Palmes postuma popularitet

Olof Palme i Almedalen

Olof Palme i Almedalen
Olof Palme i Almedalen. Foto: Hans Hemlin
Olof Palme är en socialdemokratisk ikon. Men hans stjärnstatus sträcker sig utanför hans parti. Varför, har jag då och då frågat mig. För oss som var med är det lätt att förstå att hans anhängare entusiasmerades och hans motståndare provocerades. Men hans status måste väl ändå vila på ett starkare fundament än så?

Så här 26 år efter sin död är han åter rubrikernas man. Nu är det en film som aktualiserat honom. Vad är det som gör att Olof Palme ständigt återkommer i medierna? Det ouppklarade mordet är naturligtvis en förklaring. Men han är inte bara ett mordoffer. Långt ifrån. Det är något mer som väcker vårt intresse. Frågan är om det är hans liv, hans person eller hans politik. Eller en kombination av dem.

Den ursprungliga texten blev alldeles för lång för ett blogginlägg. Till och med sammanfattningen blev ganska lång. Här kommer den:

Jag ställer mig frågan varför Palme fortfarande är populär eller åtminstone aktuell. Jag landar i att det handlar om hans personlighet.

Ingen röstmagnet
Han vann inga stora segrar i valen åt sitt parti. Tvärtom förlorade det regeringsmakten för första gången på 44 år under hans ledning. Med hans tillträde började socialdemokratins långa nedgång i valresultaten.

Satans mördare
Han var provocerande i vissa politiska uttalanden. Inte minst utrikespolitiska. Utrikespolitiskt kunde han både kritisera och stödja diktatorer. Vilka som stöddes och vilka som kritiserade var tydligt ideologiskt styrt. Han kunde fördöma i uppseendeväckande skarpa ordalag men också mer återhållet om än tydligt. Den varierande skärpan var sannolikt resultatet av realpolitiska överväganden.

Pappaledighetens pappa
Hans namn har ingen särskilt stark koppling till någon av de reformer som genomfördes under hans tid som statsminister. Flera av reformerna lever vidare än idag och var sannolikt inte särskilt kontroversiella när de beslutades. Tre av fyra beslutades under den s k lotteririksdagen där socialdemokraterna inte hade majoritet ens med stöd av kommunisterna. Viktigare beslut bör alltså ha haft stöd också av borgerliga politiker i riksdagen.

Det är hur som helst sällan hans namn förekommer i samband med de reformer som nämns som de viktigaste under hans statsministertid: Pappaledigheten, daghemsutbyggnaden, den fria aborten och särbeskattningen.

Socialismens sista suck?
Den stora inrikespolitiska kontroversen under Palmes tid var löntagarfonderna. Löntagarfonderna var kanske socialismens sista suck i Sverige. Ursprungligen ett LO-förslag som skulle föra över ägandet av de viktigaste industrierna till facket. När det nådde riksdagen efter att ha passerat det socialdemokratiska partiets kongress hade det mildrats. Men det var fortfarande ett starkt företagarfientligt förslag. Det röstades igenom i riksdagen men revs sedan upp när riksdagen åter fick en borgerlig majoritet.

Löntagarfonder har sedan dess varit stendöda. Ingen, utom möjligen SSU, har försökt blåsa liv i dem. Olof Palmes medarbetare Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”

Paradoxal personlighet
Det fanns många motsägelser i Olof Palmes person. Det tror jag är förklaringen till att vi fortfarande intresserar oss för honom. Andra har säkert varit eller är lika motsägelsefulla men få har varit lika offentligt exponerade under så lång tid som Palme. Därtill kommer ett antal ”affärer”, påstådda eller faktiska skandaler, som då och då får ny aktualitet genom nya fakta eller påståenden.

Politikern Palme kan inte mäta sig med kändisen Palme som förklaring till det långvariga intresset för honom.

Jag har ingen aning om detta är att slå in öppna dörrar eller om det möjligen är ytterligt provocerande. Jag har läst väldigt lite Palme-litteratur. Det här är helt enkelt min egen bild baserad på någon dags internetstudier av fenomenet Olof Palme.

Här följer den långa versionen för den som orkar:

Palmes val
Någon röstmagnet var han inte, Olof Palme. Han blev partiordförande och statsminister efter ett rekordval där hans parti fått 50,1 procent av rösterna. Men med hans första val som statsminister började socialdemokratins popularitet dala i riksdagsvalen. För att hitta ett valresultat som var sämre för socialdemokraterna än Olof Palmes bästa valresultat måste man gå tillbaka till 1956. Då fick socialdemokraterna 44,6 procent av rösterna. Tittar man på hans sämsta resultat, 42,7 procent i valet 1976, får man gå tillbaka till 1932 för att hitta sämre siffror. Då fick man 41,7 procent.

Man kan naturligtvis tänka sig att han hade en positiv påverkan på sitt partis röstetal och att det hade gått ännu sämre utan honom. Men förklaringen till hans ikonstatus bland socialdemokrater är inte så enkel som att han ledde partiet från valseger till valseger.

Men vad har gett honom denna stjärnstatus bland svenska politiker? Är det hans politiska reformer? Vilka var de?

Söker man på nätet får man leta ett tag innan man hittar några svar på den frågan. Vid sidan av mordet på honom är det framför allt hans utrikespolitiska ställningstaganden som står i fokus. Så varför inte börja med dem.

Satans mördare
Det står tämligen klart att hans ställningstaganden men framför allt vassa formuleringar satte Sverige på kartan. I den diplomatiska världen är det något oerhört att en statsminister kallar ledningen i ett land (Tjeckoslovakien 1975) ”diktaturens kreatur” eller en diktator för ”satans mördare” (Spaniens Franco samma år). Lika anmärkningsvärt var det när han 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva demonstrerade mot USAs krigsinsats i Vietnam.

Jag tror inte man behöver ifrågasätta Olof Palmes ärlighet i dessa ställningstaganden. Men samtidigt kan jag inte frigöra mig från känslan av att det fanns realpolitiska hänsyn bakom vilka krig, vilka länder och vilka diktatorer som blev föremål för dessa vassa formuleringar.

Opinionen mot USAs krig i Vietnam var stark i stora dela delar av världen. Vid demonstationen 1968 var det tydligt. Liksom när Palme i ett tal 1972 lade till USAs bombning av Hanoi till en lista över kända krigsförbrytelser. Till och med i USA var stödet för kriget lågt. Enligt samtida gallupundersökningar stödde bara runt 35 procent landets befolkning dess militära insats i Vietnam. Stödet hade varit fallande under hela kriget. Det var med andra ord mer eller mindre riskfritt att ta i ordentligt 1968 och 1972. (Demonstrationen ledde dock till att de diplomatiska förbindelserna var frostiga under flera år.) När Palme talade om samma sak i Gävle 1965 var formuleringarna försiktigare.

Palme var tydlig i sitt fördömande av Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Men han undvek provocerande uttalanden av de slag han använde om Franco och Husák, liksom liknelser som den i ”Hanoitalet”. Kanske är det skillnaden mellan Palmes retorik modell 68 och 75 som är förklaringen. Men förmodligen är det ett klokt beslut fattat i ljuset av det potentiella hot Sovjetunionen utgjorde mot Sverige. Ett hot som USA, Spanien eller Tjeckoslovakien aldrig utgjort.

Varför kritisera Tjeckoslovakien men inte Östtyskland? Stavas svaret handelsrelationer?

