Halmhattsupploppet i New York 1922

Albert_J._Beveridge_utsnitt
Om Albert J Beveridge på bilden råkade ut för halmhattshuliganer vet jag inte. Han får hur som helst illustrera halmhattsmodet.

Den 15 september är det dags att byta halmhatten mot en filthatt. Eller var i alla fall i början av förra seklet. En sed som hur märkligt det än kan låta ledde till upplopp i flera städer i USA. Gäng på upp till 1000 personer drog runt på Manhattan 1922 och slog hattarna av män. Media rapporterade om misshandel av män som försvarat sina hattar och åtminstone sju personer dömdes för olika brott i samband med upploppen bara i New York.

Det lär ha börjat med ett utbrett bruk att byta från stråhatt till filthatt den 13 september varje år. Stråhatten förefaller att ha varit den självklara huvudbonaden på sommaren för män under perioden från omkring 1910 till 1925-30. Det inofficiella datumet för bytet flyttades av okänd anledning senare till den 15 september.

Från början var det ett skämt vänner eller arbetskamrater emellan – att slå hatten av den som bar den efter detta datum och sen stampa sönder den. Bruket tycks ha spridit sig och gjort halmhatten till fritt villebråd. Man får förmoda att halmhattarna inte var särskilt dyra. Men seden ifrågasattes här och var. Pittsburg Press skrev t ex den 15 september 1910:

“It is all right for stock brokers on the exchanges to destroy one another’s hats if they like, on the principle that everything goes among friends. But no man likes to have his hat snatched from his head by somebody he has not yet been introduced to.”

En domstol konstaterade enligt NY Times att det står var och en fritt att bära halmhatt i snöstorm om man så vill. Domstolen varnade att fängelsestraff väntade den som slog av och förstörde halmhattar. Åtminstone en person dömdes också till fängelse för delaktighet i upploppen.

”Halmhattsupproret” i New York 1922, där ungdomsgäng i flera dagar attackerade halmhattsbärare tycks inte ha haft någon annan utlösande faktor än sysslolöshet och möjligen ”utanförskap”. Några ungdomar från Mulberry Bend-området, som möjligen ännu var slumartat 1922, började redan den 13 september slå hattar av hamnarbetare. Hamnarbetarna försvarade sig och slagsmål uppstod. Sen tycks våldet ha eskalerat snabbt.

De följande dagarna drog ungdomsgäng runt Manhattan och attackerade halmhattsbärare i stor skala. Det ska ha förekommit att gängen beväpnade sig med spikförsedda klubbor. Åtskilliga män fördes till sjukhus för vård efter att ha misshandlats när de försvarade sina hattar. Efter den 15:e september när halmhattarna åkte av frivilligt klingade upploppen av.

De följande åren uppstod liknande händelser men ingenting på samma skala som 1922.

Halmhattsupplopp-NYT
New York Times rapporterade om halmhattsupploppet 1922

 

Källor:

http://en.wikipedia.org/wiki/Straw_Hat_Riot

http://www.slate.com/blogs/crime/2013/04/03/straw_hat_riot_remembering_one_of_the_weirdest_crime_sprees_in_american.html

 

Cykelkultur här och där

Jag var i den Haag i Holland några dagar i förra veckan. Det slog mig vilken skillnad det är i cykelkultur här och där. (Eftersom jag kunde se samma skillnad också under en turisteftermiddag i Amsterdam drar jag den möjligen något förhastade slutsatsen att det gäller hela Holland.)

I Holland sitter man upprätt och cyklar. Cykelstyret är så högt i förhållande till sadeln att man sitter nästan rak i ryggen. Här (och jag vågar väl bara uttala mig om Stockholm) sitter styret lägre och man får en framåtlutad cykelställning.

Där cyklar man i sina vardagskläder. Här ska man byta om till svarta trikåshorts och färgglad funktionsjacka om man så bara ska cykla hem från jobbet.

Här har man cykelhjälm. Där har man inte det.

Där har cykeldäcken en reflexrand på sidan närmast fälgen. Det har de inte här. Där tycks man inte bry sig särskilt mycket om vad som är herr- och damcyklar. Damcyklarna dominerar stort. Jag tror de flesta män cyklar på sådana.

