Utvecklingen ritar om medielandskapet. Det är inget nytt. Det har skett i människans hela historia. Att det sker fortare idag än förr än heller ingen nyhet. Men frågan är hur många som faktiskt agerar på dessa insikter. Vill man kommunicera framgångsrikt måste man med jämna mellanrum se över sina kanaler och sitt innehåll.
För mig är texter ett oöverträffat sätt att överföra information. Det sägs att en bild säger mer än 1000 ord och det må vara sant. Men problemet med bilder är att betraktaren behöver tolka dem mer än en skriven text. Olika betraktare ser olika saker. Därmed blir bilden mindre precis än texten, åtminstone än en välskriven text. Sen finns det naturligtvis det som en bild och ljud återger bättre än den mest välskrivna text.
Video blir allt vanligare i nyhetsförmedlingen. På kvällstidningarnas webbsajter verkar det vara mer regel än undantag att det parallellt med en nyhetstext finns en video. Ofta är videon inte mer än en “rörlig stillbild” och berättarrösten säger samma sak som texten. I mina ögon är det helt värdelöst.
Det tar sån tid!
Innan videon startar måste jag för det mesta se 10-15 sekunder reklam. Det är ungefär den tid det tar att läsa den korta nyhetstexten. Och jag är verkligen ingen snabbläsare, det ska ni veta.
Jag förmodar att nyhetsredaktionerna studerar trafiken på sina webbsajter noga och att deras slutsats är att “läsarna” vill ha dessa videoinslag. En rimlig slutsats är att människor är olika(!)
Realtidsförbannelsen
Poddar tillhör också de fenomen som jag klarar mig rätt bra utan. Problemet med poddar är detsamma som med video. De tar sån tid! För mig som ska ta del av dem vill säga. En text med samma innehåll som pratet i en pod tillgodogör jag mig på en bråkdel av den tid det tar att lyssna på podden. Men för den som producerar innehållet är det naturligtvis mycket smidigare. Det går fortare att prata än att skriva. Man behöver inte korrekturläsa “pratet”. Även om det skulle gå behöver man inte eftersom vi människor tycks ha mycket större överseende med fel i tal än i text. Vi har väl lärt oss att det är OK att prata på utan att först formulera oss ordentligt. Folk förstår ju ändå. Med texter är det annorlunda.
Sen har jag förstått att poängen med poddar är att man kan lyssna på dem när man gör annat. Åker tunnelbana, kör bil eller stryker. Men jag blir i alla fall frågande. När hittar folk tid att tänka, om de ska fylla varje liten dötid med poddar och ljudböcker? Men som sagt: Människor är olika.
Mobilen – mer för konsumenten än producenten
“Mobile first” är det motto som många webbutvecklare hyllar sedan några år tillbaka. De utvecklar med andra ord websajterna i första hand för de som surfar från mobiltelefoner. Det kan vara klokt. En webbsajt som är lätt att använda från mobilen är, om man gör det rätt, lätt att använda från datorn.
Mobilen är mycket lättare att ha med sig än ens den smidigaste bärbara. Men jag saknar alltid tangentbordet. Jag är inte bara en konsument på internet utan även en producent. Men även där tillhör jag helt säkert en minoritet. Människor är med andra ord olika.
Kraven växer
Min slutsats blir att det skrivna ordet går en dyster framtid till mötes. De som vill producera information kommer att posta bilder eller filmer i forum och på webbar. Mer ambitiösa informationsproducenter kommer att göra poddar eller voddar.
Som framgått är jag, på ett personligt plan, inte helt positiv till denna utveckling. Men det beror i stor utsträckning på att jag ser så många dåliga exempel. Från en rent professionell utgångspunkt finns det skäl att välkomna utvecklingen.
Den ger oss fler valmöjligheter. Det är bra, eftersom människor är olika. Vi kan välja kombinationer av budskap, media och målgrupp med större noggrannhet. Är vi skickliga kan vi nå bättre resultat. Den som inte ens försöker kan förmodligen lika gärna sluta kommunicera.
by 