Helt klart fanns det också ideologiska skygglappar. Varför Franco men inte Fidel? Varför vara för en turistbojkott mot Spanien men åka på officiellt besök till Kuba? Hur kunde Palme i ett gemensamt uttalande med Fidel Castro kalla de Röda Khmerernas maktövertagande i Kambodja ”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”?

Helt säkert gjorde sig Palme och Sverige namn i många länder i tredje världen. Hur väl detta engagemang gick hem här hemma är mer osäkert. Biståndsfrågor och frihetskamp i avlägsna delar av världen var inte stora frågor hos allmänheten ens på 1970-talet. Dessutom var de socialistiska förtecknen på länder och organisationer som fick stöd inte okontroversiellt bland de som faktiskt engagerade sig i u-ländernas väl och ve.

I den utsträckning utrikespolitiken bidragit till Olof Palmes ställning som politisk stjärna i Sverige är det förmodligen utslag av olika former av stolthet över att en svensk spelat någon roll i internationell politik. Vi har inte så många seriösa pretendenter till sådana anspråk. Förutom Palme är det väl Dag Hammarskjöld och möjligen Carl Bildt.

Pappaledighetens pappa
Då återstår det inrikespolitiska fältet. Vilka betydelsefulla politiska reformer genomfördes under Palmes tid? Är några av den digniteten att det kan förklara Palmes stjärnstatus?

För mig fanns inga självklara sådana reformer. Efter lite letande på nätet hittar jag några reformer som återkommer. Kjell Östberg, professor i historia, nämner i en intervju föräldraförsäkringen, daghemsutbyggnaden och den fria aborten. Anders Ferm lägger i en artikel i Fokus till särbeskattningen. På Olof Palmes minnesfonds website listar man ”lagar om anställningsskydd, arbetsmiljö, hälso- och miljöfarliga ämnen, styrelserepresentation, studieledighet och förtroendemännens ställning.”

Det finns ingen anledning att göra sig lustig över lagar om hälso- och miljöfarliga ämnen, studieledighet eller förtroendemännens ställning men det är knappast frågor där en politikers engagemang får honom att framstå som en stor statsman.

Föräldraförsäkring, daghem, fri abort och särbeskattning då? Jo. Där döljer sig större förändringar än man kanske tror. Särskilt om man ser den som helhet.

Särbeskattningen som infördes 1971 innebär att gifta par beskattas individuellt. Innan dess lades inkomsten för ett gift par samman och de beskattades för halva inkomsten var.

Föräldraförsäkringen började som moderskapspenning1947. Reformen 1974 innebar att ersättningstiden ökades från 90 till 180 dagar. Men framför allt gav den nya föräldrapenningen också pappor rätt till ersättning.

Förskolelagen 1975 innebar att alla sexåringar samt barn från fyra år med “fysiska, sociala, språkliga eller andra handikapp” skulle garanteras plats på förskola.

Den abortlag som antogs av riksdagen 1975 ger, enligt Wikipedia, ”den gravida kvinnan rätt att i varje situation själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan.”

Till min förvåning framstår Olof Palmes politiska gärning på det nationella planet som en insats för jämställdheten mellan könen. Särskilt för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Idag är principerna inte kontroversiella. Det vore intressant att se hur det var när besluten fattades. Men jag hittar inga lättillgängliga uppgifter (dvs på nätet).

Men jag konstaterar att besluten om föräldraförsäkringen, förskolelagen och abortlagen fattades på den s k lotteririksdagens tid, när socialdemokraterna inte hade majoritet tillsammans med kommunisterna. Det betyder att besluten antingen fattades med stöd av borgerliga politiker eller med lottens hjälp.
Det leder till en annan, lika förvånande, slutsats (om än möjligen förhastad). De mest betydelsefulla reformerna som genomfördes under den stridbare Palmes tid var inga djupt ideologiskt särskiljande beslut.

Socialismens sista suck?
Men så var det det där med löntagarfonderna.

Löntagarfonderna var från början ett förslag från LO som syftade till att föra över ägandet av den svenska industrin till fackföreningarna. 1971 beslutade LO på sin kongress utreda frågan. 1976 presenterades ett förslag som LO antog. LO och socialdemokraterna arbetade fram en modell som antogs av socialdemokraternas kongress 1978. När socialdemokraterna återkommit i regeringsställning lades en modifierad version av förslaget fram i riksdagen och röstades igenom i riksdagen 1983.

Om föräldrapenning, daghem och aborter inte var ideologiskt präglade frågor så var löntagarfonderna i högsta grad det. Det var det mest socialistiska förslag som sett dagens ljus i vårt land. I alla fall efter andra världskriget. Det privata ägandet av, åtminstone de viktigaste, produktionsmedlen skulle avskaffas.

Förslagen väckte starka reaktioner, debatten blev livlig och demonstationer mot förslaget hölls på många håll i landet. Den största samlade uppemot 75 000 deltagare. (Som alltid är sådana siffror ifrågasatta).

Löntagarfonderna var inte Olof Palmes idé. Han fick det som en ovälkommen present från LO och partikongressen. Olof Palme var enligt flera källor emot förslaget. Hans finansminister Kjell-Olof Feldt var det. Förmodligen var många andra ledande socialdemokrater det också. Palmes rådgivare och FN-ambassadören Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”

Efter den borgerliga valsegern 1991 revs beslutet om löntagarfonderna upp. Löntagarfonderna var inte mer populära hos socialdemokraterna än att regeringen kunde träffa en uppgörelse med socialdemokraterna om saken. Men det var efter Palmes tid.

Löntagarfondsfrågan bör knappast ha bidragit till Olof Palmes popularitet på något håll. Det är rimligt att socialisationsivrarna blev besvikna över att förlaget vattnats ur när det blev proposition. Det bör också ha varit tydligt att Palme inte var någon större anhängare av förslaget. De som ogillade fonderna kände naturligtvis en måttlig värme mot den man som tog förslaget till riksdagen.

En paradoxal personlighet
Personligen blir jag rätt övertygad om att vårt intresse för Olof Palme inte bottnar i hans gärning som politiker utan mer i hans personlighet. Ser man till hans förda politik har jag svårt att se att han på något självklart sätt framstår som en stor samhällsbyggare, omvälvare eller ideolog. Ser man till hans person ser man på ett helt annat sätt en intelligent, vältalig, medvetet och omedvetet provocerande man med en för tiden ovanligt internationell utblick.

Men det är också en personlighet som bjuder på många paradoxer. Nästan ingen i hans samtid missade paradoxen i att han som kom från ett överklasshem blev företrädare för arbetarklassen. Att det var så svårsmält framstår som svårbegripligt. Men man ska komma ihåg att den sociala rörligheten var mindre på 1960-talet än den är idag.

Det finns också motsägelsefulla bilder av Palme som debattör. Många uppfattade honom som arrogant och vass. Andra berättar om hur han både lyssnat och ägnat mycket tid åt att argumentera för sin ståndpunkt. Jag gissar att det beror på om han hyste en förhoppning om att vinna över den han talade med till sin egen ståndpunkt eller inte.

Bilderna av Palme som gavs var också motsägelsefulla. En statsminister som bor i ett radhus i Vällingby, kör en liten Fiat till jobbet och hyr en enkel stuga på Fårö på somrarna å ena sidan. En statsminister som spelar tennis i Kungliga tennishallen med en arrogant, kedjerökande miljonär å andra sidan. För säkerhets skulle kanske man ska tillägga att tennis inte var någon folksport på den tiden.

