Konsult i Almedalen – eller ein Mädchen für alles

Torget Donners Plats med några få människor.
Torget Donners Plats med några få människor.
Så här såg Donners Plats ut vid halv tre-tiden på söndagen den 28 juli 2015.
Normalt kryllar det av folk här under Almedalsveckan.

Så var Almedalsveckan över för den här gången. Ska man summera blir kortversionen att den var som vanligt. Nästan ovanligt vanlig. Bara more of the same. Veckan bekräftade också en gammal sanning. Som konsult är man ein Mädchen für alles. 

På vårkanten är man fin konsult och tänker djupa tankar och planerar strategiskt. Under själva Almedalsveckan bär man kartonger, kompletterar medialistor och gör annat som är branschens motsvarighet till att få skit under naglarna.

På ett av veckans många rosévinsmingel blir jag och min gäst serverade av en ung medarbetare på den arrangerande byrån. Det är hans första jobb efter examen från Handelshögskolan. Han hade knappast räknat med att det var något han skulle ägnat sig åt när han svettades över böckerna på en av landets mest prestigefulla utbildningar.

– Men vår VD går också runt och serverar vin här, skyndar han sig att tillägga.

Som konsult i kommunikationsbranschen är man ein Mädchen für alles, som sagt.

Med åtta partier i riksdagen har veckan blivit åtta dagar lång. Söndag till söndag. Men i praktiken har veckan blivit kortare. Tyngdpunkten vad gäller evenemang ligger måndag till och med onsdag och den trenden har förstärkts i år. Den inledande söndagen var Almedalen i stort sett död. På måndagen smygstartade det, liksom. Redan på torsdagen började en del arrangörer ta ned sina tält och på lördagen var det så gott som dött igen.

Medierna blir fler och fler i Almedalen. Och de närvarar med fler medarbetare. Trots det är Almedalen ingen vidare bra plats för att nå ut med nyheter. Nyhetsmedia intresserar sig för partiledartalen och en eller annan nyhet från deras ekonomiska seminarier. I övrigt är de väldigt förtjusta i andra medier och vad de gör. Och så är de förtjusta i Dagens Medias DJ-battle. Lite hårddraget.

Hampus Brynolf, på Intellecta har i flera år arbetat med att granska Almedalsveckan ur ett metaperspektiv. Han och några av hans kollegor sammanställer hårda fakta som de delar med sig till den som är intresserad. Här är hans sammanfattning av veckan.

 

 

Lennart Bodström och pepparkaksdebaclet

Hjärtormade hembakta pepparkakor

Den förre SFS-ordföranden, utrikesministern och utbildningsministern Lennart Bodström gick bort häromveckan. Lennart Bodström var en av de första politiker jag hade att göra med. Därtill gjorde han det bästa ”första intryck” någon politiker gjort på mig.

Första gången jag såg honom ”live” var i Almedalen 1984 när Olof Palme talade. ”Politikerveckan” hade väl nätt och jämt blivit ett begrepp och åhörarna tror jag inte var fler än 200-300. Sittplatserna framför scenen räckte åt alla som ville sitta. Under ett träd bakom sittplatserna stor några ministrar och andra S-toppar med sommarställen på Gotland och lyssnade på Palmes tal.

Personlig integritet
Under ett annat träd stod Ove Rainer, tidigare justieminister och Fåröbo på sommrarna, ensam, utfryst och lyssnade på talet. Rainer hade tvingats avgå i november året innan efter ett mediedrev med kritik mot hans ”skatteplanering”. (En intressant historia i sig, där Rainer framstår som ett oskyldigt offer för en moralisk indignation som bottnade i avundsjuka.)

Utrikesministern Bodström lämnade klungan av S-toppar och gick fram, hälsade på Rainer och samtalade en stund. Det vittnade om personlig integritet.

Studenternas vän
Men mest minns jag honom som studenternas vän. När han var utrikesminister i Olof Palmes regering var han värd för ett möte med SFS senat i Arvfurstens palats. Det gick inte att ta miste på hans entusiasm över att få ta emot gamla ”studentbyråkrater” i denna överdådiga miljö. En entusiasm som inte bottnade i att han fick visa upp sig där, utan i att vi fick ta del av den. Sånt märker man.

Lennart Bodström fick så småningom lämna utrikesministerposten och bli utbildningsminister. Det är i de flestas ögon, och också i formell mening, en degradering. Men jag är inte säker på att Lennart Bodström faktiskt tog det så. Som gammal SFS-ordförande låg den högre utbildningen honom varmt om hjärtat. Att vara utbildningsminister är på många sätt den mest ansvarsfulla och finaste befattning man kan ha.

Pepparkasdebaclet
Jag arbetade på SFS under denna tid och träffade honom vid flera tillfällen då. Som utbildningsminister lovade han att alltid ta emot SFS-representanter med högst en dags varsel. Något han också infriade. Jag undrar om någon minister tidigare eller senare varit så tillgänglig för studenternas representanter.

Vid ett av de tillfällen vi SFS-representanter träffade utbildningsministern Bodström hade vi med oss pepparkakor. Det var den 13 december och vi tyckte att det kunde passa eftersom det var luciadagen. Jag kom på den ljusa idén att vi kunde spritsa ”Höj studiemedlen” på pepparkakorna vi tog med oss. Alla tyckte det var en lysande idé.

