Åhlén & Holms Julkatalog 1959 erbjöd små gitarrer.
Världen förändras men en del saker tycks förbli vad det varit. Eller i alla fall åter bli vad de varit.
1959 sålde Åhlén & Holm ukuleler i sin julkatalog. Fast de kallade dem naturligtvis för gitarrer. De fanns att få i Karl-Alfred-utförande och i Skiffle-utförande.
”Gitarrerna” var, som sagt, i båda fallen ukuleler. Men man kan inte begära att en stackars katalogproducent skulle kunna hålla ordning på alla nymodigheter 1959. Det fanns gott om nymodigheter då, i den modernaste av tider.
2014 finns åter en ”liten gitarr” i Åhléns julkatalog. Ingen skiffle-gitarr och ingen Karl-Alfred-gitarr. Bara en helt vanlig ”liten gitarr”. Varken skiffle eller Karl-Alfred är väl särskilt säljande argument idag. Nu som då är det fråga om en ukulele. Men sånt kan man väl inte begära att en katalogproducent ska hålla ordning på, i denna den mest post-moderna av tider.
Men den som säljer en ukulele som gitarr skjuter sig själv i foten. Varken ukulisten eller gitarristen blir särskilt glad. För den som struntar i vilket, är en trumma ett bättre val. Sådana finns i både 1959 och 2014 års kataloger.
Priset har naturligtvis stigit en aning på 55 år. Ukulelerna kostade 6:50 respektive 9:75 1959. 2014 kostar ukulelen 199 kronor. Det är förmodligen billigare i reala priser.
Åhléns julkatalog 2014 erbjuder en “liten gitarr”.
Så här ser en ukulele ut. Jag tänkte att de bakom sajten ukulele.se kanske vill veta.
Visste ni att det bara finns 3 ukulele i Örebro? Jodå, så är det. Den jätteinitierade webbsajten www.ukulele.se , innehåller denna och andra fullkomligt hjärndöda upplysningar.
Det är det bedrövligaste dravel jag stött på på nätet när det handlar om ukulelen.
Det måste vara något slags robotgenererad text. Klickar man på menyalternativet “Stockholm-Ukulele” (vad nu det är) kan man läsa följande:
“Ukulele i Stockholm
Det finns totalt 24 företag inom Ukulele i Stockholm där flera av dessa företag har flera personer som är duktiga på ukulele. Ofta kan det vara svårt att hitta den bästa inom ukulele i Stockholm och priserna kan även skilja sig åt. En klar fördel är om man kan få rekommendationer av någon som talar om vilken som är bäst inom ukulele. Information och betyg om de som arbetar med Ukulele i Stockholm kan man oftast hitta via nätet.
Då det i Stockholm och i Stockholms län finns många ukulele är det bra att kontakta flera av dem eller kolla på internet gällande pris och typ av arbeten de gör. Innan du ringer till en ukulele bör du ha en idé om vad du vill ha och behöver så att du kan specificera dina önskemål, gärna i detalj. Bäst information får om du detta genom att besöka några ukulele hemsidor.”
“Innan du ringer till en ukulele…” Vad säger man?
Provar man menyalternativet “Örebros Ukulele” får man den inledningsvis refererade upplysningen! Så håll i era uckar Örebroare. De är sällsynta.
Men helt hopplöst är det kanske ändå inte. Sajten vet att berätta att “Ukulele säljs av flera företag i närheten av Örebro och några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga samt även prisinformation.”
“… några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga…”
Suck.
(Vill du faktiskt ha lite vettig info om ukulelen så gå in på websajten www.ukulelekommissionen.se , vettja)
Polacken Ryszard Siwiec brände sig till döds i protest mot Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968.
Det finns ett populärt uttryck som jag har svårt för. ”Jag brinner för” följt av något som vederbörande känner engagemang för.
För mig frammanar uttrycket bilder av människor som bokstavligt talat brunnit för sin sak. Bilden på buddistmunken Thich Quang Duc som brände sig till döds i Saigon 1963 såg jag som liten. Den har följts av många fler sedan dess i medierna.