Flera av de ”affärer” Palme var inblandad i dyker då och då upp igen på löpsedlarna. I IB-affären, bordellhärvan och Geijeraffären dyker det fortfarande upp nya fakta, påstående och vittnesmål. Sen finns det en rad obesvarade frågor på både det politiska och personliga planet som bidrar till intresset för hans person. Boforsaffären, Harvardaffären, Shirley Maclaine. Namn som ger näring åt spekulationer, liksom naturligtvis mordet i februari 1986.

Det finns andra människor som är lika motsägelsefulla som Olof Palme. Men få har haft samma centrala plats i politiken som han. Han stod i det politiska rampljuset under 30 år. Därför har hans motsägelsefullhet blivit något av en nationell angelägenhet.

Många planerar redan för Almedalen 2013

Människor och tält i Almedalen

Människor och tält i Almedalen
Almedalen. Hjärtat i svensk politik och opinionsbildning under en vecka varje år.
Trots att det är nio månader kvar till nästa Almedalsvecka är många redan igång med planeringen för Almedalsveckan 2013. 37 procent av de som hade ett arrangemang 2012 uppger att de är igång med planeringen för arrangemang 2013. Detta enligt Dagens Opinion som citerar en undersökning från företaget Netigate. Enligt samma undersökning kommer 81 procent av arrangörerna från 2012 att vara med också 2013.

Är det då någon mening med att vara i Almedalen? Mitt svar blir ja. Med tillägget: Om man har en tydlig idé om varför man är där. Varför ska man då vara där? Det finns som jag ser det fem goda skäl att vara i Almedalen.

Träffa politiker och andra beslutsfattare. Almedalen är utan jämförelse den bästa chansen att nå så många politiker och opinionsbildare som möjligt på så kort tid som möjligt. Också för den som verkar i Stockholm är möjligheterna mycket större än annars. De som är här är här för att träffa andra och höra vad de tycker. Öppenheten i Almedalen saknar motstycke också i vårt öppna samhälle. För den som bor utanför Stockholm är skillnaden ännu större.

Skapa debatt och sätta en fråga på agendan. Chansen att få en kvalificerad skara åhörare är kanske bättre i Almedalen än någon annanstans. De som är där är, som sagt, i hög grad där för att lyssna och lära. Men med 1900 arrangemang under åtta dagar är konkurrensen hård. Här gäller det att ha kvalificerat material att presentera. Nya fakta och undersökningar är nästan ett måste. Gammal skåpmat räcker inte. Man ska inte underskatta kändisfaktorn. Relevanta och gärna aktuella kändisar i panelen är ett plus. Men framför allt gäller det att vara ute i god tid. De du vill ska komma måste i god tid kunna planera in ditt evenemang i sin Almedalsagenda.

Skapa publicitet. Här gäller det att inte ha för höga förväntningar. Trots att de stora tidningarna och etermedierna är välrepresenterade i Almedalen producerar de flesta inte mer än ett par, tre kanske fyra artiklar eller inslag per dag från Almedalen. Och då är dagens partiledartal ett av de givna ämnena. Om resten av utrymmet är konkurrensen benhård. Publicitetsknepen är många och listiga. Men det är bara ett fåtal som ger utdelning. Man ska dock inte glömma att också bransch- och fackmedier är på plats. Där ser chanserna till publicitet annorlunda ut.

Synas i bloggosfären. Den sk “bloggosfären” frodas i Almedalen. Bloggare och twittrare med inflytande på det offentliga samtalet på nätet är välrepresenterade i Almedalen. Till skillnad från “gammelmedia” behöver de inte hushålla med spaltutrymme eller sändningstid. De öser på allt vad de orkar och jagar nyheter, åsikter och skvaller efter bästa förmåga. Man kan delta i Almedalen med målet att får sina åsikter refererade i bloggosfären eller för att knyta kontakter för framtida försök.

Förutom att veta varför man är i Almedalen skadar det inte att veta hur.

Mingel. Almedalen är känt för sina mingel. Ofta framställs det som att minglen och rosévinet som ofta serveras där är det egentliga skälet till att deltagarna åker till Almedalen. Mingelarrangemang är uppskattade och vem vet, kanske hade Almedalen inte varit lika välbesökt utan dem. Det finns hur som helst gott om dem under veckans första dagar. Mot slutet av veckan vill inte så många lägga sina mingel eftersom deltagarna börjar troppa av efter onsdagen.

Att arrangera ett mingel kan vara ett led i en strävan att skapa en allmän godwill för sin sak, ståndpunkt, organisation eller företag. Det kan vara värt att fundera över om man vill konkurrera med de stora minglen i början av veckan, som ofta är lite prestigefulla att delta i, eller erbjuda de som är kvar i slutet av veckan ett arrangemang. Humor och underhållning med politisk udd är publikmagneter i Almedalen. Risken med arrangemang av detta slag är att folk kommer dit, har trevligt och går därifrån utan att ha fått något budskap med sig.

Att delta i mingel är ett sätt att träffa de opinonsbildare och beslutsfattare man vill nå. Men det fungerar också bra att söka upp dem i samband med seminarier, tal och föreläsningar. Man ska inte heller glömma barerna och restaurangerna. Att stövla fram till någon mitt i middagen är naturligtvis inte sätt att skapa sympati för sin sak. Men med iakttagande av lite takt och ton kan man närma sig både ledande politiker, organisationsföreträdare och företagsledare.

30 juni-7 juli 2013 är det dags för nästa Almedalsvecka. Arrangemanget har vuxit år för år och 2012 hölls 1 900 seminarier under Almedalsveckan. Med åtta partier i riksdagen har veckan vuxit till åtta dagar, eftersom grundkonceptet är att varje parti har “sin” dag under veckan. Men åtta dagar är i mesta laget för de flesta. Helt klart avtar mängden besökare i slutet av veckan. Åtminstone har det varit så de senaste åren då måndag till och med onsdag varit de “heta” dagarna.

Dagens Opinion om Netigates undersökning

Medias älsklingar och hackkycklingar

Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012

Vissa personer lyckas etablera en bra relation till massmedier medan andra redan från början hamnar snett i relationen. Det är inte alltid uppenbart varför. Annie Lööf har inte lyckats få till det ordentligt. Hon har inte blivit mediernas älskling. När hennes första ”affär” nu briserar hanteras den inte lysande. Priset riskerar att bli att hon blir en fullfjädrad hackkyckling.

I Almedalen i år var jag mycket angelägen om att ta en bild på Annie Lööf. Inte för att hon sade eller gjorde något som gav mig anledning att skriva om henne. Men det låg något i luften, något mellan raderna i medias rapportering. Något som sa mig att hon kommer att få det tufft med media. Eftersom jag skriver om massmedierelationer och krishantering anade jag att jag skulle ha nytta av en bild av henne.

En ny partiledare borde väcka nyfikenhet och skapa förväntningar i Almedalen. Men det var glest med det. Centerpartiets dag kom och gick. En ny profil presenterades, partiledaren talade och intervjuades. Men varken Centern eller Annie Lööf kunde hösta in några egentliga framgångar. På något sätt var det tydligt att Annie Lööf inte var en mediaälskling.

När Lööf nu tog en vidlyftig generaldirektör, för en av de rimligen minst betydelsefulla myndigheterna, i örat, skrev tidningarna att det gav henne möjlighet att visa handlingskraft. Mellan raderna var tidningarnas omdömen om henne inte positiva. ”Hennes första tid som minister har varit en sömnig historia” skrev t ex SvD.

Jag vet inte varför det inte har sagt ”klick” mellan centerledaren och medierna. Rent allmänt kan man säga att vissa egenskaper (eller beteenden) hos en person gör det lättare för media att gilla denne. Tillgänglighet är naturligtvis en nyckelfaktor, förmågan att uttrycka sig mediamässigt likaså. Det personliga bemötandet är också viktigt. Det är det i alla relationer.