Kvällen innan kavlade vi pepparkaksdeg och gräddade pepparkakshjärtan på SFS kansli som då låg på S:t Eriksplan. Ingen av oss hade någon nämnvärd erfarenhet av pepparkaksbak så vi stod med näsan djupt i kokboken. Vi gjorde kristyr och sprits-strutar av smörpapper efter bokens instruktioner.

Det visade sig emellertid vara svårt att få plats med budskapet ”Höj studiemedlen” på de pepparkakor vi bakat. På en, av kanske 40 bakade pepparkakor, kunde man med god vilja uttyda budskapet. På uppvaktningsdagens morgon köpte vi några lite större pepparkakshjärtan från Dalpojkens bageri på Rörstrandsgatan. Det gick med nöd och näppe att få plats med texten i kristyr på dessa.

När det väl var dags att ge sig av till Utbildningsdepartementet på Mynttorget, insåg vi att vi måste ha något att bära pepparkakorna i. Någon hittade en skokartong på kansliet. Den fick duga även om det inte kändes som en idealiskt förpackning att bjuda en minister på pepparkakor ur.

Ungefär samtidigt som vi började spritsa pepparkakor kvällen innan uppvaktningen kom vi på att det kunde vara en bra idé att ha en bild från pepparkaksuppvaktningen. Det var alltid bra att kunna visa medlemskårerna vad vi gjorde.

Jag ringde därför min kompis Staffan som var en anständigt duktig fotograf. Kunde han komma och plåta oss hos utbildningsministern i morgon? Jodå, det kunde han.

Bengt Persson, som då var ansvarig för studiesociala frågor på SFS, och jag stod och väntade ganska länge i foajén på Mynttorget utan att Staffan dök upp. Den akademiska kvarten förflöt med råge och vakten undrade om vi verkligen ville träffa utbildningsministern. Till sist bestämde vi att det trots allt var viktigare att faktiskt prata med ministern än att ha en bild av händelsen.

Bodström tog emot och bjöd på kaffe. Jag minns att jag noterade att han hade samma kritstrecksrandiga kostym på sig som när han tog emot SFS senat på utrikesdepartementet. Den var sliten i ärmen.

Vi tog fram vår skokartong. Så gott som alla pepparkakor hade gått sönder på vägen dit.

Vi och drack kaffe och åt pepparkakssmulor medan vi argumenterade för varför studiemedlen borde höjas. Eftersom innehållet i vår skokartong endast med stor fantasi kunde tolkas som pepparkakshjärtan med texten ”Höj studiemedlen” i kristyr på, berättade vi var det var. Bodström skrockade gott med orörlig överläpp och förklarade, inte oväntat, att statsfinanserna inte medgav några egentliga höjningar.

Så dök Staffan upp i dörren till utbildningsministerns tjänsterum. Han hade försovit sig. På den här tiden gick det ännu att snacka sig förbi vakten på departementen med ett smort munläder. Därför kunde han faktiskt rikta kameran mot oss tre framför fönstret mot Mynttorget. I en tid när film fortfarande var ganska dyrt, åtminstone ur studentperspektiv, var tre, fyra exponeringar ungefär vad man kostade på sig.

En pepparkaksbumerang?
Tillbaka på kansliet var vi lite osäkra på hur vi skulle värdera dagens uppvaktning. Framgång eller fiasko? På eftermiddagen hörde Staffan av sig, efter att ha framkallat filmen och gjort kopior. Motljuset gjorde att bilderna inte blev bra.

Lennart Bodström, å sin sida, återkom till händelsen i flera tal han höll inför studenter. Han tyckte det var en lysande illustration till att också studentrepresentanter fått se hur svårt det var att få statens kaka att räcka till.

Om pepparkakorna hade någon effekt på studiemedelssystemet lär vara svårt att utreda. En studiemedelsutredning (SOU 1987:39) föreslog i alla fall en förändring av det system som funnits i drygt 20 år. Vi ville ha mer pengar till systemet. Utredningen föreslog en omfördelning av pengarna från bidragssidan till återbetalningssidan. Kakan blev inte större bara annorlunda delad.

Fotnot:
För den som av någon outgrundlig anledning vill läsa mer om studiemedelsresonemangen den gången finns ”Det omöjliga systemet – En studiemedelsantologi”, Robert Hultman (red) m.fl. ISBN 91-971059-0-2. Hittar man den ingen annan stans hittar man den väl iaf på Kungliga biblioteket.

Devalveringen är ett faktum

Den nya 500-kronorssedeln
Den nya 500-kronorssedeln
Birgit Nilsson ersätter Karl XI. Den som till äventyrs blir nyfiken på vem bilden på sedeln föreställer kommer att få läsa om en operasångerska istället för om svensk historia.

I skuggan av viktigare händelser sker nu en devalvering av svenska sedlar. Statschefer byts mot kändisar. Man frågar sig om nästa steg blir att ha Mello-vinnare och vasaloppsåkare?

Selma Lagerlöf och Jenny Lind har redan inlett utförslöpan. Nu försvinner de sista statscheferna. Att kungar och drottningar byts mot sångerskor och filmregissörer är måhända logiskt. På ett sätt speglar det sedlarnas och myntens minskade betydelse som betalningsmedel. Bankkort, Pay Pal, Swish och mobilbetalningar har tagit över. Det skulle inte förvåna mig om det dröjer flera år innan jag har Dag Hammarskjöld i fickan.

