellan privatjet och företagsjet

Dassualt Falcon 8X. Ett litet jetplan mot blå himmel

 

Dassualt Falcon 8X. Ett litet jetplan mot blå himmel
Dassault Falcon 8X – Nästa generation privatjet. Ett måste för den trendriktige miljardären.

Skillnaden mellan privatjet och företagsjet tycks vara svår att förstå för både företagsledare och journalister. När SvD har skrivit om SCA-chefens resor med företagets jetplan har man konsekvent kallat det för ”privatjet”. Detta trots att det problem man påtalat är att chefen använt företagsjeten som privatjet.

Om man översatte Svenska Dagbladets artiklar i ämnet till engelska och lät t ex en amerikan läsa dem skulle de framstå som helt obegripliga.

– Vaddå? Han får väl flyga vart han vill med sitt privata plan!

Förklaringen är naturligtvis att privatjet är väldigt ovanliga i Sverige men ganska vanliga i stora länder med många mycket rika människor. Antalet privatjet i Sverige kan antagligen räknas på ena handens fingrar. Till och med antalet företagsjet är ganska litet i Sverige. Sammantaget finns det 36 svenskregistrerade företags- eller privatjet.

Familjeföretagens jet ligger i gränslandet
När det gäller privatjet är det heller inte alltid så lätt att dra en tydlig gräns. Familjeägda företag som Benders och EF Education har företagsjet. De gör säkert stor nytta i verksamheten men det är ingen djärv gissning att de också flyger familjerna och ibland deras vänner privat. Kinnarps och Biltema är andra familjeföretag som har eller åtminstone har haft företagsjet.

Rena privatjet ägs också av företag
Benny Andersson (Abba-Benny) har, om han inte fortfarande gör det, ägt ett jetplan. Ett typiskt privatjet. Men i likhet med många andra privatjetägare ägs planet av ett bolag som också hyr ut det till andra. Så i formell mening handlar det inte heller om privatjet.

Köp en åttondels jet
Men jetplan är fruktansvärt dyra saker. Prislappen för ett nytt plan börjar någonstans runt 100 miljoner kronor. Sen tillkommer kostnader för personal, underhåll och bränsle. Inte heller det billiga saker. Riktiga privatjet blir därför förbehållna de verkligt rika. Mer ”vanligt rika” nöjer sig ofta med att äga en del i ett jetplan. Man betalar då t ex en 8-del av planets inköpspris, ett fast månadsbelopp och ett belopp per timme man flyger. Golfproffset Jesper Parnevik har t ex valt en sån lösning.

Hyr Johanssons jet
Faktum är att också SCA har valt en liknande lösning. Man delar sina plan med Industrivärlden och Sandvik i ett gemensamägt bolag: Andersson Business Jet. Bolaget hyr också ut planen till externa kunder. Så det är bara att slå en signal när du ska ut på älgjakt nästa gång.

Det är svårt att hitta information om företags och privatpersoners flyg. Det är känsligt. Småjet väcker starka känslor. Det är knappast en slump att SvDs artiklar fått ett sånt genomslag eller för den delen att man valt att granska just flygresor.

 

 

 

 

 

 

 

Källor:
http://www.laasdata.com/corpjet/corpjets-sweden-icao-se.php
http://www.affarsvarlden.se/hem/analyser/article2540057.ece

”Man ser inte så mycket men man hör desto mer”

 

Längst bak, längst in, granne med pentryt och en jetmotor. Plats 33F på en SAS MD80.
Längst bak, längst in, granne med pentryt och en jetmotor. Plats 33F på en SAS MD80.

På jakt efter en helt annan bild hittar jag en selfie på mig när jag sitter längst bak i en MD80. Den tog jag för några år sedan när jag flög med SAS 21:05-kärra från Heathrow till Arlanda. En flight som ingen vill åka med men som ändå alltid är fullbokad.

Jag kommer inte ihåg vilket ärende jag hade i London. Men jag minns att jag träffade min kompis Peter på the “The Mad Bishop and Bear” på Paddington precis innan jag åkte till flygplatsen. Peter driver en restaurang och det är alltid svårt att få till en träff. Men nu dök han upp och vi hann prata en stund och dessutom sänka ett par whiskypinnar.

