För några år sedan slog det mig att jag trots mer än 20 somrar på Gotland aldrig sett en morotsodling. I butikerna i Stockholm kommer morötterna oftast från Mälardalen eller Gotland. Om man får tro påsarna. Ibland är det skånska morötter, men inte så ofta. Alltså borde det finnas gott om morotsodlingar på Gotland.
För något år sedan fick vi för oss att åka på ”morotssafari”. Familjen in i bilen och så iväg. Det blev mest loppmarknader. Några morotsfält såg vi inte.
Vi frågade Anders, urgotlänning, snickare och jordbrukare som brukar hjälpa oss med saker i stugan. Anders som också i vanliga är fåordig blev närmast stum. Efter lång betänketid svarade han något om fält långt från vägarna, inne i skogen.
Året därpå återupptog vi morotssafarin. Det blev några resultatlösa bilturer runt den gotländska landsbyggden. Många loppmarknader, inga morotsodlingar.
En teori började så smått ta form i mitt konspiratoriska huvud. Kanske var det så att morötterna inte alls odlades på Gotland. Kanske var det så att de i själva verket odlas i Baltikum. Sen kom de per båt till Slite på natten där de lossades under stort hemlighetsmakeri för att sedan paketeras och säljas som gotländska?
Och hur var det med landshövdingen? Marianne Samuelsson fick kanske inte alls avgå för att hon körde över länsstyrelsen när hon lät en företagare bygga på strandskyddad mark. I själva verket var det kanske så att hon var morotsbedrägeriet på spåren och hotade avslöja hanteringen?
En koll på påsarna hemma i livsmedelsbutiken i Stockholm sade oss att morötterna kom från Ryftes. Målet för nästa morotssafari blev därför Ryftes.
När vi kom dit hade kontoret stängt. En man som körde lastmaskin fick frågan: Var odlas morötterna?
Reaktionen blev den vanliga. Svaret dröjde, blicken flackade. När han till sist tog till orda pekade han med handen i en båge över skogsbrynet vid horisonten, liksom. ”Därbortåt”.
Ett besök på en gård med gårdförsäljning av egna grönsaker blev ungefär lika givande. ”Odlar ni morötterna själva?” Jodå, det gjorde de. Men morotsodlingen låg inte vid själva gården, utan längre bort liksom. Det var svårt att hitta dit. Men om vi ville kunde vi se på potatis och rödbetsodlingarna precis runt hörnet.
Landshövding Samuelsson efterträddes i sin befattning av Cecilia Schelin Seidegård. Hon är liksom jag medlem av SFS Senat. (En sammanslutning av fd förtroendevalda och tjänstemän på Sveriges Förenade Studentkårer). När jag träffade henne på en sammankomst i Stockholm passade jag på att fråga om morötterna. Jag framlade också min teori om morotsbedrägeriet, som hon skrattade gott åt. Hon intygade att det förekom rikligt med morotsodlingar på Gotland. Kanske var det så att de vara svåra att hitta eftersom morötterna företrädesvis odlas på utdikade myrmarker som ofta ligger lite avsides. Hon lovade dock att ge mig noggranna upplysningar om var man kan hitta odlingarna om jag ringde henne när jag kom till ön.
Under Almedalsveckan hade SFS Senat en sammankomst på Gotlands Fornsal. När jag kom dit hade landshövdingen tagit med sig Thomas Persson, den tjänsteman på Länsstyrelsen som ansvarar för jordbruksfrågor. Han var något förvånad över mitt intresse för morötter men gav mig både namn på odlare jag kunde kontakta och platser där man odlar morötter.
Försedd med dessa upplysningar återupptog jag och min hustru vår morotssafari. Och hittade till vår glädje också en morotsodling. Karin tog bilden av mig där jag står i morotsfältet. Jag kan därför intyga för var och en som tvivlat att det faktiskt odlas morötter på Gotland.