Där har man inte sällan pakethållare både fram och bak, på den bakre hänger ofta cykelväskor. Här förekommer naturligtvis också cykelväskor men minst lika ofta har cyklisten en ryggsäck.

Där cyklar var och varannan människa. Här cyklar fler och fler (tror jag) men jag är rätt säker på att skaran cyklister skulle växa mycket snabbare om vi hade en mer avspänd inställning till vårt cyklande.

Där glider man fram avspänt upprät. Här trampar man på offensivt framåtlutad. Jag tror att själva cykelställningen drar upp tempot. Man kan säkert komma fram 10 minuter snabbare på en cykeltur på en mil. Men man blir svettig och måste byta om när man ska cykla. Det är därför det känns som man hamnat i Tour de France om man cyklar över Tranebergsbron vid femsnåret. Horder av färgglada snabbcyklare drar fram som om de vore cirkusartister på rymmen.

Låt vara att uppförsbacke är ett okänt begrepp för Holländarna. Man kan invända att det är lätt att ha en upprätt cykelställning om man slipper backar. Kanske det. Men motvind vet alla cyklister vad det är. Det är den dominerande vindriktningen i alla länder.

Fördelen med den upprätta cykelställningen är inte bara att det ser värdigare ut. Man slipper hålla huvudet upplyft för att se vart man är på väg. Man slipper anspänningen i nacken. Man slipper också belastningen på händer, handleder och axlar som följer med den framåtlutade stilen.

Nä, själv ska jag nu höja styret på min cykel och kanske också skaffa en sån där cykelsadel med mycket stoppning som holländarna har. Här ska cyklas med stil!

Säkerhetsrakhyvelns återkomst

Rakdon

Rakdon
Rakdon
Jag har länge stört mig på att rakblad är så dyra. Även om jag kanske inte måste gå från gården för rakbladens skull irriterar prissättningen mig. Det är störande att det är billigare att köpa ett paket med en rakhyvel och ett eller kanske två rakblad än att köpa ett paket med rakblad utan hyvel. Lägg där till inflationen i antal skär per rakbladshuvud. Två, tre eller fyra skär? Inte kan jag säga att skillnaden är särskilt stor. Däremot är skillnaden mellan första och fjärde rakningen med ett och samma rakbladshuvud stor. Dessa rakbladseggar blir snabbt slöa. Skillnaden mellan de minst dyra och de dyraste är att blodbadet uppstår redan vid andra rakningen med de billigare och vid den fjärde eller femte med de dyrare.

Jag har tänkt att jag skulle lura rakbladsbranschen genom att återgå till gammaldags rakblad. Sådana där tunna stålblad med en egg längst varje långsida. De räckte längre innan de blev slöa. För någon vecka sen kom jag mig för att kolla om det fortfarande fanns att köpa sådana rakblad. En snabb nätscanning visade då att det pågår ett veritabelt uppror mot det nya rakbladsvanvettet. Den gamla “säkerhetsrakhyveln”, ja till och med rakkniven är på frammarsch. Återförsäljarna är legio på nätet och förutom rakhyvlar, rakknivar och rakblad så säljs det rakborstar och raktvålar av oräkneliga märken med mängder av olika dofter.

När jag köpte min första rakhyvel på sent 70-tal hade jag gärna köpt en fin Gillette-hyvel med mekanism. Man vred på nedersta delen av hyvelns skaft och den översta delen av rakbladshållaren öppnade sig. Men det fick bli en billigare hyvel. Jag hade helt enkelt inte råd med den fina Gillette-hyveln. Så gott som alla rakhyvlar som är till salu idag är av samma modell som den jag köpte. Man skruvar av hela huvudet från skaftet, lyfter av den översta delen av huvudet och sätter dit rakbladet, varefter man sätter tillbaka toppen och skruvar tillbaka huvudet på skaftet. Det fungerar utmärkt det med.

