Devalveringen är ett faktum

Den nya 500-kronorssedeln
Den nya 500-kronorssedeln
Birgit Nilsson ersätter Karl XI. Den som till äventyrs blir nyfiken på vem bilden på sedeln föreställer kommer att få läsa om en operasångerska istället för om svensk historia.

I skuggan av viktigare händelser sker nu en devalvering av svenska sedlar. Statschefer byts mot kändisar. Man frågar sig om nästa steg blir att ha Mello-vinnare och vasaloppsåkare?

Selma Lagerlöf och Jenny Lind har redan inlett utförslöpan. Nu försvinner de sista statscheferna. Att kungar och drottningar byts mot sångerskor och filmregissörer är måhända logiskt. På ett sätt speglar det sedlarnas och myntens minskade betydelse som betalningsmedel. Bankkort, Pay Pal, Swish och mobilbetalningar har tagit över. Det skulle inte förvåna mig om det dröjer flera år innan jag har Dag Hammarskjöld i fickan.

Motiven på de nya sedlarna är ingen stor fråga men ändå en försämring. En fördel med ett ärftligt statschefsämbete framför valda statschefer är att de sitter längre. USA har haft 44 presidenter sen 1789. Sverige har haft 11 kungar på samma tid. Regentlängden blir en tidslinje att hänga upp händelser och skeenden på. Historia blir lättare, helt enkelt. Att ta bort regenterna från sedlar är ett steg i fel riktning. Vi borde oftare påminna om dem.

 

Dålig research kan sänka bra reklam

 

Reklam i Bromma Blocks i januari 2014, som upprepar påståendet att det SAS haft Stratocruisers.
Reklam i Bromma Blocks i januari 2014, som upprepar påståendet att SAS haft Stratocruisers.

”Där du nu kan köpa jeans, glittriga ögonskuggor och lagrade ostar stod förut de mäktiga Boeing Stratocruiser-planen som SAS hade beställt”. Detta påstående har jag nu stött på för andra gången i Bromma Blocks. Köpcentret i de gamla hangarerna på Bromma flygplats. Men det är osant.

Det tilltalar mig att man förvaltar arvet från flygplatsen, som nu är en av de äldsta flygplatserna ännu i drift. Det finns mycket romantik, nostalgi och mystik kring flyg och resor och naturligtvis ska man ta vara på det i sin kommunikation. Desto tråkigare är det när det förvaltas så slarvigt. Utan att vara någon riktigt flygnörd stör det mig när uppenbart oriktiga påstående som det att hangaren rymt Stratocruisers upprepas.

Jag vet inte vem som är ansvarig för texten eller varifrån han eller hon fått uppfattningen att SAS haft Stratocruisers. Så här förhåller det sig dock med SAS och Stratocruisern: (Det tog mig mindre än en halvtimme att ta reda på. Sen ägnade jag lika mycket tid åt att nöjessurfa efter bilder och film på Stratocruisern).

Vykort med bild på en Boeing Stratocruiser i SAS-dräkt. Ett fotomontage.
Så här hade en stratocruiser i SAS-dräkt kunnat se ut. (Från Leif Gustafssons samling vykort med trafikflygplan på nätet: http://www.famgus.se/Postcards/Aviation/FAPC.html)

Stratocruisern hade två våningar och var ett av de första planen med tryckkabin. Totalt 56 flygplan av typen byggdes, prototypen inkluderad. Inget av dem flögs dock av SAS.

Tidigt 1946 beställde SILA (Swedish Intercontinental Airlines) fyra Stratocruisers av Boeing. I augusti 1946 slogs de svenska flygbolagen SILA och ABA samman med danska DDL och Norska DNL i SAS. Stratocruiser-planen skulle ersätta de DC4:or SILA samma vår börjat bedriva flygtrafik med till New York (via Reykjavik och New Foundland). Bolaget hade då en tid flugit sträckan med en B-17 från det amerikanska flygvapnet som man byggt om så den rymde 14 passagerare.

Boeing hade problem med leveranser av de nya planen vilket gjorde att SAS i februari 1949 överlät beställningen på planen till brittiska BOAC. I december samma år levererades till sist planen till BOAC.

Kabinen på övre däck förefaller rymlig i detta utförande.
Kabinen på övre däck förefaller rymlig i detta utförande.

Det kan man möjligen tycka var synd. De båda våningsplanen gav planet ett säreget utseende men att flyga med Stratocruisern måste ha varit lyxupplevelse som går utanpå det mesta. Övervåningen kunde inredas med mellan 40 och 100 sittplatser eller 28 sovhytter. Nedre däck hade salong och bar.

Loungen på nedre däck skapar den riktigt exklusiva känslan.
Loungen på nedre däck skapar den riktigt exklusiva känslan.

Å andra sidan var Stratocruisern svår att få ekonomi i. Så det var kanske tur att SAS istället fick flyga DC4:or och DC6:or på sina långlinjer under 1950-talet.

Boeing 377 Stratocruiser var en vidareutveckling av fraktflygplanet C-97 Stratofreighter som Boeing tagit fram åt USAs flygvapen. C-97 var i sin tur en vidareutveckling av bomflygplanet B-29 Superfortress vars mest kända expemplar ”Enola Gay” släppte atombomben över Hiroshima 1945.

Flygplansmodell av en Boeing stratocruiser i SILA-dräkt byggd av Björn Bäcklund. Fler bilder på modellen finns i hans blogg: http://www.ipmsstockholm.se/home/en-svensk-boeing-stratocruiser/

Reklam- eller reportagefilm om Boeings kommande flygplan Stratocruiser

Edit: När jag läser den här bloggposten, sådär ett år efter att den skrevs, lägger jag märke till en sak med bilderna på planet. Stratocruisern var en märklig skapelse. Men det märkligaste är nog att planets fönster är runda på utsidan men kvadratiska på insidan!  (Ska man gissa att interiörbilderna är tagna i en modell för att prova ut inredning?)

Edit 2: Reflektionen ovan, om fönstren, ledde till att jag fick ett mejl från Björn Bäcklund som gjort SILA-modellen ovan. Han skriver följande:

“Jag såg din anmärkning om runda/fyrkantiga fönster på Stratocruisern i din Blogg.
Trots att planet byggdes i så få exemplar så var inte alla lika. Jag blev tvungen att leta reda på bilder rätt individer bland BOAC planen för att få fönstren rätt på den svenska modellen.. Enligt Wikipedia så var det så här:
20 delivered to Pan American World Airways with round windows
Eight delivered to American Overseas Airlines with round windows for the main cabin and rectangular windows for the lower cabin
Ten for Northwest Orient Airlines with all rectangular windows
Six for the British Overseas Airways Corporation (BOAC) all cabin windows were circular.
Seven for United Air Lines. Rectangular windows on the main cabin and circular windows on the lower cabin.

