Ny spännande rapport från SvDs medarbetare på Mars

Har någon gjort en bakgrundskoll på Lars Berge? Jag menar nu en riktigt bakgrundskoll. Inte bara en som kollar om han själv gjort något olämpligt, utan en som går generationer bakåt. Hur ska jag annars veta om jag kan läsa Lars Berges krönikor med gott samvete.

Det finns kanske någon nazist eller kommunist i Lars Berges släkt. Finns det någon förbrytare? Någon som stulit, kanske misshandlat sin fru eller sina barn. Finns där någon alkoholist eller knarkare? SvDs läsekrets är stor och fäster avseende vid olika saker. Därför är det viktigt att alla aspekter av olagligheter och oetiskt handlande kartläggs generationer bakåt i Berges släkt. Åtminstone borde Lars Berge kräva det, eftersom han gör det av tänkbara leverantörer.

För min egen del behöver jag inte rota i Berges släktförhållanden efter kriminella, missbrukare eller idioter. Berge skriver så dumt att han diskvalificerar sig på egna meriter. Man kunder rent av tro att han bor på en annan planet.

Han avfärdar kylskåpstillverkarnas miljöambitioner med hänvisning till att deras företagsledningar för 60 år sedan samarbetade med nazisterna på vedervärdiga sätt. Men vad är det jag läser? Menar han att ett företag inte kan ha några miljöambitioner om helt andra människor handlade grovt oetiskt i företagets namn för 60-70 år sedan.

Man kan inte bedöma företag utifrån vad de gjorde för 60-70 år sedan. De ska bedömas utifrån vad de gör nu. Konsumenter med Berges inställning kommer att välja ett energislukande kylskåp från en tillverkare utan historia framför ett energisnål och miljövänligt från en tillverkare som samarbetade med naziregimen på 1940-talet. Vem vinner något på det?

Berge framstår som helt världsfrånvänd när han slutligen gör den häpnadsväckande upptäckten att företag finns för att generera vinster åt sig själva och sina aktieägare. Han ser ju vuxen ut på bildbylinen men han tycks vara född igår. Hur kan man annars göra stor sak av detta välkända faktum.

Sen passar han på att uttala sig om en yrkesgrupp som han helt uppenbart inte har någon som helst koll på: PR-konsulterna. Berge skriver nämligen att dessa ”enträget försöker övertyga oss om något helt annat” än att företagen finns för att skapa vinster.

Den PR-konsult som ger sig på ett så dumt uppdrag som att försöka övertyga någon enda människa om att kommersiella företag inte har som mål än att tjäna pengar kan lägga ned verksamheten. Jag kan faktiskt bara se en tänkbar karriärmöjlighet för en PR-konsult som saknar verklighetskontakt så till den grad. Det är att bli krönikör i SvD.

Läs själv
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sokes-kylskap-utan-kopplingar-till-hitler_6444490.svd

Är du duktig på att ”hantera människor”?

Jag läser och hör ganska ofta talas om folk som tycker att de är duktiga på att ”hantera människor”. Ofta är det företagsledare eller andra chefer det handlar om. Nu senast läste jag om en 27-årig nyutexaminerad civilingenjör som sommarjobbat som VD(!) Han ger ett trevligt intryck i intervjun men han är ju ännu ung och oerfaren, så det är kanske inte så konstigt att han kan säga saker som att ”jag lärt mig att det är viktigt att hantera människor”.

För mig skvallar uttrycket ”hantera människor” om dåligt ledarskap. Om du brukar ”hantera” folk kanske du för en stund ska byta perspektiv och fundera på hur det är att ”bli hanterad”. Känner du stort förtroende för någon som hanterar dig? Kommer du att göra ditt bästa för att nå mål som den personen sätter upp? Är du lojal mot någon som ”hanterar dig”?

Ledarskap handlar inte om att hantera människor. Det handlar om att ge människor förutsättningar att hantera de situationer som uppstår. Det gör man genom tydliga värderingar, tydliga befogenheter och tydliga förväntningar. Tydlighet skapar man genom kommunikation inte genom manipulation.