Man tvingas konstatera att den diffusa ”personkemin” spelar en väldigt viktig roll i relationen till media. Carl Bildt och Anders Borg är två ministrar som av allt att döma lyckas skapa kemi i relationerna till media. Det betyder inte att de är immuna mot negativ publicitet eller granskning. Jag föreställer mig ändå att de har god nytta av denna kemi. Livet är fullt av val. Också journalisters liv. Kanske väljer man att granska någon annan före man väljer en ”bra” minister som ställer upp på intervjuer, går att nå för kommentarer och levererar uttalanden man gärna citerar. Kanske väljer man att granska den som är njugg och kort i tonen före den som är trevlig och tillmötesgående. Kanske. Journalister är, trots vad många tycks tro, också människor.

Men även om Annie Lööf varit en av medias kelgrisar hade hon knappast klarat sig undan den pågående affären med hennes egen representation. Den granskning som DN gjorde framstår, åtminstone med facit i hand, som en rätt självklar mediahandling. DN:s insats belönades också med ett saftigt scoop: Ministern som sparkade GDn för hennes representation har själv fifflat eller i alla fall slarvat med sin egen representation!

Vad nu Annie Lööf än kan ha gjort för ”fel” från början i sina mediarelationer, är hennes hantering av affären på väg att förvärra situationen. Någon har bestämt att partiledaren/ministern inte ska svara på frågor. Kommer det att göra att journalisterna tycker bättre eller sämre om Annie Lööf? Man behöver inte vara expert av något slag för att svara rätt på den frågan.

Varför hon fått det dåliga rådet är en intressant fråga. Men spekulationer runt svaret får anstå till en annan bloggpost.

Det är bra att Lugnet har sitt på det torra

Bloggare och medier tävlar i upprördhet över att Christina Lugnet, tills nyligen GD för Tillväxtverket, får behålla sin lön och tjänstebostad trots att hon petats som GD. Upprördheten får säkert också bränsle av att Tillväxtverkets verksamhet förefaller byråkratisk och onödig, nästan fjantig.

Ändå är det bra att Lugnet får andra arbetsuppgifter med bibehållen lön och tjänstebostad. Jag tycker det är bra att hon entledigades som generaldirektör efter den vidlyftiga internrepresentation verket ägnat sig åt. Det som är riktigt bra är att hon får behålla lön och tjänstebostad. Nej, jag är inte ironisk.

I just detta fall hade det kanske varit rättvist om generaldirektören fått gå rakt ut i kylan. Det vet jag inte säkert. Men i princip är det viktigt att inte regeringen och framför allt inte en enskild minster ska kunna styra en myndighets beslut. Självständiga myndigheter är en gammal svensk tradition som lär ha rötter i frihetstiden. Poängen är att inte en minister ska kunna påverka myndighetens beslut i enskilda ärenden.

Det är en princip som ansetts så viktig att den skrivits in i grundlagen. I regeringsformen (12 kap. 2 § ) står det : ”Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.” (om Wikipedia citerat rätt.)

Parallellt med ”Lugnet-affären” har media (iaf SvD) uppmärksammat kronofogdens planerade utmätning och försäljning av en fastighet ägd av ryska staten, för att de vägrar ersätta en tidigare affärpartner som tillerkänts ersättning i en domstol. Utmätningen riskerar att försämra relationen mellan Sverige och Ryssland. Detta har utrikesminister Bildt påtalat i ett brev till kronofogden men det är också allt han och regeringen kan göra. De kan inte ingripa i myndighetens myndighetsutövning. På gott och ont.

Rikskronofogde Eva Liedström Adler kan måhända fundera över om utrikesministern känner så starkt i detta ärende att han försöker få rikskronofogdens minister Anders Borg att ta henner i örat. Anders Borg får inte entlediga henne på grund av ett beslut i en enskilt ärende men om han skulle vilja ,eller tvingas till, det kommer han att ”hitta på” ett annat skäl. Men hon kan fatta sitt beslut utan att behöva vara orolig för att förlora sin inkomst även om skulle förlora jobbet.

Det är bra.

Bilden på Christina Lugnet är tagen av Olof Holdar och hämtad från Tillväxtverkets website.

Föll Juholt för drevet?



Håkan Juholt hann under sin korta tid som S-ordförande uppleva ett av de mest intensiva mediadrev vi haft i landet. Han överlevde det. Möjligen svårt skadeskjuten. Men att han till sist föll beror på att han ideligen satte krokben för sina egna försök att prata politik.

Håkan Juholt har fått utstå en hård mediabevakning och mycket negativ publicitet under sina månader som partiordförande. Det måste ha varit oerhört påfrestande. Man känner med honom. De flesta hade gett upp långt tidigare.

Ett stort drev
Men det är egentligen bara medias hantering av hyrebidragsaffären som i mina ögon var ett riktigt ”drev”. Efter avslöjandet att Håkan Juholt fått hyresbidrag från riksdagen för hela hyran för den lägenhet han och sambon delade var det ett riktigt drev. Media ansträngde sig för att hitta ytterligare besvärande omständigheter och socialdemokrater som ville uttala sig kritiskt. Bilder på bostaden publicerades och grannar intervjuades. Man hittade andra tveksamheter i ett bidrag för en resa och i bilersättningar. En polisutredning om ifall Juholt begått ett brott gav nya rubriker. Sen visade det sig att riksdagens regler var så oklara att det inte var något uppenbart regelfel att begära ersättning för hela hyran även om man delade bostaden. Men att det störde allmänhetens rättskänsla var inte att ta miste på. När saken uppmärksammades i massmedia tyckte också Juholt att det var fel och betalade tillbaka halva bidraget.

Men den ofördelaktiga publicitet runt Håkan Juholt som förekommit i övrigt är inte drevjournalistik. När Juholt högljutt klagar över priset på en dry martini på en krog i Istanbul och recenserar kollegor i politiken är det vanligt kändisskvaller. Juholt ska ha sagt att han smugglat tryckpressar till Solidaritet i Polen – fast han inte gjort det och skulle dessutom ha gjort det vid en tid när tryckpressar kunde föras in öppet och lagligt. När media skriver om det är det heller inte fråga om ett drev utan vanlig hederlig journalistik. En ledande politiker beslås med en lögn. Det måste man skriva om.

Också politik blev “affärer”
En uppfattning som många gett uttryck för är att medias bara intresserat sig för Juholts klavertramp men inte för hans politik. Det är en sanning med modifikation. Faktum är att många av de rubriker Juholt gett upphov till har sin grund i politiska ställningstaganden och utspel. Det gäller socialdemokraternas inställning i fråga om sänkt restaurangmoms. I valrörelsen var man för men när riksdagen beslutar sänka momsen är Juholt emot. När Sverige ska bidra med spaningsflyg till Libyen-insatsen är Juholt först för, sen emot och sen möjligen för igen. När Sverige ska förhandla om medverkan i EUs sk finanspakt är Juholt först kritisk till att Storbritannien ställer sig utanför sen kritisk till svensk medverkan. I ett utspel om ökade regleringar vill Juholt att alla ska ha mobiltäckning i landet. När Post- och telestyrelsen säger att det inte går backar han och hävdar att han inte menade 100-procentig täckning.

Det vore konstigt om inte massmedia intresserade sig för dessa motsägelser. Är det ja eller nej – är det 100 procent eller ej?