Listan över människor som brunnit för sin sak är lång. Några av de mer uppmärksammade är Jan Palach i Prag och polacken Ryszard Siwiec som båda tände eld på sig själva 1968 i protest mot Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien. Litauern Romas Kalanta brände sig till döds 1972 i protest mot Sovjetstyret.
Självbränningar förekommer än idag
Mohamed Bouazizi tände den 17 december 2010 eld på sig själv i protest mot myndighetstrakasserier. Det anses ha varit den utlösande faktorn bakom den tunisiska revolutionen. Som i sin tur ledde till den ”arabiska våren”.
Så många som 1451 respektive 1584 självbränningar rapporterades 2000 och 2001 i Indien, enligt engelskspråkiga Wikipedia. Sedan 2009 har minst 40 tibetaner dött till följd av självbränning enligt samma källa.
Också i väst förekommer självbränning. Så sent som i juni 2014 tog metodistpastorn Charles Moore livet av sig i Grand Saline, Texas genom att hälla bensin på sig och tända eld. Hans självbränning var en protest mot rasism.
Sanning eller myt: Den ena kvällstidningen hittade på en korre som den andra kort därpå dödförklarade. Tidningen på bilden har inte nödvändigtvis med saken att göra.
När jag var tonåring ville jag bli journalist. Jag läste allt jag kom över om tidningar och journalistik. Allt från de pressetiska reglerna till memoarer som Sigge Ågrens ”Sanning till 90 %”. Någonstans i denna flod av högt och lågt stötte jag på en märklig historia.
Storyn (så hette det på tidens journalistjargong) var den att en väpnad konflikt hade brutit ut någonstans i Afrika. Ingen av kvällstidningarna hade någon personal på plats i området utan refererade vad andra tidningar och nyhetsbyråer förmedlade. Plötsligt hade dock en av tidningarna artiklar författade av en namngiven journalist. Denne fanns på plats i konfliktområdet och rapporterade direkt.
Konkurrenttidningen visste, eller insåg småningom, att så inte var fallet. Konkurrentens korrespondent var helt enkelt påhittad. Motdraget blev därför att i den egna tidningen rapportera att journalisten i fråga dödats. Ett påstående som tidningen med den påhittade reportern, av förklarliga skäl, inte kunde dementera.
Jag vet inte varför jag kom att tänka på den storyn nyligen. Men jag gjorde, utan framgång, ett försök att hitta den på nätet.
Jag skrev då till Expressens mångårige medarbetare Ulf Nilsson. Med sådär 50 år i nyhetsbranschen borde väl han om någon känna till den här berättelsen.
Det dröjde inte länge innan jag fick svar.
– Mycket jävelskap har vi väl gjort, men mord – nej,inte – Ulf.
Kortfattat så att till med den ovan nämnde Sigge Ågren (”Skriv kort. Helst ännu kortare”) borde varit nöjd. Kategoriskt men inte helt klargörande.
Så frågan går nu till den kära läsekretsen. Ligger det någon sanning bakom berättelsen? Vilka var tidningarna och när hände det i så fall?
Som relativt nyinflyttade i Stockholm 1985, brukade Karin och jag förtjust notera när vi såg kändisar av olika slag. Det ledde till att vi började spela ”kändisbingo”.
Vi gjorde var sin bingobricka med 5 x 5 rutor. I varje ruta skrev vi namnet på en kändis. Var och en fick välja namnen själv. Men det fanns vissa regler. Den andre var tvungen att godkänna personens status som kändis. Man fick dessutom inte välja namn som man hade någon form av personlig koppling till.
När man sedan såg en av sina kändisar fick man kryssa för rutan med namnet på sin bricka. Det var inte tillåtet att aktivt söka upp en kändis eller vänta utanför t ex en teater eller riksdagen. Bara slumpmässiga sammanträffanden räknades.
