Plötsligt är den där. Det är förmodligen en liten sten från sandningen av trottoaren. Den har gissningsvis en diameter på 3-5 mm. Den har kilat in sig mellan skolädret och foten på utsidan vid skoöppningen. Det är bara att stoppa in ett finger och peta ut den, tänker jag. Men medan jag tänker tar jag ett par steg till. Det räcker för att stenen ska flytta sig ned i skon och hamna där innersulan möter ytterlädret. Ett par steg till och den ligger under foten.
Nu är det en större operation att peta ut den. Jag måste stanna, snöra av mig skon för att tömma ut stenen. Det innebär att jag ska balansera på ett ben och riskera att behöva sätta ned foten i snöslasket. Att bara gå vidare innebär en uppenbar risk för ett elakt skavsår. Eller i bästa fall bara en söndernött strumpa. Men det finns ett alternativ.
Alternativet är att försöka få stenen att flytta sig framåt i skon. Om jag kan få den att hamna mellan stortån och ”pektån” kan den ligga där utan att göra någon skada. Jag satsar på den lösningen. För varje steg jag tar trycker jag därför fotryggen upp mot skolädret när foten är i luften. Innan jag sätter ned foten gör jag ett knyck med underbenet så att stenen ska flytta sig framåt i det lilla hålrum jag därmed tillfälligt skapar mellan hålfot och innersula.
Det går bra. Åtminstone tills stenen når fotens främre trampdyna. Där är det stopp tills jag kommer på att jag kan luta skons tåspets nedåt medan foten är i luften. Om jag samtidigt trycker ned stortån lättar jag trampdynan en aning från sulan. Eftersom skon lutar en aning framåt flyttar sig stenen en liten bit framåt för varje steg. Tyngdlagen är min kompis.
Det tar inte många steg förrän stenen lagt sig tillrätta där jag tänkt. Men jag inser snart att stenen har en tendens att vilja smita in under trampdynan när jag lyfter foten från marken. Tåspetsen pekar nämligen en aning uppåt i det läget. Jag känner att vänskapen med tyngdlagen blir en aning ansträngd. Men genom att anbringa ett lagom tryck med tårna mot innersulan när jag lyfter upp foten kan jag behålla stenen där den ska vara.
Efter en kort stund är det helt naturligt. Promenaden fortsätter utan att stenen är till besvär. Den lilla stenen känns riktigt bra där den ligger kontrollerad i skon. Varje gång jag sätter ned foten och känner att den ligger där den ska känner jag tillfredsställelse.
När jag väl kommer hem och ska ta av mig skorna har stenen och jag nästan blivit kompisar. Vi delar en upplevelse stenen och jag. Men det känns ändå inte aktuellt att låta stenen ligga kvar i skon till nästa promenad. Det skulle inte bli samma sak. Man måste göra sig kvitt sina stenar och gå vidare i livet.
(Man kan inte spara stenar man får i skon, i skon. Med tiden skulle skon bli full med stenar. De skulle bli blytunga. Man skulle hasa fram och slita ut både skolsulor, strumpor och leder.)
by 