Kan man charma till sig nya medlemmar?

Vilken_fin_bil

 

Jag sitter i styrelsen för en av Sveriges största och äldsta bilmärkesklubbar, Club Alfa Romeo Svezia. Det är onekligen lite paradoxalt att ett bilmärke med så liten marknadsandel har en så stor märkesklubb. Förklaringen ligger dels i klubbens verksamhet men inte minst i bilmärkets starka ställning hos bilälskare.

 

Men det är länge sedan Alfa Romeo lanserade en ny bilmodell för den bredare publiken. Det har medfört att klubben tappar medlemmar. Alfa Romeo 156 såldes i, åtminstone för märket, stora upplagor. Men de börjar nu skrotas ut i allt större utsträckning år för år. Efterföljaren 159 sålde inte lika bra och slutade säljas för fyra år sedan. Inte heller den nya Giuliettan eller modellen MiTo har blivit volymbilar på den svenska marknaden. Modellen 4C glädjer entusiasterna men med 12 exemplar  i Sverige är det inte bilen som ska säkra Alfaklubbens fortlevnad.

 

I somras, på märkets 105-årsdag, lanserades den första av de nya bakhjulsdrivna Alfamodeller som tillverkaren aviserat ska komma de närmaste åren. Den fick ärva det gamla modellnamnet Giulia. I den sk QV-versionen, som är den enda som hittills presenterats, har den en motor på 510 hk utvecklad av Ferrari.  Giulian har lanserats med den uttalade målsättningen att konkurrera med BMWs 3-serie och har kört Nürburgrings nordslinga på 7 minuter och 39 sekunder.

 

Det skulle kunna bli en konkurrent till de Audi och BMW som tjänstebilssvenssons kör idag, om hen haft modet att välja bort Volvo.  Men det står och faller med en kombi. Sverige är ett kombiland. Ingen kombimodell – ingen volymförsäljning. Club Alfa Romeo Svezia har all anledning att hoppas att modellen blir en försäljningsframgång i Sverige. Men oavsett hur det går med det,  ligger effekten det kan ha på klubbens medlemstal några år framåt i tiden.

 

Som klubb måste vi se till att medlemmarna förblir medlemmar, kanske till och med när de har ett uppehåll i sitt Alfa-ägande. Därtill måste vi öka andelen Alfa-ägare som är medlemmar.

 

Jag tog därför fram ett förslag till en “medlemsvärvningsflyer” som klubben bestämde sig för använda sig av. Tanken är att medlemmarna i klubben ska ha en liten uppsättning i sin bil. När de ser en Alfa på en parkering kan de “lappa” den med flyern.

 

På flyerns ena sida står det helt enkelt bara “Vilken fin bil!”. Tanken är att vem som helst ska bli glad över en sån “lapp”. Effekten blir ännu större om bilägaren hunnit bli lite irriterad över skräp på rutan eller kanske till och med befarat att det är en lapp med telefonnumret till den som kört in i bilen… Baksidestexten lyder i sin helhet:

Det är alltid något visst med en Alfa Romeo

Du vet väl att det finns en klubb för oss som gillar Alfa Romeo. Det är faktiskt en av Sveriges äldsta märkesklubbar, startad redan 1956. Club Alfa Romeo Svezia eller CAR som vi säger till vardags.

CAR har en webbsajt där man kan få svar på sina frågor om allt ifrån hur man byter glödlampa eller bromsbelägg till vad man gör när man tappat bort den enda nyckeln till sin bil.

I medlemstidningen Klöverbladet kan man läsa om nya och gamla Alfor, om medlemmars bilar, resor, renoveringar m m.

Klubben ordnar banmöten där medlemmarna kan köra på racerbana med sin egen bil, och har till och med en egen tävlingsserie.

Vill man hellre njuta av vacker bildesign ordnar klubben ‘puts-träffar’ runt om i landet. Bland annat stora träffar på Skokloster och Krapperup den 1:a maj varje år.

Dessutom träffas medlemmar på pizza- eller glassträffar på olika platser i landet för att träffa andra som uppskattar design och körglädje.

Som medlem får man också tillgång till rabatter och andra förmåner.

Kolla in oss på: www.alfaromeo.org”

 

Fungerar flyern då?