Om konsten att pumpa cykeldäck

Jag har ännu att lära mig konsten att pumpa ett cykeldäck. Att pumpa cykeldäck är en syssla som jag snart kommer att drömma mardrömmar om. Tre gången har jag råkat ut för slangsprängningar när jag pumpat cykeldäck. De flesta har aldrig varit med om det en enda gång. En av mina slangexplosioner inträffade dessutom när jag fyllde på luft med handpump!

Jag närmar mig därför uppgiften att pumpa ett däck med viss respekt. Men det stora problemet är nog egentligen att jag aldrig fått lära mig hur en modern cykelpump fungerar. Den gamla sorten med en cylinder i plåt är enkel att förstå. Men det duger inte med en sån längre därför att de bara passar till den gamla sortens cykelventil. Har man mer än en cykel i hushållet har man med nära nog 100 procentig sannolikhet fler än en sorts ventiler på cyklarna. Även om det nu kanske finns varianter med utbytbara munstycken så kommer de inte i fråga för det moderna hushållet. En pump med fotstöd är mycket effektivare och en liten handpump mycket smidigare att ha med sig på färden om man behöver fylla på lite luft i slangarna.

Men nu till den egentliga berättelsen. Idag skulle jag uträtta några ärenden på lunchen. Det var inga direkt nödvändiga ärenden men solen sken och termometern visade på knappt 20 grader. Alla förevändningar för att få komma ut en stund duger.

Men mindre än ett kvarter hemifrån inser jag att det är lite för lite luft i däcken för att cykla till centrum. Alltså cyklar jag hem och tar fram cykelpumpen. Det är en pump med fotstöd. Jag ställer mig i skuggan för att inte bli svettig och börjar pumpa. Den där pumpen tycker alla i familjen om. Alla utom jag. När jag börjar närma mig fullt tryck i slangen och bara behöver ett par, tre pumptag till för att bli nöjd händer nämligen alltid samma sak. Änden på pumpcylindern, den med tryckmätaren (med högst tvivelaktiv noggrannhet), åker av med ett ljudligt plopp. Ett plopp som får vilken champagnekork som helst att bli avundsjuk.

Nåja. Det är nästan bra tryck i slangen. Jag bestämmer mig för att cykla till bensinmacken i centrum och fylla på luft i däcken där. Sen ska jag uträtta min ärenden.

När jag kommer till macken börjar jag med att kolla vad det står på däcket om vilket lufttryck det ska vara. ”Inflate to 50 – 75 psi” står det. Sen finns samma intervall angivet i Kgf/cm2 och KPa. ”Max 85 PSI, 6.0 Kgf/cm2 600KPa”, står det också. Det kan inte gå fel. Ingen risk för däcksprängning. Inte med dessa tydliga anvisningar.

Macken har två olika pumpar. Båda har skalor i bar. Inget PSI, inget Kgf/cm2, inga KPa. Den äldre pumpen har dessutom en skala med något slags mått per inch. Jaha. Hur många PSI går det på en bar? Hur många KPa? Tur att Internet finns. Dessvärre är det ingen 3G-täckning vid macken. Därför tar det oändligt lång tid innan jag får veta att det går 14.5037738007 PSI per bar. Jag bestämmer mig för att 4 bar är lagom däcktryck för min cykel.

Macken har som sagt två luftpumpar. Jag tar den gamla sorten. En ”klocka” som man lyfter av en ställning, sätter munstycket mot slangens ventil och trycker på +-knappen medan man ser hur trycket stiger i däcket. Det funkar bra. Eller ganska bra. Däcktrycket vill liksom inte riktigt stiga till 4 bar. 3,3 – 3,5 sådär blir det. Jag sätter tillbaka klockan in ställningen och fyller på den. Nytt försök. Samma resultat. Jag når inte 4 bar.

Den andra pumpen är den nya sorten med en slang med en fjäderbelastad flärp som håller munstycket på plats mot ventilen. På själva skåpet där pumpen finns, finns en display och knappar där man kan ställa in önskat däcktryck och sen sköter maskinen påfyllningen själv. Jag provar den. Sätter munstycket på plats, knappar in 4 bar på displayen och hör hur det pyser från cykeldäcket. Sen slutar det pysa och jag tar bort pumpslangen. Då upptäcker jag att pysandet kom från luften som pös ut ur däcket. Nu är det ganska precis 0 bar i slangen. Vilket motsvarar precis 0 PSI eller 0 Kgf/cm2 och, som av en slump, 0 KPa.