Weishi-rakhyvel
Jag hittade dock en koreansk rakhyvel av märket Weishi som har Gillette-mekanismen. Den kallas för Butterfly-mekanism i annonserna. Hyveln är på det hela taget en kopia av en av Gillettes 60-talsmodeller. Jag köpte den och har nu hunnit använda den tillräckligt länge för att bilda mig en hyfsat god uppfattning om den.
Det första som slår en är hur lite den väger. Hela hyveln är i högblank metall. Lättmetall utan tvekan. Den är också något mindre än jag föreställt mig. Dvs att skaftet är kortare. Varken vikten eller skaftets längd är dock några problem när jag rakar mig. Rutmönstret på skaftet ger ett bra grepp om hyveln. Mekanismen som öppnar stänger huvudet fungerar också bra. Mekaniken känns oväntat tight för att vara en billig lättmetallskonstruktion. Med rakhyveln följde ett plastetui (också det formgivet som Gillette-förlagans). Sammantaget känns det som en nästan perfekt reserakhyvel. För dagligt bruk överväger jag att köpa något annat. Något tyngre? Snyggare? Flärdfullare? Jag vet inte. Helt onödigt egentligen.

Feather rakblad
Med rakhyveln följde ett rakblad. Ett koreanskt blad av märket Dorco. Det var inte bra, kan man sammanfatta. Det fick mig faktiskt att börja tvivla på att det var en bra idé över huvud taget, detta att övergå till att raka mig med säkerhetsrakhyvel.
Från det jag beställde rakhyveln till dess att den levererades gick det tre dagar. Under dessa tre dagar rakade jag mig inte. Min tredagarsstubb var alltså den utmaning som rakbladet mötte. Tyvärr kändes rakbladet slött redan från början. Det drog i skäggstråna istället för att skära av dem direkt. Upplevelsen var i klass med den man får när man rakar sig andra gången med en billig engångshyvel.
Men när rakbladen från Feather anlände några dagar senare var det dags för en duell mellan ett nytt Featherblad och Dorcobladet som använts en gång. Banan var även denna gång min tredagarsstubb.
Det behövdes inte många drag med hyveln med Featherblad i för att inse att det är rakbladen som gör skillnaden. Halva ansiktet rakades snabbt och bekvämt, nästan som om det inte funnits något skägg där. Först medhårs och sen mothårs. Det är först när rakbladet ska möta skägget mothårs som det över huvud taget märks att jag har skägg.
Jämförelserakningen med Dorcobladet på andra halvan av ansiktet känns likadan som första gången bladet användes. Den gör sitt jobb men drar i stråna och ger en oangenäm rakning. När det var dags att raka mothårs bytte jag blad och avslutade rakningen med Featherbladet.
Rakblad för säkerhetsrakhyvel

Resultatet och upplevelsen
Efter att ha använt mig av säkerhetsrakhyveln kan jag konstatera att det inte är svårare att raka sig med den än med en modern flerbladshyvel. Det är inte förvånande på något sätt. Från min tidigare användning av säkerhetsrakhyveln minns jag det som helt okomplicerat. När jag nu surfade på rakning inför köpet av hyveln stötte jag på olika instruktionsvideor och skrivna instruktioner för hur man rakar sig med säkerhetsrakhyvel. Inget fel i det kanske men när man hör att den eftersträvade vinkeln på rakhyveln under rakningen ska vara 30 grader börjar man fundera. 30 grader? Hur mycket är det? I praktiken ger det sig automatiskt. 30 grader är den vinkel som fungerar bäst. Vilken det är märker man snabbt. Till all lycka är 30 grader dessutom en vinkel som känns naturlig att hålla rakhyveln i.
Med ett bra rakblad, som Feather, är både resultatet och upplevelsen av rakningen likvärdig med att raka sig med ett bra flerbladshuvud. Det är bara när jag rakar mig mothårs på överläppen närmast näsan som jag tycker att det blir besvärligt med säkerhetsrakhyveln. Men å andra sidan är hyveln med flerbladshuvud inte lätt att manövrera där heller.

