Att det utdragna spektakel som nu går under namnet ”Mello” blivit en tittarsuccé kan inte bero på annat än att TV-publiken är svältfödd på musikunderhållning. Men melodifestivalen liknar mer ett seriespel i musik än en festival. En logisk fortsättning vore regionala uttagningstävlingar.
På lördag ska jag titta på melodifestivalen i Skellefteå. Min svåger är med. Då måste man ju titta. Annars har jag haft annat för mig på lördagskvällarna och tänkte ha det också under resten av ”festivalen”.
Det ”nya” formatet (som jag inser har mer än 10 år på nacken) med flera deltävlingar tog död på mitt intresse för melodifestivalen. Det som var en TV-kväll med musik av varierande slag och kvalitet och lite tävlingsmoment passade mig. Familjen och ibland några vänner med familj samlades, utsåg favoriter och tippade vinnare. Kvällen fylldes av synpunkter på vad en riktig slager är, hur en vinnarlåt ska vara beskaffad, vilka låtar som varit bäst genom tiderna, artisterna och framförandet. Till en lyckad kväll hörde också någon kalenderbitares upplysningar om festivaler från förr.
Men det funkar inte varje lördagskväll i flera veckors tid.
Men av tittarsiffrorna att döma är det ett framgångskoncept. Den logiska fortsättningen vore regionala uttagningstävlingar – i serieform, naturligtvis. En orsak till att ”Mello div 4 Stockholm norra” och de andra serierna skulle bli en tittarhit är naturligtvis densamma som skälet till att det är publik på fotbollsmatcherna i div 4. Man känner någon som spelar.
Förmodligen kommer jag, då som nu, att titta när någon jag känner spelar. I övrigt är jag hjälplöst förlorad som publik för ”Mello”. Detsamma gäller nog ”Eurovision” också, när jag tänker efter. Att Eurovision Song Contest, vuxit i antal bidrag har inte gjort saken bättre. Det är för många låtar för att jag ska hinna knyta an till dem. Det utdragna omröstningsförfarandet (och ”grannröstandet”) är heller ingen TV-underhållning av klass.
Nä. Jag spelar och sjunger hellre själv. Inte för att det blir bättre utan för att det är roligare.
by 