Efter en lång dag, lite whisky och flygplatsstress såg jag fram emot att få sjunka ned i min stol på planet. Plats 33F. Mer världsvana resenärer än jag hade reagerat redan vid incheckningen. Det är nämligen platsen längst bak, närmast fönstret. Det är bara det att det inte finns något fönster. Bara en vägg med en Pratt&Whitney-motor på andra sidan. På andra sidan gången finns planets pentry. Det är ingen plats för lugn och ro med andra ord.

– Man ser inte så mycket men man hör desto mer, som flygvärdinnan tröstade med ett leende. Det skämtet har hon nog levererat fler gånger än hon kunde räkna. Men jag tyckte i alla fall att det var fyndigt.

Märkligt nog somnade jag så fort planet var i luften. Jag brukar aldrig kunna sova på plan annars. Jag är för lång för stolarna, helt enkel.

 

Jag borde väl veta bättre. Men här är själva selfien också.
Jag borde väl veta bättre. Men här är själva selfien också.

Nu har SAS slutat flyga med MD80:or så rådet att undvika plats 33F är överspelat. Det hade väl annars varit det enda av substansiellt värde med denna bloggpost.

”I’ve come to see the mayor”

Ett ovanligt stort kylskåp och ändå anmärkningsvärt diskret. Det är i själva verket en lönndörr.
Ett ovanligt stort kylskåp och ändå anmärkningsvärt diskret. Det är i själva verket en lönndörr.

Shoredich försvarar väl fortfarande sin ställning som innekvarteren i London. I dess södra delar på Artilley Lane nära Old Spitafields Market, ligger en av kedjan The Breakfast Clubs restauranger.

Restaurangen i sig är inte mycket att orda om. Den kallaf sig café och är inredd som ett enklare sådant. Det är restaurangkedjans koncept. Men just denna restaurang har en egenhet. Bredvid den långa bardisken finns ett kylskåp. Ett stort kylskåp. Drygt två meter högt.

Lönndörr
Det är nu inget vanligt kylskåp. Faktum är att det inte alls är ett kylskåp. Det är en lönndörr! Går man fram till bardisken och yttrar det ”hemliga” lösenordet ”I’ve come to see the mayor” öppnar de kylskåpsdörren. Går man in genom den öppna dörren kommer man till ett litet trapphus med en trappa som går till källaren.

Källarbar
I källaren finns en liten bar. Vid mitt besök var den befolkad av yngre medarbetare från det närbelägna City. Bartendern var förekommande och ansträngde sig för att hitta tid att prata med mig, som var där ensam. Han försökte också få barmästaren, en tatuerad kvinna med punkfrisyr och järnskrot i ansiktet, att delta i samtalet. Hon hade nämligen arbetat i Sverige och talade till och med lite svenska. Men hon var inte intresserad.

Just den där lönndörren gör ändå att jag tycker att stället är värt ett besök. Är man ett sällskap kan man nog ha trevligt där.

När man lämnar baren går man upp för trapporna igen. Men man går inte ut genom kylskåpet utan genom en annan dörr, som leder till toaletterna vid entrén. På så sätt slipper man onödigt spring i lönndörren.

 

(Vadan nu detta? Ska bloggen bli en beige reseguide till London? Nä. Men när jag skrev om the 12 bars hädangång nyligen kom jag att tänka på ett par andra vattenhål i London som jag tänkte skriva om.  Jag har två till “på lager”)

Farewell 12 bar

The 12 bar igår kväll, vid stängningsdags den sista kvällen. Foto: Phil Powell.
The 12 bar igår kväll, vid stängningsdags den sista kvällen. Foto: Phil Powell.

Igår stängde The 12 bar. Det är synd. The 12 bar är, eller var, ett musikhak på Denmark Street i London. En institution i Londons musikliv med fyra liveframträdanden varje kväll, sju dagar i veckan.

Jag ser bilder på Facebook från den sista kvällen. Phil, Rufus och några andra som jag känner var där. Känner jag dem rätt fick stället en riktig send off.

Det har pågått en namninsamling för att rädda the 12 bar. För att rädda hela Denmark Street egentligen. Det ser nämligen ut som att alla byggnader längst gatan ska rivas för att man ska kunna bygga nya, större, hus. But to no avail, tycks det.

Det är kanske inte så konstigt att det sker. Denmark Street ligger nämligen centralt i London och läget måste vara attraktivt. Det är en kort liten tvärgata till Charing Cross Road. Den ligger i höjd med den välsorterade och kända bokhandeln Foyles, inte långt från tunnelbanestationen Tottenham Court Road.