Priset
Rakhyveln betalade jag 200 kronor för. Det går att hitta något billigare hyvlar och för 50 kronor till finns det många att välja bland. Utslaget på många års rakning (en rakhyvel håller i en evighet) blir kostnaden för själva hyveln nästan försumbar. Rakbladen från Feather betalade jag 59 kronor för 10 stycken för. TIll det tillkom frakt på 29 kronor. Det är en oproportionerligt stor del av kostnaden. I mitt fall delade rakbladen fraktkostnaden med ett alunstift. Nästa gång beställer jag fler rakblad. Frakten per blad blir lägre. Priset per blad blir 7:90, 7:35 eller 5:90 beroende på om man slår ut fraktkostnaden på rakbladen bara, delar fraktkostnaden lika mellan rakblad och alunstift eller bortser från fraktkostnaden helt (vilken kan vara relevant om man jämför priser med andra rakblad på nätet. Vid en snabbkoll på nätet i skrivande stund hittar jag Wilkinsson Extreme 3 i 8-pack för 60 kronor och Gillette Fusion rakblad i 4-pack för 91 kronor).
Att säkerhetsrakbladen är billigare än flerbladsystemens rakblad tycker jag verkar klart. Hur mycket billigare beror på hur de håller skärpan i förhållande till flerbladssystemen. Säkerhetsrakbladet har två eggar. Det ger det en fördel. Om det slits lika fort som en flerbladshyvel räcker den dubbelt så länge.

Rakolja
Rakning är en gammal näring. Nuförtiden är det inte någon stor inkomst för barberare. Men rakning är vad jag förstår den enda källan till inkomster från män för kosmetik- och parfymbranschen. Rakblad, raklödder och after shave är vad man säljer. Att branschen på olika sätt försöker hitta nya produkter på området är därför inte förvånande. När jag gjorde min raknings-sufrning på Internet stötte jag på en för mig helt ny produkt: rakolja. Jag blev både nyfiken och skeptisk.
Rakoljan har man på sig innan man har på raklöddret. Jag provade med Niveas duscholja redan innan jag fått mina nya rakdon, med en flerbladsrakhyvel.
Det var en positiv överraskning. När jag sen var på resa och stod i tax-free-butiken kollade jag efter rakolja. De hade en, från Clarin. Det var dyra droppar och jag avstod från att köpa den. Men tanken på rakoljan borrade sig djupare in i vill-ha-delen av hjärnan. Några dagar senare stövlade jag in på NKs manliga depå (!) och köpte lika dyra droppar (195 kr för 60 ml) från Truefitt & Hill (Ultimate Comfort Pre-shave Oil). Den har en diskret doft av citron. Också den rakoljan fungerar bra. Men faktum är att Niveas duscholja, som i jämförelse nästan är gratis, fungerar lika bra.

Raklödder
Mitt nyväckta intresse för rakning fick mig att minnas att jag för många år sedan investerade i en fin rakborste med grävlingshår. Grävlingshår påstås ha ojämförligt bra förmåga att binda vatten. Rakborstar med grävlingshår ska därför vara bäst för att vispa upp ett fint lödder med raktvål.
Att göra sitt eget raklödder med borste och raktvål är dock en rätt tidskrävande manöver. Att få ett lika tjockt och fast lödder som man får ur sprayburkar med raklödder kan man glömma. Mig har det i alla fall aldrig lyckats. Men någon gång då och då kan det vara kul, helt enkelt. Vill man ha rationella skäl till att köra med rakborste och raktvål får det väl bli miljöhänsyn.
Raktvålar kan vara hur dyra som helst. Köper man en tvål i en fin träask som man också kan vispa upp löddret i kan man utan problem få betala 600 kronor. En refill kostar sen runt 200 kronor. Men man kan också köpa en tvål i träask för 200 kronor. För egen del köpte jag en raktvål från Palmolive för 19 kronor på stormarknaden.
Något säger mig dock att raklödder från burk kommer att vara min melodi även fortsättningsvis.

Mer om rakning och rakdon:
Fördelen med att vara glömsk

What’s your poison? – Om dry martini


Jag tror inte att det finns någon annan drink som det skrivits så mycket om som dry martini. Det finns en uppsjö recept. Det finns en mängd teorier om hur drinken kom till, hur den fick sitt namn. Det finns berättelser om hur olika celebriteter blandat sina dry martini och på vilken bar vilken författare drack sin dry martin, osv.

Dry martini är en sofistikerad drink med en doft från den fina världen. Den är så långt från byxljummet boxarbrännvin man kan komma. Åtminstone imagemässigt. I verkligheten är nog skillnaden mellan en dry martini för mycket och en kasse lägenhetsbråk inte alltid så stor.

