Längst bak, längst in, granne med pentryt och en jetmotor. Plats 33F på en SAS MD80.
På jakt efter en helt annan bild hittar jag en selfie på mig när jag sitter längst bak i en MD80. Den tog jag för några år sedan när jag flög med SAS 21:05-kärra från Heathrow till Arlanda. En flight som ingen vill åka med men som ändå alltid är fullbokad.
Jag kommer inte ihåg vilket ärende jag hade i London. Men jag minns att jag träffade min kompis Peter på the “The Mad Bishop and Bear” på Paddington precis innan jag åkte till flygplatsen. Peter driver en restaurang och det är alltid svårt att få till en träff. Men nu dök han upp och vi hann prata en stund och dessutom sänka ett par whiskypinnar.
Efter en lång dag, lite whisky och flygplatsstress såg jag fram emot att få sjunka ned i min stol på planet. Plats 33F. Mer världsvana resenärer än jag hade reagerat redan vid incheckningen. Det är nämligen platsen längst bak, närmast fönstret. Det är bara det att det inte finns något fönster. Bara en vägg med en Pratt&Whitney-motor på andra sidan. På andra sidan gången finns planets pentry. Det är ingen plats för lugn och ro med andra ord.
– Man ser inte så mycket men man hör desto mer, som flygvärdinnan tröstade med ett leende. Det skämtet har hon nog levererat fler gånger än hon kunde räkna. Men jag tyckte i alla fall att det var fyndigt.
Märkligt nog somnade jag så fort planet var i luften. Jag brukar aldrig kunna sova på plan annars. Jag är för lång för stolarna, helt enkel.
Jag borde väl veta bättre. Men här är själva selfien också.
Nu har SAS slutat flyga med MD80:or så rådet att undvika plats 33F är överspelat. Det hade väl annars varit det enda av substansiellt värde med denna bloggpost.
Ett ovanligt stort kylskåp och ändå anmärkningsvärt diskret. Det är i själva verket en lönndörr.
Shoredich försvarar väl fortfarande sin ställning som innekvarteren i London. I dess södra delar på Artilley Lane nära Old Spitafields Market, ligger en av kedjan The Breakfast Clubs restauranger.
Restaurangen i sig är inte mycket att orda om. Den kallaf sig café och är inredd som ett enklare sådant. Det är restaurangkedjans koncept. Men just denna restaurang har en egenhet. Bredvid den långa bardisken finns ett kylskåp. Ett stort kylskåp. Drygt två meter högt.
Lönndörr
Det är nu inget vanligt kylskåp. Faktum är att det inte alls är ett kylskåp. Det är en lönndörr! Går man fram till bardisken och yttrar det ”hemliga” lösenordet ”I’ve come to see the mayor” öppnar de kylskåpsdörren. Går man in genom den öppna dörren kommer man till ett litet trapphus med en trappa som går till källaren.
Källarbar I källaren finns en liten bar. Vid mitt besök var den befolkad av yngre medarbetare från det närbelägna City. Bartendern var förekommande och ansträngde sig för att hitta tid att prata med mig, som var där ensam. Han försökte också få barmästaren, en tatuerad kvinna med punkfrisyr och järnskrot i ansiktet, att delta i samtalet. Hon hade nämligen arbetat i Sverige och talade till och med lite svenska. Men hon var inte intresserad.
Just den där lönndörren gör ändå att jag tycker att stället är värt ett besök. Är man ett sällskap kan man nog ha trevligt där.
När man lämnar baren går man upp för trapporna igen. Men man går inte ut genom kylskåpet utan genom en annan dörr, som leder till toaletterna vid entrén. På så sätt slipper man onödigt spring i lönndörren.
(Vadan nu detta? Ska bloggen bli en beige reseguide till London? Nä. Men när jag skrev om the 12 bars hädangång nyligen kom jag att tänka på ett par andra vattenhål i London som jag tänkte skriva om. Jag har två till “på lager”)
The 12 bar igår kväll, vid stängningsdags den sista kvällen. Foto: Phil Powell.
