Hej då prinsessan Madeleine – Best wishes Mrs O’Neill!

Så här dagen innan bröllopet borde man hålla käft eller helt enkelt bara lyckönska Madeleine och hennes blivande gemål Chris O’Neill. Det är ju ändå inget att göra åt saken. Men jag tycker att deras bröllop borde behandlats som en privatsak och inte som en statsangelägenhet.

Jag är rojalist. Åtminstone i den meningen att jag tycker att den demokratiska monarki vi har är ett lysande statsskick. I ett annat sammanhang ska jag gärna utveckla det. Men jag tycker inte att prinsessan Madeleine och herr O’Neills bröllop borde vara en statsangelägenhet med kortege genom staden och hedersvakt ur försvaret.

Prinsessan Madeleine har inte visat något större intresse för att företräda statschefsämbetet. Hon är numera bara nummer fyra bland potentiella tronarvingar. Sannolikheten för att hon ska bli drottning någon dag är i det närmaste försumbar. Det är därför kanske inte så konstigt att hon inte sökt uppdrag där hon får företräda landet mot utlandet eller kungafamiljen mot medborgarna.

Prisutdelning vid vetenskapsakademiens högtidssammankomst 2010. Ett av få tillfällen där prinsessan Madeleine varit officiell representant för kungafamiljen och landet. Foto: Holger Motzkau 2010, Wikipedia/Wikimedia Commons.

 

Prinsessan Madeleine har alltmer framstått som en privatperson. Med tanke på hur långt från tronen hon befinner sig tycker jag inte att man behöver ondgöra sig över det.

Men.

Vill man inte vara en företrädare för riket, då ska man heller inte behandlas som en sådan. I och med giftemålet med Chris O’Neill tar prinsessan ett tydligt och offentligt kliv mot att bli privatperson. När herr O’Neill inte blir svensk medborgare och därmed heller inte får någon kunglig titel förstärker det bilden. O’Neill tänker fortsätta med vad det nu är han har gjort. Han tänker inte bli en offentlig person. Han tänker inte bli svensk. Han tänker inte bli en del av kungafamiljen.  (Det kan vi nog vara glada för. Det är rätt uppenbart att herr O’Neill inte har det som krävs för uppdraget.) Det känns inte som någon djärv gissning att hans Madeleine gärna fortsätter ett så obemärkt överklassliv som möjligt på Manhattan.

Jag vet inte om man kan avsäga sig en prinsessvärdighet. Förmodligen inte. Kungen kan naturligtvis beröva henne titeln. Det skulle han i så fall ha gjort i samband med morgondagens bröllop med O’Neill, som en bekräftelse på att hon vill leva ett liv som privatperson och inte som prinsessa. Att göra det annars vore en åthutning som saknar motstycke. Och Madeleine har ändå inte begått några stora synder.

Men om Madeleine vill visa någon omsorg om statsskicket, om hon vill visa någon omsorg om sin fars och sin systers möjligheter att fullgöra sina plikter då ska hon uppträda som det anstår en fru O’Neill i fortsättningen.

Hon kan inte köra i bussfilen även om hon har tillstånd för det, för att ta ett aktuellt exempel. Det är naturligtvis en skitsak. Men varje fördel som ankommer en svensk prinsessa kommer att sticka svenskarna i ögonen när hon i övrigt uppträder som Mrs O’Neil.

 

Dags för ett nytt svenskt musikfiasko?

Det laddas för fullt i stugorna för Eurovision Song Contest. Det svenska bidraget ”You” är inte någon favorit till segern. Är det kanske dags att förbereda sig för det otänkbara? Det har hänt förr. Två gånger till och med.

Spelbolagen ger mellan 81 och 20 gånger pengarna om ”You” står som segrare i finalen. Oddsen för en sistaplats är 35 gånger pengarna. Så någon riktigt het kandidat till jumboplaceringen är ”You” ändå inte. Låtarna som kvalificerat sig till finalen från semifinalerna ger alla 1,45 gånger pengarna, Spanien 3,75 och England 10 gånger pengarna.

Jag undrar vad en sistaplacering skulle innebära för ”den svenska självkänslan”, om det nu finns en sån. Kanske skulle vi bara skaka av oss ett sådant nederlag. Säga ”Ja, ja. Det är sånt som händer” och fortsätta som om ingenting hade hänt.