Faktum är att det är svårt att svara på det. “Kampanjens” svaghet är att den inte är upplagd som en kampanj. Vi borde haft en särskild URL på flyern, så att vi hade kunnat se hur många besök på webbsajten den genererat. Vi hade kunnat haft en kod för att få en rabatt eller present för att se hur många av de nyregistrerade medlemmarna som kom via flyern.

Vi kan konstatera att de medlemmar som fått flyern för att dela ut den har blivit glada och entusiastiska. Jag har för egen del kommit i samspråk med Alfa-ägare vars bilar jag lappat. Alla har blivit glada och entusiastiska.

Glädje och entusiasm. Det är inte illa. Det är hårdvaluta i föreningsvärlden.

– – –

Fotnot:

För den som inte är insatt i tider runt nordslingan kan man citera Teknikens värld som skrev att “Det är en väldigt, väldigt bra tid.” och “…för bilklassen en makalöst bra tid”. Det är nio sekunder snabbare än BMW M4 Coupé kört samma slinga. Det är snabbare än Ferrari 599 GTB Fiorano, Lamborghini Gallardo LP 570-4 Superleggera, Mercedes SLS AMG och Audi R8 V10.

Nio sekunder hit eller dit, spelar naturligtvis ingen roll för den stora massan bilköpare. Men Alfa Romeo har alltid varit ett märke för bilälskare. Och för bilälskare spelar sånt roll, även om majoriteten av dem aldrig kommer att köra på Nürburgring.

Å så smittar det av sig. De modeller av Giulian som ännu inte presenterats kommer att ha mindre motorer men ändå sola sig i glansen av QV-modellens prestanda. Högst sannolikt kommer de att erbjuda den körglädje Alfa-förare förväntar sig av märket.

Det går inte så bra

Kinnekulle Ring. 147:an med R-däck och grymt grepp.
Kinnekulle Ring. 147:an med R-däck och grymt grepp. Men med ett motorhaveri väntande runt hörnet.

Den här sommaren skulle jag vara snabbare än någonsin. Ny bil, sänkt och uppstyvad. Prioritet i både almanacka och budget. Kinnekulle, Knutstorp, Gotland Ring… Här skulle sättas personbästa. Tider att skryta med.

Egentligen var det förra sommaren det skulle hända. Då var bilen nyinköpt. Pengar investerade i ny hård och sänkt fjädring. Och det började ganska bra. Premiär på Gelleråsen. Det första gången jag körde där, så att det inte blev några riktiga kanontider kan jag överse med. Sen Ring Knutstorp i Skåne. Också första gången. Bra tider. Mina bästa varv kunde mäta sig med tider satta på tävling av någorlunda jämförbara bilar. Jag var på rätt väg, helt klart.

Ståndsmässigt kan tyckas menändå så fel. 147:an bärgas från Gotland Ring 2012.
Ståndsmässigt kan tyckas men ändå så fel. 147:an bärgas från Gotland Ring 2012.

Sen Gotland Ring. Tider i klass med vad banans instruktör menade var möjligt med de däck jag hade. Men där var det slut på det roliga. Motorhaveri och bärgartransport från banan. Resten av säsongen och budgeten gick åt till reservdelar och motorreparation.

Trasigt!
Trasigt!

Årets säsong började med nylagad motor, nya fälgar, nya däck och dyrköpt vetskap om hur viktig oljenivån är. Premiären blev på Kinnekulle.

Iväg som ett skott, pinsamt dåliga spårval men fantastiskt grepp. Men inte ens bra grepp kan kompensera dåliga spårval i en motorsvag bil. Till andra stinten lade jag band på mig, försökte minnas spår och bromspunkter. Men det gick i alla fall inte fort. Tider runt 1:16. Jag har kört fortare på en blöt ”Kullen”. Tredje stinten och det där bekanta obehagliga ljudet från motorn, varningslampan ”Engine Oil Pressure Low”. Bara att avbryta och rädda det som räddas kan.

Den här gången gick bilen att köra, trots trilskande motor. Till Marieberg utanför Örebro. Där tog resan slut.

Bärgning till bärgarens depå. Hitta en ny motor (Tack Marco) . Hitta en verkstad som byter till ett överkomligt pris (Tack Claes). Ordna med släp och dragbild och förare med rätt behörighet (Tack Eiert).

Eiert hos bärgaren i Örebro.
Eiert hos bärgaren i Örebro.