Sen tidigare vet jag att knappen med symbolen med ett punkterat däck är den knapp man måste använda i sådana lägen. Finns det inget tryck i slangen funkar inte automatiken. ”Punka-knappen” funkar så att det pumpar luft så länge man håller den intryckt. Ingen automatik, ingen gräns för hur högt tryck man kan få in slangen. Ingen garanti för att däcket inte ska sprängas. Jag trycker in lite, lite luft och hoppas att det ska räcka för att kunna använda automatiken efter det. Men jag har i för lite luft.

Solen har gått i moln som för att understryka misslyckandet. Riktigt mörka regntunga moln till och med. Och det har börjat blåsa kallt.

Det finns en Claes Olsson-butik bara 200 meter från macken. En bra liten cykelpump som man kan ha med på färden skulle jag ju behöva. De kanske rent av har en sån där med kolsyrepatron som man inte ens behöver pumpa med. Jag går dit.

De har tre sorters pumpar. Den gamla sorten som bara funkar på dunlop-ventil (den gamla ”hederliga” sortens cykelventil). En snygg liten svart sak med ett pumphandtag som kan vinklas ut. Den funkar med dunlop-, schader- (bilventil) och sportventil. Sen har de en lite större, ganska ful pump med många utbytbara munstycken så att man kan pumpa bollar och allt möjligt. Jag tar den snygga svarta.

Ut och pumpa. I strid med min vana läser jag instruktionen först. Eller rättare tittar på bilderna. Cykelpumpar är komplicerade saker. De kan man inte använda hur som helst.

Det börjar regna. Men det finns ett stort tak över trottoaren utanför butiken så jag kan pumpa utan att bli blöt.

Jag inser att man skruvar loss en ”täckmutter” för att kunna vända på munstycket så att det passar dunlop- och sportventil på ena sidan och schaderventil på andra. Det står inte vilken sida som är vilken men det är bara den ena sidan som har en chans att passa på schaderventilen.

Men hur tusan får man munstycket att sitta mot ventilen. När jag trycker munstycket mot ventilen åker ventilen in i däcket. Luften pyser ut vid sidan av ventilen. I den ände av pumpen där munstycket sitter finns en utvikbar sak. Den finns inte dokumenterad i bruksanvisningen. Kan det vara så att den ska göra att man kan klämma åt munstycket runt ventilen så att man kan pumpa utan att ventilen åker in i däcket? Ska den vara utfälld eller infälld. Ska man trä på ventilen med den i det ena läget och sen vika in eller ut den för att ventilen ska sitta fast. Jag provar alla varianter ingen fungerar. Kanske är min pump trasig just där?

Regnet har tilltagit. Det är en ihållande störtskur och jag inser att jag har tunna bomullsbyxor, en skjorta och mockaskor på mig.

Jag går in i butiken och pratar med en expedit. Han vet inte hur pumpen fungerar. Men det är få returer på den pumpen, så den är nog bra. Jag får låna en annan lika dan pump för att se om det går bättre. Det gör det inte. Jag kan få prova den pumpen med utbytbara munstycken också om jag vill, säger expediten.

Jag provar den. Och ja! Här har någon tänkt. Man skruvar fast munstycket på ventilen. Oavsett hur lite luft det är i däcket åker inte ventilen undan eftersom den sitter fast i pumpen! Det går dessutom ganska bra att pumpa i luft i däcket trots att pumpen är liten och slaglängden kort. Jag pumpar tills jag tycket att motståndet är ”tillräckligt” högt.

Jag går in i buitken och får byta den gamla pumpen mot den nya. Den nya är inte bara bättre den är 30 kronor billigare också. För 29 kronor kan jag köpa en regnponcho som räddar mig från den värsta blötan när jag cyklar hem.

Det är lite för lite luft i däcken och mina ärenden är outrättade.