Men jag tror inte det. Det är nog många i vårt avlånga land som vant sig vid tanken på Sverige som något slags musikalisk stormakt. Fem segrar i Eurovision Song Contest, bara en sån sak. Lika många som Frankrike, England och Luxemburg. Bara Irland har fler (7 segrar). Riktigt vad ”Det svenska musikundret” består i är svårt att reda ut. Men ”musikexport” är en central beståndsdel. Vi har många internationellt framgångsrika artister och producenter. Det är i alla fall en spridd uppfattning.

Man kan inte bortse från att Eurovisionens musiktävling är prestigefylld. Det är en nationell angelägenhet. Åtminstone för en del av de ”nya” länderna, säger vi och låtsas ha distans.

Första gången Sverige kom sist i Eurovision Song Contest var 1963. Vi skickade Monica Zetterlund och låten ”En gång i Stockholm”. Monica Zetterlund hade säkert inte den ikoniska status hon har idag. Men det känns ändå som att ”vi” skickade nationens stolthet. Nu skulle de få se på annat, liksom. En skönsjungande skönhet i elegant vit långklänning. En modern melodi med jazz och visa i skön förening. Här skulle världen läggas för hennes fötter.

Nederlaget var totalt. Sången och sångerskans storhet gick världen förbi. Inte nog med att ”En gång i Stockholm” kom sist. Låten fick inte en enda röst. Noll poäng.

När ”Beatles” med gruppen Forbes kom sist 1977 var bilden en annan. Forbes var inga nationalhjältar. Nyss uppstigna ur den svenska dansbandsmyllan var det nog rätt många som tyckte att de var töntiga. Ännu fler tyckte att låten var töntig. Det fanns de som skämdes över att låten och bandet fick representera Sverige. Sistaplatsen blev på så sätt uthärdligare. Ändå gick det faktiskt lite bättre för Forbes än för Monica Zetterlund. Forbes fick faktiskt två poäng.

Här kan man se och höra Monica Zetterlund i Eurovision Song Contest 1963

Här kan man se och höra Forbes i Eurovision Song Contest 1977

Oddsen kommer från Bra Odds oddssammanställning på nätet och är avlästa vid lunchtid dagen innan finalen.

Hur kunde fläskläppen bli populär?

Läppförstoring är på modet bland unga, och ibland inte så unga, kvinnor. Och Modet föreskriver att unga män ska ha för små kostymer. Det är ett obegripligt mode. Och orättvist. De unga männen kan köpa större kostymer när modet nyktrat till. Men vad ska modeslaven göra med sina fläskläppar när trenden vänder?

För den som till äventyrs inte känner till begreppet fläskläpp kan jag berätta att det är en läpp som svullnat till följd av ett slag. Svullnaden kan för all del bero på annat också. Jag har vid ett tillfälle fått en rejäl fläskläpp till följd av ett insektsbett.

Oavsett orsak var fläskläppen aldrig någon källa till glädje. Den fåfänge vägrade gå utanför dörren innan fläskläppen lagt sig.
Därför är det för mig obegripligt att någon frivilligt vill ha sådana fläskläppar. Jag ser också att unga kvinnor (låt oss säga i 15-25 årsåldern) som inte förstorat sina läppar plutar lätt med munnen på bilder. Bilder som de glatt lägger ut på Instagram och Facebook, trots att de ser ut som hej-och-kom-och-hjälp-mig. “Duck face” kallas det, tydligen.

Men det finns något slags självstympningstrend i västvärlden. Det värsta exemplet tycker jag är uttänjningen av örsnibbarna med succesivt större ringar. Hur kan någon frivilligt utsätta sig för något sådant? Piercing är en mildare form av samma vansinne.

Men tillbaka till fläskläpparna. Hur kunde de ta sig från boxningsringen till catwalken? Var det Angelina Jolie som startade trenden? Men framför allt: Vem ska få stopp på eländet?

(Bilden är tagen av Stefan Servos)

Det är något som inte stämmer

Aftonbladets nätupplaga kunde häromdagen berätta att 80 procent av isen i det arktiska havet är borta. Polarisen smälter snabbare än befarat. Men om det är så, varför har vi inte sett någon dramatisk höjning av havsnivån?

Vi har ju fått lära oss att havsnivån ska stiga när polarisen smälter. Det låglänta öriket Maldiverna kommer t ex att ligga helt under vatten. Något som dess regering ville uppmärksamma redan 2009 genom att hålla ett sammanträde under vattnet. Enligt en prognos från FN kommer världshaven att ha stigit med 0,2 till 8 meter år 2100 om vi inte gör något åt den globala uppvärmningen.