Nu är bilen hämtad i Örebro och körd till verkstan i Haninge. I veckan hämtar jag motorn i Avesta och kör den till Haninge. Sen hämtar jag bilen där. Sen är budgeten väl överskriden och säsongen slut för min del.

 

Är det Good Bye Mr Bond?


Dags för premiären av en ny Bond-film – Skyfall. Det är den 23:e filmen i den ”officiella” Bondserien. Jag ser fram emot att se den. Men med viss bävan. Kommer den att kvala in som en riktig Bond-film? Det unika Bond-innehållet har nämligen tunnats ut betänkligt i de senaste filmerna. De blir allt mer lika ”vanliga” actionfilmen.

Filmmakarna har gett sig in på en riskabel väg för ta upp kampen om biobesökarna. Det verkar som om man velat lyfta actioninnehållet och samtidigt ”problematisera” James Bond. Man vill ge honom ett djup och personliga relationer med flera bottnar. Det är en väg som kommer att leda till Bonds slutliga undergång.

Bondfilmerna har alltid haft konkurrens av andra filmer. Det som gjort Bondfilmerna till en vinnare i det långa loppet har rimligen varit den unika krydda som just det ”Bondiga” tillför. Alla element i en Bondfilm kan vilken filmakare som helst med tillräcklig budget inkludera i vilken actionrulle som helst. Alla utom en – James Bond. Men om James Bond blir som vilken actionhjälte som helst är också han utbytbar.

Vad är då det ”Bondiga” och hur kan jag påstå att det har tunnats ut?

De mest uppenbara Bondingredienserna finns naturligtvis med också i de senaste filmerna. Repliken ”Bond. James Bond” finns där. Dry Martinin, likaså. Att chefen heter M och att Bond får sina oumbärliga ”gadgets” från Q är också självklarheter.

Men det är inte ramverket som är kärnan i en James Bond-film. Miss Moneypenny har visat sig umbärlig. (MI6 har väl down-sizat.) Liksom Universal Exports. (Behöver inte underrättelsetjänster täckverksamheter längre?) Det har visat sig att det går utmärkt att göra Bondfilmer utan sånt som en gång var självklara ingredienser.

Det viktigaste, ja det som definierar James Bond, är enligt min mening detta: James Bond njuter av flärd och klär sig med stil. Han är snabb i tanken och i replikerna. Filmerna utspelar sig i exotiska miljöer och motståndarna är inga vanliga skurkar. Och inte minst – kvinnorna faller för James Bond.

Flärd-elementet är oftast väl tillgodosett i filmerna. Sen spelar det mindre roll om det är en Vesper, en Dry Martini eller t o m en Vodkatini som Bond läppjar. Att product placement-avtal fått Bond att byta bort sin Dom Perignon mot Bollinger må väl vara hänt. Favoritårgången, 1953, lär ändå ha passerat bäst före-datum. Om den ens går att uppbringa. Det viktiga är att det är lyx. Det samma kan sägas om bilar, kläder och allt annat. Men här vilar en fara i product placementavtal. Ta bilar som exempel. En Ford eller Volvo blir inte en prestigebil för att James Bond kör den. Däremot tunnas Bondkaraktären ut när man kompromissar med hans exklusiva smak

Exotiska platser är en annan ingrediens som Bondfilm-makarna värnat om. Men det har också orsakat dem bryderi. Världen har krympt betänkligt under de 50 år Bondfilmerna producerats. Idag går det charterresor till det som en gång var exotiska resmål. I jakten på spektakulära resmål har James Bond skickats ut både i rymden och till nordpolen. Filmmakarna tycks ändå ha avfärdat det spåret som en återvändsgränd. Däremot går det fortfarande att hitta spännande miljöer. Filmmakarna har också börjat återanvända gamla resmål. Istanbul och Venedig för att ta två exempel.

”Bondbrudarna” hänger naturligtvis med. Lika snygga och lika eleganta som alltid. Men de har gått från att vara dubbade baddräktsmodeller till kvalificerade medarbetare. Men oavsett om de jobbar för MI6 eller motståndarna faller de förr eller senare för James Bonds charm. Så ska det vara och så är det för det mesta i Bondfilmerna. Jag kan inte påminna mig något undantag.

