Bokstavsknark och ordberoende
Ensam i köket brer jag mig en smörgås. När jag börjar äta ser jag mig om efter något att läsa. Tidningarna är undanstädade, datorn och telefonen i andra rum. Ingenting att läsa! Jag funderar på att lägga undan mackan och hämta något att läsa. På något sätt känns en text till smörgåsen lika självklar som ost eller skinka. Det är liksom inte samma sak utan.
Sen tänker jag att det där är nog inte riktigt sunt. Jag har utvecklat ett ordberoende. Jag knarkar bokstäver.
Jag inser att det började i unga år. Har man väl lärt sig läsa får bokstäver snabbt makt över en. Har man lärt sig läsa kan man inte låta bli. Så fort två eller fler bokstäver står bredvid varandra måste man läsa. Det sker reflexmässigt.
Skyltar, bokryggar, loggor. Det spelar ingen roll hur perifera de är. Finns de där måste jag läsa dem. Jag tror inte jag är ensam om det. Det är detsamma utomlands. Jag behöver inte förstå dem men jag måste läsa. När skyltarna har grekiska eller kyrilliska skrivtecken känner jag mig vilsen. Japanska skrivtecken är inte lika förvirrande. Förmodligen för att de skiljer sig tillräckligt från latinska bokstäver för att inte framkalla läsreflexen.
En del av det där reflexmässiga läsandet sker nog rent av undermedvetet. Ett kvitto på bänken fångar inte min uppmärksamhet direkt. Men om jag tänker efter vet jag att jag läste ”Elgiganten” på det. Ordbilden är, tillsammans med typsnittet och symbolen, välbekant. Kanske är det därför texten smyger sig in utan att den ägnas någon uppmärksamhet.
Jag har läst om försök att påverka människor undermedvetet genom att exponera dem för enstaka bildrutor i filmer. Subliminal påverkan. Publiken ser dem utan att notera dem medvetet. Det fungerar tydligen inget vidare. Kanske är kringspridda ord verksammare.
Jag kan inte tänka mig hur man ska kunna skydda sig mot ord, värja sig mot att läsa. En avvänjningsskur? Knappast. Det är bara att knarka vidare.
by 