Man förstår att det är svårt att både mäta och beräkna alla faktorer i en sådan prognos. Jag ska därför inte raljera över det faktum att det är en väldig skillnad mellan en höjning av havsytan med 2 decimeter och åtta meter. Konsekvenserna för t ex Maldiverna blir ju förmodligen ganska olika.

På engelskspråkiga Wikipedia läser jag att havsytan skulle stiga med sju meter om all is på Grönland skulle smälta. Som källa till den uppgiften anger man två olika rapporter. (Jag har inte kollat källorna.) Jag börjar i alla fall fundera. Hur mycket is finns det på Grönland i förhållande till Aftonbladets ”arktiska havet”? Är havsisen ”en piss i Mississippi” i jämförelse?

Sen slår det mig att det finns mycket is på Antarktis också. Lite websökande och jag kan konstatera att enligt engelskspråkiga Wikipedia har Antarktis 90 procent av världens is. (Artikeln ”Polar ice packs”) Istäcket är på sina ställen nära 5 kilometer tjockt! Då inser man att vad som händer på Grönland och Nordpolen är relativt ointressant i förhållande till vad som händer på Sydpolen. (Valrossar och isbjörnar tycker naturligtvis annorlunda – det är ju deras is som smälter.)

Hur är det då med isen på sydpolen? Jo, där växer istäcket med 0,8 procent per årtionde, enligt samma Wikipediartikel!

Slutsats? Ja, jag törs inte dra någon slutsats. Av flera skäl. Men det är nog klokt att ta kvällstidningsrubriker med en gnutta salt.

Dags för Mello div 4 Stockholm norra

Bild från Melodifestivalen 2009

Att det utdragna spektakel som nu går under namnet ”Mello” blivit en tittarsuccé kan inte bero på annat än att TV-publiken är svältfödd på musikunderhållning. Men melodifestivalen liknar mer ett seriespel i musik än en festival. En logisk fortsättning vore regionala uttagningstävlingar.

På lördag ska jag titta på melodifestivalen i Skellefteå. Min svåger är med. Då måste man ju titta. Annars har jag haft annat för mig på lördagskvällarna och tänkte ha det också under resten av ”festivalen”.

Det ”nya” formatet (som jag inser har mer än 10 år på nacken) med flera deltävlingar tog död på mitt intresse för melodifestivalen. Det som var en TV-kväll med musik av varierande slag och kvalitet och lite tävlingsmoment passade mig. Familjen och ibland några vänner med familj samlades, utsåg favoriter och tippade vinnare. Kvällen fylldes av synpunkter på vad en riktig slager är, hur en vinnarlåt ska vara beskaffad, vilka låtar som varit bäst genom tiderna, artisterna och framförandet. Till en lyckad kväll hörde också någon kalenderbitares upplysningar om festivaler från förr.

Men det funkar inte varje lördagskväll i flera veckors tid.

Men av tittarsiffrorna att döma är det ett framgångskoncept. Den logiska fortsättningen vore regionala uttagningstävlingar – i serieform, naturligtvis. En orsak till att ”Mello div 4 Stockholm norra” och de andra serierna skulle bli en tittarhit är naturligtvis densamma som skälet till att det är publik på fotbollsmatcherna i div 4. Man känner någon som spelar.

Förmodligen kommer jag, då som nu, att titta när någon jag känner spelar. I övrigt är jag hjälplöst förlorad som publik för ”Mello”. Detsamma gäller nog ”Eurovision” också, när jag tänker efter. Att Eurovision Song Contest, vuxit i antal bidrag har inte gjort saken bättre. Det är för många låtar för att jag ska hinna knyta an till dem. Det utdragna omröstningsförfarandet (och ”grannröstandet”) är heller ingen TV-underhållning av klass.

Nä. Jag spelar och sjunger hellre själv. Inte för att det blir bättre utan för att det är roligare.

Äntligen en skiva med The Ukulele Twins

Har Almstedt-Lindkvartetten kidnappat talangtävlingsvinnare för att få det där lilla extra? Det tycks så. Märkligt. För Almstedt-Lindkvartetten är en mycket kompetent swing-ensamble väl värda att lyssna på för sin egen skull.

Anledningen till att jag köpte skivan var dock att jag var nyfiken på The Ukulele Twins. Men låt mig börja från början. Skivan är en EP från 1956 utgiven på Povel Ramels etikett Knäppupp. Av omslaget framgår att det är Bertil Englund, segrare i Vecko-Revyns Flugantävling och The Ukulele Twins, pristagare i Göteborgs-Postens ”De okändas revy” som är huvudnumren.