Jag minns inte när jag första gången stötte på fenomenet dry martini. Helt säkert var det i alla fall långt innan jag själv drack något med alkohol i. Det första recept jag hittade kom jag också över långt innan jag gjorde min första dry martini. Hemma hos mormor och morfar hittade jag en bok “Coctailboken” av Janson, Melin och Söderberg. Boken gavs ut första gången 1949. Melin och Söderberg var “prominenta medlemmar av Sveriges Bartenders Gille”. Det är en bra bok. Alla klassiska coctails finns med. Att drinkar som “Zoombie” och “Sex on the beach” saknas, kan jag leva med. Det står heller ingenting om hur man gör godisshots eller hur man blandar tranbärsjuice med vaniljvodka och såna saker.
Den blir faktisk bara bättre och bättre ju mer jag tänker på det.

Receptet på dry martini är det klassiska, förmodligen ursprungliga:
2/3 Gin
1/3 Torr Vermouth
Rör, sila i coctailglas, vrid citronskal över.

Har man läst bokens inledande anvisningar vet man att “rör” betyder att man gör det i en shaker som till hälften är fylld med rena isbitar.

När jag idag läste ett recept på dry martini var det enligt författaren det “klassiska receptet”. Man kan naturligtvis mena olika saker med “klassisk”. Kanske är det klassiskt i författarens sammanhang. Det är i alla fall ett spritt tillvägagångssätt. Men det är knappast klassiskt i någon vidare mening.

Ginet förvaras i frysen, tillsammans med en glastillbringare (metall riskerar att smaka av sig menar han). När det är dags att blanda drinken har man isbitar i tillbringaren, häller vermouth över isbitarna rör om och silar av vermouthen. Därefter häller man gin i shakern och rör om, men inte för länge. Isen får inte smälta för mycket, bara en aning. Sen silar man upp i glas och serverar med citronskal, oliv eller syltlök eller naturell.

Syltlök! Stoppar man i en syltök byter drinken namn och blir en Gibson. Men låt bli! Inte för namnbytet utan för att syltlöken förstör. Oliven är jag också tveksam till även om den kan betrakta som klassisk i en dry martini. Syltlökar och oliver låter mer som frukost, tycker jag. En liten bit vridet citronskal är däremot en riktig höjdare.

Vouge Coctails är den andra coctailbok jag äger. En tunn sak som man fick som present när man prenumerarade på en tidning. Boken är från 1982. Den svenska utgåvan från 1983. Boken innehåller många klassiska drinkar och några som förmodligen försvann ur bartendrarnas reportoar redan 1985, om de ens var kvar så länge.

I Vouge Coctails är receptet:
6-9 cl London dry gin
1-2 droppar Noilly Prat, Chambéry eller Lillet dry vermouth
Citronskal eller oliv.
Rör ingredienserna väl med 3-4 isbitar. Häll upp i coctailglas.
Boken upplyser också om att det “på senaste tiden” har blivit vanligt att hälla drinken över is (“on the rocks”) och dricka den utan citron eller oliv.

Mängden vermouth minskar och minskar. Det finns många, inte helt seriösa, dry martini-recept där det inte ingår någon vermouth alls. Något recept föreslår att man ska viska ordet “vermouth” över drinken innan den serveras. Ett annat att man ska föra korken från vermoutflaskan fram och tillbaka över drinken. Luis Bunuel menade att det rätta sättet var att låta en solstråle falla genom en flaska Noilly Prat och träffa drinken. Noel Coward tyckte å sin sida att man skulle fylla ett glas med gin och sen vinka med det åt italienhållet till.

International Bartenders Association har dock ett “officiellt” recept för en dry martini:
5,5 cl gin
1,5 cl torr vermouth
Ingredienserna blandas i en bägare med is. Silas av och serveras i ett kylt coctailglas tillsammans med en oliv eller ett vridet citronskal. Man kan notera att de inte säger vare sig “skakas” eller “rörs” utan helt enkelt “blandas”. (Fegisar!)

Trots att dry martini förmodligen är den mest kända drinken i världen kan man ändå inte vara säker på att en bartender vet hur man blandar till den. Det är ju inte alltid ens så att den som blandar till drinkarna är bartender.