Även om Stockholm är kändistätt tog det tid innan kryssen fyllde bingobrickan. Vi spelade vårt kändisbingo i flera år. Hur det slutade kommer jag inte ihåg. Jag hittade min bricka för något år sedan. Där saknas fortfarande tre kryss. Helt kört är det inte inser jag. Alla tre som saknas är fortfarande i livet. Kanske fyllde Karin sin bricka och tog hem totalsegern. Eller så kom vi helt enkelt av oss.
Tvärtemot vad Åsa Romson tror är en SUV en typisk tjejbil.
När Åsa Romson höll sitt tal i Almedalen i år sa hon en sak som fick mig att haja till. ”Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag?” Vadå? Det är väl tjejer som kör SUV:ar? Jag bestämde mig för att kolla hur det är med den saken.
Om Romsons världsbild inte stämmer när det gäller vilka som kör SUV:ar kan tyckas vara en trivial fråga. Men det kan mycket väl vara symtomatiskt. Kanske är det så att Romson (och andra miljöpartister) har format en världsbild som ska passa deras politik.
Man anar en echo chamber-effekt. Man pratar mest med människor som delar samma åsikter och ser världen ur samma perspektiv. Den egna bilden förstärks därmed hela tiden medan avvikande bilder och åsikter dränks i strömmen av likriktade budskap.
Bara ett argumentationstrick?
Det kan också vara så att Romson, som ett rent argumentationstrick, målar upp en skev bild av verkligheten som hon sen argumenterar emot. Det vore hon i så fall vare sig den första eller den enda politiker som gör. Det är ett förvånansvärt effektivt trick. Vi är mer inriktade på att värdera argumenten och förslagen än på att ifrågasätta premisserna.
Romsons premiss att män sitter ensamma i SUV:ar medan kvinnor trängs på bussar och tåg är en del av hennes tal där hon beskriver hur män orsakar klimatförändringar som drabbar kvinnor.
”Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen.
Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns. Det måste ifrågasättas.
Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag? Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?” 1)
Förenklad men sann?
Hur är det då med denna ”mycket förenklade” världsbild? Är det män som kör SUV:ar? Är affärsresenärer män? Är bostadslösa studenter kvinnor? Vill män äta kött varje dag?
Min magkänsla sa mig att det är oftast är kvinnor som kör stadsjeepar. Det verkade dessutom ganska lätt att kolla upp. Så jag gjorde en empirisk undersökning. Jag kollade om föraren av de SUV:ar jag såg var män eller kvinnor. Målet var att kolla 100 SUV:ar. Eftersom min undersökning delades upp på flera dagar och på flera platser råkade antalet kollade SUV:ar bli 102.
Lika vanligt att kvinnor kör SUV som män
Av dessa 102 SUV:ar kördes 49 av kvinnor och 53 av män. Romsons premiss att SUV:ar körs av män får med andra ord ett ganska svagt stöd. 52 procent män mot 48 procent kvinnor. Det mest rättvisa sättet att göra en mycket förenklad bild av denna del av verkligheten vore att säga att det är lika vanligt att kvinnor kör SUV:ar som att män gör det.
Men jag måste ju erkänna att jag var lite besviken över resultatet. Min magkänsla var ju den att det var vanligare att kvinnor kör SUV:ar än att män gör det. Var kan den magkänslan komma ifrån?
Förklaringen visade sig vara ganska enkel. För att testa min förklaring kollade jag vilket kön förarna av 100 personbilar hade. (Också här råkade det blir något fler än 100 – nämligen 111). 24 av de 111 förarna var kvinnor och 87 var män. Bara 22 procent av personbilsförarna i allmänhet var kvinnor.
Vanligare att kvinnor kör SUV än “vanliga” personbilar
Det är alltså relativt sett vanligare att kvinnor kör en SUV än att de kör en personbil vilken som helst. Att välja just SUV:ar (eller stadsjeepar med Romsons ordval) som exempel på mäns större klimatpåverkan var med andra ord inte vidare väl valt. Att hon ändå valde SUV:ar som exempel gissar jag beror på att i hennes världsbild är SUV:ar större miljöbovar än andra bilar (vilket i sig är någon som kan ifrågasättas) och att det är män som kör dessa miljöbovar (för de är ju större miljöbovar).
