Jag tror inte att det finns någon annan drink som det skrivits så mycket om som dry martini. Det finns en uppsjö recept. Det finns en mängd teorier om hur drinken kom till, hur den fick sitt namn. Det finns berättelser om hur olika celebriteter blandat sina dry martini och på vilken bar vilken författare drack sin dry martin, osv.
Dry martini är en sofistikerad drink med en doft från den fina världen. Den är så långt från byxljummet boxarbrännvin man kan komma. Åtminstone imagemässigt. I verkligheten är nog skillnaden mellan en dry martini för mycket och en kasse lägenhetsbråk inte alltid så stor.
Jag minns inte när jag första gången stötte på fenomenet dry martini. Helt säkert var det i alla fall långt innan jag själv drack något med alkohol i. Det första recept jag hittade kom jag också över långt innan jag gjorde min första dry martini. Hemma hos mormor och morfar hittade jag en bok “Coctailboken” av Janson, Melin och Söderberg. Boken gavs ut första gången 1949. Melin och Söderberg var “prominenta medlemmar av Sveriges Bartenders Gille”. Det är en bra bok. Alla klassiska coctails finns med. Att drinkar som “Zoombie” och “Sex on the beach” saknas, kan jag leva med. Det står heller ingenting om hur man gör godisshots eller hur man blandar tranbärsjuice med vaniljvodka och såna saker.
Den blir faktisk bara bättre och bättre ju mer jag tänker på det.
Receptet på dry martini är det klassiska, förmodligen ursprungliga:
2/3 Gin
1/3 Torr Vermouth
Rör, sila i coctailglas, vrid citronskal över.
Har man läst bokens inledande anvisningar vet man att “rör” betyder att man gör det i en shaker som till hälften är fylld med rena isbitar.
När jag idag läste ett recept på dry martini var det enligt författaren det “klassiska receptet”. Man kan naturligtvis mena olika saker med “klassisk”. Kanske är det klassiskt i författarens sammanhang. Det är i alla fall ett spritt tillvägagångssätt. Men det är knappast klassiskt i någon vidare mening.
Ginet förvaras i frysen, tillsammans med en glastillbringare (metall riskerar att smaka av sig menar han). När det är dags att blanda drinken har man isbitar i tillbringaren, häller vermouth över isbitarna rör om och silar av vermouthen. Därefter häller man gin i shakern och rör om, men inte för länge. Isen får inte smälta för mycket, bara en aning. Sen silar man upp i glas och serverar med citronskal, oliv eller syltlök eller naturell.
Syltlök! Stoppar man i en syltök byter drinken namn och blir en Gibson. Men låt bli! Inte för namnbytet utan för att syltlöken förstör. Oliven är jag också tveksam till även om den kan betrakta som klassisk i en dry martini. Syltlökar och oliver låter mer som frukost, tycker jag. En liten bit vridet citronskal är däremot en riktig höjdare.
Vouge Coctails är den andra coctailbok jag äger. En tunn sak som man fick som present när man prenumerarade på en tidning. Boken är från 1982. Den svenska utgåvan från 1983. Boken innehåller många klassiska drinkar och några som förmodligen försvann ur bartendrarnas reportoar redan 1985, om de ens var kvar så länge.
I Vouge Coctails är receptet:
6-9 cl London dry gin
1-2 droppar Noilly Prat, Chambéry eller Lillet dry vermouth
Citronskal eller oliv.
Rör ingredienserna väl med 3-4 isbitar. Häll upp i coctailglas.
Boken upplyser också om att det “på senaste tiden” har blivit vanligt att hälla drinken över is (“on the rocks”) och dricka den utan citron eller oliv.
Mängden vermouth minskar och minskar. Det finns många, inte helt seriösa, dry martini-recept där det inte ingår någon vermouth alls. Något recept föreslår att man ska viska ordet “vermouth” över drinken innan den serveras. Ett annat att man ska föra korken från vermoutflaskan fram och tillbaka över drinken. Luis Bunuel menade att det rätta sättet var att låta en solstråle falla genom en flaska Noilly Prat och träffa drinken. Noel Coward tyckte å sin sida att man skulle fylla ett glas med gin och sen vinka med det åt italienhållet till.
International Bartenders Association har dock ett “officiellt” recept för en dry martini:
5,5 cl gin
1,5 cl torr vermouth
Ingredienserna blandas i en bägare med is. Silas av och serveras i ett kylt coctailglas tillsammans med en oliv eller ett vridet citronskal. Man kan notera att de inte säger vare sig “skakas” eller “rörs” utan helt enkelt “blandas”. (Fegisar!)
Trots att dry martini förmodligen är den mest kända drinken i världen kan man ändå inte vara säker på att en bartender vet hur man blandar till den. Det är ju inte alltid ens så att den som blandar till drinkarna är bartender.
På ett hotell i Houston, Texas, hade värdarna för ett evenemang jag skulle besöka en mottagning kvällen innan, när de flesta gästerna anlände. Där fanns en bar bemannad av två spansktalande hotellmedarbetare som nog till vardags gjorde helt andra saker på hotellet. När jag bad om en dry martini tittade de ömsom på varandra ömsom på mig utan att göra en ansats att börja blanda till något.
– Gin och vermouth, sade jag och hoppades att det skulle klicka till.
Mer behövde de inte veta. I ett nafs togs ett stort grogglas fram och fylldes med is. Därpå hällde man gin ur en flaska och vermouth ur en annan till glaset var så gott som fullt. Någonstans måste det ha funnits en vag kunskap om vad en dry martini ändå är. För det hela avslutades med att de lade två oliver, stora som ping pong-bollar, längts upp på isen i glaset!
– – –
(Det amerikanska konsultatet i Istanbul hade – och har säkert fortfarande – en bar för personalen och deras gäster. Den betjänas av marinkårssoldaterna som tjänstgör på konsultatet. Den gången jag var där var det en marinkårssergant som stod i baren. Hans fråga “What’s your poison?” etsade sig fast i mitt minne. Senare har jag förstått att det är ett gammalt och nött bartenderskämt. Men jag gillar det.)