Diskussionerna i ett stort parti som socialdemokraterna, som aspirerar på att få regera efter nästa val, är av ganska stort allmänintresse. En skuggbudget (alltså ett oppositionspartis alternativ till regeringens förslag till statsbudget) brukar refereras ganska utförligt av media som också ställer kritiska frågor. När det läcker uppgifter om oenighet om innehållet och kritik mot partiledningens hantering, av i detta fallet anslaget till a-kassan, blir det naturligtvis också detta intressant.

Nystarten som kom av sig
I mitten av december gjorde sig Juholt oanträffbar. Det blev jul och nyår. Juholt åkte på semester och försvann från löpsedlarna i en månad.

När det sen blev dags för Håkan Juholts come-back var det på den årliga Folk- och försvarskonferensen. Försvarsfrågor är Juholts specialområde. Han har suttit i försvarsutskottet sedan han kom in i riksdagen 1994. Utvilad, förberedd och på ”hemmaplan”. Förutsättningarna tycktes optimala. Ändå gör han självmål. Han anklagar regeringen för att ha gjort upp med Sverigedemokraterna om försvaret, fast de inte satt i riksdagen när det senaste försvarsbeslutet fattades.

Man kan knappast anklaga massmedia för att detta är mer intressant än det han sa i sitt anförande på konferensen. (Vilket faktiskt också refererades.) Skulle de ha sagt: Det blev visst lite fel där, Håkan. Men det struntar vi i. Berätta istället om hur socialdemokraterna vill ordna försvaret i framtiden?

Ingen ljusning i sikte
Samtidigt måste det ha stått klart för alla att det är och var Håkan Juholt. Också de som i längsta hoppats att Juholt skulle kunna göra en omstart och inte ideligen behöva försvara och förklara sig måste ha insett att det inte skulle ske. Håkan Juholts väg skulle om han suttit kvar fortsatt ha kantats av klavertramp och ”skandaler”.

Det hade inte dröjt länge förrän nästa fråga kommit upp i media. Om Juholt inte hade serverat något innan dess hade media redan en ”skandal”i februari att se fram emot. Den europeiska konferens för ledande socialdemokrater som Juholt aviserat skulle äga rum i Oskarshamn i februari. Någon sådan konferens skulle sannolikt inte bli av ens om Juholt suttit kvar. Vilka rubriker hade det gett?

Andra som bloggat om Juholts avgång:


Deepedition: Det är inte mediernas fel att Juholt avgår

Paul Ronge: Mediedrevet som fällde Juholt
Svd, redaktionschefens blogg: Den här gången var det inget drev
Expressen, Mattsons blog: Det handlade om politik och inte om pressen

Själv har jag tidigare skrivit om Juholt:
Rena rama kursen i krishantering fortsätter
Fem fällor för Juholts krishantering
Går det så går det eller är det mänskligt att fela?
Kulturen försvann på 100 dagar
Socialdemokraternas bakvända förnyelseprocess

Rena rama kursen i krishantering fortsätter

Mediabevakningen runt Carema, Juholt och Nordea kallade jag i mitten av november för rena rama kursen för krishanterare. Nu i slutet av december kan det kan var dags för en liten uppföljning. Hur har det gått för skolexemplen?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Nordea försvunnit från rubrikerna, att Juholts problem förvärrats och att Carema arbetar aktivt och framgångsrikt med sin krishantering.

I Nordeas fall har man kanske haft hjälp av att media uppmärksammade ryktesspridningen runt Swedbank i Baltikum. Det är ju ett känt fenomen att massmedia helst ägnar sig åt en sak (bank i detta fallet) i taget. Några andra orsaker är svåra att hitta. Det finns inget som tyder på att initiativ från Nordeas sida gjort att affären är överstånden. Men publicitet och verklighet är ofta olika saker. När Nordea presenterar nästa delårsrapport kan vi kanske få veta om de lyckats hantera publiciteten utan kund-tapp.

Juholt gjorde ett försök att hantera mediakrisen. Han lät sig intervjuas av Dagens Nyheter i en artikel som publicerade på morgonen den 7:e december. Det var samma dag som, SCB:s partisympatiundersökning skulle publiceras. En undersökning som har högre statistisk säkerhet än andra eftersom den bygger på 9 000 intervjuer mot de andra undersökningsinstitutens cirka 1000 intervjuer. I DN-intervjun sa han sig vilja införa nya regleringar för såväl mobiltelefonimarknaden som el-, järnvägs- och apoteksmarknaden. Han sa att han ville att samtliga teleoperatörer ska vara skyldiga att erbjuda alla kunder i hela landet sina tjänster – också långt ute i glesbygden.
– Man kan inte ha rätt att välja bort medborgare för att det är för dyrt, sa han enligt DN.

Här syns för första gången ett offensivt initiativ från Juholt i hans krishantering. Man måste ge honom och hans rådgivare ett erkännande för att ha tänkt och agerat. Ett offensivt utspel samma dag som de visste att nya nedslående opinionssiffror skulle presenteras. Det var en chans att få diskussionen att handla om politik istället för opinion, vilket Juholt upprepade gånger sagt att han vill.
Initiativets brist visade sig dock snart: Mobiltelefoni handlar om teknik snarare än politik. Tillsynsmyndigheten för mobiltelefonin, PTS, förklarade raskt att det var omöjligt att åstadkomma 100-procentig mobiltelefonitäckning i Sverige med hänsyn till ekonomisk rimlighet och skydd för naturvärden.
Dagen därpå backade Juholt och förklarade att han inte alls menat att mobiltäckningen skulle vara 100-procentig.
Ett riktigt tänk förvandlades genom ett slarvig genomförande till ett nytt bakslag. Ett bakslag som förstärker bilden av Juholt som en politiker med en ideologisk retorik men oövertänkt politik.

Att Juholts problem fortsätter och fördjupas visas i den Sifo-undersökning som Aftonbladet publicerade igår. Bara 16 procent av väljarna har förtroende eller stort förtroende för Håkan Juholt. 44 procent saknar helt förtroende för honom.

Det tredje krisexemplet erbjuder till skillnad från de båda andra exempel på hur en aktiv krishantering kan ge goda resultat. Det är känt från bl a artiklar i branschpress att Carema och dess ägare anlitat professionell hjälp (Prime respektive Brunswicks Henry Sténson).
Det är med andra ord ingen slump att Expressen den 27 januari publicerade ett antal artiklar om Carema-skandalen under samlingsvinjetten ”Det andra perspektivet”.

På Expressens website finns en artikel och video-intervju med Kerstin Stålskog, affärsområdeschef för Caremas Äldrevård. Dessutom finns en tidslinje över ”avslöjandena” om Carema dag för dag , en bloggpost från Expressens chefredaktör om varför man gör denna publicering samt två pdf-dokument som kritiserar bevakningen av Carema-skandalen.

Av artiklarna framgår att många av anklagelserna mot Carema, som framförts i Expressens konkurrenter Aftonbladet och DN, är grundlösa eller tvivelaktiga.
Man kan bland annat läsa att professorn i klinisk nutrition vid Uppsala universitet, Tommy Cederholm, säger att det är vanligt att gamla dör av undernäring, att det är relaterat till sjukdom och åldrandet. Man kan också läsa att Caremas kritsierade ”spar-spel” är ett vanligt förekommande instrument för att stimulera diskussioner om arbetet på arbetsplatsen och att det används också på statliga företag och myndigheter.
Man kan även läsa att vägningen av ”blöjor” på äldreboendet är ett förfarande som den ideella föreningen Sinoba, som arbetar med urininkontinens och blåsproblem, anser vara korrekt. Detta görs inte för att spara pengar utan för att patienterna ska få det bästa inkontinensskyddet.
Medias användning av ordet ”blöjor” anses också vara nedsättande, i vården kallas det ”inkontinenskydd”.
DN:s uppgift om att Carema uppmanat de anställda att själva släcka bränder istället för att larma brandkåren visar sig komma från en instruktion från kommunen och inte från Carema.