Den relativa kvinnodominansen bland förare av SUV:ar var inte den enda iakttagelse som följde det förväntade könsrollsmönstret. Det visade sig nästan alltid vara män som kör om det fanns både män och kvinnor i bilen. Det stämmer också med vad man kan förvänta sig. Jag har tyvärr inga siffror på detta.
Om undersökningen:
Fredag 15/8 kl 10-11 observerade jag 7 SUV:ar på E20 mellan Västerås och Örebro. Av dem kördes sex av kvinnor och en av en man.
Tisdag 19/8 kl 11:30 -12:30 Vällingby observerade jag 27 SUV:ar varav 19 kördes av kvinnor och 8 av män.
Onsdag 20/8 kl 13:30 – 15:30 i Råcksta och Bromma Kyrka observerade jag 26 SUV:ar varav 17 kördes av kvinnor och 19 av män.
Fredag 22/8 kl 12:30 -14:00 i Stockholm City – Roslagstull observerade jag 23 SUV:ar varav 10 kördes av kvinnor och 13 av män.
Sammantaget såg jag c:a 10 SUV:ar där jag inte kunde avgöra om de kördes av en man eller kvinna.
Observationerna av ”vanliga” personbilar gjordes:
Fredag 22/8 14:00 – 14:15 vid Roslagstull 79 bilar varav 16 kördes av kvinnor.
Måndag 25/8 kl 11:45 – 11:40 vid Bergslagsvägen i Vinsta 32 bilar varav 8 kördes av kvinnor.
Det går naturligtvis att göra invändningar mot datainsamlingsmetoden. Även om jag försökt sprida datainsamlingen till olika tider på dagen och till olika platser kan man inte utesluta någon form av bias som hänger samman med tid och plats. I Råcksta kan resultatet t ex ha påverkats av det pågår ett stort bygge där och män dominerar stort på byggarbetsplatser vilket kan ha gett utslag i observationerna av SUV-förare.
Det finns definitionsfrågor: Vad är en SUV? Vilken fyrhjulsdriven bil med hög markfrigång som helst? Jag har t ex inte räknat Volvo XC70 men väl Volvo XC80 och XC60. Det finns nämligen en svårfångad designsida av SUV-definitionen. Här är nog risken för bias mindre. Att könsfördelningen skulle vara påtagligt annorlunda bland förare av t ex Volvo XC70 förefaller mindre troligt.
Huvudinvändningen är rimligen den att urvalet är litet. Men den som har tid får gärna göra en mer omfattande undersökning.
När internetaccessen fallerar är molnlösningar inge vidare. Jag är i London just nu. Jag bokade resan på nätet. Liksom hotellet. Alla bokningar bekräftades via mail. Förr hade jag sparat ned alla bokningar, gjort anteckningar om bokningsnummer med mera i almanackan. Och det ska jag se till att jag gör även i fortsättningen.
Jag checkade in på SAS dagen före avresan. Enkelt och smidigt. Ett sms från SAS med en länk till incheckningen på nätet. Jag valde plats 10F. På korta resor sitter jag gärna vid fönstret. Boarding-kortet visades som en websida. Däremot fanns ingen möjlighet att spara ned boardingkortet till telefonen. Fanns det, så fanns det i alla fall inga anvisningar om hur man gör. Så jag lämnade webläsaren med sidan uppe.
Väl på Arlanda visar jag min telefon med websidan vid bagageinlämningen. Det funkade fint. Vid inpasseringen till säkerhetskontrollen meddelar websidan att sessionen har ”timed out”. Bara att kliva åt sidan och försöka lösa problemet. Jag letar rätt på sms:et från SAS och följer länken till incheckningssidan. Sidan minns lyckligtvis min bokning och visar boarding-kortet i webläsaren.