Tweed Ride i Stockholm. Det tar sig!

En oerhört stilig man i tweedkostym med cykel och en ukulele i fodral på pakethållaren
Robert Hultman på Tweed Ride i Stockholm 2011. Foto: Karin Ronander

En av de saker jag läst om och tänkt ”där skulle man vara med” är Tweed Run. Tweed Run är en cykelutflykt i elegans och stil. Jag är osäker på om det finns någon formell klädkod men deltagarna klär sig på det sätt man klädde sig under den förra delen av 1900-talet. Med tyngdpunkt på 1920- och 1930-talets klädsel. Och det får gärna vara tweed. ”A metropolitan bicycle ride with a bit of style” skriver arrangörerna av det ursprungliga Tweed Run. Det i London. (Var annars?)

2009 hölls det första Tweed Run. Sedan dess har Tweed Runs arrangerats i många städer runt om i världen. Den 15 oktober 2011 är det dags för Stockholmspremiär.

Det är Cykelhistoriska föreningen som arrangerar denna ”cykeltur med elegans och stil”. Ett lysande initiativ som jag tänker stödja med mitt deltagande. Tweedkostym och nytvättad cykel, får det bli.

Under cykelturen görs en paus vid ett café, som rastplats. Arrangörerna lovar också en “vätskekontroll” vid en engelsk pub, både under loppet och efter målgång. Därtill blir det stopp på en bra plats för gruppfotografering. Jag tror jag tar med en ukulele. Det känns som att ”Pedal your blues away” skulle passa att spela vid något av stoppen.

Edit: På grund av upphovsrättsanspråk till namnet Tweed Run har evenemanget i Stockholm bytt namn till Tweed RIde.

Information om Tweed Ride Stockholms finns på Cykelhistoriska föreningens website

Cykelhistoriska föreningen har också goda nyheter om evenemanget. Så här skriver man på sin site den 4 oktober:
“Över 100 personer med trevliga cyklar har nu anmält sig till premiären av Tweed Ride Stockholm som går av stapeln lördagen den 15 oktober 2011. En spännande färd i Stockholms allra centralaste delar i finkläder och intressanta cyklar. Samling kl 12.00 i Kungsträdgården, avfärd i grupper med lots från kl 13.00. Stureplan, Kungsgatan, Vasagatan, Mosebacke Torg och slutligen samling med Concours d’Elegance på Stora Nygatan i Gamla Stan.
Anmäl dig senast den 1 oktober och betala in deltagaravgften 100 SEK på CHF:s plusgiro 972080-6. Anmälan på plats möjlig till en kostnad av 150 SEK.
Vill du vara funktionär (lots) och hittar bra i Stockholm så meddela Tell Hermanson 070-497 88 34 ”

Varför svarar de inte när man ringer?

Det blir svårare att komma fram till den man ringer. Slutsatsen baseras på min egen erfarenhet och saknar vetenskapligt stöd. Men jag tror att många känner igen sig. Orsaken tror jag helt enkelt är den att telefonsamtalets betydelse har nedgraderats.

En gång i tiden var telefoner relativt ovanliga och telefonsamtal dyra. Även om Sverige tidigt blev ett telefontätt land dröjde det innan det var självklart att det fanns en telefon i varje hushåll. Unga som flyttade hemifrån, studenter i studentbostäder och andra förlitade sig på telefonkiosker med mynttelefoner.
Telefonsamtalen var färre och viktigare. Att svara när det ringde fick alltid högsta prioritet.

Idag finns fler abonnemang än människor i Sverige. Telefonsamtalen är många, långa och billiga. Många samtal är viktiga men andelen samtal som är tidsfördriv eller rena tidtjuvar har ökat. Att svara i telefon är därför ingen självklarhet ens när man kan. Och det är långt ifrån säkert att man kan svara.

Faktum är att det egentligen är en lycklig slump om en person har möjlighet att svara vid just det tillfälle, den bråkdel av en minut, då ringsignalen från ditt samtal ljuder.

