Min mamma dog i måndags. Det var oväntat. Hon blev knappt 72 år. Det känns overkligt och det är en märklig samling känslor som härskar. Dominerar gör något slags chock. Jag väntar ännu på att den stora sorgen ska slå till. Kanske kommer den när alla praktikaliteter runt begravningen är avklarade.
Mamma hade KOL – en lungsjukdom som sakta men säkert minskar den sjukes lungkapacitet. Alla förkylningar blev svåra och minskade tydligt lungkapaciteten och därmed hennes rörlighet. Vid ett par tillfällen utvecklades förkylningarna till lunginflammationer som krävde sjukhusvård.
Ett diskbrott för 40 år sedan ledde till att hon gick dåligt och hade en ”droppfot”.
Vad som tog hennes liv vet jag ännu inte. Det mesta tyder på något slags hjärtinfarkt. Senast vi talades vid beklagade hon sig över problem med gallan. Jag trodde jag övertygade henne om att söka vård men nu vet jag att hon inte åkte till vårdcentralen.
På senare år handlade våra telefonsamtal ofta om hennes sjukdomar och hälsotillstånd. Men för kanske ett år sedan inträffade en förändring. Jag tror det var ett medvetet beslut från mammas sida. Hon ville att jag skulle ringa oftare och insåg att det kanske inte alltid var så kul att lyssna till långa litanior om sviktande hälsa och de problem det medförde. När vi talades vid på senare tid var det därför aldrig mer än en sjukdom åt gången. Samtalen blev därmed faktiskt mycket roligare. Det senaste året talades vi vid var och varannan vecka.
Den här veckan har jag många gånger tänkt ”det här måste jag prata med mamma om” eller ”det här ska jag berätta för mamma”.
Att söka efter det ljusa i mörkret måste vara en mänsklig egenskap. Det har varit märkligt lätt att hitta saker att glädjas åt eller finna tröst i i samband med mammas död. Hon dog på sin älskade kolonilott där livet var enkelt. Där blommar fortfarande blommorna, vinbärsbuskarna dignar av bär och koltrasten festar på moreller. Jag tänker att den här döden måste varit mycket lättare än den som väntade längre fram när lungorna slutligt och oundvikligt skulle kollapsa helt.
by 
Jag beklagar Robban. En tragisk förlust. Mycket händer i skallen då. Det tar tid att greppa, att fatta, att haja. Min mamma dog för två och ett halvt år sedan. Jag hittade henne hemma hos sig. Jag är inte klar med det ännu riktig. Fast jag vill. Kroppen, eller hjärnan, eller vad det är släpper inte det hela hur som helst. Och det är ju inte konstigt. Morsan är vårt allt. Det är ju hon som gett oss mat, fostrat oss, varit polare, på vår sida hela tiden. Det är ogreppbart, hur naturligt det än är att de faller ifrån.
Du får söka styrka hos din familj ett tag framåt. Och, våga vara ledsen, det kommer efter chocken, även om det hela var väntat. Ut i skogen och böla om det behövs, skrik, slå på stubbar. Ut med det. Och snacka om det. Dina polare lyssnar. De som är dina polare.
Känner med dig, vännen. Fast du är Tjockholmare, din jävla svingpjatt! Rock!
(Slå en signal om du vill, när som helst.)