Vid gaten är det dags igen. Jag ska visa mitt boarding-kort. Nu tycker telefonen att jag ska koppla upp mig mot det gratis wifi som finns på flygplatsen. Men det kräver att jag fyller i uppgifter om vem jag är osv. Det har jag inte tid med. Jag stänger därför av wifi på telefonen och kopplar upp mig via mobilnätet. Det fungerar och jag kan visa mitt mobil-boarding-kort för tredje gången.
Det var en trevlig resa. På 10D sitter en svensk företagsledare med verksamhet i London. Vi talas vid under nästan hela resan. Hans bil och chaufför väntar på flygplatsen och jag tackar ja till erbjudandet om skjuts till mitt hotell.
Vilket hotell var det nu då? Jag kollar mina mail i telefonen. Eller rättare sagt jag försöker kolla mina mail. Jag får ett SMS från Tele2 som erbjuder mig att köpa 50 Mb datatrafik att använda under tre dagar för 50 kronor. Det nappar jag på. Men jag kommer inte ut på nätet.
Men jag minns att hotellet ligger på London Street och heter något med Norfolk. Norfolk Plaza Hotel, säger chauffören. Just off London Street. I know that hotel very well.
Vi skiljs åt utanför hotellet och i receptionen presenterar jag mig och hävdar att jag har ett rum bokat där. Bemötandet är vänligt men resultatet nedslående. Jag har inget rum där.
Jag får låna deras wifi och kan kolla mitt bekräftelsemail. De har rätt. Jag har bokat rum på Royal Norfolk Hotel på London Street. Det ligger runt hörnet, så det var inget äventyr att ta sig dit.
Hotell i London är värda ett eget kapitel. Men här ska jag nöja mig med att konstatera att wifi-access kostar fem pund dygnet på Royal Norfolk Hotel och täckningen på fjärde våningen där jag har mitt rum är skral. Det finns ett slags brandtrappa som förbinder två huskroppar. Där är det svalt och där finns det wifi-täckning. Det får bli min arbetsplats.
Idag har jag ringt till Tele2s kundtjänst för att få bukt med problemet. Kötiden uppskattas till 15-20 minuter men jag kan bli uppringd när det är min tur om jag vill. Det vill jag. I gatularmet hör jag tyvärr inte att de ringer tillbaka. Så jag upprepar proceduren. Ringer upp, knappar in uppgifterna igen och ber att få bli uppringd. Den här gången hör jag när det ringer men hinner inte svara.
I hotellreceptionen finns det wifi-täckning. Jag bestämmer mig för att prova att chatta med Tele2s kundtjänst. Först får jag knappa in uppgifter om vem jag är, att jag är kund och vilket telefonnummer jag har. Sen dröjer det bara ett ögonblick innan Mattias står till min tjänst. Jag är i London och kan inte komma ut på internet, skriver jag.
Men det visar sig att Mattias inte kan se någon orsak till att jag inte kommer ut på nätet. Fick jag ett erbjudande om surf när jag kom till England, frågar han.
Det fick jag svarar jag. Sen frågar jag om han har något slags checklista som jag kan använda för att kolla att jag har alla inställningar rätt i min telefon.
Medan Mattias skriver ett svar tänker jag att jag ska kolla att jag verkligen köpte den där surfpotten och stänger chattfönstret och kollar mina sms. Jo, jag köpte potten.
Sen ska jag försöka återgå till chatten men det visar sig att jag avslutat chattsessionen när jag stängde fönstret. När jag startar en ny chatt får jag veta att det är 8-10 minuters väntetid.
Jag tror jag får klara mig utan internet i mobilen. I helgen ska jag ut på den engelska landsbyggden. Ingen wifi där inte. Jag får med andra ord klara mig utan internet. Hur ska det gå? Hur ska det gå?
På bilden ser man tydligt hur diväteoxiden avsatt sig som droppar på paketets insida.
Livsmedelsindustrins användning av kemikalier ifrågasätts alltmer. Trots att livsmedelslarmen duggar tätt uppmärksammas användningen av diväteoxid väldigt sällan. Orsaken är förmodligen att det är den kemikalie livsmedelsindustrin använt under längst tid.
