1976 eller 1977 var jag med min gymnasieklass på studiebesök på DN/Expressen i Stockholm. Min yrkesambition var då att bli journalist. Jag frilansade lite åt tidningarna i Gävle och besöket på Stockholmstidningarna var stort. Vi fick bland annat se filmen “Tidningsmänniskor”.
Filmen skildrar en tid som redan då var på väg att försvinna. Blysättningen var på väg ut och skulle snart vara ersatt av fotosättning. Ombrytningen flyttade ut från sätteriets kast till ritbord där texterna monterades med vax på sidutskjut på det sätt man ser Expressens bilagor bli till på i filmen.
Varje yrkeskategori i tidningsproduktionen omgavs av ett romantiskt skimmer. Hetsen och prioriteringarna på centralredaktionen. Utrikeskorrar som ringer in sina artiklar. Reportrar som inte väjer för makten. Fotografer som tar sig in överallt ”om de så ska vara utklädda till Lucia med blixtljus i håret”. Korrekturläsarna uppfattades nog i allmänhet som färglösa men de åtnjöt stor respekt för sina falkögon och ordningssinne.
Å så tidningsdistributionen. Tuffa killar som i ur och skur satt på flaket till pickupen och kilade in till kiosker och butiker med tidningsbuntar. Tidningbilarna som skötte distributionen i Mälardalen minns jag från tidiga bardomsår. Också de amerikanska pickuper. Förarna körde som galningar. Det sas att tidningarna betalde deras fortkörningsböter. Allt som hade med tidningar att göra omgavs av myter och romantiska föreställningar.
Nu är det annorlunda. Det mesta är bättre, törs jag säga. Det är egentligen bara en sak från den tiden jag tycker saknas idag: Yrkesstolthet. Det gäller inte bara tidningsmänniskor, utan överlag. Det är som att människor, framför allt de med ”okvalificerade” arbetsuppgifter, förr bättre såg betydelsen av det de gjorde för att helheten skulle bli bra. Men kanske är det också bara ett romantiskt skimmer.
by 