Jag ska inte skriva någon på näsan vilka slutsaster man kan dra av detta utan bara lämna iaktagelserna som ”food for thought” och konstatera att krishanteringskursen fortsätter.

Rena rama kursen för krishanterare

SvD om Nordeas VD-lägenhet 16 november 2011
Det finns gott om studiematerial i media för närvarande för den som intresserar sig för krishantering. Juholts ställning som partiordförande i SAP utsätts för upprepade attacker som uppmärksammas i massmedia. Nordea uppmärksammas för sin bostadsgenerositet mot sin VD samtidigt som man vill säga upp 2000 medarbetare. Vårdföretaget Carema Care har under ett par veckors tid utpekats för missförhållanden och vårdbrister.

Det finns en hel del att lära sig av dessa exempel för den som vill. För det första visar alla tre exemplen att ”affärer” inte snabbt blåser över. Man måste räkna med att alla avslöjanden triggar nya tips och stimulerar journalister att gräva vidare.

Både Nordea och Juholt har ”lagt korten på bordet” men i båda fallen har det ändå framkommit saker som gett media nya saker att uppmärksamma. I Juholts fall ledde bostadsersättningsfrågan till en granskning av alla hans ersättningar från riksdagen varvid frågetecken kring reseräkningar och en studieresa gav nya rubriker. Därefter har olika former av missnöje med Juholt i det egna partiet blivit nyhetsstoff. Det senare hade han knappast kunnat avstyra i hanteringen av bostadsersättningsfrågan.

I Nordeas fall handlade det om VDs förmåner vilket gjorde det till en styrelsefråga. Styrelseordförandens sätt att hantera frågan lämnade en del i övrigt att önska. Det är ett generellt problem med styrelser. Stora företag har ofta kompetent personal för att hantera problem av detta slag. Deras styrelser har det sällan.

Carema Care har mött kritiken genom att ta ett offensivt initiativ. I en debattartikel på DN-debatt lanserar man ett förslag om ett kvalitetsindex. Ett sådant ska visa att privata vårdgivare inte är sämre än kommunala, menar man. Man försöker med andra ord lyfta bort frågan från det egna företaget. Frågan är om deras kunder, kommunerna, nöjer sig med det. Sannolikt vill de veta hur företaget ska säkra kvalitén i sina verksamheter.

Den viktigaste lärdomen är nog ändå den att man alltid måste fundera över hur det man gör uppfattas av andra när de får det filtrerat av massmedia. Både fallen med Juholt och Carema Care visar också hur viktigt det är att ha medlemmar och medarbetare med sig. En kultur där ledningen lyssnar på och tar till sig kritik gör risken mindre att den som är missnöjd vänder sig till media.

Juholt har problem på hemmaplan
I Juholts fall är problemet krypskytte från de egna leden. Hans motståndare i partiet är snabba att ”läcka” information som är ofördelaktig för partiledaren. Mot bakgrund av partiets ras i opinionssiffrorna blir också uttalat missnöje med honom nyhetsmaterial. Nyhetsredaktionerna förutser naturligtvis kraven på hans avgång och när de kommer är de snabba att förmedla dem till sina konsumenter. Missnöje är också det tema på vilket man söker kommentarer från mer eller mindre framstående partiföreträdare och politiska kommentatorer. Det är en spiral som det är svårt för Juholt att ta sig ur.

Som lök på laxen rapporteras det också om missnöje med Juholt från medarbetarna på partikansliet på Sveavägen. Juholt skyller egna misstag på dem, heter det.

Där tror jag också att vi närmar oss grunden till Juholts problem. Jag har aldrig träffat Juholt. Hela min uppfattning om honom är, så när som på de tal och debattanföranden jag hört direkt, formad av vad jag läst i massmedia. Men på många sätt är den bilden mer relevant än en eventuellt annan mer sann bild av honom. Nästan alla har nämligen fått sin bild av Juholt på det sättet.

Bilden av Juholt är inte smickrande. Han är en god talare med en traditionell socialdemokratisk retorik. Men som person framskymtar en viss omdömeslöshet, en moralisk kompass med frågetecken och social osmidighet. Som politiker framställs han som otydlig och inkonsekvent.

Göran Persson hade också en framtoning som bufflig och osympatisk. Men när han tillträdde som partiledare var inte partisympatierna i fritt fall. Med tiden kunde Göran Persson med stigande självförtroende visa mer sympatiska sidor. Håkan Juholt kan inte räkna med att ha 10 år på sig att bygga en bättre image.

Juholt har ägnat några veckor åt att bygga förtroende i partiet genom att resa runt och träffa partiavdelningar. Nu presenterar han ledningen för den programkommission som ska formulera den socialdemokratiska politiken för framtiden. Den gamle SSU-ordföranden och ministern Lars Engkvist blir huvudsekreterare. Hans resa i partiet har dock inte tystat kraven på hans avgång och det kommer att dröja innan programkommissionens arbete blir konkreta politiska förslag som gör Juholts politik tydlig för väljarna.

Nordea missar signalerna från omvärlden
Nordeas problem är ett annat. Den 2:a november skrev SvD att Nordeas styrelse har beslutat köpa en lägenhet i Stockholm för 22,5 miljoner kronor åt VD:n Christian Clausen och att renovera den för 3,5 miljoner. Det är mycket pengar också för en stor lägenhet i Stockholm. När köpet sker kort efter att banken tillkännagett att man vill säga upp 2000 medarbetare framstår det som ohemult. Man kan också tycka att det vittnar om dåligt omdöme att fatta sådana beslut när det pågår en världsomspännande protest mot banker och det finansiella systemet. Även om den sk occupy-rörelsen inte engagerat de breda folklagren är det svårt att inte se att också ”vanligt folk” börjar bli missnöjda med bankernas vinster och ersättningar till ledningen.