Diväteoxid förekommer på många olika sätt i livsmedel och livsmedelshanteringen. Men man kan fråga sig om det är rimligt att man tillsätter diväteoxid i förpackningar med ekologiskt odlade grönsaker. Diväteoxiden tillsätts för att förlänga hållbarheten, bevara fräschören och förhöja utseendet hos grönsakerna.
Diväteoxiden sprutas in som en dimma i förpackningarna. Frukt och grönsaker som säljs i lösvikt besprutas ofta med diväteoxid i butikerna. På förpackade grönsaker kan man ofta se tydliga spår av diväteoxiden som små droppar på förpackningarnas insida.
Det förekommer också att diväteoxid injiceras i olika typer av kött, framförallt kycklingfiléer och fläskytterfiléer. Industrin motiverar det med att köttet blir mörare. Den egentliga orsaken är förmodligen att diväteoxiden är billigare än köttråvaran varför man i praktiken ökar marginalen.
Diväteoxid är ett färglöst och luktfritt kemiskt ämne, som i grunden är en hydroxylradikal. Hydroxylradikaler är mycket reaktiva och därmed också väldigt skadliga för kroppens mikrostrukturer. Det finns inget enzym som katalyserar nedbrytningen av hydroxylradikaler. Dessa radikaler omhändertas istället av kroppens endogena antioxidanter, som glutation och melatonin.
Diväteoxid återfinns i många frätande, explosiva och giftiga ämnen som t ex svavelsyra, nitroglycerin och etanol. Därtill har diväteoxid stor miljöpåverkan och är en av de viktigaste orsakerna till erosionen av jordlager i såväl jordbruksmiljöer som bebyggelse. Diväteoxid har påträffats i riklig mängd i prover från istäckena i både arktis och antarktis liksom från glaciärer i Skandinavien. Det är en utbredd farhåga att den globala uppvärmningen kommer att frigöra diväteoxid i sådan omfattning att stora delar av jorden kommer att bli obeboelig.
Trots att det är klarlagt att diväteoxid globalt orsakar många tusentals dödsfall per år finns det inga begränsningar i miljölagstiftningen för hur mycket diväteoxid industrin får släppa ut.
Kan det ha varit frågan som är orsaken till att skrivare är billiga och bläck är dyrt? Min senast inköpta skrivare har WiFi-gränssnitt och fungerar också som bildläsare och fax(!). Den kostade 700 kronor (inklusive moms). Häpnadsväckande billigt. Bläckkostnaden är också den häpnadsväckande. Fast i andra riktningen. Bläck kostar drygt 16 000 kronor litern i lågprisbutiken på nätet.
Jag föreställer mig något slags brainstorming-session på en konferens för någon skrivartillverkare. Seminarieledningen har idogt uppmanat deltagarna att ”tänk utanför boxen”. Som ett resultat har länder, sagor, berömda slag och andra branscher tröskats igenom efter föredömliga affärsidéer. Mot slutet av dagen är syret nästan slut och tankeskärpan borta. Alla bara längtar efter att få gå och byta om till middagen. En deltagare framkastar en fråga mest på skämt efter att i sitt stilla sinne avfärdat prostitution och sjöröveri.
– Vad kan vi lära av knarkbranschen?
– Första silen gratis! Svaret kommer blixtsnabbt.
Därför kostar skrivaren 700 och bläcket 16 000.
Eftersom en patron bara rymmer 5,2 milliliter kostar den i och för sig bara 85 kronor. Den räcker, enligt tillverkaren, till 165 sidor. Man har fyra sådana i skrivaren. En fyrfärgsutskrift kostar därmed ungefär 2 kronor.
Sen har skrivaren en extra, lite större patron, med svart bläck som gör svartvita utskrifter något billigare. En uppsättning patroner kostar med andra ord bortemot 500 kronor. Tillräckligt mycket billigare för att man inte ska köpa en ny skrivare.
Om Albert J Beveridge på bilden råkade ut för halmhattshuliganer vet jag inte. Han får hur som helst illustrera halmhattsmodet.