När man lyssnar på skivan blir bilden dock en annan. Almstedt-Lindkvartetten dominerar helt. Bertil Englund, som är en habil men inte märkvärdig sångare, framför två nummer. En kvartett av Almstedt-Lindskvartettens kaliber hade lätt kunnat hitta en duktigare och mer karismatisk sångare. Jag misstänker därför att talangtävlingsvinnare smällde högt då som nu. Vecko-Revyns Flugantävling och Göteborgs-Postens ”De okändas revy” var säkert dåtidens motsvarighet till X-factor, Talang, The Voice och vad nu talangjakterna på TV nu heter. En skiva med talangjaktsvinnare sålde och säljer säkert mer än skivor med aldrig så duktiga men okända förmågor.

The Ukulele Twins var enligt skivkonvolutet ”pristagare” i ”De okändas revy” Alltså inte ens vinnare. Men enligt skivans säljare hette de Gösta Tellstig och Lennart Isaksson. Enligt samma källa spelade de på Nalen i mitten på 1950-talet och har eventuellt spelat in en 78:a-varvare med Putte Wickmans Orkester 54-55. De verkar alltså ha haft något som påminner om stjärnstatus. Åtminstone en light-version. Om någon vet mer om The Ukulele Twins tar jag gärna emot upplysningar.

Nå, hur låter då The Ukulele Twins? Ja, skivan är faktiskt litegrann en besvikelse. Ukuleletvillingarna framför två låtar. Rock-a-beatin’ boggie och Alexanders Ragtime Band. Almestedt-Lindkvartettens ackompanjemang är superbt. Twillingarna sjunger starkt och rent med snygga stämmor. Här finns inget att anmärka.

Men ukulelen? I Rock-a-beatin’ boogie hör man överhuvudtaget ingen ukulele. I Alexanders ragtime band är den betänkligt nedmixad. (Eller så stod ukulisten helt enkelt för långt ifrån mikrofonen. Jag är osäker på hur skivinspelningar gick till 1956.) Jag hade ju gärna hört ett ukulelesolo istället för det klarinettsolo som nu ljuder på skivan. Men det här är Almstedt-Lindkvartettens skiva. The Ukulele Twins är bara gisslan i detta sammanhang.

Vad är väl i-landsproblem mot lite coctailgnäll

Sazerac cocktail at the Sazerac bar, Roosevelt Hotel, New Orleans. Foto: Infrogmation.

Att det ska va så märkvärdigt svårt att få en välblandad Dry martini! Och varför bemödar sig inte de som publicerar drinkrecept med att ”lokalisera” dem?

Jo. Jag har faktiskt funderat på detta. Jag inser naturligtvis att det är frågor som inte ens begreppet i-landsproblem gör riktig rättvisa. Frågeställningar som dessa hamnar på rena varför är det ingen is till punschen-nivån.

Min son och jag hade lite tid att fördriva innan vi skulle gå och se den senaste James Bond-filmen. Vad passade väl då bättre än att ta en Dry martini. (Jodå, sonen är 20+ och därmed någorlunda vuxen). Jag frågade för säkerhets skull bartendern på det fashionabla Bocueria i Moodgallerian om han kunde blanda en dry martini. Det försäkrade han att han kunde. Det var väl inget annat fel på den än att den stora oliven på botten av glaset kom från en inläggning. På ytan till drinken flöt en tunn film av olja med med små flarn av chillipeppar.

Jag föredrar på det hela taget citronskal framför oliv i min ”draja”. Jag vet att det finns de som tycker att det är gott med en gnutta olivlag i drinken. ”Dirty martini” kallas det ibland och jag har läst att den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt gillade den varianten. Var och en får gärna bli salig på sin fason men jag vill gärna få välja om jag vill vara traditionalist eller ”wild and crazy”.

Men det verkliga bottennappet i min Dry martini-historia inträffade förra helgen i Madrid. Sällskapet samlades i foajén på hotell Emperador, där vi bodde, för att lägga upp planen för kvällen. Givetvis skulle vi ha något att dricka. Jag dricker sällan whiskydrinkar men bestämde mig för att jag ville ha en whisky sour. Men se det gick inte. Hotellbaren kunde erbjuda de fyra eller fem drinkar som fanns i menyn. Dry martini fanns på listan och jag beställde en sån.

Generellt sett är det nog en bra idé att begränsa utbudet av coctails i en bar utan en riktig bartender. Med noggranna recept och anvisningar kan vem som helst blanda till en god drink även om man saknar utbildning eller intresse. Vad som gick fel här vet jag inte. Kanske tyckte ”bartendern” att det blev lite lite i mitt glas och fyllde på med vatten. Kanske var det fel i receptet eller… Ja orsaken kan ha varit vilken som helst. Min drink var hur som helst både svag och smaklös på gränsen till fadd. Citronskalet till trots.

