Löpsedlar och rubriker är en ständig källa till språklig nydaning. Snålt med utrymme och krav på intresseväckande formuleringar är naturligtvis skälen därtill.
För det mesta lägger man mest märke till denna kreativitet när resultatet på något sätt stör en, i alla fall gör jag det. För några år sen inledde “Nakenchock” en serie chocker av olika slag på löpsedlarna. Jag kan dock inte minnas någon händelse bakom rubrikerna som verkligen chockade mig.
Jag är väl ovanligt vidsynt.
Sen en tid grasserar en annan olycklig rubrik-konstruktion: “Hånad”. Folk blir enligt rubrikerna hånade både här och där. Oftast i TV.
Också här förefaller det undantagslöst vara så att ordet används fel. Om någon hånas offentligt är det illa och i vissa fall säkert motiverat att uppmärksamma på nyhetsplats. Men nu handlar det om att man har skojat med någon offentligt person.
Att skoja med någon på ett kränkande sätt är att håna. Men man kan skoja med någon på hennes bekostnad utan att det för den skull är kränkande.
Man skulle, med en axelryckning, kunna konstatera att tidningarna använder ordet fel och fortsätta med vad det nu var man höll på med. Men jag är rädd att denna användning av ordet riskerar att förstärka en annan oönskad trend. Jag tänker på den överdrivna önskan om “respekt” som tycks växa på sina håll.
Visserligen har skämt på egen bekostnad högre status än skämt på andras. Men förmågan att skratta åt skämt om en själv har också alltid varit ett mått på någons storhet. Att sätt ribban högt i detta avseende har varit ett uppskattat karaktärsdrag.
Att kalla skämt för hån kan därför ha en vidare betydelse än kvällstidningsredigerarna nog tänkt sig.
by 