Igår stängde The 12 bar. Det är synd. The 12 bar är, eller var, ett musikhak på Denmark Street i London. En institution i Londons musikliv med fyra liveframträdanden varje kväll, sju dagar i veckan.
Jag ser bilder på Facebook från den sista kvällen. Phil, Rufus och några andra som jag känner var där. Känner jag dem rätt fick stället en riktig send off.
Det har pågått en namninsamling för att rädda the 12 bar. För att rädda hela Denmark Street egentligen. Det ser nämligen ut som att alla byggnader längst gatan ska rivas för att man ska kunna bygga nya, större, hus. But to no avail, tycks det.
Det är kanske inte så konstigt att det sker. Denmark Street ligger nämligen centralt i London och läget måste vara attraktivt. Det är en kort liten tvärgata till Charing Cross Road. Den ligger i höjd med den välsorterade och kända bokhandeln Foyles, inte långt från tunnelbanestationen Tottenham Court Road.
Denmark Street var en gång i tiden Englands Tin Pan Alley. Från 1920-talet till och med 1950-talet var det där musikförlagen hade sina kontor. Idag finns nog inga musikförlag kvar där men arvet förvaltas av ett antal musikaffärer. En av dem påstår sig ha Storbritanniens största utbud av gitarrer. Fler än 3000. Det är ett nöje att fönstershoppa på gatan för var och en med något som helst musikintresse. Gatan rymmer mycket annan musikhistoria också. Rolling Stones spelade in i en studio där, David Bowie hängde på ett av gatans caféer och Sex Pistols bodde där, Elton John skrev sin första hit där….osv, osv.
Min relation till The 12 bar har sitt ursprung i en pub på andra sidan Charing Cross Road. The Royal George, beläget på en liten återvändsgränd kallad Goslet Yard. Där träffas varje onsdag en trogen skara ukulelespelare. Källaren på puben är reserverad för dem hela kvällen.
Ukulele Wednesday heter evenemanget i källaren på the Royal George.
När jag har ett ärende till London brukar jag försöka se till att jag kan stanna över onsdag kväll, om jag så ska ta ledigt en dag. I onsdagsgänget på the George finns nämligen flera av mina Londonkompisar. Det är en märklig och mycket angenäm känsla att kunna bege sig dit och veta att jag alltid kommer att träffa folk jag känner.
Själva musicerandet är det i ärlighetens namn inte mycket bevänt med. Det är mest ett högljutt oväsen. Någon tar tag i en låt ur sånghäftet och börjar spela. Successivt faller de andra in. Men ofta uppstår en fördröjning så att när de första slutar spela har de sista i gänget halva den sista takten kvar att spela.
Efter ett tag brukar vi hamna utanför puben, där det faktiskt går att prata med varandra.
Det är när puben stänger kl 23 som the 12 bar kommer in i bilden. De har öppet till ett. Det är dessutom gratis inträde för den som har en ukulele med sig.
Så det är, eller var, till the 12 bar vi ställde stegen. Kanske inte alltid så klokt de gånger man har något bokat på torsdagsmorgonen.
Här i gränden på baksidan av the 12 bar avslutades onsdagskvällarna regelmässigt
På baksidan av the12 bar finns en liten gränd. Mitt emot i gränden ligger en tatuerarstudio som märkligt nog oftast har öppet så sent. I gränden fortsätter sedan partyt till stängningsdags. Tunnelbanan har slutat gå för länge sen. Eftersom jag aldrig lärt mig busslinjerna i London brukar det sluta med att jag får någon kilometers nattlig promenad till hotellet. Det är nog nyttigt.
Men nu är det alltså slut med det. Men det skulle förvåna mig om inte gänget på the George hittar någon ersättning.
När internetaccessen fallerar är molnlösningar inge vidare. Jag är i London just nu. Jag bokade resan på nätet. Liksom hotellet. Alla bokningar bekräftades via mail. Förr hade jag sparat ned alla bokningar, gjort anteckningar om bokningsnummer med mera i almanackan. Och det ska jag se till att jag gör även i fortsättningen.