En mer angenäm upplevelse var den Sazerac jag drack på ”Och himlen därtill” i fredags. Det var första gången jag drack denna drink. Den lilla beskan i drinken balanserade det söta på ett raffinerat sätt.

Jag tänkte att det kunde vara kul att bjuda på en Sazerac någon gång och googlade därför drinkreceptet. Drinken som är från New Orleans visade sig ha en intressant historia. Namnet kommer från spritfabrikören som framställer den whisky som ingår i standardreceptet. (Från början var det en cognac från samma firma). Förutom whiskyn ingår Absinth, Peychaud bitters och sockerlag. Eftersom Absinth är förbjudet i USA (?) har man ersatt denna med anisbrännvin som t ex Pernod.

Också svenska recept på Sazerac innehåller Peychaud bitter. Det förvånar mig eftersom systembolaget inte säljer denna bitter. Kan man ersätta den med vilken annan bitter som helst? Vad smakar denna Peychaud? De som publicerar recepten på det sättet vet förmodligen inte vad de talar om eftersom de inte föreslår något alternativ. Kan man lita på att de har fått resten rätt? Är det, hemska tanke, samma upphovsman bakom detta recept som till dry martini-receptet på Embasador i Madrid?

Det ligger väl lite verklighetsflykt i att fundera över sånt här. En outtalad önskan om ett liv där problemen verkligen var av detta slag. En tillvaro där man inte behöver irritera sig på att bussen inte kommer när den ska och att strumpor försvinner när man tvättar. Och ändå är ju såna saker just i-landsproblem i jämförelse med det elände som är en del av andras vardag.

Är det Good Bye Mr Bond?


Dags för premiären av en ny Bond-film – Skyfall. Det är den 23:e filmen i den ”officiella” Bondserien. Jag ser fram emot att se den. Men med viss bävan. Kommer den att kvala in som en riktig Bond-film? Det unika Bond-innehållet har nämligen tunnats ut betänkligt i de senaste filmerna. De blir allt mer lika ”vanliga” actionfilmen.

Filmmakarna har gett sig in på en riskabel väg för ta upp kampen om biobesökarna. Det verkar som om man velat lyfta actioninnehållet och samtidigt ”problematisera” James Bond. Man vill ge honom ett djup och personliga relationer med flera bottnar. Det är en väg som kommer att leda till Bonds slutliga undergång.

Bondfilmerna har alltid haft konkurrens av andra filmer. Det som gjort Bondfilmerna till en vinnare i det långa loppet har rimligen varit den unika krydda som just det ”Bondiga” tillför. Alla element i en Bondfilm kan vilken filmakare som helst med tillräcklig budget inkludera i vilken actionrulle som helst. Alla utom en – James Bond. Men om James Bond blir som vilken actionhjälte som helst är också han utbytbar.

Vad är då det ”Bondiga” och hur kan jag påstå att det har tunnats ut?

De mest uppenbara Bondingredienserna finns naturligtvis med också i de senaste filmerna. Repliken ”Bond. James Bond” finns där. Dry Martinin, likaså. Att chefen heter M och att Bond får sina oumbärliga ”gadgets” från Q är också självklarheter.

Men det är inte ramverket som är kärnan i en James Bond-film. Miss Moneypenny har visat sig umbärlig. (MI6 har väl down-sizat.) Liksom Universal Exports. (Behöver inte underrättelsetjänster täckverksamheter längre?) Det har visat sig att det går utmärkt att göra Bondfilmer utan sånt som en gång var självklara ingredienser.

Det viktigaste, ja det som definierar James Bond, är enligt min mening detta: James Bond njuter av flärd och klär sig med stil. Han är snabb i tanken och i replikerna. Filmerna utspelar sig i exotiska miljöer och motståndarna är inga vanliga skurkar. Och inte minst – kvinnorna faller för James Bond.