Motiven på de nya sedlarna är ingen stor fråga men ändå en försämring. En fördel med ett ärftligt statschefsämbete framför valda statschefer är att de sitter längre. USA har haft 44 presidenter sen 1789. Sverige har haft 11 kungar på samma tid. Regentlängden blir en tidslinje att hänga upp händelser och skeenden på. Historia blir lättare, helt enkelt. Att ta bort regenterna från sedlar är ett steg i fel riktning. Vi borde oftare påminna om dem.

 

Så sparade vi 26 kronor per invånare

Någon stor besparing är inte det inställda extravalet. 26 kronor per invånare handlar det om.
Någon stor besparing är inte det inställda extravalet. 26 kronor per invånare handlar det om.

Nu blir det inget extraval i mars. Men när jag var och storhandlade någon av dagarna i veckan innan jul skulle det fortfarande ske. Jag fick köa länge. Automaten som ger växelmynt tillbaka krånglade och tog tid att laga. Men jag fick höra vad ett par i 30-årsåldern tyckte om extravalet, eller ”omvalet” som de kallade det. *)

De var överens om att extravalet var dumt. De var överens om att politiken var en lekstuga. Kvinnan sa att man borde dela ut de pengar valet kostade till folk i stället. Mannen höll med och konstaterade att partierna lägger ned enorma summor på valet.

 

Miljonerna rullar i media

De har naturligtvis läst och hört medierna rapportera om kostnaderna för ett val. Enligt SvT (http://www.svt.se/nyheter/ett-nyval-kostar-miljoner) kostade valet 2014 112 miljoner för Valmyndigheten. Partierna kampanjade för 170 miljoner av partistödet. Summa 282 miljoner kronor av skattepengarna. Metro anger partiernas kostnader för valet 2014 till sammanlagt 335 miljoner kronor. En reporter på Aftonbladet tar i mest och använder siffran en halv miljard när de ställer frågor till Jenny Madestam. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19962414.ab)

Extravalet skulle sannolikt ha kostat lite mindre. Bl a för att det inte skulle varit val till kommuner och landsting. Drygt 200 miljoner kronor trodde SvT att extravalet skulle kosta. En kvarts miljard menade SvD.

 

En kvarts miljard för demokrati eller för slöseri

Det är stora summor. Närmast ofantliga ur ett privatekonomiskt perspektiv. Respektingivande också ur näringslivsperspektiv. Ur politikerperspektiv tycks det dock vara försumbart. Frysningen av Förbifart Stockholm som regeringen beslutade om, beräknade Trafikverket skulle komma att kosta så mycket som 260 miljoner kronor. I klass med ett nyval med andra ord. Nu blir det väl inte så dyrt eftersom regeringen backat om frysningen. Men personligen tycker jag att det är en väldig skillnad om pengarna används för den demokratiska processen eller om de används för… ja för vadå?

När växelautomaten var fixad och kassörskan började beta av kön igen sa hennes chef till oss i kön att vi skulle få 10 procent rabatt på våra inköp. Eftersom jag storhandlat blev summan att betala ungefär 1400 kronor. Minus rabatten på 140 kronor då. Hur mycket rabatt det blev för paret efter mig vet jag inte. Men det handlade uppskattningsvis om lika mycket.

 

Stora pengar blir småslantar när man delar ut dem

Väl hemma ägnar jag mig åt lite enkel matematik.

Om extravalet kostar skattebetalarna 250 miljoner kronor (partierna egna pengar kan vi väl ändå inte rimligen ta ifrån dem?) och delar ut dem till 9,6 miljoner invånare blir det 26 kronor per person.

Delar man istället ut pengarna till de röstberättigade i extravalet (7,3 miljoner) blir det 34 kronor.

För familjen efter mig i kön betydde affärens rabatt med andra ord mer för deras ekonomi än det inställda valet. Det är synd att folk inte vet hur lite demokratin kostar dem.

 

*) I värsta fall hade de fått rätt. Valresultatet hade kunnat bli detsamma som i det ordinarie valet. I så fall hade det ju blivit ett ”omval”.

(En spargris som den på bilden kan man köpa på http://www.fanshop.se/sverige/sverige-spargris.html)

Drev är inte förklaringen till att kulturministern syns mer än försvarsministern

Försvarsminster Hultqvist och kulturminister Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet
Försvarsminster Hultqvist och kulturminister Bah Kuhnke.
Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet

I P1-programmet Medierna i lördags presenterades statistik som Joanna Lokebratt på Retriever sammanställt. Den visar att Alice Bah Kuhnke har nämnts i media nära 3 000 gånger de senaste 6 veckorna. Hon hamnar därmed på 5:e plats bland de mest omnämnda ministrarna. Hon nämns fler gånger än försvarsministern, trots att media under mätperioden skrivit mycket om ubåtsjakten (eller underrättelseoperationen) i Stockholms skärgård.

I programmet diskuteras om Bah Kuhnke utsatts för ett drev. (Liksom denna blogg gjorde i förra veckan.) Röster för ståndpunkten att det var ett drev och röster mot den kommer till tals i god Public Service-anda.

Jämförelsen med försvarsministern är intressant. Den kan nog av en del tas till intäkt för att kulturministern utsatts för ett drev och av andra för att kvinnor granskas hårdare än män. Just i detta fall kan man utan att darra på manschetten avfärda båda de hypoteserna.