Denmark Street var en gång i tiden Englands Tin Pan Alley. Från 1920-talet till och med 1950-talet var det där musikförlagen hade sina kontor. Idag finns nog inga musikförlag kvar där men arvet förvaltas av ett antal musikaffärer. En av dem påstår sig ha Storbritanniens största utbud av gitarrer. Fler än 3000. Det är ett nöje att fönstershoppa på gatan för var och en med något som helst musikintresse. Gatan rymmer mycket annan musikhistoria också. Rolling Stones spelade in i en studio där, David Bowie hängde på ett av gatans caféer och Sex Pistols bodde där, Elton John skrev sin första hit där….osv, osv.

Min relation till The 12 bar har sitt ursprung i en pub på andra sidan Charing Cross Road. The Royal George, beläget på en liten återvändsgränd kallad Goslet Yard. Där träffas varje onsdag en trogen skara ukulelespelare. Källaren på puben är reserverad för dem hela kvällen.

Ukulele Wednesday heter evenemanget i källaren på the Royal George.
Ukulele Wednesday heter evenemanget i källaren på the Royal George.

När jag har ett ärende till London brukar jag försöka se till att jag kan stanna över onsdag kväll, om jag så ska ta ledigt en dag. I onsdagsgänget på the George finns nämligen flera av mina Londonkompisar. Det är en märklig och mycket angenäm känsla att kunna bege sig dit och veta att jag alltid kommer att träffa folk jag känner.

Själva musicerandet är det i ärlighetens namn inte mycket bevänt med. Det är mest ett högljutt oväsen. Någon tar tag i en låt ur sånghäftet och börjar spela. Successivt faller de andra in. Men ofta uppstår en fördröjning så att när de första slutar spela har de sista i gänget halva den sista takten kvar att spela.

Efter ett tag brukar vi hamna utanför puben, där det faktiskt går att prata med varandra.

Det är när puben stänger kl 23 som the 12 bar kommer in i bilden. De har öppet till ett. Det är dessutom gratis inträde för den som har en ukulele med sig.

Så det är, eller var, till the 12 bar vi ställde stegen. Kanske inte alltid så klokt de gånger man har något bokat på torsdagsmorgonen.

Här i gränden på baksidan av the 12 bar avslutades onsdagskvällarna regelmässigt
Här i gränden på baksidan av the 12 bar avslutades onsdagskvällarna regelmässigt

På baksidan av the12 bar finns en liten gränd. Mitt emot i gränden ligger en tatuerarstudio som märkligt nog oftast har öppet så sent. I gränden fortsätter sedan partyt till stängningsdags. Tunnelbanan har slutat gå för länge sen. Eftersom jag aldrig lärt mig busslinjerna i London brukar det sluta med att jag får någon kilometers nattlig promenad till hotellet. Det är nog nyttigt.

Men nu är det alltså slut med det. Men det skulle förvåna mig om inte gänget på the George hittar någon ersättning.

Så sparade vi 26 kronor per invånare

Någon stor besparing är inte det inställda extravalet. 26 kronor per invånare handlar det om.
Någon stor besparing är inte det inställda extravalet. 26 kronor per invånare handlar det om.

Nu blir det inget extraval i mars. Men när jag var och storhandlade någon av dagarna i veckan innan jul skulle det fortfarande ske. Jag fick köa länge. Automaten som ger växelmynt tillbaka krånglade och tog tid att laga. Men jag fick höra vad ett par i 30-årsåldern tyckte om extravalet, eller ”omvalet” som de kallade det. *)

De var överens om att extravalet var dumt. De var överens om att politiken var en lekstuga. Kvinnan sa att man borde dela ut de pengar valet kostade till folk i stället. Mannen höll med och konstaterade att partierna lägger ned enorma summor på valet.