Den 15 september är det dags att byta halmhatten mot en filthatt. Eller var i alla fall i början av förra seklet. En sed som hur märkligt det än kan låta ledde till upplopp i flera städer i USA. Gäng på upp till 1000 personer drog runt på Manhattan 1922 och slog hattarna av män. Media rapporterade om misshandel av män som försvarat sina hattar och åtminstone sju personer dömdes för olika brott i samband med upploppen bara i New York.
Det lär ha börjat med ett utbrett bruk att byta från stråhatt till filthatt den 13 september varje år. Stråhatten förefaller att ha varit den självklara huvudbonaden på sommaren för män under perioden från omkring 1910 till 1925-30. Det inofficiella datumet för bytet flyttades av okänd anledning senare till den 15 september.
Från början var det ett skämt vänner eller arbetskamrater emellan – att slå hatten av den som bar den efter detta datum och sen stampa sönder den. Bruket tycks ha spridit sig och gjort halmhatten till fritt villebråd. Man får förmoda att halmhattarna inte var särskilt dyra. Men seden ifrågasattes här och var. Pittsburg Press skrev t ex den 15 september 1910:
“It is all right for stock brokers on the exchanges to destroy one another’s hats if they like, on the principle that everything goes among friends. But no man likes to have his hat snatched from his head by somebody he has not yet been introduced to.”
En domstol konstaterade enligt NY Times att det står var och en fritt att bära halmhatt i snöstorm om man så vill. Domstolen varnade att fängelsestraff väntade den som slog av och förstörde halmhattar. Åtminstone en person dömdes också till fängelse för delaktighet i upploppen.
”Halmhattsupproret” i New York 1922, där ungdomsgäng i flera dagar attackerade halmhattsbärare tycks inte ha haft någon annan utlösande faktor än sysslolöshet och möjligen ”utanförskap”. Några ungdomar från Mulberry Bend-området, som möjligen ännu var slumartat 1922, började redan den 13 september slå hattar av hamnarbetare. Hamnarbetarna försvarade sig och slagsmål uppstod. Sen tycks våldet ha eskalerat snabbt.
De följande dagarna drog ungdomsgäng runt Manhattan och attackerade halmhattsbärare i stor skala. Det ska ha förekommit att gängen beväpnade sig med spikförsedda klubbor. Åtskilliga män fördes till sjukhus för vård efter att ha misshandlats när de försvarade sina hattar. Efter den 15:e september när halmhattarna åkte av frivilligt klingade upploppen av.
De följande åren uppstod liknande händelser men ingenting på samma skala som 1922.
New York Times rapporterade om halmhattsupploppet 1922
Lite tramsigt kanske. Men jag kom plötsligt ihåg första gången jag fick frågan: Är du PK?
Det var i kön till ”matan”. (Vi kallade skolbespisningen så. Kommunen kallade den skolrestaurang.) Det var i lågstadiet, så jag var kanske åtta år. Vadå PK?
– Jag vet inte vad PK är.
– Men svara på frågan ändå, sa den som frågat.
Jag minns inte om jag svarade ja, eller nej. Men frågan var en fallgrop hur man än svarade. Svarade man nej fick man ”Är du inte påklädd! Ha ha” till svar.
Det var ju uppenbart för vem som helst att jag var påklädd. Men ändå var det pinsamt av något skäl.
Svarade man ja fick man veta man var ”privatknullare”. Det var om möjligt ännu värre. Inte för att man var någon ”knullare” över huvud taget. Man visste väl knappt vad det var frågan om. Men pinsamt var det.
Idag skulle det väl vara en någorlunda rimlig beskrivning av mitt sexliv. Men det är ingen som syftar på det idag om de frågar: Är du PK?
Man kan nog lugnt utgå från att PK står för politiskt korrekt. Det är nog ungefär lika pinsamt för en vuxen att vara det idag som för en åttaåring att vara privatknullare.
Själv är jag lika frågande nu som då. Jag vet inte om jag ska svara ja eller nej.
En tredjedel av alla tatuerade ångrar sina tatueringar.