Många har arbeten som gör att man inte kan prata i telefon över huvud taget. Men inte ens tjänstemän på kontor kan alltid svara. En stor del av tjänstemannens arbetsdag går åt till möten. Resten av dagen sitter han upptagen i telefon! Blir det en stund över att, läsa epost, samla tankar och skriva det som måste skrivas kan det vara nödvändigt att göra sig oanträffbar på telefon.

Att det överhuvud taget går att prioritera ned inkommande telefonsamtal på detta sätt beror på möjligheterna att tala in meddelanden och skicka SMS och epost. En del av mina kontakter har jag helt slutat ringa. Jag skickar SMS. Epost är på många sätt överlägset både SMS och telefonsamtal i och med att man kan bifoga texter, bilder, filmer. Nackdelen är naturligtvis att det handlar om envägskommunikation. I ett samtal styr man sig gemensamt fram till det som behöver diskuteras – det andra kan man lämna därhän.

Länge har telefonsamtalet varit det naturliva sättet att ta en första kontakt. En kontakt som följs upp med ett mail eller kanske ett möte. Jag tror det är dags att tänka om. Den som ringer har nästan definitionsmässigt ett större intresse av att samtalet kommer till stånd än den han ringer till. Har man väl lyft på luren vet man inte hur långt samtalet blir, om det är värdefullt eller bara stjäl tid.

Ett SMS är förmodligen en bättre första kontakt. Det talar om vad du vill och hur du nås. Den som får SMS:et kan då ringa vid en tidpunkt som passar honom. Du ska då ha mycket starka skäl för att inte svara, även om det kanske bara är för att be att få ringa upp när mötet är slut.

Upplopp i det oföränderliga England

The Shepard and Dog i Hollesley, England.
The Shepard and Dog i Hollesley, England.
The Shepard and Dog i Hollesley, England. Den enda puben i byn. Ingen skulle komma på tanken att sätta eld på den.

Svenskan skriver idag om upploppen i England i början av augusti i år. De som intervjuas säger att det var väntat, att det låg i luften. För mig kom det i alla fall som en komplett överraskning.

Själv var jag i England drygt en månad innan upploppen, i slutet av juni. I London och på landsbyggden i Suffolk. Det England jag såg var långt från upplopp och konflikter. Flera gånger förvånades jag över hur pålitligt engelskt allting var. Engelskt på ett nästan karikatyrmässigt sätt.
De små vägarna på landsbygden kantade av vilda häckar är som hämtade ur en engelsk TV-serie. Cyklisterna jag mötte när jag joggade på dessa vägar hälsade alla ”good morning” och jag var glad att jag höll ett så lågt tempo att jag faktiskt kunde svara lika artigt.

Pubarna serverar fish and chips och sausages and mash. Och det är inga turistfällor jag talar om, utan helt vanliga by- och kvarterspubar. Det finns ingen antydan till revolutionär glöd, pyrande missnöje eller undertryckt vrede hos någon av mina engelska kompisar eller hos någon annan av de britter jag träffar. Ändå har livet inte strukit alla av dem medhårs.

Tillbaka i London passerar jag genom Soho på väg hem till hotellet efter en tidig kväll i Covent Garden. Viker man av från teatrarna på Shaftsbury Avenue och bara går något kvarter upp till Brewer Street möter man ett Soho som lever upp till sitt rykte. Prostituerade, knarklangare, fyllerister och slagskämpar. Ändå känner jag mig helt trygg. För i detta skenbart laglösa område finns ändå en orubblig ordning. Vem som upprätthåller den törs jag inte tänka på. Men den innebär att jag kan gå oantastad. Om Sohos ljusskyggare näringsidkare plötsligt skulle börja ge sig på sådana som mig skulle hela basen för deras verksamhet raseras. Om medelålders män blev nedslagna i Soho skulle inga sådan våga sig dit för att köpa vare sig droger eller sex. Knarklangarna och slagskämparna får slåss med varandra.

Denna typ av ordning är nog iofs inget typiskt engelskt men man kan konstatera att Soho är sig likt. Precis som man förväntar sig av det konservativa, trögföränderliga, väldigt engelska England.
Att upploppen kom som en överraskning för en romantiserande anglofil som jag är kanske ingen överraskning men jag vet att det också överraskade många engelsmän.