Jag checkade in på SAS dagen före avresan. Enkelt och smidigt. Ett sms från SAS med en länk till incheckningen på nätet. Jag valde plats 10F. På korta resor sitter jag gärna vid fönstret. Boarding-kortet visades som en websida. Däremot fanns ingen möjlighet att spara ned boardingkortet till telefonen. Fanns det, så fanns det i alla fall inga anvisningar om hur man gör. Så jag lämnade webläsaren med sidan uppe.
Väl på Arlanda visar jag min telefon med websidan vid bagageinlämningen. Det funkade fint. Vid inpasseringen till säkerhetskontrollen meddelar websidan att sessionen har ”timed out”. Bara att kliva åt sidan och försöka lösa problemet. Jag letar rätt på sms:et från SAS och följer länken till incheckningssidan. Sidan minns lyckligtvis min bokning och visar boarding-kortet i webläsaren.
Vid gaten är det dags igen. Jag ska visa mitt boarding-kort. Nu tycker telefonen att jag ska koppla upp mig mot det gratis wifi som finns på flygplatsen. Men det kräver att jag fyller i uppgifter om vem jag är osv. Det har jag inte tid med. Jag stänger därför av wifi på telefonen och kopplar upp mig via mobilnätet. Det fungerar och jag kan visa mitt mobil-boarding-kort för tredje gången.
Det var en trevlig resa. På 10D sitter en svensk företagsledare med verksamhet i London. Vi talas vid under nästan hela resan. Hans bil och chaufför väntar på flygplatsen och jag tackar ja till erbjudandet om skjuts till mitt hotell.
Vilket hotell var det nu då? Jag kollar mina mail i telefonen. Eller rättare sagt jag försöker kolla mina mail. Jag får ett SMS från Tele2 som erbjuder mig att köpa 50 Mb datatrafik att använda under tre dagar för 50 kronor. Det nappar jag på. Men jag kommer inte ut på nätet.
Men jag minns att hotellet ligger på London Street och heter något med Norfolk. Norfolk Plaza Hotel, säger chauffören. Just off London Street. I know that hotel very well.
Vi skiljs åt utanför hotellet och i receptionen presenterar jag mig och hävdar att jag har ett rum bokat där. Bemötandet är vänligt men resultatet nedslående. Jag har inget rum där.
Jag får låna deras wifi och kan kolla mitt bekräftelsemail. De har rätt. Jag har bokat rum på Royal Norfolk Hotel på London Street. Det ligger runt hörnet, så det var inget äventyr att ta sig dit.
Hotell i London är värda ett eget kapitel. Men här ska jag nöja mig med att konstatera att wifi-access kostar fem pund dygnet på Royal Norfolk Hotel och täckningen på fjärde våningen där jag har mitt rum är skral. Det finns ett slags brandtrappa som förbinder två huskroppar. Där är det svalt och där finns det wifi-täckning. Det får bli min arbetsplats.
Idag har jag ringt till Tele2s kundtjänst för att få bukt med problemet. Kötiden uppskattas till 15-20 minuter men jag kan bli uppringd när det är min tur om jag vill. Det vill jag. I gatularmet hör jag tyvärr inte att de ringer tillbaka. Så jag upprepar proceduren. Ringer upp, knappar in uppgifterna igen och ber att få bli uppringd. Den här gången hör jag när det ringer men hinner inte svara.
I hotellreceptionen finns det wifi-täckning. Jag bestämmer mig för att prova att chatta med Tele2s kundtjänst. Först får jag knappa in uppgifter om vem jag är, att jag är kund och vilket telefonnummer jag har. Sen dröjer det bara ett ögonblick innan Mattias står till min tjänst. Jag är i London och kan inte komma ut på internet, skriver jag.
Men det visar sig att Mattias inte kan se någon orsak till att jag inte kommer ut på nätet. Fick jag ett erbjudande om surf när jag kom till England, frågar han.