Efter den inledande publiciteten pytsade Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos mer bränsle på brasan genom att i en intervju i SVT säga ”Människor behöver faktiskt bo. 250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör, men Christian leder faktiskt Europas femte största bank” och sa också att han inte tyckte att Clausen ska behöva använda sin inkomst till att betala sin bostad.
”Jag skulle gärna höja hans lön så att han kan köpa fler lägenheter i Stockholm om han så vill”. Det är svårt att tro att vare sig Nordeas personal eller kunder blev särskilt glada åt det beskedet. I massmedia kritiserades det i alla fall hårt.
Några dagar senare hände något så ovanligt som att finansminister Borg i en intervju på tal om Nordeas lägenhetsaffär säger något som i massmedia tolkas som en uppmaning till Nordeas kunder att byta bank. ”Jag tycker man som kund ska ställa krav på sin bank och är man inte nöjd med bankens agerande bör man naturligtvis byta bank.”
Då gör Nordea en insats för att hantera krisen. Det vore onekligen intressant att veta om det var en påtaglig kundflykt som var orsaken. Att döma av det interna brev till medarbetarna som Clausen skrivit och som bl a SvD citerar har banken faktiskt mött starka reaktioner från kunderna:
“Jag är uppriktigt ledsen över de konsekvenser som detta fått i media, eftersom jag vet att många av er behöver förklara och försvara mig inför arga kunder”
Men man får förmoda att Nordeas informationsfolk redan rått Clausen att vara proaktiv. Att berätta hur det låg till.
Clausen gav en intervju för SvD som publicerades den 10 november. I den sa han ”Hade vi vetat vilka reaktioner det här skulle leda till hade vi säkert fattat ett annat beslut.”
Mindre uppmärksammat blev det att han också sa: ”Det har inte heller framkommit så tydligt att jag har en lägenhet i Köpenhamn som jag äger och betalar allt själv för.”
När SvD följer upp bostadsaffären med en artikel den 16 november står det klart att det visserligen är sant att Clausen har en lägenhet i Köpenhamn som han äger och betalar för. Men det visar sig att han köpte den lägenheten i april i år, för 16,5 miljoner kronor. Dessförinnan disponerade han den i fyra år som en förmån från banken. Samtidigt hade han en lägenhet i Stockholm som han betalade banken hyra för att bo i. Enligt SvD sa Clausen i samband med intervjun, som publicerades den 10 november, att han att han under sina år som VD har haft en bostad i Köpenhamn och att hans bostadsförmån alltid varit kopplad till boendet i Stockholm.
Det är lite snårigt och de faktiska förhållandena är heller inte särskilt upprörande. Men att det ändå blir en artikel över ett helt uppslag i SvD beror naturligtvis på att ”affären” är i rullning och att Clausen lämnat felaktiga uppgifter till SvD. Rubriken ”Nordea mörkade lägenhetsaffärer” stort uppdragen på SvDs förstasida hade man nog gärna varit utan.

Carema går på offensiven för att flytta fokus
Carema Cares kris påminner om Juholts på så sätt att det också i Caremas fall är uppgifter från de egna leden som lett till krisen. Journalisten Josefin Hökenberg på DN berättar på webben att det hela började med två mail till redaktionen. Det ena undrade om stadsdelsnämnden i Spånga kollat erfarenheterna från Koppargården när de gav uppdraget att starta ett äldeboende i Spånga åt Carema Care. Det andra var ett mail från den ansvarige läkaren på just Koppargården. Därefter kom ettanonymt brev från anställda på Koppargården med rubriken ”Snälla hjälp oss”.
Publiciteten i DN ledde till reaktioner från många håll. Stockholms stad beslutade säga upp avtalet med Carema Care om driften av Koppargården. Man stoppade också alla centrala upphandlingar av äldreomsorg tills vidare. Falu kommun överväger att bryta avtalet med Carema, enligt DN
Branschorganisationen Vårdföretagarna har bestämt sig för att ta upp Carema till diskussion vilket i en förlängning skulle kunna innebära att företaget utesluts ur Vårdföretagarna. Hovet beslutade ställa in ett planerat besök av kronprinsessan och prins Daniel på ett av Caremas äldreboenden.
Det visade sig snart också att Caremas ägarbolag ägnat sig åt en avancerad, men laglig, skatteplanering som gjort att man undvikit att skatta för mångmiljonbelopp.
Frågan fick snart också politiska dimensioner när motståndare till privat vård i olika sammanhang hävdade att det är så här det går när vinstintressen får styra.
Den 16 november publicerade DN-debatt en artikel av Caremas Cares VD Carl Gyllfors. I debattartikeln vidgår han att de brister som uppdagats i Carema Cares vård och omsorg är oacceptabla. Sen lyfter han frågan bort från det egna bolaget till det politiska planet genom att säga att det inte är ett strukturellt problem som beror på att vården drivs i privat regi. För att bevisa att privata vårdalternativ kan erbjuda minst lika bra eller bättre vård än kommunala verksamheter vill man införa ett kvalitetsindex. Indexet ska baseras på hur de som finns i omsorgen upplever kvalitén.
Några åtgärder för att försäkra sig om att kvalitén i den egna verksamheten inte ska sådana brister som den haft presenterar han dock inte.

Nu kommer nya avgångskrav (Expressen)
S-debattör kräver Juholts avgång. TT-telegram (här i Aftonbladet)

Våning till vd:n för 22,5 miljoner
Nordea mörkar Clausens bostadsförmåner

Carema Cares debattartikel på DN Debatt
De tjänar på vanvården av gamla och sjuka – artikel i DNs serie artiklar om Carema Care

Fem fällor för Juholts krishantering

”Vi får gå till botten med det här” sa Sven-Eric Söder, Socialdemokraternas kanslichef i riksdagen till Aftonbladet med anledning av att han och Juholts assistent har olika uppfattning om när Juholt informerades om att hans boendebidrag var felaktigt. Det är möjligt att det är ett ovanligt profetiskt uttalande.

Håkan Juholt har hanterat krisen runt sitt boendebidrag enligt krishanteringsformulär 1 A. Huvudtanken bakom den krishanteringstaktiken är att få saken överstökad. Genom att erkänna vad som läggs en till last och berätta allting som har med saken att göra berövar man media möjligheten att hitta fler besvärande nyheter. Efter några dagar med allt mer sökta vinklar och kommentarer blåser affären över i massmedia.

I fallet med Juholts boendebidrag från riksdagen har genomförandet stött på flera svårigheter:

1) Han berättade inte hela sanningen
När det efter en dags nyhetsrapportering kom fram att Juholt flyttat in hos sin sambo och inte tvärtom blev det lite svårare att tro på Juholts försäkran att han aldrig tänkt på att det kunde vara fel att begära helt boendebidrag.
Det som kan förefalla vara en betydelselös detalj är det faktum att han flyttade in hos sin sambo. Om det hade varit tvärtom hade man lättare köpt Juholts obetänksamhet. Det är inte det första man tänker på när ens käresta flyttar in: Jag måste meddela riksdagen så jag får rätt boendebidrag. Men när Håkan flyttar in hos Åsa ser det annorlunda ut. Hur tänkte han när det var dags att fylla i ansökan om boendebidrag? ”Va bra. Nu får ju Åsa bo gratis när riksdagen betalar min hyra”

2) Saken blev föremål för polisutredning
I och med att polisen bestämde sig för att inleda en förundersökning försvann utsikterna att mediaintresset skulle avta efter ett par dagar. Också om ärendet prioriteras av polisen kommer det att ta minst en vecka innan utredningen är klar. Även om utredningen kommer fram till att Juholt handlat utan uppsåt kommer saken med automatik upp i nyhetsrapporteringen igen. Timingen är särskilt olämplig med tanke på att den mediabevakning om politiska sakfrågor som kan följa på partiledardebatten i riksdagen i veckan lär dö när polisens utredning är klar.
Skulle Juholt åtalas för detta kommer frågan att leva ett vitalt liv i massmedia under flera månader framöver.

3) Hans uppgifter blev motsagda
Juholts berättelse om hur han blev varse felet blev motsagd inom loppet av något dygn. Det var Peter Cervin, som i massmedia kallas Juholts assistent, som till DI.se uppger att Juholt fick information om hur bidragssystemet fungerade i mitten av augusti i år. Det vill säga ungefär en månad innan Juholt lämnade in sin senaste ansökan om boendebidrag.