(Köket hade också olika placering bland planen)”

Detta mejl fick jag i oktober förra året (2015). Att jag inte skrivit om det förrän nu beror förmodligen på att jag är en dålig människa. Eller åtminstone en dålig bloggare.

Mina källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/Boeing_377
http://www.airlinercafe.com/forums.php?m=posts&q=5041
http://www.brommablocks.se/Global/Bromma_Blocks/Dokument/hangarernashistoria.pdf
http://www.ipmsstockholm.se/home/en-svensk-boeing-stratocruiser/

Halmhattsupploppet i New York 1922

Albert_J._Beveridge_utsnitt
Om Albert J Beveridge på bilden råkade ut för halmhattshuliganer vet jag inte. Han får hur som helst illustrera halmhattsmodet.

Den 15 september är det dags att byta halmhatten mot en filthatt. Eller var i alla fall i början av förra seklet. En sed som hur märkligt det än kan låta ledde till upplopp i flera städer i USA. Gäng på upp till 1000 personer drog runt på Manhattan 1922 och slog hattarna av män. Media rapporterade om misshandel av män som försvarat sina hattar och åtminstone sju personer dömdes för olika brott i samband med upploppen bara i New York.

Det lär ha börjat med ett utbrett bruk att byta från stråhatt till filthatt den 13 september varje år. Stråhatten förefaller att ha varit den självklara huvudbonaden på sommaren för män under perioden från omkring 1910 till 1925-30. Det inofficiella datumet för bytet flyttades av okänd anledning senare till den 15 september.

Från början var det ett skämt vänner eller arbetskamrater emellan – att slå hatten av den som bar den efter detta datum och sen stampa sönder den. Bruket tycks ha spridit sig och gjort halmhatten till fritt villebråd. Man får förmoda att halmhattarna inte var särskilt dyra. Men seden ifrågasattes här och var. Pittsburg Press skrev t ex den 15 september 1910:

“It is all right for stock brokers on the exchanges to destroy one another’s hats if they like, on the principle that everything goes among friends. But no man likes to have his hat snatched from his head by somebody he has not yet been introduced to.”

En domstol konstaterade enligt NY Times att det står var och en fritt att bära halmhatt i snöstorm om man så vill. Domstolen varnade att fängelsestraff väntade den som slog av och förstörde halmhattar. Åtminstone en person dömdes också till fängelse för delaktighet i upploppen.

”Halmhattsupproret” i New York 1922, där ungdomsgäng i flera dagar attackerade halmhattsbärare tycks inte ha haft någon annan utlösande faktor än sysslolöshet och möjligen ”utanförskap”. Några ungdomar från Mulberry Bend-området, som möjligen ännu var slumartat 1922, började redan den 13 september slå hattar av hamnarbetare. Hamnarbetarna försvarade sig och slagsmål uppstod. Sen tycks våldet ha eskalerat snabbt.

De följande dagarna drog ungdomsgäng runt Manhattan och attackerade halmhattsbärare i stor skala. Det ska ha förekommit att gängen beväpnade sig med spikförsedda klubbor. Åtskilliga män fördes till sjukhus för vård efter att ha misshandlats när de försvarade sina hattar. Efter den 15:e september när halmhattarna åkte av frivilligt klingade upploppen av.

De följande åren uppstod liknande händelser men ingenting på samma skala som 1922.

Halmhattsupplopp-NYT
New York Times rapporterade om halmhattsupploppet 1922

 

Källor:

http://en.wikipedia.org/wiki/Straw_Hat_Riot

http://www.slate.com/blogs/crime/2013/04/03/straw_hat_riot_remembering_one_of_the_weirdest_crime_sprees_in_american.html

 

Är du PK?

Djurens_RättLite tramsigt kanske. Men jag kom plötsligt ihåg första gången jag fick frågan: Är du PK?

Det var i kön till ”matan”. (Vi kallade skolbespisningen så. Kommunen kallade den skolrestaurang.) Det var i lågstadiet, så jag var kanske åtta år. Vadå PK?
– Jag vet inte vad PK är.
– Men svara på frågan ändå, sa den som frågat.

Jag minns inte om jag svarade ja, eller nej. Men frågan var en fallgrop hur man än svarade. Svarade man nej fick man ”Är du inte påklädd! Ha ha” till svar.

Det var ju uppenbart för vem som helst att jag var påklädd. Men ändå var det pinsamt av något skäl.

Svarade man ja fick man veta man var ”privatknullare”. Det var om möjligt ännu värre. Inte för att man var någon ”knullare” över huvud taget. Man visste väl knappt vad det var frågan om. Men pinsamt var det.

Idag skulle det väl vara en någorlunda rimlig beskrivning av mitt sexliv. Men det är ingen som syftar på det idag om de frågar: Är du PK?

Man kan nog lugnt utgå från att PK står för politiskt korrekt. Det är nog ungefär lika pinsamt för en vuxen att vara det idag som för en åttaåring att vara privatknullare.

Själv är jag lika frågande nu som då. Jag vet inte om jag ska svara ja eller nej.

Å så säger de att man blir klokare med åren.

Äntligen en skiva med The Ukulele Twins

Har Almstedt-Lindkvartetten kidnappat talangtävlingsvinnare för att få det där lilla extra? Det tycks så. Märkligt. För Almstedt-Lindkvartetten är en mycket kompetent swing-ensamble väl värda att lyssna på för sin egen skull.

Anledningen till att jag köpte skivan var dock att jag var nyfiken på The Ukulele Twins. Men låt mig börja från början. Skivan är en EP från 1956 utgiven på Povel Ramels etikett Knäppupp. Av omslaget framgår att det är Bertil Englund, segrare i Vecko-Revyns Flugantävling och The Ukulele Twins, pristagare i Göteborgs-Postens ”De okändas revy” som är huvudnumren.