Flärd-elementet är oftast väl tillgodosett i filmerna. Sen spelar det mindre roll om det är en Vesper, en Dry Martini eller t o m en Vodkatini som Bond läppjar. Att product placement-avtal fått Bond att byta bort sin Dom Perignon mot Bollinger må väl vara hänt. Favoritårgången, 1953, lär ändå ha passerat bäst före-datum. Om den ens går att uppbringa. Det viktiga är att det är lyx. Det samma kan sägas om bilar, kläder och allt annat. Men här vilar en fara i product placementavtal. Ta bilar som exempel. En Ford eller Volvo blir inte en prestigebil för att James Bond kör den. Däremot tunnas Bondkaraktären ut när man kompromissar med hans exklusiva smak

Exotiska platser är en annan ingrediens som Bondfilm-makarna värnat om. Men det har också orsakat dem bryderi. Världen har krympt betänkligt under de 50 år Bondfilmerna producerats. Idag går det charterresor till det som en gång var exotiska resmål. I jakten på spektakulära resmål har James Bond skickats ut både i rymden och till nordpolen. Filmmakarna tycks ändå ha avfärdat det spåret som en återvändsgränd. Däremot går det fortfarande att hitta spännande miljöer. Filmmakarna har också börjat återanvända gamla resmål. Istanbul och Venedig för att ta två exempel.

”Bondbrudarna” hänger naturligtvis med. Lika snygga och lika eleganta som alltid. Men de har gått från att vara dubbade baddräktsmodeller till kvalificerade medarbetare. Men oavsett om de jobbar för MI6 eller motståndarna faller de förr eller senare för James Bonds charm. Så ska det vara och så är det för det mesta i Bondfilmerna. Jag kan inte påminna mig något undantag.

Det som blivit mer och mer av en bristvara i Bondfilmerna är snabbtänktheten, slagfärdigheten och självdistansen. James Bond möter motståndare med överlägen styrka eller överlägsna arsenaler. Att han ändå vinner striderna beror på att han förmår utnyttja situationen, platsens beskaffenhet och använder saker i sin omgivning som vapen. Med Daniel Craig i rollen som Bond har han blivit starkare och mer stryktålig men mindre smart.

Ingen Bond-skådis har lyft ögonbrynet lika högt som Roger Moore men frågan är om Daniel Craig har lyft det en enda gång i sin Bondgestaltning. Jag tycker att Craig gör en bra och trovärdig Bond men inte får han några snabba repliker att leverera och glimten i ögat ser man inget av. Jag hoppas att Skyfall innebär en vändpunkt.

Skurkarna har också förlorat lite av sin särart och sin storslagenhet. En James Bond-skurk strävar inte efter personlig rikedom. En James Bond-skurk strävar efter världsherravälde. James Bond-skurkar omger sig med medarbetare med besynnerliga kompetenser och bisarra metoder.

Om Bond faller för kvinnornas charm eller om han har ett tvångsmässigt behov av att förföra kvinnor är ointressant, åtminstone för filmen. På samma sätt är hans relation till chefen ointressant. James Bond har inte något intressant djup i sin personlighet. Han är ytlig. Han ska vara ytlig. Han ska avfärda alla försök att analysera honom med en kvickhet och en Dry Martini.

Var sak har sin tid


Det är dags att säga hej då till väckarklockan. På riktigt. Det är säkert mer än 10 år sedan jag använde en väckarklocka senast. Mobilen fyller sedan länge den funktionen. Och det är inte bara väckarklockan som blivit överflödig med mobilens intåg i vardagen.

Att mobiltelefonen är så mycket mer än telefon är ingen nyhet. För min egen del har det inneburit att inte bara väckarklockan utan också miniräknaren blivit överflödig. Detta skedde långt innan jag började använda min första smartphone. Telefonen är också ett fullt fungerande komplement till datorn som verktyg för epost och websurfande. Telefonen har inte ersatt datorn men om jag inte räknar med att skriva mycket själv, lämnar jag datorn hemma. Den relativt nyinköpta surfplattan tillför inte så mycket förutom en större skärm.

När det handlar om att ersätta verktyg är telefonen också på väg att ersätta anteckningsblocket. Idag fungerar både inmatning och konverteringen mellan olika filformat tillräckligt bra. Ljud- och bildkvalitén är så bra i min senaste telefon att jag den ofta får ersätta dyrare (och iofs mer kvalificerad) utrustning jag har för inspelning. Detsamma gäller digitalkameran. Men ännu är har den utrustningen inte konkurrerats ut helt.

Armbandsuret har väl också egentligen spelat ut sin roll. Men det är ju i stort sett det enda smycke en man kan bära. Jag alternerar mellan ett stort modernt prestigeur och ett smäckrare vintageur från ett annat välkänt märke. Det nya uret kan trots att det kostar som en smartphone inte göra just mycket annat än att visa tiden. Det har för all del en tidtagningsfunktion men mobilen klarar den saken mycket bättre. Den gamla klockan, som är ungefär lika gammal som jag, har nyligen renoverats. Efter det “snabbar” den sig fem minuter per dygn. Förutom att komma ihåg att dra upp det måste jag komma ihåg att ställa tillbaka det fem minuter varje morgon.