Ny som politiker

En del av skillnaden ligger i att Alice Bah Kuhnke är ny inte bara som minister utan också som politiker. Hon har ingen dokumenterad historia på kulturpolitikens område. Inga motioner i riksdagen eller till Miljöpartiets kongresser, inga debattartiklar eller liknande som kan ge en uppfattning om vad hon vill och vad hon tycker. Det enda sättet att få veta är att fråga.

En annan del av förklaringen är att hennes parti (som det sagts av Miljöpartiets kritiker, får man förmoda) inte har någon väldefinierad kulturpolitik. Fältet blir fritt för en initiativrik minister. Hon är inte bunden av gamla ställningstaganden. Det gör henne ytterligare intressant att bevaka.

Konsensus mot konflikt

Försvarsminister Peter Hultqvist har suttit i riksdagen sen 2006 och har varit ordförande i riksdagens försvarsutskott sen 2011. Hans ställningstaganden är väldokumenterade och välkända av de som följer försvarspolitiken.

Den svenska försvarspoltiken bygger på en bred uppgörelse i riksdagen. En uppgörelse över blockgränsen. Valutgången och regeringsombildningen ändrar inte den saken. Kränkningar av luftrum och territorialvatten blir därför en fråga för försvaret snarare än en politisk fråga. Åtminstone i det kortare perspektivet.

Kulturpolitiken däremot är ett område där de båda blocken står emot varandra. En ny regering innebär (rimligen) en ny politik.

Att medias intresse för kulturministern är större än för försvarsministern behöver därför inga drev- eller genushypoteser för att förklaras.

 

Vaghet och bristande offensiv

Alexandra Sandemalm på Medierna i P1 konstaterar att kritiken har handlat om kulturministers tystnad eller, när hon yttrat sig, hennes vaghet.

– Vi hade inte accepterat en finansminister som efter fyra veckor kan ge som sitt tydligaste besked att finanspolitiken är viktig, säger DNs kulturchef Björn Wiman på tal om hennes debattartikel i hans tidning.

I Medierna konstateras också att de fyra oftare nämnda politikerna får prata sakpolitik. Medan artiklarna om Alice Bah Kuhnke har handlat mer om hennes person och hennes sätt att agera.

Jag kommer att tänka på ett citat som tillskrivits den gamle bankmannen Hans Cavalli-Björkman.
– När jag ser en journalist så springer jag, och oftast hinner jag ifatt.

Varje intervju är en möjlighet för den som har ett budskap. Man kan i och för sig inte alltid styra intervjuerna. Men inte ens i direktsändning, där journalisten eller redaktionen inte i efterhand kan redigera bort frågor och svar, talar Bah Kuhnke om sakfrågor. Hon konstaterar i de intervjuer jag sett att hon vill prata sakfrågor. Men särskilt konkret blir hon inte.
– Satsningar på kulturskolan, mer kultur till barn, fler möjligheter till kulturutövare, nationell strategi för biblioteken, säger hon till ExpressenTV på flygplatsen i Kiruna. Och sammanfattar:
– En kvarts miljard mer till kulturen, tydligare än så kan det inte bli.

Alice Bah Kuhnke-kritiken – Var det ett drev som gick?

Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har fått mycket medial uppmärksamhet på kort tid. Det mesta har handlat om kritik mot henne. Som ett brev på posten har en diskussion om ifall hon är offer för ett drev uppstått. Nästan lika automatiskt har olika, dolda, motiv för kritiken anförts.

Alice Bah Kuhnke intervjuades i P1 Morgon. Efter intervjun kritiserades hon för att ha avfärdat frågor som hypotetiska och framstått som dåligt inläst på sitt fackområde. Hon har skrivit en debattartikel på DN kultur som kritiserats i medier för att vara floskulös och sakna substans. Hon har gett en medarbetare på Expressen två minuter för en intervju, vilket också ledde till kritik och diskussion. I en intervju i ExpressenTV efter ett besök i Kiruna förklarade hon att hon älskar fri press men har viktigare saker att förhålla sig till än den kritik mot henne som framförts där. Det renderade henne också kritiska kommentarer.

Några skribenter i tidningar och ännu fler i sociala medier har menat att hon är utsatt för ett drev.

Jag håller inte med.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beskriver i en krönika drevmekanismen. ”Moderaterna förvärrade Sofia Arkelsten-affären genom att stänga in sig i ett rum en dag och tvinga alla medier, från DN till TV4, att ta fram egna nyheter om Moderaternas partisekreterare bara för att hålla jämna steg med Expressens avslöjande.”

Och det är just det som kännetecknar ett drev. Nyhetskonkurrensen driver redaktionerna att hitta egna vinklar på och nyheter om aktuella händelser.

I fallet med Alice Bah Kuhnke-publiciteten den senaste tiden, är det hennes egna insatser som genererat kritiken. Som i sin tur lett till publiciteten. Nyhetsmedia har inte behövt anstränga sig det minsta. De har inte behövt leta rätt på nya nyheter, gräva fram meningsmotståndare eller missnöjda f d medarbetare. De har fått allting serverat. Det hade varit märkligt om de inte tackat, tagit emot och publicerat.