Det som blivit mer och mer av en bristvara i Bondfilmerna är snabbtänktheten, slagfärdigheten och självdistansen. James Bond möter motståndare med överlägen styrka eller överlägsna arsenaler. Att han ändå vinner striderna beror på att han förmår utnyttja situationen, platsens beskaffenhet och använder saker i sin omgivning som vapen. Med Daniel Craig i rollen som Bond har han blivit starkare och mer stryktålig men mindre smart.

Ingen Bond-skådis har lyft ögonbrynet lika högt som Roger Moore men frågan är om Daniel Craig har lyft det en enda gång i sin Bondgestaltning. Jag tycker att Craig gör en bra och trovärdig Bond men inte får han några snabba repliker att leverera och glimten i ögat ser man inget av. Jag hoppas att Skyfall innebär en vändpunkt.

Skurkarna har också förlorat lite av sin särart och sin storslagenhet. En James Bond-skurk strävar inte efter personlig rikedom. En James Bond-skurk strävar efter världsherravälde. James Bond-skurkar omger sig med medarbetare med besynnerliga kompetenser och bisarra metoder.

Om Bond faller för kvinnornas charm eller om han har ett tvångsmässigt behov av att förföra kvinnor är ointressant, åtminstone för filmen. På samma sätt är hans relation till chefen ointressant. James Bond har inte något intressant djup i sin personlighet. Han är ytlig. Han ska vara ytlig. Han ska avfärda alla försök att analysera honom med en kvickhet och en Dry Martini.

330 procent dyrare motorolja på Biltema

Biltemakatalogen Höst & Vinter 1999/2000

Nu har jag slutfört ett ”idiotprojekt” som jag inledde 1999. Jag bestämde mig då för att spara en Biltemakatalog för att i en framtid jämföra priserna med de i en senare katalog. Högen med kataloger har växt i takt med att tiden gått utan att jag förverkligat idén. När jag nu skred till verket var det mer för att äntligen bli av med katalogerna än för att jag var intresserad av resultatet. Ändå är det lite intressant att se hur olika prisutvecklingen varit för olika varor.

Att kolla priserna på alla jämförbara varor som finns i katalogerna vore en övermäktig uppgift. Som det nu blev är det 16 varor ur olika kategorier i de båda katalogerna (Höst & Vinter 1999/2000 och katalogen 10/11) som blev utvalda. Urvalet motsvarar kanske inte ett slumpmässigt urval i rent statistisk mening men det finns ingen tanke bakom urvalet annat än att det är hämtat ur olika varugrupper.

Prisutvecklingen skiljer sig väldigt mycket mellan de olika varorna jag jämfört. Från en prisökning på 330 procent till en prissänkning på 45 procent.

Knappcellsbatterier (silveroxid 7,9 x 3,6 mm 30 mA) har gått upp i pris från 6:90 till 19:90 – en prisökning med 188 procent om jag räknar rätt.

En batteriladdare för Nickel-Kadmiumbatterier kostade 99/00 59:90 och kostar idag 149 kronor. En ökning med 149 procent.

En batteritestare kostade 29:90 och kostar nu 49:90 (Prisökning 67 %)

Den billigaste slagborrmaskinen i Biltemas sortiment 99/00 kostade 249 kronor och dagens billigaste 259 kronor. En prisökning med fyra procent över 11 år får väl ändå anses vara blygsam.

En 20 liters jeepdunk kostade 99/00 89:90. Idag får man betala 199 kronor för en sådan dunk. (121 procent). En 5-liters bensindunk i plast har däremot bara ökat med knappt 2 kronor eller 5 procent under åren. Från 38 kronor till 39:90.

Priset på ett par bromsbelägg varierar kraftigt från bilmodell till bilmodell. I katalogen 99/00 kostade det billigaste paret 54:90 och det dyraste (till Audi 100 91-års modell och senare) 298 kronor. Idag kostar det billigaste paret bromsbelägg 119 kronor och de dyraste 399 kronor. (Till bland andra Audi 100). De billigaste beläggen har alltså ökat med 117 procent medan de dyraste ökat med jämförelsevis blygsamma 34 procent. Något för Audi 100-ägarna att glädja sig åt, kanske.

Bättringsfärg för billack (400 ml) kostade 29:90 och kostar idag 69:90. En dubblering av priset.