Den gamla “fasta telefonen” lever också farligt, trots att också den är mobil inom hemmet. Sen min mamma dog är det i stort sett bara telefonförsäljare som ringer till den. Själv väljer jag så gott som aldrig att ringa från den. Jag kan tänka mig att den får vara kvar till nästa gång vi flyttar.

Men på mitt nattygsbord har väckarklockan blivit kvar som dammsamlare. Och i nattygsbordslådan finns två små reseväckarklockor. Men nu är det dags att inse att de inte kommer att komma till användning igen. Nu försvinner de.

Cykelkultur här och där

Jag var i den Haag i Holland några dagar i förra veckan. Det slog mig vilken skillnad det är i cykelkultur här och där. (Eftersom jag kunde se samma skillnad också under en turisteftermiddag i Amsterdam drar jag den möjligen något förhastade slutsatsen att det gäller hela Holland.)

I Holland sitter man upprätt och cyklar. Cykelstyret är så högt i förhållande till sadeln att man sitter nästan rak i ryggen. Här (och jag vågar väl bara uttala mig om Stockholm) sitter styret lägre och man får en framåtlutad cykelställning.

Där cyklar man i sina vardagskläder. Här ska man byta om till svarta trikåshorts och färgglad funktionsjacka om man så bara ska cykla hem från jobbet.

Här har man cykelhjälm. Där har man inte det.

Där har cykeldäcken en reflexrand på sidan närmast fälgen. Det har de inte här. Där tycks man inte bry sig särskilt mycket om vad som är herr- och damcyklar. Damcyklarna dominerar stort. Jag tror de flesta män cyklar på sådana.

Där har man inte sällan pakethållare både fram och bak, på den bakre hänger ofta cykelväskor. Här förekommer naturligtvis också cykelväskor men minst lika ofta har cyklisten en ryggsäck.

Där cyklar var och varannan människa. Här cyklar fler och fler (tror jag) men jag är rätt säker på att skaran cyklister skulle växa mycket snabbare om vi hade en mer avspänd inställning till vårt cyklande.

Där glider man fram avspänt upprät. Här trampar man på offensivt framåtlutad. Jag tror att själva cykelställningen drar upp tempot. Man kan säkert komma fram 10 minuter snabbare på en cykeltur på en mil. Men man blir svettig och måste byta om när man ska cykla. Det är därför det känns som man hamnat i Tour de France om man cyklar över Tranebergsbron vid femsnåret. Horder av färgglada snabbcyklare drar fram som om de vore cirkusartister på rymmen.

Låt vara att uppförsbacke är ett okänt begrepp för Holländarna. Man kan invända att det är lätt att ha en upprätt cykelställning om man slipper backar. Kanske det. Men motvind vet alla cyklister vad det är. Det är den dominerande vindriktningen i alla länder.

Fördelen med den upprätta cykelställningen är inte bara att det ser värdigare ut. Man slipper hålla huvudet upplyft för att se vart man är på väg. Man slipper anspänningen i nacken. Man slipper också belastningen på händer, handleder och axlar som följer med den framåtlutade stilen.

Nä, själv ska jag nu höja styret på min cykel och kanske också skaffa en sån där cykelsadel med mycket stoppning som holländarna har. Här ska cyklas med stil!

Konsten att aldrig lära sig

Det började med ett loppisfynd. En gammal militärcykel för 75 kronor. Som så många andra gamla militärcyklar har den handmålats, i rött och svart. Slarvigt målat och den ursrpungliga matta fältgröna färgen prydde fortfarande stora delar av cykeln. Med nya slangar skulle den vara fullt funktionsduglig. Men det blev ett projekt av den.

Vi har strängt taget fler cyklar än vi behöver på sommarstället. Men priset och det faktum att alla tidigare cyklar är damcyklar gjorde den nya cykeln fick följa med från loppisen.
Ett hjul saknade två ekrar. Den skulle nog fungera ett tag utan de ekrarna men det fanns ändå en påtaglig risk att hjulet skulle bli skevt av omild framfart på gropiga grusvägar och skogsstigar. En cykelaffär i Visby satte dit två nya ekrar. Det kostade 150 kronor. De nya slangarna kostade väl ungefär lika mycket.

Problemet med den nu fullt funktionsdugliga cykeln var att den var så ful. Kalla mig fåfäng men det skulle verkligen ta emot att cykla på en så ful cykel. Estestiskt var den en mardröm. Målningen dessutom så dåligt gjord att det stod en air av dålig kvalitet runt hela cykeln.