Man kan fråga sig vem som har någon nytta av dessa upplysningar. Men det kanske kan illustrera det faktum som många lyft fram i samband med upploppen: Klyftorna är stora i England. Det har de alltid varit. Det nya är möjligen framväxten av ett trasproletariat, utan jobb, utan utbildning, utan plats i samhället.

(Kanske bäst att vara tydlig på en annan punkt också: Jag passerade bara genom Soho och köpte varken sex eller droger.)

Mamma är död

Min mamma dog i måndags. Det var oväntat. Hon blev knappt 72 år. Det känns overkligt och det är en märklig samling känslor som härskar. Dominerar gör något slags chock. Jag väntar ännu på att den stora sorgen ska slå till. Kanske kommer den när alla praktikaliteter runt begravningen är avklarade.

Mamma hade KOL – en lungsjukdom som sakta men säkert minskar den sjukes lungkapacitet. Alla förkylningar blev svåra och minskade tydligt lungkapaciteten och därmed hennes rörlighet. Vid ett par tillfällen utvecklades förkylningarna till lunginflammationer som krävde sjukhusvård.
Ett diskbrott för 40 år sedan ledde till att hon gick dåligt och hade en ”droppfot”.

Vad som tog hennes liv vet jag ännu inte. Det mesta tyder på något slags hjärtinfarkt. Senast vi talades vid beklagade hon sig över problem med gallan. Jag trodde jag övertygade henne om att söka vård men nu vet jag att hon inte åkte till vårdcentralen.

På senare år handlade våra telefonsamtal ofta om hennes sjukdomar och hälsotillstånd. Men för kanske ett år sedan inträffade en förändring. Jag tror det var ett medvetet beslut från mammas sida. Hon ville att jag skulle ringa oftare och insåg att det kanske inte alltid var så kul att lyssna till långa litanior om sviktande hälsa och de problem det medförde. När vi talades vid på senare tid var det därför aldrig mer än en sjukdom åt gången. Samtalen blev därmed faktiskt mycket roligare. Det senaste året talades vi vid var och varannan vecka.
Den här veckan har jag många gånger tänkt ”det här måste jag prata med mamma om” eller ”det här ska jag berätta för mamma”.

Att söka efter det ljusa i mörkret måste vara en mänsklig egenskap. Det har varit märkligt lätt att hitta saker att glädjas åt eller finna tröst i i samband med mammas död. Hon dog på sin älskade kolonilott där livet var enkelt. Där blommar fortfarande blommorna, vinbärsbuskarna dignar av bär och koltrasten festar på moreller. Jag tänker att den här döden måste varit mycket lättare än den som väntade längre fram när lungorna slutligt och oundvikligt skulle kollapsa helt.

Mamma när hon tog realen, 1957

Det var bättre förr. Del 1: Medeltiden

Gärna medeltid – men inte utan min mobil!

Medetidsveckan pågår i Visby. Att promenera genom marknaden är precis så mycket medeltid jag behöver. Att andra vill ha mer och gärna gottar sig åt medeltiden i en hel vecka kan jag inte riktigt förstå. Men det tillhör de saker jag känner att jag inte behöver förstå. Människor har olika intressen helt enkelt och det är bra.

Däremot kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket anakronismer man kan stå ut med om man har en medeltidsvecka. Man kan svårligen bli av med alla som liksom jag strosar omkring på medeltidsmarknaden i 1900- eller 2000-talskläder. När jag var där i år var vi i majoritet och visst förstör vi den riktiga medeltidsstämningen, det är bara att erkänna. Jag får lite dåligt samvete gentemot medeltidsentusiasterna.

Men en medeltidsvecka utan mobiltelefoner kan man knappast tänka sig. Till och med de som lägger ned mycket tid och energi på sin medeltidsklädsel halar då och då fram mobilen för att läsa ett sms eller ringa ett samtal. Det kan jag förstå. Om jag var medeltidsklädd skulle jag unna mig att ha mobilen med.