När man lyssnar på skivan blir bilden dock en annan. Almstedt-Lindkvartetten dominerar helt. Bertil Englund, som är en habil men inte märkvärdig sångare, framför två nummer. En kvartett av Almstedt-Lindskvartettens kaliber hade lätt kunnat hitta en duktigare och mer karismatisk sångare. Jag misstänker därför att talangtävlingsvinnare smällde högt då som nu. Vecko-Revyns Flugantävling och Göteborgs-Postens ”De okändas revy” var säkert dåtidens motsvarighet till X-factor, Talang, The Voice och vad nu talangjakterna på TV nu heter. En skiva med talangjaktsvinnare sålde och säljer säkert mer än skivor med aldrig så duktiga men okända förmågor.

The Ukulele Twins var enligt skivkonvolutet ”pristagare” i ”De okändas revy” Alltså inte ens vinnare. Men enligt skivans säljare hette de Gösta Tellstig och Lennart Isaksson. Enligt samma källa spelade de på Nalen i mitten på 1950-talet och har eventuellt spelat in en 78:a-varvare med Putte Wickmans Orkester 54-55. De verkar alltså ha haft något som påminner om stjärnstatus. Åtminstone en light-version. Om någon vet mer om The Ukulele Twins tar jag gärna emot upplysningar.

Nå, hur låter då The Ukulele Twins? Ja, skivan är faktiskt litegrann en besvikelse. Ukuleletvillingarna framför två låtar. Rock-a-beatin’ boggie och Alexanders Ragtime Band. Almestedt-Lindkvartettens ackompanjemang är superbt. Twillingarna sjunger starkt och rent med snygga stämmor. Här finns inget att anmärka.

Men ukulelen? I Rock-a-beatin’ boogie hör man överhuvudtaget ingen ukulele. I Alexanders ragtime band är den betänkligt nedmixad. (Eller så stod ukulisten helt enkelt för långt ifrån mikrofonen. Jag är osäker på hur skivinspelningar gick till 1956.) Jag hade ju gärna hört ett ukulelesolo istället för det klarinettsolo som nu ljuder på skivan. Men det här är Almstedt-Lindkvartettens skiva. The Ukulele Twins är bara gisslan i detta sammanhang.

Palmes postuma popularitet

Olof Palme i Almedalen

Olof Palme i Almedalen
Olof Palme i Almedalen. Foto: Hans Hemlin
Olof Palme är en socialdemokratisk ikon. Men hans stjärnstatus sträcker sig utanför hans parti. Varför, har jag då och då frågat mig. För oss som var med är det lätt att förstå att hans anhängare entusiasmerades och hans motståndare provocerades. Men hans status måste väl ändå vila på ett starkare fundament än så?

Så här 26 år efter sin död är han åter rubrikernas man. Nu är det en film som aktualiserat honom. Vad är det som gör att Olof Palme ständigt återkommer i medierna? Det ouppklarade mordet är naturligtvis en förklaring. Men han är inte bara ett mordoffer. Långt ifrån. Det är något mer som väcker vårt intresse. Frågan är om det är hans liv, hans person eller hans politik. Eller en kombination av dem.

Den ursprungliga texten blev alldeles för lång för ett blogginlägg. Till och med sammanfattningen blev ganska lång. Här kommer den:

Jag ställer mig frågan varför Palme fortfarande är populär eller åtminstone aktuell. Jag landar i att det handlar om hans personlighet.

Ingen röstmagnet
Han vann inga stora segrar i valen åt sitt parti. Tvärtom förlorade det regeringsmakten för första gången på 44 år under hans ledning. Med hans tillträde började socialdemokratins långa nedgång i valresultaten.

Satans mördare
Han var provocerande i vissa politiska uttalanden. Inte minst utrikespolitiska. Utrikespolitiskt kunde han både kritisera och stödja diktatorer. Vilka som stöddes och vilka som kritiserade var tydligt ideologiskt styrt. Han kunde fördöma i uppseendeväckande skarpa ordalag men också mer återhållet om än tydligt. Den varierande skärpan var sannolikt resultatet av realpolitiska överväganden.

Pappaledighetens pappa
Hans namn har ingen särskilt stark koppling till någon av de reformer som genomfördes under hans tid som statsminister. Flera av reformerna lever vidare än idag och var sannolikt inte särskilt kontroversiella när de beslutades. Tre av fyra beslutades under den s k lotteririksdagen där socialdemokraterna inte hade majoritet ens med stöd av kommunisterna. Viktigare beslut bör alltså ha haft stöd också av borgerliga politiker i riksdagen.

Det är hur som helst sällan hans namn förekommer i samband med de reformer som nämns som de viktigaste under hans statsministertid: Pappaledigheten, daghemsutbyggnaden, den fria aborten och särbeskattningen.

Socialismens sista suck?
Den stora inrikespolitiska kontroversen under Palmes tid var löntagarfonderna. Löntagarfonderna var kanske socialismens sista suck i Sverige. Ursprungligen ett LO-förslag som skulle föra över ägandet av de viktigaste industrierna till facket. När det nådde riksdagen efter att ha passerat det socialdemokratiska partiets kongress hade det mildrats. Men det var fortfarande ett starkt företagarfientligt förslag. Det röstades igenom i riksdagen men revs sedan upp när riksdagen åter fick en borgerlig majoritet.

Löntagarfonder har sedan dess varit stendöda. Ingen, utom möjligen SSU, har försökt blåsa liv i dem. Olof Palmes medarbetare Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”

Paradoxal personlighet
Det fanns många motsägelser i Olof Palmes person. Det tror jag är förklaringen till att vi fortfarande intresserar oss för honom. Andra har säkert varit eller är lika motsägelsefulla men få har varit lika offentligt exponerade under så lång tid som Palme. Därtill kommer ett antal ”affärer”, påstådda eller faktiska skandaler, som då och då får ny aktualitet genom nya fakta eller påståenden.

Politikern Palme kan inte mäta sig med kändisen Palme som förklaring till det långvariga intresset för honom.

Jag har ingen aning om detta är att slå in öppna dörrar eller om det möjligen är ytterligt provocerande. Jag har läst väldigt lite Palme-litteratur. Det här är helt enkelt min egen bild baserad på någon dags internetstudier av fenomenet Olof Palme.

Här följer den långa versionen för den som orkar:

Palmes val
Någon röstmagnet var han inte, Olof Palme. Han blev partiordförande och statsminister efter ett rekordval där hans parti fått 50,1 procent av rösterna. Men med hans första val som statsminister började socialdemokratins popularitet dala i riksdagsvalen. För att hitta ett valresultat som var sämre för socialdemokraterna än Olof Palmes bästa valresultat måste man gå tillbaka till 1956. Då fick socialdemokraterna 44,6 procent av rösterna. Tittar man på hans sämsta resultat, 42,7 procent i valet 1976, får man gå tillbaka till 1932 för att hitta sämre siffror. Då fick man 41,7 procent.