På ett hotell i Houston, Texas, hade värdarna för ett evenemang jag skulle besöka en mottagning kvällen innan, när de flesta gästerna anlände. Där fanns en bar bemannad av två spansktalande hotellmedarbetare som nog till vardags gjorde helt andra saker på hotellet. När jag bad om en dry martini tittade de ömsom på varandra ömsom på mig utan att göra en ansats att börja blanda till något.
– Gin och vermouth, sade jag och hoppades att det skulle klicka till.
Mer behövde de inte veta. I ett nafs togs ett stort grogglas fram och fylldes med is. Därpå hällde man gin ur en flaska och vermouth ur en annan till glaset var så gott som fullt. Någonstans måste det ha funnits en vag kunskap om vad en dry martini ändå är. För det hela avslutades med att de lade två oliver, stora som ping pong-bollar, längts upp på isen i glaset!

– – –
(Det amerikanska konsultatet i Istanbul hade – och har säkert fortfarande – en bar för personalen och deras gäster. Den betjänas av marinkårssoldaterna som tjänstgör på konsultatet. Den gången jag var där var det en marinkårssergant som stod i baren. Hans fråga “What’s your poison?” etsade sig fast i mitt minne. Senare har jag förstått att det är ett gammalt och nött bartenderskämt. Men jag gillar det.)

Om skillnaden mellan en gentleman och en snobb

The Bowler. Liksom andra attribut helt oväsentlig för gentlemannen.

Jag är en varm vän av vad som kan kallas “klassiskt herrmode”. Jag är också en vän av “gentlemannen” som ideal. Innebörden av att vara en gentleman är i och för sig varken glasklar eller entydig. Man kan dock konstatera att det inte är samma sak att klä sig klassiskt stilrent och att vara en gentleman. En gentleman kan vara klädd i trasor eller utspökad i det gräsligaste mode. En aldrig så välklädd man kan likväl vara en tölp och en skitstövel. Utan gentlemannens uppträdande blir han bara en snobb.

De flesta som skriver om gentlemannen skriver i själva verket om klassiskt herrmode. (Jag inser att jag gjort mig skyldig till ungefär samma sak i inlägget om The Chap). Ofta finns det dock någonstans hos dessa skribenter en mer eller mindre uttalad insikt om att det inte är samma sak. Men det är svårare att skriva om frågor som rör etik och moral än om skillnaden mellan randsydda och durksydda skor eller om hur man matchar slips och näsduk.

Ofta handlar böcker och websiter om gentlemannen också om andra “livsstilsfrågor” som drinkar och vin, klockor och pennor, rakdon och manchettknappar. Ibland dristar sig skribenterna till att ge sin syn på vad som är lämpliga sporter, resmål eller hobbies för gentlemannen.

Jag läser sånt med stort intresse. Jag gillar som sagt klassiskt herrmode. Förutom att det är snyggt har det den fördelen att den som klär sig klassiskt kan strunta fullkomligt i vad modet föreskriver. Det är en personlig vinst i såväl tid som pengar och energi. Jag gillar klockor, pennor, rakhyvlar, rakborstar, rakapparater och manchettknappar. Jag läser gärna om resmål av alla de slag och fnyser gärna åt tokiga nytolkningar av klassiska drinkrecept.

Men allt detta har strängt taget mycket lite med gentlemannen att göra. Lika lite som gangsters i märkeskläder och dyra bilar som bjuder “generöst” på barer och nattklubbar.

I ”Gentlemannen. Lagbok i god ton” utgiven för jämt 100 år sen (1911) listas några mer centrala egenskaper hos gentlemannen:
Gentlemannen saknar fåfänga
Gentlemannen har klart för sig att alla människor är varandra lika
Gentlemannen framträder blott genom att vara tillbakadragen
Gentlemannen vet att kroppens skönhet och dess omvård är grunden för sinnenas harmoni.
Gentlemannen äger stilkänsla och kan foga och anpassa sig utan att ge upp sin egen pesonlighet.
Gentlemannen är sund egoist som inte vill skada andra utan gagna sig själv.
Gentlemannen är alltid presentabel, uppträder självsäkert och regelrätt, i alla situationer och sammahang.
Gentlemannen äger insikt om sina egna fel och svagheter och uppfostrar sig livet igenom både till det yttre och inre med yttersta stränghet.

Andra som skriver om gentlemannen fast det mest handlar om klassiskt herrmode:
Gentlemannaklubben
Gentlemannaguiden
Och faktiskt också om gentlemannen som ideal: Motpol