 

Miljonerna rullar i media

De har naturligtvis läst och hört medierna rapportera om kostnaderna för ett val. Enligt SvT (http://www.svt.se/nyheter/ett-nyval-kostar-miljoner) kostade valet 2014 112 miljoner för Valmyndigheten. Partierna kampanjade för 170 miljoner av partistödet. Summa 282 miljoner kronor av skattepengarna. Metro anger partiernas kostnader för valet 2014 till sammanlagt 335 miljoner kronor. En reporter på Aftonbladet tar i mest och använder siffran en halv miljard när de ställer frågor till Jenny Madestam. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19962414.ab)

Extravalet skulle sannolikt ha kostat lite mindre. Bl a för att det inte skulle varit val till kommuner och landsting. Drygt 200 miljoner kronor trodde SvT att extravalet skulle kosta. En kvarts miljard menade SvD.

 

En kvarts miljard för demokrati eller för slöseri

Det är stora summor. Närmast ofantliga ur ett privatekonomiskt perspektiv. Respektingivande också ur näringslivsperspektiv. Ur politikerperspektiv tycks det dock vara försumbart. Frysningen av Förbifart Stockholm som regeringen beslutade om, beräknade Trafikverket skulle komma att kosta så mycket som 260 miljoner kronor. I klass med ett nyval med andra ord. Nu blir det väl inte så dyrt eftersom regeringen backat om frysningen. Men personligen tycker jag att det är en väldig skillnad om pengarna används för den demokratiska processen eller om de används för… ja för vadå?

När växelautomaten var fixad och kassörskan började beta av kön igen sa hennes chef till oss i kön att vi skulle få 10 procent rabatt på våra inköp. Eftersom jag storhandlat blev summan att betala ungefär 1400 kronor. Minus rabatten på 140 kronor då. Hur mycket rabatt det blev för paret efter mig vet jag inte. Men det handlade uppskattningsvis om lika mycket.

 

Stora pengar blir småslantar när man delar ut dem

Väl hemma ägnar jag mig åt lite enkel matematik.

Om extravalet kostar skattebetalarna 250 miljoner kronor (partierna egna pengar kan vi väl ändå inte rimligen ta ifrån dem?) och delar ut dem till 9,6 miljoner invånare blir det 26 kronor per person.

Delar man istället ut pengarna till de röstberättigade i extravalet (7,3 miljoner) blir det 34 kronor.

För familjen efter mig i kön betydde affärens rabatt med andra ord mer för deras ekonomi än det inställda valet. Det är synd att folk inte vet hur lite demokratin kostar dem.

 

*) I värsta fall hade de fått rätt. Valresultatet hade kunnat bli detsamma som i det ordinarie valet. I så fall hade det ju blivit ett ”omval”.

(En spargris som den på bilden kan man köpa på http://www.fanshop.se/sverige/sverige-spargris.html)

En knapp för din app!

Flick: En knapp som startad din app.
Flick: En knapp som startar din app.

Appar till mobiltelefoner dyker upp som svampar ut jorden. Men appar kan tydligen vara för jobbiga att använda. Därför har nu ett gäng KTH-studenter tagit fram en app-knapp: Flic.

Kvalitén på alla de appar som tas fram varierar, liksom värdet av dem. En del appar verkar vara resultatet av något närmast panikartat ”vi måste ha en app”. De är i praktiken bara en ”genväg” till en websajt. Det enda som är vunnet är att man har en ikon i telefonen som tar en direkt till en websajt.

Men det finns gott om exempel på bra appar. De tillför ny funktionalitet eller förenklar åtgärder eller processer. Men inget är så enkelt att det inte kan göras enklare. Kanske kommer det en dag när vi upplever en knapptryckning som en jobbig omväg.

En programmerbar knapp
Men än så länge tycks vi få nöja oss med att klara oss med en knapp. Det fina med den här knappen är att vi själva bestämmer vad den ska göra. Den är helt enkelt programmerbar.

Exempel på användningsområden som tillverkarna själva anger är att man kan låta knappen aktivera ett ljud på telefonen så att man slipper leta efter den. Man kan använda knappen som fjärrutlösare till kameran i telefonen.

Larma med ett knapptryck
Man kan också programmera den som ett slags larm. Ett knapptryck skickar ett meddelande med ens aktuella position till en eller flera användare. Dubbelklickar man skickas ett förberett nödmeddelande och håller man nere knappen sänds ett larm.

Alla funktioner som finns i telefonen och de funktioner man styr med sin telefon kan programmeras att aktiveras av knappen.

Färgkoda olika appar
Knappen finns i olika färger. Förutom designaspekten kan man därmed ha flera knappar med olika funktioner. Man kan ha knappen löst i fickan eller monterad på en vägg eller annan yta.