Man kan naturligtvis tänka sig att han hade en positiv påverkan på sitt partis röstetal och att det hade gått ännu sämre utan honom. Men förklaringen till hans ikonstatus bland socialdemokrater är inte så enkel som att han ledde partiet från valseger till valseger.

Men vad har gett honom denna stjärnstatus bland svenska politiker? Är det hans politiska reformer? Vilka var de?

Söker man på nätet får man leta ett tag innan man hittar några svar på den frågan. Vid sidan av mordet på honom är det framför allt hans utrikespolitiska ställningstaganden som står i fokus. Så varför inte börja med dem.

Satans mördare
Det står tämligen klart att hans ställningstaganden men framför allt vassa formuleringar satte Sverige på kartan. I den diplomatiska världen är det något oerhört att en statsminister kallar ledningen i ett land (Tjeckoslovakien 1975) ”diktaturens kreatur” eller en diktator för ”satans mördare” (Spaniens Franco samma år). Lika anmärkningsvärt var det när han 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva demonstrerade mot USAs krigsinsats i Vietnam.

Jag tror inte man behöver ifrågasätta Olof Palmes ärlighet i dessa ställningstaganden. Men samtidigt kan jag inte frigöra mig från känslan av att det fanns realpolitiska hänsyn bakom vilka krig, vilka länder och vilka diktatorer som blev föremål för dessa vassa formuleringar.

Opinionen mot USAs krig i Vietnam var stark i stora dela delar av världen. Vid demonstationen 1968 var det tydligt. Liksom när Palme i ett tal 1972 lade till USAs bombning av Hanoi till en lista över kända krigsförbrytelser. Till och med i USA var stödet för kriget lågt. Enligt samtida gallupundersökningar stödde bara runt 35 procent landets befolkning dess militära insats i Vietnam. Stödet hade varit fallande under hela kriget. Det var med andra ord mer eller mindre riskfritt att ta i ordentligt 1968 och 1972. (Demonstrationen ledde dock till att de diplomatiska förbindelserna var frostiga under flera år.) När Palme talade om samma sak i Gävle 1965 var formuleringarna försiktigare.

Palme var tydlig i sitt fördömande av Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Men han undvek provocerande uttalanden av de slag han använde om Franco och Husák, liksom liknelser som den i ”Hanoitalet”. Kanske är det skillnaden mellan Palmes retorik modell 68 och 75 som är förklaringen. Men förmodligen är det ett klokt beslut fattat i ljuset av det potentiella hot Sovjetunionen utgjorde mot Sverige. Ett hot som USA, Spanien eller Tjeckoslovakien aldrig utgjort.

Varför kritisera Tjeckoslovakien men inte Östtyskland? Stavas svaret handelsrelationer?

Helt klart fanns det också ideologiska skygglappar. Varför Franco men inte Fidel? Varför vara för en turistbojkott mot Spanien men åka på officiellt besök till Kuba? Hur kunde Palme i ett gemensamt uttalande med Fidel Castro kalla de Röda Khmerernas maktövertagande i Kambodja ”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”?

Helt säkert gjorde sig Palme och Sverige namn i många länder i tredje världen. Hur väl detta engagemang gick hem här hemma är mer osäkert. Biståndsfrågor och frihetskamp i avlägsna delar av världen var inte stora frågor hos allmänheten ens på 1970-talet. Dessutom var de socialistiska förtecknen på länder och organisationer som fick stöd inte okontroversiellt bland de som faktiskt engagerade sig i u-ländernas väl och ve.

I den utsträckning utrikespolitiken bidragit till Olof Palmes ställning som politisk stjärna i Sverige är det förmodligen utslag av olika former av stolthet över att en svensk spelat någon roll i internationell politik. Vi har inte så många seriösa pretendenter till sådana anspråk. Förutom Palme är det väl Dag Hammarskjöld och möjligen Carl Bildt.

Pappaledighetens pappa
Då återstår det inrikespolitiska fältet. Vilka betydelsefulla politiska reformer genomfördes under Palmes tid? Är några av den digniteten att det kan förklara Palmes stjärnstatus?

För mig fanns inga självklara sådana reformer. Efter lite letande på nätet hittar jag några reformer som återkommer. Kjell Östberg, professor i historia, nämner i en intervju föräldraförsäkringen, daghemsutbyggnaden och den fria aborten. Anders Ferm lägger i en artikel i Fokus till särbeskattningen. På Olof Palmes minnesfonds website listar man ”lagar om anställningsskydd, arbetsmiljö, hälso- och miljöfarliga ämnen, styrelserepresentation, studieledighet och förtroendemännens ställning.”

Det finns ingen anledning att göra sig lustig över lagar om hälso- och miljöfarliga ämnen, studieledighet eller förtroendemännens ställning men det är knappast frågor där en politikers engagemang får honom att framstå som en stor statsman.

Föräldraförsäkring, daghem, fri abort och särbeskattning då? Jo. Där döljer sig större förändringar än man kanske tror. Särskilt om man ser den som helhet.

Särbeskattningen som infördes 1971 innebär att gifta par beskattas individuellt. Innan dess lades inkomsten för ett gift par samman och de beskattades för halva inkomsten var.

Föräldraförsäkringen började som moderskapspenning1947. Reformen 1974 innebar att ersättningstiden ökades från 90 till 180 dagar. Men framför allt gav den nya föräldrapenningen också pappor rätt till ersättning.

Förskolelagen 1975 innebar att alla sexåringar samt barn från fyra år med “fysiska, sociala, språkliga eller andra handikapp” skulle garanteras plats på förskola.

Den abortlag som antogs av riksdagen 1975 ger, enligt Wikipedia, ”den gravida kvinnan rätt att i varje situation själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan.”

Till min förvåning framstår Olof Palmes politiska gärning på det nationella planet som en insats för jämställdheten mellan könen. Särskilt för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Idag är principerna inte kontroversiella. Det vore intressant att se hur det var när besluten fattades. Men jag hittar inga lättillgängliga uppgifter (dvs på nätet).

Men jag konstaterar att besluten om föräldraförsäkringen, förskolelagen och abortlagen fattades på den s k lotteririksdagens tid, när socialdemokraterna inte hade majoritet tillsammans med kommunisterna. Det betyder att besluten antingen fattades med stöd av borgerliga politiker eller med lottens hjälp.
Det leder till en annan, lika förvånande, slutsats (om än möjligen förhastad). De mest betydelsefulla reformerna som genomfördes under den stridbare Palmes tid var inga djupt ideologiskt särskiljande beslut.

