Journalisten Bob Woodward på Washington Post fick 1972 ett tips från en anonym källa. Enligt tipset hade medarbetare i presidentent Nixons återvalskomitté gjort inbrott i Demokraternas partihögkvarter. Tillsammans med kollegan Carl Bernstein nystade han sedan vidare och kunde så småningom koppla inbrottet till högt uppsatta medarbetare till presidenten. I den följande sk Watergateskandalen framkom det att också presidenten haft kännedom om inbrottet och försöken att dölja kopplingen till återvalskommittén. Affären slutade med att president Nixon avgick i augusti 1974.
I dramadokumentären Alla presidentens män (All the presidents men) från 1976, baserad på Woodward och Bernsteins bok med samma namn, kan man följa deras arbete med den inledande nyheten som fick bomben att brisera.
Det framgår att de båda journalisterna ägnade mycket tid och möda åt att hitta belägg för sin källas uppgifter. Trots att man tyckte att man hade sådana belägg, krävde redaktionsledningen att man skulle ha ännu mer på fötterna innan man publicerade nyheten. Woodward och Bernstein fick jobba vidare i jakten på belägg för att tillfredsställa ledningen.
The Washington Post ville helt enkelt veta att det man skulle rapportera var sant. Eftersom man bara hade en anonym källa att stödja sig på kunde påståendena om oegentligheter uppfattas som deras egna.
Faktakollen hade nog varit mindre omfattande om källan hade gått att citera. Men ändå. Tidningen ansträngde sig så mycket man kunde för att förvissa sig om att deras nyhet var sann. Man visade respekt för sina läsare. Man tog ett ansvar för det man publicerade.
Jag tycker mig märka ett mycket litet intresse för om saker är sanna eller inte i svenska medier idag. Åtminstone om vi talar om kvällstidningar och vissa TV-program. Om något är sant eller inte tycks inte vara relevant för dessa medier.
Tidningarna gömmer sig helt enkelt bakom sina källor. De får stå för vad de påstår. Det är inte redaktionens uppgift att avgöra om ett påstående är sant eller inte. Redaktionens ansvar inskränker sig till att ge en allsidig belysning av frågan. Lyckligtvis kan kraven på en allsidig belysning begränsas till att man frågar den som anklagas för något om det är sant eller inte.
Alltså kan de rapportera att en eller annan kändis misstänks för att ha använt droger. Det är polisens misstanke. De kan rapportera att en bok som kommer att ges ut innehåller påståenden om att kungen besökt en svartklubb. Det är författaren som får stå för påståendet. Författaren litar i sin tur på sin sagesperson som är eller var yrkeskriminell.
Om det är sant eller inte? Det är inte vår sak att avgöra försvarar sig media. Hur skulle det se ut om vi var tvungna att bevisa alla påståenden som vi återger?
Mitt svar blir: Medias trovärdighet skulle öka radikalt. Rubriker och nyheter skulle få en mer sansad ton. Färre människor skulle råka illa ut, ryktesspridning och förtal skulle minska. Kostnaderna för att göra en tidning eller ett TV-program skulle rusa i skyn. Kvalitet skulle bli ett kännetecken för media och mediakonsumenter skulle vara berädda att betala mer för riktiga och sanna nyheter. Världen skulle bli en bättre plats.
by 