Motoroljor har också ökat i pris under åren. Fyra liter 10W-40-olja kostade 54:90 och kostar idag 159 kronor. Fyra liter semisyntetisk 10W-40-olja kostade 89:90 och kostar nu 179 kronor. Helsyntetisk 5W-40-olja (4l) kostade 139 kronor och kostar idag 599 kronor. Det betyder att den enklaste oljan ökat med 104 procent och den semisyntetiska med 99 procent. Den helsyntetiska oljan har ökat i pris med hela 330 procent! Överlägset största prisökningen bland de jämförda produkterna.

Båtpolish (500 ml) kostade 99/00 39:90 och kostar idag 49:90. Det har med andra ord blivit 25 procent dyrare att polera upp båten.

En uppblåsbar båtfender i PVC-plast kostade 59:90 och kostar idag 99:90 men då har den också blivit en centimeter längre. 44 centimeter istället för 43 för 67 procent mer i pris.

Men allting har inte ökat i pris på Biltema

9-volts alkaliska batterier har inte ökat i pris under tiden. De kostade 19:90 styck 1999/2000 och lika mycket 2010/2011.

En högtryckstvätt kostade då 1190 kronor och kostar idag 659 kronor. Det är visserligen inte samma modell med de har ungefär samma prestanda (100 bars tryck för modellen i katalogen 99/00 och 90/135 bars tryck för dagens modell). Dagens modell kostar m a o 45 procent mindre än modellen 99/00 kostade.

Kompressorer har också blivit billigare. Och bättre. Den enklaste modellen i katalogen 99/00 hade 1 hk och levererade ett tryck på 2-3,8 bar. Den enklaste modellen i årets katalog har 1,5 hk och levererar 6 bar. Den äldre kompressorn kostade 1298 kronor medan den nya kostar 899 kronor. (En prissänkning med 31 procent.)

Saab, Nokia och Sony Ericsson på lista över dödsdömda varumärken

Siten 24/7 Wallstreet listar varje år 10 varumärken de tror kommer att dö under året. De är inte överdrivet träffsäkra. Av de på förra årets lista är sju fortfarande kvar. Att årets lista upptar Saab och Nokia känns väl inte helt gripet ur luften. Att Myspace finns med på listan är inte heller en stor överraskning. Från att ha varit på allas läppar hör man nu nästan aldrig talas om Myspace. Själv har jag nästan slutat använda tjänsten. Listan publicerades för drygt en vecka sen. Häromdagen såldes Myspace för 35 miljoner dollar. Var det en dödsstöt? Den som lever får se.

Mer förvånande, åtminstone för mig, är att hitta Sony Ericsson där men kanske är det så att de har en mycket starkare position på den svenska marknaden än i resten av världen. De övriga varumärkena på listan (som har en tydlig amerikansk slagsida) är Sony Pictures, Soap Opera Digest (nån som vet vad det är?), American Apparel, Sears (eller Kmart), Kellogg’s Corn Pops och A&W (en till okändis).

Listan finns här

Lycka är en fungerande blinkers

Blinkersklumpen som det inte var något fel på
Blinkersklumpen som det inte var något fel på.

Jag gillar inte att meka. Men jag är väldigt stolt varje gång jag lyckas med mitt mekande. Nu fungerar blinkersen igen på min Bertonecupé. En sladd från säkringsboxen till blinkersrelät var trasig. Nu har jag dragit en ny sladd. Så enkelt var det.

Men vägen dit var inte enkel. Kunde ha varit om jag gjort rätt från början. Men det ligger inte för mig i mekarsammanhang. Erfarenheterna visar att jag alltid ska göra en massa onödigt först. Slarvig felsökning fick mig att misstänka “blinkersklumpen” (fackterm). För att komma åt den måste man demontera ratt, rattförlängare, rattstångskåpor… Det är sådär 30 skruvar varav hälften sitter uppochned, långt in, långt ned och kräver ovanliga dimensioner på insex-nycklar.

Det var nu inge fel på blinkersklumpen, upptäckte jag med hjälp från CC Motors i Eskilstuna. Det är en väldigt bra verkstad. Kunnig och service-minded. Det var tack vare telefonsupport från dem som jag lyckades hitta blinkersfelet!

Men lyckan är alltid kort. Som ett blink. Så snart ett problem är löst blir man varse allt det andra man måste göra. Så är det med gammelbilar.