Socialismens sista suck?
Men så var det det där med löntagarfonderna.

Löntagarfonderna var från början ett förslag från LO som syftade till att föra över ägandet av den svenska industrin till fackföreningarna. 1971 beslutade LO på sin kongress utreda frågan. 1976 presenterades ett förslag som LO antog. LO och socialdemokraterna arbetade fram en modell som antogs av socialdemokraternas kongress 1978. När socialdemokraterna återkommit i regeringsställning lades en modifierad version av förslaget fram i riksdagen och röstades igenom i riksdagen 1983.

Om föräldrapenning, daghem och aborter inte var ideologiskt präglade frågor så var löntagarfonderna i högsta grad det. Det var det mest socialistiska förslag som sett dagens ljus i vårt land. I alla fall efter andra världskriget. Det privata ägandet av, åtminstone de viktigaste, produktionsmedlen skulle avskaffas.

Förslagen väckte starka reaktioner, debatten blev livlig och demonstationer mot förslaget hölls på många håll i landet. Den största samlade uppemot 75 000 deltagare. (Som alltid är sådana siffror ifrågasatta).

Löntagarfonderna var inte Olof Palmes idé. Han fick det som en ovälkommen present från LO och partikongressen. Olof Palme var enligt flera källor emot förslaget. Hans finansminister Kjell-Olof Feldt var det. Förmodligen var många andra ledande socialdemokrater det också. Palmes rådgivare och FN-ambassadören Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”

Efter den borgerliga valsegern 1991 revs beslutet om löntagarfonderna upp. Löntagarfonderna var inte mer populära hos socialdemokraterna än att regeringen kunde träffa en uppgörelse med socialdemokraterna om saken. Men det var efter Palmes tid.

Löntagarfondsfrågan bör knappast ha bidragit till Olof Palmes popularitet på något håll. Det är rimligt att socialisationsivrarna blev besvikna över att förlaget vattnats ur när det blev proposition. Det bör också ha varit tydligt att Palme inte var någon större anhängare av förslaget. De som ogillade fonderna kände naturligtvis en måttlig värme mot den man som tog förslaget till riksdagen.

En paradoxal personlighet
Personligen blir jag rätt övertygad om att vårt intresse för Olof Palme inte bottnar i hans gärning som politiker utan mer i hans personlighet. Ser man till hans förda politik har jag svårt att se att han på något självklart sätt framstår som en stor samhällsbyggare, omvälvare eller ideolog. Ser man till hans person ser man på ett helt annat sätt en intelligent, vältalig, medvetet och omedvetet provocerande man med en för tiden ovanligt internationell utblick.

Men det är också en personlighet som bjuder på många paradoxer. Nästan ingen i hans samtid missade paradoxen i att han som kom från ett överklasshem blev företrädare för arbetarklassen. Att det var så svårsmält framstår som svårbegripligt. Men man ska komma ihåg att den sociala rörligheten var mindre på 1960-talet än den är idag.

Det finns också motsägelsefulla bilder av Palme som debattör. Många uppfattade honom som arrogant och vass. Andra berättar om hur han både lyssnat och ägnat mycket tid åt att argumentera för sin ståndpunkt. Jag gissar att det beror på om han hyste en förhoppning om att vinna över den han talade med till sin egen ståndpunkt eller inte.

Bilderna av Palme som gavs var också motsägelsefulla. En statsminister som bor i ett radhus i Vällingby, kör en liten Fiat till jobbet och hyr en enkel stuga på Fårö på somrarna å ena sidan. En statsminister som spelar tennis i Kungliga tennishallen med en arrogant, kedjerökande miljonär å andra sidan. För säkerhets skulle kanske man ska tillägga att tennis inte var någon folksport på den tiden.

Flera av de ”affärer” Palme var inblandad i dyker då och då upp igen på löpsedlarna. I IB-affären, bordellhärvan och Geijeraffären dyker det fortfarande upp nya fakta, påstående och vittnesmål. Sen finns det en rad obesvarade frågor på både det politiska och personliga planet som bidrar till intresset för hans person. Boforsaffären, Harvardaffären, Shirley Maclaine. Namn som ger näring åt spekulationer, liksom naturligtvis mordet i februari 1986.

Det finns andra människor som är lika motsägelsefulla som Olof Palme. Men få har haft samma centrala plats i politiken som han. Han stod i det politiska rampljuset under 30 år. Därför har hans motsägelsefullhet blivit något av en nationell angelägenhet.

Konsten att aldrig lära sig

Det började med ett loppisfynd. En gammal militärcykel för 75 kronor. Som så många andra gamla militärcyklar har den handmålats, i rött och svart. Slarvigt målat och den ursrpungliga matta fältgröna färgen prydde fortfarande stora delar av cykeln. Med nya slangar skulle den vara fullt funktionsduglig. Men det blev ett projekt av den.

Vi har strängt taget fler cyklar än vi behöver på sommarstället. Men priset och det faktum att alla tidigare cyklar är damcyklar gjorde den nya cykeln fick följa med från loppisen.
Ett hjul saknade två ekrar. Den skulle nog fungera ett tag utan de ekrarna men det fanns ändå en påtaglig risk att hjulet skulle bli skevt av omild framfart på gropiga grusvägar och skogsstigar. En cykelaffär i Visby satte dit två nya ekrar. Det kostade 150 kronor. De nya slangarna kostade väl ungefär lika mycket.

Problemet med den nu fullt funktionsdugliga cykeln var att den var så ful. Kalla mig fåfäng men det skulle verkligen ta emot att cykla på en så ful cykel. Estestiskt var den en mardröm. Målningen dessutom så dåligt gjord att det stod en air av dålig kvalitet runt hela cykeln.

Jag bestämde mig därför för att måla om den. Att plocka isär slipa lite, grundmåla och ge den en fin ytfärg och sen sätta ihop den skulle väl inte kunna ta mer än en dag eller två.

Idag är det dag fem på projektet. Gamla militärcyklar sitter ihop med gamla rostiga skruvar och muttrar. Rostlösningsolja och lite våld efter att kapillärkrafterna gjort sitt är lösningen. Men det kräver lite tid.