Det enda som påminner om ett drev i den senaste tidens publicitet runt kulturministern är artikeln om ett samkväm som ordnades på kulturdepartementet. Det är tydligen en tradition att ordna en tillställning för att kulturutskottets ledamöter och medarbetarna på departementet ska lära känna varandra.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur en sådan träff utformas och ministerns insatser där. Det hade tydligen några av deltagarna. Men det hade sannolikt varit en ”icke-nyhet” om det inte var för att Alice Bah Kuhnke varit föremål för kritik redan innan. Där anar jag en viss drevmentalitet.

En besläktad fråga är varför hon utsatts för det förmenta drevet. Det finns de som menar att kritiken bottnar i att hon är kvinna eller i att hon är religiös (Ronnie Sandahl krönikör på Aftonbladet).

Människors motiv för sitt agerande är och förblir ofta fördolda. Men i fallet med den här publiciteten tror jag inte man behöver leta efter dolda motiv. Vanlig nyhetsvärdering har god förklaringskraft i det här fallet. Om kritiken är berättigad eller inte, är inte centralt för nyhetsvärderingen. Vad som driver de som kritiserar kulturministern står det var och en fritt att spekulera om.

 

Länkar:

Alice Bah Kuhnkes debattartikel på DN kultur.
Thomas Mattsons blogginlägg.
Expressenkrönikören Britta Svenssons krönika.
ExpressenTVs intervju i Kiruna med Bah Kuhnke.
Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandals krönika.

“Only in the gravest cases should you show your clients faces”

When the clients moans and sighs
make his logo twice the size.
Should he still prove refractory
show a picture of his factory
Only in the gravest cases
should you show your clients faces

Så lyder en vers av okänt ursprung.*) Den är spridd bland reklammakare i engelsktalande länder. Den förklarar hur en del reklam kan bli så dålig. Åtgärderna i dikten är nämligen kända metoder att få kunden på gott humör.

Kunder är ofta orimligt förtjusta i sin logotyp. De vill gärna använda den som illustration snarare än som avsändare.

Kunder är också ofta väldigt stolta över sina anläggningar. Med viss rätt, i många fall. Det är stora investeringar gjorda. En karta med säljorganisationens regionindelning och orter med kontor utmärkta kan vara en ersättning. Alla företag har ju inte anläggningar. De har dock det gemensamt med bilder på anläggningar att företagets kunder oftast skiter högaktningsfullt i båda delarna.

Har man som reklambyrå ändå inte lyckats blidka kunden kan man ta till den sista utvägen: Bilder på kunden.

valaffischer2014

*) Versen tillskrivs ofta den begåvade skotske reklammannen David Ogilvy. Men den engelske poeten John Betjeman framhålls också som upphovsman.

Romson och SUV:arna – Med en egen världsbild blir argumenten bättre

En vit Volvo XC60
En vit Volvo XC60
Tvärtemot vad Åsa Romson tror är en SUV en typisk tjejbil.

När Åsa Romson höll sitt tal i Almedalen i år sa hon en sak som fick mig att haja till. ”Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag?” Vadå? Det är väl tjejer som kör SUV:ar? Jag bestämde mig för att kolla hur det är med den saken.

Om Romsons världsbild inte stämmer när det gäller vilka som kör SUV:ar kan tyckas vara en trivial fråga. Men det kan mycket väl vara symtomatiskt. Kanske är det så att Romson (och andra miljöpartister) har format en världsbild som ska passa deras politik.

Man anar en echo chamber-effekt. Man pratar mest med människor som delar samma åsikter och ser världen ur samma perspektiv. Den egna bilden förstärks därmed hela tiden medan avvikande bilder och åsikter dränks i strömmen av likriktade budskap.

 

Bara ett argumentationstrick?

Det kan också vara så att Romson, som ett rent argumentationstrick, målar upp en skev bild av verkligheten som hon sen argumenterar emot. Det vore hon i så fall vare sig den första eller den enda politiker som gör. Det är ett förvånansvärt effektivt trick. Vi är mer inriktade på att värdera argumenten och förslagen än på att ifrågasätta premisserna.

Romsons premiss att män sitter ensamma i SUV:ar medan kvinnor trängs på bussar och tåg är en del av hennes tal där hon beskriver hur män orsakar klimatförändringar som drabbar kvinnor.

”Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen.

Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns.
Det måste ifrågasättas.

Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag?
Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo?
Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?” 1)

 

Förenklad men sann?

Hur är det då med denna ”mycket förenklade” världsbild? Är det män som kör SUV:ar? Är affärsresenärer män? Är bostadslösa studenter kvinnor? Vill män äta kött varje dag?

Min magkänsla sa mig att det är oftast är kvinnor som kör stadsjeepar. Det verkade dessutom ganska lätt att kolla upp. Så jag gjorde en empirisk undersökning. Jag kollade om föraren av de SUV:ar jag såg var män eller kvinnor. Målet var att kolla 100 SUV:ar. Eftersom min undersökning delades upp på flera dagar och på flera platser råkade antalet kollade SUV:ar bli 102.

 

Lika vanligt att kvinnor kör SUV som män

Av dessa 102 SUV:ar kördes 49 av kvinnor och 53 av män. Romsons premiss att SUV:ar körs av män får med andra ord ett ganska svagt stöd. 52 procent män mot 48 procent kvinnor. Det mest rättvisa sättet att göra en mycket förenklad bild av denna del av verkligheten vore att säga att det är lika vanligt att kvinnor kör SUV:ar som att män gör det.