Idén till knappen fick en av dess upphovsmän när han använde en app i telefonen för att hjälpa honom sluta röka. Det blev för omständligt att ta upp telefonen, låsa upp skärmlåset, starta den aktuella appen och klicka på dess knapp.

Mer om knappen kan man läsa på sajten: Shortcut labs flic http://flic.io/#/

Åhléns och de små “gitarrerna” – 55 år av obesvarad kärlek

Åhlén och Holms Julkatalog 1959 erbjöd små gitarrer.
Åhlén & Holms Julkatalog 1959 erbjöd små gitarrer.

Världen förändras men en del saker tycks förbli vad det varit. Eller i alla fall åter bli vad de varit.

1959 sålde Åhlén & Holm ukuleler i sin julkatalog. Fast de kallade dem naturligtvis för gitarrer. De fanns att få i Karl-Alfred-utförande och i Skiffle-utförande.

”Gitarrerna” var, som sagt, i båda fallen ukuleler. Men man kan inte begära att en stackars katalogproducent skulle kunna hålla ordning på alla nymodigheter 1959. Det fanns gott om nymodigheter då, i den modernaste av tider.

2014 finns åter en ”liten gitarr” i Åhléns julkatalog. Ingen skiffle-gitarr och ingen Karl-Alfred-gitarr. Bara en helt vanlig ”liten gitarr”. Varken skiffle eller Karl-Alfred är väl särskilt säljande argument idag. Nu som då är det fråga om en ukulele. Men sånt kan man väl inte begära att en katalogproducent ska hålla ordning på, i denna den mest post-moderna av tider.

Men den som säljer en ukulele som gitarr skjuter sig själv i foten. Varken ukulisten eller gitarristen blir särskilt glad. För den som struntar i vilket, är en trumma ett bättre val. Sådana finns i både 1959 och 2014 års kataloger.

Priset har naturligtvis stigit en aning på 55 år. Ukulelerna kostade 6:50 respektive 9:75 1959. 2014 kostar ukulelen 199 kronor. Det är förmodligen billigare i reala priser.

Åhléns julkatalog 2014 erbjuder en "liten gitarr".
Åhléns julkatalog 2014 erbjuder en “liten gitarr”.

Innan du ringer till en ukulele…

Så här ser en ukulele ut. Jag tänkte att de bakom sajten ukulele.se kanske vill veta.
Så här ser en ukulele ut. Jag tänkte att de bakom sajten ukulele.se kanske vill veta.

Visste ni att det bara finns 3 ukulele i Örebro?
Jodå, så är det. Den jätteinitierade webbsajten www.ukulele.se , innehåller denna och andra fullkomligt hjärndöda upplysningar.

Det är det bedrövligaste dravel jag stött på på nätet när det handlar om ukulelen.

Det måste vara något slags robotgenererad text. Klickar man på menyalternativet “Stockholm-Ukulele” (vad nu det är) kan man läsa följande:

“Ukulele i Stockholm

Det finns totalt 24 företag inom Ukulele i Stockholm där flera av dessa företag har flera personer som är duktiga på ukulele. Ofta kan det vara svårt att hitta den bästa inom ukulele i Stockholm och priserna kan även skilja sig åt. En klar fördel är om man kan få rekommendationer av någon som talar om vilken som är bäst inom ukulele. Information och betyg om de som arbetar med Ukulele i Stockholm kan man oftast hitta via nätet.

Då det i Stockholm och i Stockholms län finns många ukulele är det bra att kontakta flera av dem eller kolla på internet gällande pris och typ av arbeten de gör. Innan du ringer till en ukulele bör du ha en idé om vad du vill ha och behöver så att du kan specificera dina önskemål, gärna i detalj. Bäst information får om du detta genom att besöka några ukulele hemsidor.”

“Innan du ringer till en ukulele…” Vad säger man?

Provar man menyalternativet “Örebros Ukulele” får man den inledningsvis refererade upplysningen! Så håll i era uckar Örebroare. De är sällsynta.
Men helt hopplöst är det kanske ändå inte. Sajten vet att berätta att “Ukulele säljs av flera företag i närheten av Örebro och några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga samt även prisinformation.”

“… några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga…”

Suck.

(Vill du faktiskt ha lite vettig info om ukulelen så gå in på websajten www.ukulelekommissionen.se , vettja)