Hur mycket färg kan det gå åt till en cykel? Hur mycket som helst är rätt svar. Särskilt om man använder sprayfärg utomhus. Två burkar grå grundfärg räckte precis, även om jag gärna hade haft lite mer på något ställe. Att den ursprungliga färgburken gul färg inte skulle räcka till hela cyckeln visste jag efter att ha grundmålat. Men jag när kvällbrisen mojnat började jag i alla fall måla.

Dagen därpå besökte jag Mekonomen där jag köpt färgen för att köpa en till burk. Min kulör var naturligtvis slut. Ny leverans på torsdag eller kanske nästa torsdag, var beskedet. Så länge kunde jag inte vänta. Timmen mellan kl 17 och 18 flängde jag runt i biltillbehörsbutiker och färgaffärer i Visby på jakt efter sprayfärg av rätt kulör. Det fanns inte.

Per telefon försökte jag den följande dagen reda ut var det skulle gå att få rätt färg. En av färgaffärerna talade om för mig att man på Mekonomen kan blanda till rätt kulör om man har färgkoden! Meknomen! Det var ju där jag köpte färgen och frågat efter mer. Kunde de inte sagt själva att de kan blanda till sprayfärg i rätt kulör?
På internet gick det snabbt att hitta rätt färgkod. Och jodå, Mekonomen kunde blanda till den. Visserligen till ett pris som är c:a 100 kronor högre än den ordinarie sprayburken.

Ett tag övervägde jag att byta färg. Men av något skäl har jag fastnat för gult. Och den gula jag valt är gul men ändå inte gräll (nåja). Alla andra gula sprayfärger är antingen grälla eller dystra, liksom lite smutsiga. Undantaget är en postgul nyans. Men jag vill inte att den nya cykeln ska se ut som en postcykel.

Idag blir det till att köpa en ny burk dyr, tillblandad, sprayfärg. Den andra burken räckte inte riktigt till hela cykeln. Det ska bli ett sista lager klarlack på cyckeln också. Det betyder att färgnotan kommer att stanna på ungefär 1000 kronor för denna cykel.

Den bör bli klar i morgon. I övermorgon åker vi hem från Gotland.
Undrar om jag lärt mig något av detta cykelprojekt?

Sommarens raklödderfynd

En gammal raktvål från Barnängen i oöppnad originalförpackning. Ett loppisfynd så gott som något.

I sommar har jag råkat på två svensktillverkade raktvålar. Det ena är en raktvål från Barnängens, som har många år på nacken. Den andra en nytillverkad raktvål. Jag överraskar mig själv med att författa en raktvålsrecention.
Barnängentvålen har jag inte provat. Jag vet inte om jag kommer att göra det. En oöppnad raktvål med 30-40, kanske 50 år på nacken kanske ska få vara kvar i sin förpackning. Hur det blir med den saken får vi se.
Den andra raktvålen var en besvikelse. Det började som en glad överraskning på Krusmyntagården på Gotland. En svensk raktvål! Från Klockargården i Norberg. Den spontana reaktionen blev naturligtvis: Den måste jag prova. Men jag var inte helt såld ens från början. Trots en imponerande lista av eteriska oljor i innehållsförteckningen tycker jag att den mest luktar kummin. Lime, lavendel, grönmynta, rosmarin cineol, eukalyptus och pepparmynta finns med i innehållsförteckningen.
“Förtvålade oljor” av cocosolja, olivolja, ister, ricinolja, sheasmör, kakaosmör och bivax gör innehållsförteckningen komplett. Texten på framsidan nämner också kaolinlera som “renar huden & ger extra mjukhet”.
Tvålen löddrar snabbt men det är trots alla ingredienser ett tunt lödder som fort “dör”. Den luft rakborsten arbetat in försvinner fort och löddret faller ihop. Dess förmåga att binda vatten är lyckligtvis bättre än förmågan att binda luft och det går att raka sig med tvålens tunna lödder. Någon upplyftande erfarenhet är det dock inte.

Fördelen med att vara glömsk

Alunstift, Arko raktvål, rakborste, rakhyvel och paket med rakblad.

Alunstift, Arko raktvål, rakborste, rakhyvel och paket med rakblad.

På hotellrummet i Istanbul upptäckte jag att jag glömt necessären hemma. Hotellets engångstandborste var överraskande bra. Men rakhyveln funderade jag aldrig ens på att sätta till ansiktet. Jag blev helt enkelt tvungen att köpa en ny. I basarkvarteren hittade jag allt jag behövde hos en gatuförsäljare.

En rakhyvel, en rakborste, en raktvål, fem rakblad och ett alunstift för 25 TL vilket motsvarar knappt 100 kronor. Raktvålen är helt fantastisk. Redan förpackningen gör den till en favorit. Ingen elegans men dess härliga 1950-60-talsdesign tilltalar mig. Men den stora överraskningen är skummet. Det är helt enastående. Det går lätt att vispa upp ett tjockt skum. Raktvålen har en tvålig doft med en lätt ton av citrus och känns välgörande mot huden. En snabb internetsökning visar att många uppskattar tvålen, både för dess lödder och för dess pris. Men doften delar världen i för och emot. Arko – en turkisk raktvål som funnits på marknaden sen 1957 och ett namn att lägga på minnet.

Rakhyveln är en sån med “mekanism” som jag har sedan tidigare. Dvs man skruvar längst ned på skaftet så öppnar sig den översta delen av rakhyveln så att man kan byta blad. Den är tillverkad i Kina och ganska mycket tyngre och något större än min tidigare rakhyvel. Någon jämförande utvärdering av de båda hyvlarna har jag inte hunnit göra. Första intrycket är dock att det är lite lättare att raka sig med den nya hyveln. Tyngden gör att man inte behöver använda något nämnvärt tryck mot huden. Det borde borga för färre skärsår.

Vad för slags borst det är i rakborsten kan jag inte avgöra. Inte är den vacker men under de få gånger jag hunnit använda den har den funkat. Några strån har lossnat men det kanske man kan acceptera hos en ny borste. Jag tänker att några strån inte bundits fast ordentligt. Fortsätter den tappa hår är det naturligtvis inte bra.

Rakbladen? Efter bara två rakningar är det svårt att säga något säkert. Men so far, so good. Alunstiftet har inte kommit till användning.

Gata med affärer i Istanbul
Gata i basarkvarteren i Istanbul där jag köpte mina rakdon

Tidigare postning om rakning:
Säkerhetsrakhyvelns återkomst

Ain’t Misbehavin’


Dags för lite ukulele och tuba! På nätforumet Ukulele Cosmos finns det något som kallas “open invitational”. Varje månad väljs en låt ut och alla inbjuds att komma med sina tolkningar av låten. Det enda kravet är att det ingår ukulele i inspelningen – det är ju ett ukuleleforum. Januari månads (2012) låt är “Ain’t misbehavin'” av bl a Fats Waller.

