Nijmegenmarschen är en marsch där deltagarna går 16 mil på fyra dagar. Det hela började 1909 då det kungliga Nederländska förbundet för fysisk fostran tyckte att holländarna behövde rycka upp sig. Sedan dess har marschen genomförts varje år, förutom under de båda världskrigen. 2006 avbröts marschen efter första dagen. Det varma vädret hade då krävt två dödsoffer.
Nu har jag gått Nijmegenmarschen två gånger. Det är inte mycket att skryta med. Bert van der Lans har gått marschen 71 gånger!
Men man kan också säga att Nijmegenmarschen, eller Vierdaagse som holländarna kallar den, är en folkfest. Marschsträckorna är olika de fyra dagarna men marschen börjar tidigt på morgonen (olika starttider för att sprida ut deltagarna). De första (militärerna) startar vid fyra på morgonen.
I Nijmegen, som är en universitetsstad, har studenterna festat hela natten och hälsar marschdeltagarna med high-fives och ”handhäckar” (ni vet såna där man gör i Bro, bro breja-leken). Välgångsönskningarna ljuder högt ”Success!”.
Första dagen går marschen norrut över floden Waal där brandbåtarna hälsar med sina vattenkanoner. Första gången jag gick, var det ungefär där jag började förstå vilken betydelse marschen har för folk i trakten. Väl över bron möts man av den första av oräkneliga orkestrar. Huvuddelen av orkestrarna är lokala mässingsorkestrar (såna som det knappt finns några i Sverige längre). Många av orkestrarna är militärorkestrar från olika länder. Från Sverige har Hemvärnets i Gävleborgs musikkår spelat båda åren jag gått. Men också olika varianter av rock- och popband spelar längst vägen. För att inte nämna alla discjockeys. De står längst vägen i byarna och en av dem t o m ute på ett öde fält i ett litet partytält. En rätt märklig syn.
När morgonen gryr ser man folk som bor längst marschvägen sitta i sina trädgårdar och äta frukost. När klockan närmat sig nio har en del redan börjat servera sig öl. Marschen sammanfaller nämligen med vad som är den första semesterveckan för många holländare.
Från lunch och framåt är det party i många villaträdgårdar. Jag föreställer mig att många som bor längst marschvägen bjuder in sina vänner och bekanta. En del tillställningar är riktigt påkostade med partytält, partyflaggor, barer och musikanläggningar.
Marschen går genom många byar och samhällen. Alla är, utan undantag, smyckade och gatorna kantas av åskådare. Varje uteservering är smockfull och i partytält ser man åldringar i rullstol och t o m sängar betrakta marschdeltagarna när de går förbi. Också daghemmen är där. Barnen vinkar med egenmålade flaggor och vimplar. I många samhällen finns det också en tribun där borgmästaren och andra lokala dignitärer står och hälsar deltagarna.
Längst nästan hela vägen erbjuds det förfriskningar. Barn och vuxna står längst vägen med fat och skålar med gurka och saltlakrits. Just gurka och saltlakrits verkar de vara övertygade om är vad marschdeltagarna behöver. Men det förekommer mashmallows och annat godis. I en by har man däremot kommit till slutsatsen att hårdkokta ägg är vad behövs. Sen förekommer olika typer av kommersiell marknadsföring där sportdrycker och annat erbjuds marschdeltagarna.
Bland barn och ungdomar förekommer också något slags high-five-tävling. Flest high-fives vinner, om jag fattat rätt. Därför står de där med höjda händer och väntar på att bli high-fivade. Man ska inte ha bacillskräck. Det är ju samma händer man high-fivar med som sedan ska stoppa gurka och saltlakrits i munnen.
Folkfest med andra ord. Marschvägen går på sina ställen också genom jordbrukslandskap och längst kanaler. Där är det mer glest med folk och distraktioner. Där är det också glesare med skuggande träd och om det är någon gång som marschen kan kännas en smula tung, så är det väl just där.
Annars är tredje marschdagen, de sju kullarnas dag eller rent av bergens dag, den som många oroar sig för. Då går marschen över Grosbeekhöjderna (kända från Operation Market Garden) precis vid gränsen till Tyskland. Men kullarna är beskedliga och att de skulle vara så många som sju betvivlar jag. Men det är klart jämfört med det i övrigt platta landskapet…
Marschens fjärde dag avslutas på Vierdaagsplein i Nijmegen. Den sista knappa milen går längst St Annastraat som tillfälligtvis kallas Via Gladiola. Det är ett formligt cresendo med ännu fler människor kantande vägen, ofta med skyltar som hejar på någon släkting som går marschen. Många marschdeltagare är också iförda fantasifulla kostymer. Jag har sett féer, svanar och kor för att nämna några. Det delas också ut gladiolusar. Det är för det mesta släkt och vänner som får dessa långa och ståtliga blommor men också främmande människor, som undertecknad, får förvånat ta emot en eller annan blomma.
För militära deltagare sker målgången på Charlemange-fältet strax innan Via Gladiola. Där väntar välförjänt öl och varmkorv och där sker också medaljutdelningen. Det blir också möjlighet att snygga till sig lite och ta av sig ryggsäcken. Från Charlemange marscherar sedan de nationella militärdelegationerna i parad efter musikorkestern till Vierdaagsplein.
De militära deltagarna bor för övrigt på Camp Heumensoord några kilometer söder om Nijmegen. Det är en förvånansvärt välfungerande förläggning med tanke på att det är 5000 militärer som ska inte bara ska bo och duscha utan också utspisas på kort tid. Campen är en ”no cap – no salute area” vilket nog är klokt med tanke på vilket hälsande som annars skulle utbryta. Där finns också ett stort partytält med mycket håll-i-gång på kvällarna samt en lite lugnare mäss.
På campen finns också ett sjukhus. Det är huvudsakligen blåsor och skavsår som tas omhand. Men en del är verkligen svåra skavsår. Jag fick hjälp att dränera en blåsa på sjukhuset. På britsen bredvid låg en finsk soldat vars stortå och lilltå på ena foten mest såg ut som köttslamsor. Några planer på att bryta hade han dock inte.
Det där med att bryta marschen är ett särskilt kapitel. Av 44 702 deltagare i år bröt 3 467. Alltså knappt åtta procent. Mellan de militära delegationerna pågår en inofficiell tävling. De nordiska delegationerna brukar vara i topp med minst antal brytande deltagare. Lite drygt två procent av de svenska militära deltagarna bröt i år. Vilket sannolikt renderade en förstaplats.