Men jag måste ju erkänna att jag var lite besviken över resultatet. Min magkänsla var ju den att det var vanligare att kvinnor kör SUV:ar än att män gör det. Var kan den magkänslan komma ifrån?

Förklaringen visade sig vara ganska enkel. För att testa min förklaring kollade jag vilket kön förarna av 100 personbilar hade. (Också här råkade det blir något fler än 100 – nämligen 111). 24 av de 111 förarna var kvinnor och 87 var män. Bara 22 procent av personbilsförarna i allmänhet var kvinnor.

 

Vanligare att kvinnor kör SUV än “vanliga” personbilar

Det är alltså relativt sett vanligare att kvinnor kör en SUV än att de kör en personbil vilken som helst. Att välja just SUV:ar (eller stadsjeepar med Romsons ordval) som exempel på mäns större klimatpåverkan var med andra ord inte vidare väl valt. Att hon ändå valde SUV:ar som exempel gissar jag beror på att i hennes världsbild är SUV:ar större miljöbovar än andra bilar (vilket i sig är någon som kan ifrågasättas) och att det är män som kör dessa miljöbovar (för de är ju större miljöbovar).

Den relativa kvinnodominansen bland förare av SUV:ar var inte den enda iakttagelse som följde det förväntade könsrollsmönstret. Det visade sig nästan alltid vara män som kör om det fanns både män och kvinnor i bilen. Det stämmer också med vad man kan förvänta sig. Jag har tyvärr inga siffror på detta.

 

Om undersökningen:

Fredag 15/8 kl 10-11 observerade jag 7 SUV:ar på E20 mellan Västerås och Örebro. Av dem kördes sex av kvinnor och en av en man.

Tisdag 19/8 kl 11:30 -12:30 Vällingby observerade jag 27 SUV:ar varav 19 kördes av kvinnor och 8 av män.

Onsdag 20/8 kl 13:30 – 15:30 i Råcksta och Bromma Kyrka observerade jag 26 SUV:ar varav 17 kördes av kvinnor och 19 av män.

Fredag 22/8 kl 12:30 -14:00 i Stockholm City – Roslagstull observerade jag 23 SUV:ar varav 10 kördes av kvinnor och 13 av män.

Sammantaget såg jag c:a 10 SUV:ar där jag inte kunde avgöra om de kördes av en man eller kvinna.

Observationerna av ”vanliga” personbilar gjordes:

Fredag 22/8 14:00 – 14:15 vid Roslagstull 79 bilar varav 16 kördes av kvinnor.

Måndag 25/8 kl 11:45 – 11:40 vid Bergslagsvägen i Vinsta 32 bilar varav 8 kördes av kvinnor.

Det går naturligtvis att göra invändningar mot datainsamlingsmetoden. Även om jag försökt sprida datainsamlingen till olika tider på dagen och till olika platser kan man inte utesluta någon form av bias som hänger samman med tid och plats. I Råcksta kan resultatet t ex ha påverkats av det pågår ett stort bygge där och män dominerar stort på byggarbetsplatser vilket kan ha gett utslag i observationerna av SUV-förare.

Det finns definitionsfrågor: Vad är en SUV? Vilken fyrhjulsdriven bil med hög markfrigång som helst? Jag har t ex inte räknat Volvo XC70 men väl Volvo XC80 och XC60. Det finns nämligen en svårfångad designsida av SUV-definitionen. Här är nog risken för bias mindre. Att könsfördelningen skulle vara påtagligt annorlunda bland förare av t ex Volvo XC70 förefaller mindre troligt.

Huvudinvändningen är rimligen den att urvalet är litet. Men den som har tid får gärna göra en mer omfattande undersökning.

 

Fotnot:

1) Romsons Almedalstal 2014 (citerat från: http://www.mp.se/just-nu/asa-romsons-almedalstal-2014). Lyssnar man på talet på webben (http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/%C3%A5sa-romsons-hela-tal-i-almedalen-2683560 c:a 21:10 in i inslaget) hör man att hon avviker något från detta manus men inte så att innebörden förändras. Hon säger t ex ”buss och tunnelbana” istället för manusets ”tunnelbanan”.

 

Almedalen – A festival of politics

IMG_7538
What’s this Almedalen that I’ve been going on about for weeks now? There are many possible answers but my answer is that it is a unique democratic arena. A festival of politics. A venue where politicians and influencers of all sorts meet. During this years Almedalen week some 30 000 people participated, doubling the population of Visby, the host town. More than 3 300 program events took place this year. Averaging 38,5 events per hour.

The Swedish foreign minister (and former prime minister) Carl Bildt gave his answer in a tweet before going there this year. ”Well, I’m off the annual tribal jamboree of self appointed thinkers and talkers. But it’s fun and useful. #Almedalen. ”

The back bone of the week are the speeches given by the leaders of the parties in the national assembly, riksdagen. At seven every evening they speak from the scene in the Almedalen park that has lent it’s name to the entire event. The speeches are broadcasted live on TV and covered by all leading newspappers. They are commented on by political commentators, experts on rhetoric and others in a way that no other speeches are.

Festival atmosphere
The park is also the geographical centre of the weeks activities. But as the as the week has grown both in number of participants and events the area in wich the events take place has grown too. But it is still concentrated to the blocks closest to the Almedalen park. During the Almedalen week the old city centre and harbour area is entirely dominated by the Almedalen activities. This creates what best can be described as a festival atmossphere.
The fact that Visby where Almedalen i situated is a medieval city with it’s city wall intact and narrow streets with cobblestone paving of course ads to the experience.