Det tyckte jag var en oemotståndlig inbjudan. Det fick bli en avslappnad version med resonatorukulele och bastuba(!) Bastuba hör inte till mina starka sidor. Det blir, möjligen pinsamt, tydligt på denna inspelning. Men jag delar med mig av den i alla fall. Låt maskrosorna blomma! Känsliga lyssnare varnas:

Ain’t misbehavin’

Säkerhetsrakhyvelns återkomst

Rakdon

Rakdon
Rakdon
Jag har länge stört mig på att rakblad är så dyra. Även om jag kanske inte måste gå från gården för rakbladens skull irriterar prissättningen mig. Det är störande att det är billigare att köpa ett paket med en rakhyvel och ett eller kanske två rakblad än att köpa ett paket med rakblad utan hyvel. Lägg där till inflationen i antal skär per rakbladshuvud. Två, tre eller fyra skär? Inte kan jag säga att skillnaden är särskilt stor. Däremot är skillnaden mellan första och fjärde rakningen med ett och samma rakbladshuvud stor. Dessa rakbladseggar blir snabbt slöa. Skillnaden mellan de minst dyra och de dyraste är att blodbadet uppstår redan vid andra rakningen med de billigare och vid den fjärde eller femte med de dyrare.

Jag har tänkt att jag skulle lura rakbladsbranschen genom att återgå till gammaldags rakblad. Sådana där tunna stålblad med en egg längst varje långsida. De räckte längre innan de blev slöa. För någon vecka sen kom jag mig för att kolla om det fortfarande fanns att köpa sådana rakblad. En snabb nätscanning visade då att det pågår ett veritabelt uppror mot det nya rakbladsvanvettet. Den gamla “säkerhetsrakhyveln”, ja till och med rakkniven är på frammarsch. Återförsäljarna är legio på nätet och förutom rakhyvlar, rakknivar och rakblad så säljs det rakborstar och raktvålar av oräkneliga märken med mängder av olika dofter.

När jag köpte min första rakhyvel på sent 70-tal hade jag gärna köpt en fin Gillette-hyvel med mekanism. Man vred på nedersta delen av hyvelns skaft och den översta delen av rakbladshållaren öppnade sig. Men det fick bli en billigare hyvel. Jag hade helt enkelt inte råd med den fina Gillette-hyveln. Så gott som alla rakhyvlar som är till salu idag är av samma modell som den jag köpte. Man skruvar av hela huvudet från skaftet, lyfter av den översta delen av huvudet och sätter dit rakbladet, varefter man sätter tillbaka toppen och skruvar tillbaka huvudet på skaftet. Det fungerar utmärkt det med.

Weishi-rakhyvel
Jag hittade dock en koreansk rakhyvel av märket Weishi som har Gillette-mekanismen. Den kallas för Butterfly-mekanism i annonserna. Hyveln är på det hela taget en kopia av en av Gillettes 60-talsmodeller. Jag köpte den och har nu hunnit använda den tillräckligt länge för att bilda mig en hyfsat god uppfattning om den.
Det första som slår en är hur lite den väger. Hela hyveln är i högblank metall. Lättmetall utan tvekan. Den är också något mindre än jag föreställt mig. Dvs att skaftet är kortare. Varken vikten eller skaftets längd är dock några problem när jag rakar mig. Rutmönstret på skaftet ger ett bra grepp om hyveln. Mekanismen som öppnar stänger huvudet fungerar också bra. Mekaniken känns oväntat tight för att vara en billig lättmetallskonstruktion. Med rakhyveln följde ett plastetui (också det formgivet som Gillette-förlagans). Sammantaget känns det som en nästan perfekt reserakhyvel. För dagligt bruk överväger jag att köpa något annat. Något tyngre? Snyggare? Flärdfullare? Jag vet inte. Helt onödigt egentligen.

Feather rakblad
Med rakhyveln följde ett rakblad. Ett koreanskt blad av märket Dorco. Det var inte bra, kan man sammanfatta. Det fick mig faktiskt att börja tvivla på att det var en bra idé över huvud taget, detta att övergå till att raka mig med säkerhetsrakhyvel.
Från det jag beställde rakhyveln till dess att den levererades gick det tre dagar. Under dessa tre dagar rakade jag mig inte. Min tredagarsstubb var alltså den utmaning som rakbladet mötte. Tyvärr kändes rakbladet slött redan från början. Det drog i skäggstråna istället för att skära av dem direkt. Upplevelsen var i klass med den man får när man rakar sig andra gången med en billig engångshyvel.
Men när rakbladen från Feather anlände några dagar senare var det dags för en duell mellan ett nytt Featherblad och Dorcobladet som använts en gång. Banan var även denna gång min tredagarsstubb.
Det behövdes inte många drag med hyveln med Featherblad i för att inse att det är rakbladen som gör skillnaden. Halva ansiktet rakades snabbt och bekvämt, nästan som om det inte funnits något skägg där. Först medhårs och sen mothårs. Det är först när rakbladet ska möta skägget mothårs som det över huvud taget märks att jag har skägg.
Jämförelserakningen med Dorcobladet på andra halvan av ansiktet känns likadan som första gången bladet användes. Den gör sitt jobb men drar i stråna och ger en oangenäm rakning. När det var dags att raka mothårs bytte jag blad och avslutade rakningen med Featherbladet.
Rakblad för säkerhetsrakhyvel

Resultatet och upplevelsen
Efter att ha använt mig av säkerhetsrakhyveln kan jag konstatera att det inte är svårare att raka sig med den än med en modern flerbladshyvel. Det är inte förvånande på något sätt. Från min tidigare användning av säkerhetsrakhyveln minns jag det som helt okomplicerat. När jag nu surfade på rakning inför köpet av hyveln stötte jag på olika instruktionsvideor och skrivna instruktioner för hur man rakar sig med säkerhetsrakhyvel. Inget fel i det kanske men när man hör att den eftersträvade vinkeln på rakhyveln under rakningen ska vara 30 grader börjar man fundera. 30 grader? Hur mycket är det? I praktiken ger det sig automatiskt. 30 grader är den vinkel som fungerar bäst. Vilken det är märker man snabbt. Till all lycka är 30 grader dessutom en vinkel som känns naturlig att hålla rakhyveln i.
Med ett bra rakblad, som Feather, är både resultatet och upplevelsen av rakningen likvärdig med att raka sig med ett bra flerbladshuvud. Det är bara när jag rakar mig mothårs på överläppen närmast näsan som jag tycker att det blir besvärligt med säkerhetsrakhyveln. Men å andra sidan är hyveln med flerbladshuvud inte lätt att manövrera där heller.