Det fick jag svarar jag. Sen frågar jag om han har något slags checklista som jag kan använda för att kolla att jag har alla inställningar rätt i min telefon.
Medan Mattias skriver ett svar tänker jag att jag ska kolla att jag verkligen köpte den där surfpotten och stänger chattfönstret och kollar mina sms. Jo, jag köpte potten.
Sen ska jag försöka återgå till chatten men det visar sig att jag avslutat chattsessionen när jag stängde fönstret. När jag startar en ny chatt får jag veta att det är 8-10 minuters väntetid.
Jag tror jag får klara mig utan internet i mobilen. I helgen ska jag ut på den engelska landsbyggden. Ingen wifi där inte. Jag får med andra ord klara mig utan internet. Hur ska det gå? Hur ska det gå?
The Shepard and Dog i Hollesley, England. Den enda puben i byn. Ingen skulle komma på tanken att sätta eld på den.
Svenskan skriver idag om upploppen i England i början av augusti i år. De som intervjuas säger att det var väntat, att det låg i luften. För mig kom det i alla fall som en komplett överraskning.
Själv var jag i England drygt en månad innan upploppen, i slutet av juni. I London och på landsbyggden i Suffolk. Det England jag såg var långt från upplopp och konflikter. Flera gånger förvånades jag över hur pålitligt engelskt allting var. Engelskt på ett nästan karikatyrmässigt sätt.
De små vägarna på landsbygden kantade av vilda häckar är som hämtade ur en engelsk TV-serie. Cyklisterna jag mötte när jag joggade på dessa vägar hälsade alla ”good morning” och jag var glad att jag höll ett så lågt tempo att jag faktiskt kunde svara lika artigt.
Pubarna serverar fish and chips och sausages and mash. Och det är inga turistfällor jag talar om, utan helt vanliga by- och kvarterspubar. Det finns ingen antydan till revolutionär glöd, pyrande missnöje eller undertryckt vrede hos någon av mina engelska kompisar eller hos någon annan av de britter jag träffar. Ändå har livet inte strukit alla av dem medhårs.
Tillbaka i London passerar jag genom Soho på väg hem till hotellet efter en tidig kväll i Covent Garden. Viker man av från teatrarna på Shaftsbury Avenue och bara går något kvarter upp till Brewer Street möter man ett Soho som lever upp till sitt rykte. Prostituerade, knarklangare, fyllerister och slagskämpar. Ändå känner jag mig helt trygg. För i detta skenbart laglösa område finns ändå en orubblig ordning. Vem som upprätthåller den törs jag inte tänka på. Men den innebär att jag kan gå oantastad. Om Sohos ljusskyggare näringsidkare plötsligt skulle börja ge sig på sådana som mig skulle hela basen för deras verksamhet raseras. Om medelålders män blev nedslagna i Soho skulle inga sådan våga sig dit för att köpa vare sig droger eller sex. Knarklangarna och slagskämparna får slåss med varandra.
Denna typ av ordning är nog iofs inget typiskt engelskt men man kan konstatera att Soho är sig likt. Precis som man förväntar sig av det konservativa, trögföränderliga, väldigt engelska England.
Att upploppen kom som en överraskning för en romantiserande anglofil som jag är kanske ingen överraskning men jag vet att det också överraskade många engelsmän.
Man kan fråga sig vem som har någon nytta av dessa upplysningar. Men det kanske kan illustrera det faktum som många lyft fram i samband med upploppen: Klyftorna är stora i England. Det har de alltid varit. Det nya är möjligen framväxten av ett trasproletariat, utan jobb, utan utbildning, utan plats i samhället.
(Kanske bäst att vara tydlig på en annan punkt också: Jag passerade bara genom Soho och köpte varken sex eller droger.)
Hemkommen efter en vecka i England tillsammans med ukulele-kompisar stirrar jag mot en grå och regntung himmel över Gotland. Ovanligt.
Jag traskar ut till Studio Friggebod och spelar in en av de låtar som spelades flitigt i Hollesley i helgen: Bring Me Sunshine. Tidsfördriv eller väderbesvärjelse?