But the political speeches are of course not the entire content of the week. The political parties usually hold an economic seminar on their day of the week. But there are many more seminars than the ones arranged by the political parties. Organisations of all sorts and companies that have their market in the public sector or are doing business in areas subject to special regulations also arrange seminars. There are seminars from eight in the morning to when the party leaders speaches begin at seven in the evening.

Parties and partying
There are numerous ”mingle parties” every day arranged by organisations and companies where politicians, lobbyist, journalists, people from labour unions, non-governmental and other organisations meet, make connections and discuss informally. Known for the rosé wine served there these ”mingles” have become one of the most prominent features of the Almedalen week. At least in the public perception of Almedalen.

To be fair the partying isn’t limited to the mingle parties. There is substantial partying in restaurants and bars too. But still most of the particiants in Almedalen make sure that they are in shape for the more serious activities the following day.

As there are eight parties in the riksdagen the week is now eight days long. But everything peaks on wednesday and to be honest very little happens on the last two days of the week. By then many have gone home. Depending on what the goal of your participation is the less busy second half of the week may be your best opportunity to get attention.

So what’s new?
So what’s new, you may ask. Political and social elites meet and discuss all the time, don’t they? I’d say that the real importance of Almedalen lies in the accessibility to the top decision makers in the government. Swedish politicians are fairly accessible even outside Aledalen. But ministers and public administration governance are more difficult to get to meet.
But you’ll find them in Almedalen and you’ll find them open minded. They all come to meet with people, to listen rather than to talk. In Almedalen you’re elite by default.

This year I saw the director-general of the Social Insurance Agency in the small party tent the agency had pitched on the dockside in the harbour. The agency has been under a lot of critisism recently and the director-general was there to answer questions from the public. I’m sure that if you had wanted you could have caught up with him afterwards for a one-on-one discussion.

“They tried to prepare me for it…”
Just to give you another example. A couple of years ago I saw the minister for finance Anders Borg at the counter in the same bar as I was. There was one body guard by his side and mayby others elsewhere in the room but no made any attempt to stop me when I walked up to the minister and introduced myself. I had no agenda but didn’t want to miss the opportunity to talk to the minister and we chatted for some 10 minutes about the Tax Agency and its attitude towards tax payers.

But you don’t have to take it from me. CNNs Fareed Zakaria and Paul Johnson of the Guardian were full of praise of the Almedalen week after participating this year. Or why not listen to Ankit Desai, an Indian student, studying at the Stockholm School of Economics. He told Radio Sweden that Almedalen is “like nothing I have seen before. They tried to prepare me for it, but I have just been blown away”.

Riskerar Almedalen att bli för dyr?

Almedalens dyraste lokal? Payex ska ha hyrt ut lokalen vid Donners Plats för 600 000 kronor.
Almedalens dyraste lokal? Payex ska ha hyrt ut lokalen vid Donners Plats för 600 000 kronor.

Enligt Expressen hyr företaget Payex ut en lokal vid Donners Plats för 600 000 kronor. Jag förmodar att det gäller hela veckan.

Branschtidningen Resumé har kartlagt priserna för att hyra en lokal i två timmar i Visby innerstad under Almedalsveckan. De hetaste lägena (närmast själva Almedalen) kostar 30 000 – 50 000 kronor tisdag och onsdag (de dagar då flest evenemang äger rum), 15 000 – 30 000 måndag och torsdag och 10 000 – 15 000 resten av veckan. Detta alltså för två timmar!

Längre bort från Almedalen är det billigare. Men även om man väljer en lokal i ett mindre attraktivt område en av de minst attraktiva dagarna får man räkna med att betala 5 000 – 10 000 kronor för två timmar.

Regionstyrelsens ordförande Åke Svensson har i både Gotlands Tidningar och Expressen pekat på risken med de dyra lokalerna.
– Vi kan vara på väg att straffa ut oss själva om vi bara får stora organisationer och företag som har råd med hyrorna. Blandningen av olika företag, organisationer och ideella verksamheter är väldigt viktig.

Att hyra gatumark av kommunen är ett sätt att komma billigare undan, åtminstone om man har många evenemang. Ytor upp till 26 kvadratmeter kostar 2 000 kronor om dagen och ytor över 26 kvadratmeter kostar 4 000 kronor per dag. Detta också enligt Resumé.

När kostnaderna för arrangemangen skjuter i höjden blir det vanligare att företag och organisationer går samman som arrangörer. Arrangörslistan för ett evenemang kan därför bli lika lång som en kortare novell. Det kan också medföra att det blir otydligare vem som arrangerar.

Att bo i Visby med omnejd under Almedalsveckan är heller inte billigt. Hotellrumspriserna skjuter i höjden. De flesta privata uthyrare vet värdet av ett rum och tar betalt därefter. I år tillkom minst 1000 sängplatser i och med att Viking Line-färjan Cinderella förtöjts i hamnen. Ändå råder det brist på övernattningsmöjligheter i Visby. Det finns Almedalsdeltagare som bor på vandrarhem flera mil från Visby.

Men det finns ytterligare en komplikation. Man måste ha framförhållning. Även om man är beredd att betala rejält för sitt deltagande i Almedalen måste man vara ute i god tid. Flera stora organisationer har bokat boende fem år framåt. Många av de mest attraktiva möteslokalerna är också bokade årsvis i förväg.