Jag bestämde mig därför för att måla om den. Att plocka isär slipa lite, grundmåla och ge den en fin ytfärg och sen sätta ihop den skulle väl inte kunna ta mer än en dag eller två.

Idag är det dag fem på projektet. Gamla militärcyklar sitter ihop med gamla rostiga skruvar och muttrar. Rostlösningsolja och lite våld efter att kapillärkrafterna gjort sitt är lösningen. Men det kräver lite tid.

Hur mycket färg kan det gå åt till en cykel? Hur mycket som helst är rätt svar. Särskilt om man använder sprayfärg utomhus. Två burkar grå grundfärg räckte precis, även om jag gärna hade haft lite mer på något ställe. Att den ursprungliga färgburken gul färg inte skulle räcka till hela cyckeln visste jag efter att ha grundmålat. Men jag när kvällbrisen mojnat började jag i alla fall måla.

Dagen därpå besökte jag Mekonomen där jag köpt färgen för att köpa en till burk. Min kulör var naturligtvis slut. Ny leverans på torsdag eller kanske nästa torsdag, var beskedet. Så länge kunde jag inte vänta. Timmen mellan kl 17 och 18 flängde jag runt i biltillbehörsbutiker och färgaffärer i Visby på jakt efter sprayfärg av rätt kulör. Det fanns inte.

Per telefon försökte jag den följande dagen reda ut var det skulle gå att få rätt färg. En av färgaffärerna talade om för mig att man på Mekonomen kan blanda till rätt kulör om man har färgkoden! Meknomen! Det var ju där jag köpte färgen och frågat efter mer. Kunde de inte sagt själva att de kan blanda till sprayfärg i rätt kulör?
På internet gick det snabbt att hitta rätt färgkod. Och jodå, Mekonomen kunde blanda till den. Visserligen till ett pris som är c:a 100 kronor högre än den ordinarie sprayburken.

Ett tag övervägde jag att byta färg. Men av något skäl har jag fastnat för gult. Och den gula jag valt är gul men ändå inte gräll (nåja). Alla andra gula sprayfärger är antingen grälla eller dystra, liksom lite smutsiga. Undantaget är en postgul nyans. Men jag vill inte att den nya cykeln ska se ut som en postcykel.

Idag blir det till att köpa en ny burk dyr, tillblandad, sprayfärg. Den andra burken räckte inte riktigt till hela cykeln. Det ska bli ett sista lager klarlack på cyckeln också. Det betyder att färgnotan kommer att stanna på ungefär 1000 kronor för denna cykel.

Den bör bli klar i morgon. I övermorgon åker vi hem från Gotland.
Undrar om jag lärt mig något av detta cykelprojekt?

Sommarens raklödderfynd

En gammal raktvål från Barnängen i oöppnad originalförpackning. Ett loppisfynd så gott som något.

I sommar har jag råkat på två svensktillverkade raktvålar. Det ena är en raktvål från Barnängens, som har många år på nacken. Den andra en nytillverkad raktvål. Jag överraskar mig själv med att författa en raktvålsrecention.
Barnängentvålen har jag inte provat. Jag vet inte om jag kommer att göra det. En oöppnad raktvål med 30-40, kanske 50 år på nacken kanske ska få vara kvar i sin förpackning. Hur det blir med den saken får vi se.
Den andra raktvålen var en besvikelse. Det började som en glad överraskning på Krusmyntagården på Gotland. En svensk raktvål! Från Klockargården i Norberg. Den spontana reaktionen blev naturligtvis: Den måste jag prova. Men jag var inte helt såld ens från början. Trots en imponerande lista av eteriska oljor i innehållsförteckningen tycker jag att den mest luktar kummin. Lime, lavendel, grönmynta, rosmarin cineol, eukalyptus och pepparmynta finns med i innehållsförteckningen.
“Förtvålade oljor” av cocosolja, olivolja, ister, ricinolja, sheasmör, kakaosmör och bivax gör innehållsförteckningen komplett. Texten på framsidan nämner också kaolinlera som “renar huden & ger extra mjukhet”.
Tvålen löddrar snabbt men det är trots alla ingredienser ett tunt lödder som fort “dör”. Den luft rakborsten arbetat in försvinner fort och löddret faller ihop. Dess förmåga att binda vatten är lyckligtvis bättre än förmågan att binda luft och det går att raka sig med tvålens tunna lödder. Någon upplyftande erfarenhet är det dock inte.