Vissa personer lyckas etablera en bra relation till massmedier medan andra redan från början hamnar snett i relationen. Det är inte alltid uppenbart varför. Annie Lööf har inte lyckats få till det ordentligt. Hon har inte blivit mediernas älskling. När hennes första ”affär” nu briserar hanteras den inte lysande. Priset riskerar att bli att hon blir en fullfjädrad hackkyckling.
I Almedalen i år var jag mycket angelägen om att ta en bild på Annie Lööf. Inte för att hon sade eller gjorde något som gav mig anledning att skriva om henne. Men det låg något i luften, något mellan raderna i medias rapportering. Något som sa mig att hon kommer att få det tufft med media. Eftersom jag skriver om massmedierelationer och krishantering anade jag att jag skulle ha nytta av en bild av henne.
En ny partiledare borde väcka nyfikenhet och skapa förväntningar i Almedalen. Men det var glest med det. Centerpartiets dag kom och gick. En ny profil presenterades, partiledaren talade och intervjuades. Men varken Centern eller Annie Lööf kunde hösta in några egentliga framgångar. På något sätt var det tydligt att Annie Lööf inte var en mediaälskling.
När Lööf nu tog en vidlyftig generaldirektör, för en av de rimligen minst betydelsefulla myndigheterna, i örat, skrev tidningarna att det gav henne möjlighet att visa handlingskraft. Mellan raderna var tidningarnas omdömen om henne inte positiva. ”Hennes första tid som minister har varit en sömnig historia” skrev t ex SvD.
Jag vet inte varför det inte har sagt ”klick” mellan centerledaren och medierna. Rent allmänt kan man säga att vissa egenskaper (eller beteenden) hos en person gör det lättare för media att gilla denne. Tillgänglighet är naturligtvis en nyckelfaktor, förmågan att uttrycka sig mediamässigt likaså. Det personliga bemötandet är också viktigt. Det är det i alla relationer.
Man tvingas konstatera att den diffusa ”personkemin” spelar en väldigt viktig roll i relationen till media. Carl Bildt och Anders Borg är två ministrar som av allt att döma lyckas skapa kemi i relationerna till media. Det betyder inte att de är immuna mot negativ publicitet eller granskning. Jag föreställer mig ändå att de har god nytta av denna kemi. Livet är fullt av val. Också journalisters liv. Kanske väljer man att granska någon annan före man väljer en ”bra” minister som ställer upp på intervjuer, går att nå för kommentarer och levererar uttalanden man gärna citerar. Kanske väljer man att granska den som är njugg och kort i tonen före den som är trevlig och tillmötesgående. Kanske. Journalister är, trots vad många tycks tro, också människor.
Men även om Annie Lööf varit en av medias kelgrisar hade hon knappast klarat sig undan den pågående affären med hennes egen representation. Den granskning som DN gjorde framstår, åtminstone med facit i hand, som en rätt självklar mediahandling. DN:s insats belönades också med ett saftigt scoop: Ministern som sparkade GDn för hennes representation har själv fifflat eller i alla fall slarvat med sin egen representation!
Vad nu Annie Lööf än kan ha gjort för ”fel” från början i sina mediarelationer, är hennes hantering av affären på väg att förvärra situationen. Någon har bestämt att partiledaren/ministern inte ska svara på frågor. Kommer det att göra att journalisterna tycker bättre eller sämre om Annie Lööf? Man behöver inte vara expert av något slag för att svara rätt på den frågan.
Varför hon fått det dåliga rådet är en intressant fråga. Men spekulationer runt svaret får anstå till en annan bloggpost.
