Det är alltid lätt att vara efterklok men med facit i hand tycker jag inte det var rätt av kungen att ge TT-intervjun. Jag förstår att trycket på kommentararer från kungen har varit stort. Så stort att han och hovet upplevt att det har varit svårt för kungen att göra ett bra jobb. Oavsett vad han gjort har frågorna kretsat kring hans påstådda “äventyr”.
Om kungen hade uttryckt sig rakare och tydligare hade jag möjligen haft en annan syn på om det var rätt eller fel.
Jag har svårt att tro att kungen haft professionell hjälp med att gå igenom frågor och svar inför intervjun. Det kan i och för sig vara så att han haft hjälp men sen i alla fall levererat otydliga svar i en strävan att ge svaren en egen orddräkt. Konstigare saker har hänt.
Jag tror inte att kungen avsiktligt uttryckt sig luddigt. Hans intervjusvar innehåller, vad jag kan se, inga bakdörrar. Inga formuleringar som gör det möjligt att i en framtid säga att “jag sa faktiskt aldrig att jag inte varit där eller där”. För den som följt “krisen” måste frågorna ha varit ganska förutsägbara. Med bättre förberedelser kunde kungen därför ha svarat tydligare.
Men kungen kunde också ha fortsatt att ignorera frågan. Visserligen hade det säkert varit svårt att upprätthålla en god stämning vid möten med pressen vid olika evenemang när frågorna börjar handla om kungens eventuella strippklubbsbesök snarare än ämnet för dagen. Men det är inte omöjligt att besvara den första frågan av det slaget med: “Jag har som ni vet inte för avsikt att kommentera dessa rykten. Idag svarar jag på frågor om…”
Kungen har nämligen en särställning. Vi andra dödliga måste böja oss för medias makt och inse att vår framtid hänger på hur vi hanterar en kris. Med kungen är det annorlunda och det är en av statsskickets styrkor.
Republikanerna har under denna mediekris tyckt sig känna vittringen av ett sårat villebråd. De har inte försuttit tillfället utan gjort vad de kunnat för att lyfta fram – och förstora – negativa konsekvenser av dels vad kungen påstås ha gjort, dels av hans sätt att hantera anklagelserna.
Problemet är, sett ur republikanernas synpunkt, det att den senaste publicitetens negativa konsekvenser är så gott som försumbara. Den slutsatsen gäller i stort sett också om kungen skulle ha gjort allt det han påstås ha gjort. Konsekvenserna skulle kunna vara två. Den första skulle vara att kungen utsattes för utpressning. Den andra att han förlorar folkets stöd.
Kungen är emellertid så gott som immun mot utpressning. Och det är det som jag menar är ett av statskickets stora fördelar. En vald president blir inte omvald om han beslås med oegentligheter, han eller hon kan i vissa länder tvingas avgå eller ställas inför riksrätt. En president blir därför känslig för utpressning. En president har i många fall också reell makt vilket gör honom eller henne till ett intressant utpressningsoffer.
Kungen kan inte förlora sin ställning med mindre än att han förbrukat folkets förtroende. I praktiken betyder det att kungen möjligen skulle kunna tänkas betala en utpressare pengar för att rädda sitt äktenskap men aldrig för att rädda sitt ämbete. Utpressningsförsök mot kungen kan heller aldrig ha några andra motiv än pengar. Eftersom kungen saknar makt är det poänglöst att utpressa honom för maktändamål.
Att kungen är ordförande i utrikesnämnden och därmed får del av hemlig information som han skulle kunna läcka under utpressning är väl det enda tänkbara “maktmotivet”. Det vore mycket illa om det skedde. Men om det blev känt att det skett skulle konsekvensen tveklöst bli att monarkin var i fara. Priset för kungen skulle med andra ord vara högre än t o m ett havererat äktenskap.
Den mer allvarliga konsekvensen vore om kungen eroderade förtroendet för statsskicket så att det förlorar sitt folkliga stöd. Många politiker skulle agera aktivt för införandet av republik om de såg att de hade folkets stöd för det. Men av allt att döma är det media och inte medborgarna som ser detta som en kris för kungen eller rent av statsskicket.
Det finns en mycket stor skillnad mellan medias och allmänhetens moral. Media har en mycket “högre” moral. En moral som dikteras av möjligheterna att sätta rubriker snarare än moralfilosofiska överväganden. Med en “hög moral” kan man skapa rubriker av många fler händelser än med en mer tillåtande moral.
Tidningar kan kosta på sig denna “högre moral” för de kommer aldrig att sniffa kokain, de kommer aldrig att begå äktenskapsbrott eller ens köra mot rött. Och går de på strippklubb så är det för att göra reportage. Vi människor, som inte är lika ofelbara, överser också i större utsträckning med andras övertramp. Så länge det inte är uppenbart att oskyldiga får lida för någons agerande är vi sällan fördömande.
När det gäller kungen är vi förmodligen mer förlåtande än när det gäller förtoendevalda, företagsledare eller annan elit som förväntas vara meritokratiskt tillsatta. De har sökt och fått ett uppdrag, ett förtroende. De är intelligenta, utbildade, har en gynnande bakgrund och uppväxt. De representerar något som för flertalet medborgare är oupnåeligt trots att deras befattningar formellt är tillgängliga för alla. Av dem kräver vi måhända högre moral än av “vanliga” människor.
Kungen faller märkligt nog i kategorin “vanliga människor” i detta avseende. Det är ödet som placerat honom där han är, på samma sätt som många uppfattar att ödet placerat dem där de är.
Jag menar därför att kungens kris inte är så djup som man kan förledas att tro. Men det är fullt möjligt att det bara är början på en kris för media.
Edit: Frågan debatteras flitigt på olika siter bl a här:
http://www.resume.se//nyheter/2011/06/01/hovnarren-ternert-har-gjor/
http://www.dagensmedia.se/nyheter/tv/article3193164.ece
Den bästa analysen jag stött på hittills gör dock Johan Anderberg på tidningen Fokus website:
http://www.fokus.se/2011/06/sa-riskerar-kungen-att-bli-politiker/
Staffan Dopping har på sin blogg formulerat de svar han tycker kungen borde ha gett i intervjun:
http://staffandopping.se/home/3-pr-o-kommunikation/21-om-det-var-lugn-kungen-ville-skapa-sa-kunde-tt-intervjun-ha-varit