Inget solklart samband mellan publicitet och valresultat

Medier och politik. Almedalen i ett nötskal. Sambandet mellan publicitet och valresultat är däremot inte lika självklart.
Medier och politik. Almedalen i ett nötskal.
Sambandet mellan publicitet och valresultat är däremot inte lika självklart.

Man kan tycka att det är självklart att negativ publicitet för partier och deras politik leder till sämre resultat i ett val. Men riktigt så enkelt är det ändå inte enligt den undersökning som TNS Sifo presenterade idag i Almedalen.

TNS Sifos analys visar på ett föga förvånande samband mellan mediebilden av ett parti inför ett val och valresultatet. Mindre väntat är kanske att det är viktigare för ett partis valframgångar att synas i media än att mediebilden är positiv. Rapportens slutsats är den att andelen positiva och neutrala artiklar och inslag kommer att spegla valresultatet. Andelen negativ publicitet har märkligt nog inte samma betydelse. Men inte ens detta är ett klockrent samband Moderaterna hade inför EU-valet i maj mycket medial uppmärksamhet som dominerades av negativ publicitet.

Vid sidan av vad som sägs i sak på ett sånt här seminarium finns det ofta en behållning också i att se hur analysen ser ut. Att se hur materialet sorteras och delas in i en studie kan bli en ögonöppnare som gör att man själv kan se på saker med nya ögon.

I den här studien är uppdelningen mellan publicitet som handlar om opinionsundersökningar och det politiska spelet och publicitet som handlar om politikens sakfrågor. Det är kanske inte ”rocket science” men även om det är en enkel uppdelning är den ett bra verktyg i analysen av politiska publicitet.

Icke-sakfrågorna svarar för en ansenlig del av mediernas politiska bevakning. Av TNS Sifos studier framgår att ”icke-sakfrågebevakningen” kulminerade i maj (samma månad som EU-valet ägde rum), då omkring hälften av all publicitet om politik handlar om opinionen, regeringskonstellationer etc.

Vältaliga paneldeltagare finns det gott om i Almedalen. Men den här panelen gladde mig med sin språkliga precision. Alltför ofta talar också bildade människor i svepande och generaliserande termer. Här förekom också generaliseringar men då för att sammanfatta undersökningsresultat och kunskapsläge. Tydlighet skapar trovärdighet. Något som panelen visade på ett övertygande sätt.

Jonathan Wennö, konsultchef PR research TNS Sifo presenterade undersökningen. Lars Nord professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, Hanna Stjärne, VD och chefredaktör för UNT och Toivo Sjörén, Opinionschef på TNS Sifo utgjorde panelen.

http://opinion.se/analyser/moderaterna-i-medial-motvind

Lobbyingpriser med frågetecken

Årets Lobbyist - Prisutdelning Bryggarhuset Stockholm

Årets Lobbyist - Prisutdelning Bryggarhuset Stockholm

Så har årets lobbyist utsetts. För 16:e året i rad. Årets lobbyist 2012 blev ”Ostlänken” och dess ordförande Göran Forssberg. Ulrika Blumfelds och ”Sjuksköterskeupproret” fick ett hedersomnämnande av juryn. Själv gick jag därifrån med tre frågor.

Den första frågan är om Ostlänken var en bra vinnare. Göran Forssberg och alla andra som kämpat länge för att få snabbare tågförbindelser till Nyköping från Stockholm är inte ovärdiga vinnare på något sätt. I 24 år har de jobbat för sin sak. Trägen vinner. Det gamla talesättet besannas. Om 15 år blir järnvägen verklighet om regeringens plan förverkligas.

Frågan jag ställer mig är om det inte finns exempel på bättre lobbying-insatser. Lobbying vore rimligen en stendöd verksamhet om det var vanligt med 30-40 års leveranstid på resultatet.

Hedersomnämnandet till sjuksköterskeupproret väcker en annan fråga. Handlar sjuksköterskeupproret verkligen om lobbying? Målet för kampanjen är att ingångslönen för sjuksköterskor inte ska vara mindre än 24000. Målet har man inte nått. Man har fått med sig många nyutexaminerade sjuksköterskor som inte tar en anställning om de inte får minst 24000 kronor i månaden. Man har nått framgångar med opinionsbildning och rekrytering till sin linje. Det kan man belöna om man vill. Men det är inte lobbying. Man har inte påverkat de lönesättande beslutsfattarna hos de stora landstingen. Det är det lobbying handlar om. Att påverka beslutsfattare.

Den sista frågan kvällen aktualiserade är av ett helt annat slag. Var var massmedia? Tidningen Resumé arrangerade och skriver naturligtvis om pristagarna och kanske om arrangemanget. Dagens Opinion fanns på plats och skriver säkert. Expressens Niclas Mattson var med i en paneldiskussion men skriver förmodligen inget. Men sen var det nog inga fler.

Jag är inte förvånad. Men när idrottsfolket belönar varandra och ger priser till den som spelat bäst fotboll under året direktsänds tillställningen i TV. När en sponsor lämnar tillställningen för att han inte får sitta vid honnörsbordet skriver Expressen om det.
Idrott engagerar men lobbying påverkar människors verklighet mer än alla fotbollsmål tillsammans. Ändå bevakar bara branschmedia ”Årets lobbyist”.

Resumé om årets lobbyist.