Allt fler tatuerade vill ta bort sina tatueringar, läser jag i Östermalmsnytt. Vem är förvånad? Inte jag i alla fall. Jag har i och för sig alltid tyckt att tatueringar är en dumhet.
Stockholmarna är mest tatuerade i hela världen enligt Metropolis Report, som Östermalmsnytt citerar. En tredjedel av alla stockholmare är tatuerade enligt rapporten. Redan det är säkert ett skäl för många att ångra sin tatuering. Den som tatuerar sig för att vara avvikande inser nog snart att tatueringen var en överloppsgärning. Tatueringar har helt förlorat sin funktion som uttryck för självständighet, självvalt utanförskap, uppror och liknande.
Tribals, som i min mening är de fulaste av alla tatueringar, fyller förmodligen fortfarande en funktion. Den visar på tillhörighet. Tatueringens permanenta karaktär visar på hängivenhet. Men med hängivenhet och tillhörighet är det som med så mycket annat. Den är sällan livsvarig. En tatuering är det.
Kärlek är inte heller alltid livsvarig. Inte alla förhållanden heller, även om många förmodligen håller längre än den kärlek som var dess ursprung. Att tatuera in sin älskades namn må vara romantiskt. Men risken är uppenbar att man får ångra sin tatuering.
I en tid där ombytligheten tycks vara snabbare än någonsin i historien känns tatueringar som en anakronism. Finns det något du räknar med ska vara hela din livstid?
Det finns snygga tatueringar, ingen tvekan om saken. Det finns roliga tatueringar och det finns tatueringar med en djup personlig innebörd. Det finns säkert tusen skäl till att man tatuerar sig. Och så finns det sådär 300 skäl att man vill ta bort en tatuering. En trejdedel av alla tatuerade ångra sina tatueringar, enligt tatueraren som intervjuas i Östermalmsnytt.
När jag växte upp var en tatuering en social stigmatisering. Tatuerade var losers.
Det var sjömän och kriminella som hade tatueringar. Så sas det i alla fall. Motiven var nästan alltid marina. En båtratt, ett ankare, någon enstaka gång en fullriggare. Men framför allt var de sällsynta. Aldrig var de lika snygga som de ”tatueringar” som följde med ett visst slags tuggummi. Ett slags dekal som man lade i vatten och sen pressade fast mot huden.
Lite längre fram i livet insåg jag att det kanske inte bara var kriminella och sjömän som var tatuerade. Det fanns de som bara ville se ut som om de var det. Varför man nu skulle vilja det? Det hände förstås att någon som varit i Köpenhamn och blivit full kom hem med en tatuering.
”Luffarprickar” förekom också. Jag lärde mig nyligen att de kallas så. Det är tre prickar tatuerade i en triangel i vecket mellan tummen och pekfingret. Det förekom alla slags spekulationer om prickarnas betydelse bland mina jämnåriga. Min slöjdlärare på högstadiet hade sådana prickar. Men han log bara (hemlighetsfullt får man förmoda) när någon frågade vad de stod för. (På Wikipedia finns en rad olika förklaringar http://sv.wikipedia.org/wiki/Luffarprickar ).
Men oavsett vilket motiv den tatuerade hade ångrade de sig. De hade alla bara ett budskap till oss unga som storögt betraktade deras tatueringar: Tatuera er aldrig, barn!
– – –
Edit: Jo, alltså. Jag vet att loser (förlorare) stavas med ett “o”. Men jag tyckte att det var lite kul att tänka sig att man stavade fel när man tatuerade ordet i pannan. För att understryka vilken loser man är, liksom.
Däremot hade jag ingen tanke på att ordet “looser” betyder “lösare”. Därmed hade det kanske varit lite tankeväckande, eller något, att tatuera in “looser” i pannan. Folk hade kanske undrat “Vadå lösare?”.
Lite pinsamt var det dock att jag också i den löpande texten stavat “loser” fel (med två o). Nu är det rättat och ingen kommer att få vet hur fel det en gång stod. Eller?