Priset
Rakhyveln betalade jag 200 kronor för. Det går att hitta något billigare hyvlar och för 50 kronor till finns det många att välja bland. Utslaget på många års rakning (en rakhyvel håller i en evighet) blir kostnaden för själva hyveln nästan försumbar. Rakbladen från Feather betalade jag 59 kronor för 10 stycken för. TIll det tillkom frakt på 29 kronor. Det är en oproportionerligt stor del av kostnaden. I mitt fall delade rakbladen fraktkostnaden med ett alunstift. Nästa gång beställer jag fler rakblad. Frakten per blad blir lägre. Priset per blad blir 7:90, 7:35 eller 5:90 beroende på om man slår ut fraktkostnaden på rakbladen bara, delar fraktkostnaden lika mellan rakblad och alunstift eller bortser från fraktkostnaden helt (vilken kan vara relevant om man jämför priser med andra rakblad på nätet. Vid en snabbkoll på nätet i skrivande stund hittar jag Wilkinsson Extreme 3 i 8-pack för 60 kronor och Gillette Fusion rakblad i 4-pack för 91 kronor).
Att säkerhetsrakbladen är billigare än flerbladsystemens rakblad tycker jag verkar klart. Hur mycket billigare beror på hur de håller skärpan i förhållande till flerbladssystemen. Säkerhetsrakbladet har två eggar. Det ger det en fördel. Om det slits lika fort som en flerbladshyvel räcker den dubbelt så länge.

Rakolja
Rakning är en gammal näring. Nuförtiden är det inte någon stor inkomst för barberare. Men rakning är vad jag förstår den enda källan till inkomster från män för kosmetik- och parfymbranschen. Rakblad, raklödder och after shave är vad man säljer. Att branschen på olika sätt försöker hitta nya produkter på området är därför inte förvånande. När jag gjorde min raknings-sufrning på Internet stötte jag på en för mig helt ny produkt: rakolja. Jag blev både nyfiken och skeptisk.
Rakoljan har man på sig innan man har på raklöddret. Jag provade med Niveas duscholja redan innan jag fått mina nya rakdon, med en flerbladsrakhyvel.
Det var en positiv överraskning. När jag sen var på resa och stod i tax-free-butiken kollade jag efter rakolja. De hade en, från Clarin. Det var dyra droppar och jag avstod från att köpa den. Men tanken på rakoljan borrade sig djupare in i vill-ha-delen av hjärnan. Några dagar senare stövlade jag in på NKs manliga depå (!) och köpte lika dyra droppar (195 kr för 60 ml) från Truefitt & Hill (Ultimate Comfort Pre-shave Oil). Den har en diskret doft av citron. Också den rakoljan fungerar bra. Men faktum är att Niveas duscholja, som i jämförelse nästan är gratis, fungerar lika bra.

Raklödder
Mitt nyväckta intresse för rakning fick mig att minnas att jag för många år sedan investerade i en fin rakborste med grävlingshår. Grävlingshår påstås ha ojämförligt bra förmåga att binda vatten. Rakborstar med grävlingshår ska därför vara bäst för att vispa upp ett fint lödder med raktvål.
Att göra sitt eget raklödder med borste och raktvål är dock en rätt tidskrävande manöver. Att få ett lika tjockt och fast lödder som man får ur sprayburkar med raklödder kan man glömma. Mig har det i alla fall aldrig lyckats. Men någon gång då och då kan det vara kul, helt enkelt. Vill man ha rationella skäl till att köra med rakborste och raktvål får det väl bli miljöhänsyn.
Raktvålar kan vara hur dyra som helst. Köper man en tvål i en fin träask som man också kan vispa upp löddret i kan man utan problem få betala 600 kronor. En refill kostar sen runt 200 kronor. Men man kan också köpa en tvål i träask för 200 kronor. För egen del köpte jag en raktvål från Palmolive för 19 kronor på stormarknaden.
Något säger mig dock att raklödder från burk kommer att vara min melodi även fortsättningsvis.

Mer om rakning och rakdon:
Fördelen med att vara glömsk

Bayeuxtapeten – PR som den var år 1070

Jag var i Normandie i helgen. Där såg jag bland annat Bayeuxtapeten. Det är en nära 1000 år gammal och 70 meter lång broderad väggprydnad. De broderade bilderna skildrar händelserna som ledde fram till slaget vid Hastings 1066. Syftet var rimligen att berätta en berättelse som gav legitimitet åt Willhelm Erövrarens anspråk på den Engelska tronen.

Tapeten lär från början ha visats under några dagar vartannat år i katedralen i Bayeux. Numera hänger den permanent i ett särskilt museum.

Mitt besök i Normandie ägnades huvudsakligen åt att besöka landstigningsstränderna och andra betydelsefulla platser från de allierades invasion 1944. Bara några dagar innan resan till Normandie visades, som av en slump, filmen “Den längsta dagen” på TV. Filmen som är från 1962 skildrar landstigningen och händelserna närmast före.

Man kan se tapeten som 1070-talets motsvarighet till 1960-talets film. Båda berättar om ett betydelsefullt slag och förberedelserna för det. Tapeten ägnar i och för sig mycket mer uppmärksamhet åt det som ledde fram till slaget än filmen. I båda fallen är det segraren som skriver historien. (Fast så är det ju nästan alltid.) En historia som förklarar varför det var nödvändigt att göra som man gjorde. Varför de offer som gjordes inte var i onödan. Och inte minst att det var rätt sida som vann och att världen som en följd av detta är en bättre plats än den annars skulle ha varit.

En tanke som slår mig: En tapet eller kanske en tavla som skildrar ett företags historia med de viktigaste produkterna och händelserna avbildade skulle förmodligen funka också idag. Den skulle väcka större intresse än den videoproduktion med samma innehåll de flesta företag skulle satsa på istället.

En av scenerna från Bayeuxtapeten. Den föreställer provianteringen inför avresan till England.
(Som gammal underhållsofficer gläds jag åt att 2 av 50 scener just handlar om hur man löser underhållsproblematiken.)