Jag skulle unna mig ett par riktiga skor också. Det medeltidsmänniskorna hade på fötterna verkar vara jobbigt och opraktiskt. När vi ändå talar om det praktiska måste man väl också tycka att knappar och knapphål är mycket mer praktiska än hakar, hyskor och spännen. Jag skulle tillåta mig att ha knappar.
En varm dag i Visby framstår också moderna bomullskvaliteér som mer ändamålsenliga än relativt tjocka lintyger, ylle och tovad ull. En bomullsskjorta får det bli för min del. På benen är det svårt att tänka sig något bättre än ett par bomullsshorts en dag som denna.

På vägen från marknaden möter jag en kvinna i en medeltidsdräkt med mycket broderier. Hon åker rullstol. Sannolikt fanns det inte rullstolar på medeltiden. Helt säkert i alla fall inte den modell, i röd lättmetall, hon körde. En anakronism som det är svårt att tro att de mest devota medeltidsentusaisterna kan motsätta sig.
En eloge till de moderna medeltidsmänniskorna som låter var och en bestämma hur mycket medeltid man vill ha.

Själv vet jag väldigt lite om medeltiden och sågar jag det jag ser hör och smakar i Visby totalt. Musiken, maten, drycken, kläderna, kommunikationerna, vapnen, verktygen. Allt har blivit bättre.
Kanske är det det som är poängen med medeltidsveckan? Att visa att världen trots allt blivit bättre sen medeltiden. (Äsch. Nu försökte jag ju förstå i alla fall)

Bring me sunshine!

Hemkommen efter en vecka i England tillsammans med ukulele-kompisar stirrar jag mot en grå och regntung himmel över Gotland. Ovanligt.
Jag traskar ut till Studio Friggebod och spelar in en av de låtar som spelades flitigt i Hollesley i helgen: Bring Me Sunshine. Tidsfördriv eller väderbesvärjelse?

>> Bring Me Sunshine <<

Politiskt korrekt reklam. Del 1: Jula

Häromdagen damp Julas broschyr “Bilglädje” ned i brevlådan. Framsidan pryds av en bild på en familj som av allt att döma gör sig klar för en bilutflykt. Sonen tittar på medan mamma fyller bilens däck med luft från familjens fina kompressor. Pappa kommer med matsäcken i en praktisk bärkorg i ena handen och fiskespöna i den andra.

Traditionell utbudsreklam med grejer och priser på bild. Det traditionella könsrollsmönstret har bruits på bilden. Det är så ovanligt i reklamsammanhang att jag reagerar över det. Det känns tillgjort. Man anar en strävan efter politisk korrekthet bakom bilden. Det är synd.

Det är synd att jag reagerar så. Det är klart att det ska vara kvinna som fyller på luft i däcken och en man som kommer med matsäcken. Det blir ju bättre reklam så, det väcker åtminstone lite uppmärksamhet, genererar en bloggkommentar. Därtill är det nog ett litet, litet steg mot en värld där könsrollsmönstren inte är helt cementerade.

Nästa gång hoppas jag dock att kvinnan på bilden får ha en av Julas praktiska mekaroveraller på sig. Vita jeans är ingen idealisk klädsel för den som fyller luft i bildäcken.

(Rubriken tar höjd för framtida observationer av poltiskt korrekt reklam. Ännu vet jag inte vilka)

Gotländska morötter är ingen myt


För några år sedan slog det mig att jag trots mer än 20 somrar på Gotland aldrig sett en morotsodling. I butikerna i Stockholm kommer morötterna oftast från Mälardalen eller Gotland. Om man får tro påsarna. Ibland är det skånska morötter, men inte så ofta. Alltså borde det finnas gott om morotsodlingar på Gotland.

För något år sedan fick vi för oss att åka på ”morotssafari”. Familjen in i bilen och så iväg. Det blev mest loppmarknader. Några morotsfält såg vi inte.

Vi frågade Anders, urgotlänning, snickare och jordbrukare som brukar hjälpa oss med saker i stugan. Anders som också i vanliga är fåordig blev närmast stum. Efter lång betänketid svarade han något om fält långt från vägarna, inne i skogen.
Året därpå återupptog vi morotssafarin. Det blev några resultatlösa bilturer runt den gotländska landsbyggden. Många loppmarknader, inga morotsodlingar.

