På hotellrummet i Istanbul upptäckte jag att jag glömt necessären hemma. Hotellets engångstandborste var överraskande bra. Men rakhyveln funderade jag aldrig ens på att sätta till ansiktet. Jag blev helt enkelt tvungen att köpa en ny. I basarkvarteren hittade jag allt jag behövde hos en gatuförsäljare.
En rakhyvel, en rakborste, en raktvål, fem rakblad och ett alunstift för 25 TL vilket motsvarar knappt 100 kronor. Raktvålen är helt fantastisk. Redan förpackningen gör den till en favorit. Ingen elegans men dess härliga 1950-60-talsdesign tilltalar mig. Men den stora överraskningen är skummet. Det är helt enastående. Det går lätt att vispa upp ett tjockt skum. Raktvålen har en tvålig doft med en lätt ton av citrus och känns välgörande mot huden. En snabb internetsökning visar att många uppskattar tvålen, både för dess lödder och för dess pris. Men doften delar världen i för och emot. Arko – en turkisk raktvål som funnits på marknaden sen 1957 och ett namn att lägga på minnet.
Rakhyveln är en sån med “mekanism” som jag har sedan tidigare. Dvs man skruvar längst ned på skaftet så öppnar sig den översta delen av rakhyveln så att man kan byta blad. Den är tillverkad i Kina och ganska mycket tyngre och något större än min tidigare rakhyvel. Någon jämförande utvärdering av de båda hyvlarna har jag inte hunnit göra. Första intrycket är dock att det är lite lättare att raka sig med den nya hyveln. Tyngden gör att man inte behöver använda något nämnvärt tryck mot huden. Det borde borga för färre skärsår.
Vad för slags borst det är i rakborsten kan jag inte avgöra. Inte är den vacker men under de få gånger jag hunnit använda den har den funkat. Några strån har lossnat men det kanske man kan acceptera hos en ny borste. Jag tänker att några strån inte bundits fast ordentligt. Fortsätter den tappa hår är det naturligtvis inte bra.
Rakbladen? Efter bara två rakningar är det svårt att säga något säkert. Men so far, so good. Alunstiftet har inte kommit till användning.
Tidigare postning om rakning:
Säkerhetsrakhyvelns återkomst