4) Han hade fler ”lik i garderoben”
Det dröjde bara några dagar innan massmedia fick nys om ett annat bidrag kring vilket det fanns frågetecken. Denna gång ett riksdagsstipendium för en resa till Vitryssland. I jämförelse med boendebidraget är det småbelopp det handlar om. Lite drygt 11 000 kronor. Juholt sökte bidrag för en 10-dagarsresa. Den blev enligt uppgifter i massmedia bara 4 dagar lång. Därmed ska Juholt ha fått för mycket bidrag. Den redogörelse för resan som Juholt skulle lämna lämnades in fem månader för sent. Juholts sambo lär ha varit med på resan, vilket enligt Expressen varken framgår av ansökan eller reseberättelsen. Om de båda delade hotellrum ska ersättningen vara lägre.
Man kan fråga sig hur stor nyhet, om ens någon, det hade blivit i sig. Men när det läggs till boendebidrags-frågan kanske det är fråga om ett mönster: Är Juholt en systematisk bidragsfuskare? Det är uppenbarligen vad Aftonbladet hoppas tillräckligt mycket för att på sin website meddela att man har en medarbetare (Joachim Kerpner) som nu går igenom alla räkningar som Juholt lämnat in till riksdagen.

5) Han har många motståndare i sitt eget parti som vädrar morgonluft
Håkan Juholt rensade i partiledningen i samband med att han blev partiledare. Utifrån sett var det i flera fall inte särskilt snyggt gjort. Personligen tror jag också att det var dumt gjort i flera fall. Mitt intryck är att mycket kompetens och erfarenhet avpolleterades.
Även om partitoppen är lojal mot Juholt har massmedia inte behövt leta särskilt länge innan de hittat socialdemokrater som offentligt deklarerar att de vill se Juholts avgång. Det ger också bränsle till krisen.


DI.se:s intervju med Peter Cervin

En av flera artiklar i Expressen.

Går det så går det eller är det mänskligt att fela?


Håkan Juholt har fått för mycket ersättning för dubbelt boende. 170 000 kronor, tydligen. Tur att han har pengar så han kan betala tillbaka. Det är inte alla som har har det.

Har Juholt medvetet försökt blåsa riksdagen eller har han bara varit obetänksam? Slarvat, chansat eller missat? Var och en får göra sin tolkning av vad som ligger bakom att Juholt fått för mycket bostadsbidrag från Riksdagen.

Oavsett vilket svar som är det rätta är det en diskussion som Juholt inte behöver. Beroende på vilken slutsats väljarna kommer till kan det skada honom mycket eller lite. Helt säkert är det i alla fall att han inte går stärkt ur “affären”. I media läggs denna miss tacksamt till listan av tidigare misslyckanden: Skuggbudgeten, Libyeninsatsen, hotellincidenten i Istanbul.

Man kan dock konstatera att Juholt hanterar “krisen” enligt formulär 1A:
Erkänn felet, uttryck sympati med eventuellt drabbade, ta ansvar för det inträffade, berätta vilka åtgärder du vidtar och vad du gör för att det inte ska upprepas.
Det brukar fungera bra.

Andra som skriver om samma sak:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/juholt-informerades-redan-i-somras_6532235.svd
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13741591.ab
http://www.expressen.se/nyheter/1.2584097/juholt-har-vetat-om-hyresmissen-i-en-manad

Edit: Jag skrev först 90 000 kronor, för det var vad Aftonbladet påstod. Nu har Aftonbladet ändrat siffran till 170 000. Jag som okritiskt vidarebefodrar uppgiften anpassar mig därefter.

Kulturen försvann på 100 dagar


Drygt 100 dagar efter sitt första tal som partiledare var det dags för Håkan Juholt att hålla sitt jungfrutal i Almedalen. Det var ett tal som bitvis innehöll riktigt bra retorik. Men led av sin längd.

Den retoriska höjdpunkten var när Juholt på tal om barnfattigdom refererade till Majblommekommiténs bok ”En helt vanlig dag”. En av ansökningarna till kommittén kom från ”en familj som vill att deras barn ska få få den stora upplevelsen att en gång i livet få gå på Liseberg och se de vackra lamporna”.

Mycket av sitt, i mitt tycke för långa, tal ägnade Juholt åt en genomgång av politik-område för politik-område där han berättade vad Socialdemokraterna vill. För det mesta i generella ordalag men några gånger med konkreta förslag. Att det emellanåt saknades konkreta förslag tycker jag dock inte är någon stor brist i ett tal av detta slag. Problemet med denna typ av genomgångar är att de lätt blir tråkiga för den som inte följer politiken på nära håll.

Retoriken återfanns också på ett meta-plan. När Juholt säger att ”tunnelbanan måste gå, tågen måste gå… dagis måste vara bra, hemtjänsten måste fungera…” är det underförstått att det inte är så och att det är regeringens fel. Underförstått är också att en socialdemokratisk regering får dessa saker att fungera.

Juholts genomgång av politiken område för område har också en närmast genial funktion. Man anar att syftet är inte så mycket är att presentera socialdemokratisk politik som att måla en bild av ett land där orättvisorna växer och människors framtidstro kvävs. Samtidigt är det ett vågspel. Den som inte känner igen sig i beskrivningen riskerar att alieneras.

Personligen tycker jag att det mest anmärkningsvärda är att kulturen, som intog hedersplatsen i hans installationstal på s-kongressen, inte nämdes över huvud taget i hans tal så här 100 dagar senare.

Starka känslor i vägen för humorn

Ola Söderholm på Comedy Centrals Politik-roast under Almedalsveckan

Det är svårt att vara rolig. Att vara rolig på politikens bekostnad verkar särskilt svårt. Comedy Central hade samlat en panel av delvis mycket namnkunniga stå-upp-are i Almedalen till en Politik-roast. Aron Flam, Lasse Nilsen, Ola Söderholm, Martin Lagos, Zirat Piradeh och Özz Nujen. De lyckades i mycket varierande utsträckning. Märkligt nog var det de mindre kända namnen i samlingen som var bäst.

Det känns som att det krävs distans till det man ska vara rolig om. Den som älskar eller hatar något löper en uppenbar risk att starka känslor och inte komisk talang får styra framställningen. Jag tror att det var det som drabbade både Zirat Piradeh och Özz Nujen. Det Zirat Piradeh levererade på roasten hade varit ett underhållande politiskt anförande om det funnits en politisk linje. Nu blev det något som kanske kan ses som en vag hyllning till demokratin kryddad med en och annan lustighet.

Özz Nujen föll i mina ögon platt. Några inledande lustigheter stökades snabbt över, liksom för att han hade bråttom fram till den avslutande uppgörelsen med Sverigedemokraterna. En uppgörelse som dessvärre helt saknade humor men hade mycket av något som liknade hat.

Bäst var i mina ögon den relativt unga norrlänningen Ola Söderholm. Men också Martin Lagos och Lasse Nilsen drog ned välförtjänta skrattåskor. Aron Flam var inledningvis mycket vass och rolig. Han verkade dock störas av att några av hans skämt inte gick hem och hittade efter det liksom inte riktigt tillbaka.

I september-oktober någon gång ska roasten sändas på Comedy Central.

Välgörande fritt från dagspolitiskt käbbel

Fredrik Reinfeldt i Almedalen 2011. (Foto: Robert Hultman)

Det var ingen stor retorik men Fredrik Reinfeldt tog ett annorlunda perspektiv i sitt tal i Almedalen. Långt från politikens småfrågor ägnade han sitt tal åt befolkningstillväxten i världen och hur frihet, demokrati och marknadsekonomi skapat ett ökat välstånd i världen. En utveckling som enligt Reinfeldt är en förutsättning för att vi ska kunna ta hand om en växande befolkning och skapa en hållbar utveckling. Stora frågor i ett liberalt ideologiskt perspektiv.

Jag tyckte det var välgörande fritt från politikens dagsfrågor som ibland kan kännas tekniska och oengagerande. Den innehöll inget av det som får den politiska debatten att framstå som käbbel. Det borde också den som inte delar Reinfeldts åsikter kunna uppskatta.