En teori började så smått ta form i mitt konspiratoriska huvud. Kanske var det så att morötterna inte alls odlades på Gotland. Kanske var det så att de i själva verket odlas i Baltikum. Sen kom de per båt till Slite på natten där de lossades under stort hemlighetsmakeri för att sedan paketeras och säljas som gotländska?

Och hur var det med landshövdingen? Marianne Samuelsson fick kanske inte alls avgå för att hon körde över länsstyrelsen när hon lät en företagare bygga på strandskyddad mark. I själva verket var det kanske så att hon var morotsbedrägeriet på spåren och hotade avslöja hanteringen?

En koll på påsarna hemma i livsmedelsbutiken i Stockholm sade oss att morötterna kom från Ryftes. Målet för nästa morotssafari blev därför Ryftes.

När vi kom dit hade kontoret stängt. En man som körde lastmaskin fick frågan: Var odlas morötterna?
Reaktionen blev den vanliga. Svaret dröjde, blicken flackade. När han till sist tog till orda pekade han med handen i en båge över skogsbrynet vid horisonten, liksom. ”Därbortåt”.

Ett besök på en gård med gårdförsäljning av egna grönsaker blev ungefär lika givande. ”Odlar ni morötterna själva?” Jodå, det gjorde de. Men morotsodlingen låg inte vid själva gården, utan längre bort liksom. Det var svårt att hitta dit. Men om vi ville kunde vi se på potatis och rödbetsodlingarna precis runt hörnet.

Landshövding Samuelsson efterträddes i sin befattning av Cecilia Schelin Seidegård. Hon är liksom jag medlem av SFS Senat. (En sammanslutning av fd förtroendevalda och tjänstemän på Sveriges Förenade Studentkårer). När jag träffade henne på en sammankomst i Stockholm passade jag på att fråga om morötterna. Jag framlade också min teori om morotsbedrägeriet, som hon skrattade gott åt. Hon intygade att det förekom rikligt med morotsodlingar på Gotland. Kanske var det så att de vara svåra att hitta eftersom morötterna företrädesvis odlas på utdikade myrmarker som ofta ligger lite avsides. Hon lovade dock att ge mig noggranna upplysningar om var man kan hitta odlingarna om jag ringde henne när jag kom till ön.

Under Almedalsveckan hade SFS Senat en sammankomst på Gotlands Fornsal. När jag kom dit hade landshövdingen tagit med sig Thomas Persson, den tjänsteman på Länsstyrelsen som ansvarar för jordbruksfrågor. Han var något förvånad över mitt intresse för morötter men gav mig både namn på odlare jag kunde kontakta och platser där man odlar morötter.

Försedd med dessa upplysningar återupptog jag och min hustru vår morotssafari. Och hittade till vår glädje också en morotsodling. Karin tog bilden av mig där jag står i morotsfältet. Jag kan därför intyga för var och en som tvivlat att det faktiskt odlas morötter på Gotland.

Kulturen försvann på 100 dagar


Drygt 100 dagar efter sitt första tal som partiledare var det dags för Håkan Juholt att hålla sitt jungfrutal i Almedalen. Det var ett tal som bitvis innehöll riktigt bra retorik. Men led av sin längd.

Den retoriska höjdpunkten var när Juholt på tal om barnfattigdom refererade till Majblommekommiténs bok ”En helt vanlig dag”. En av ansökningarna till kommittén kom från ”en familj som vill att deras barn ska få få den stora upplevelsen att en gång i livet få gå på Liseberg och se de vackra lamporna”.

Mycket av sitt, i mitt tycke för långa, tal ägnade Juholt åt en genomgång av politik-område för politik-område där han berättade vad Socialdemokraterna vill. För det mesta i generella ordalag men några gånger med konkreta förslag. Att det emellanåt saknades konkreta förslag tycker jag dock inte är någon stor brist i ett tal av detta slag. Problemet med denna typ av genomgångar är att de lätt blir tråkiga för den som inte följer politiken på nära håll.

Retoriken återfanns också på ett meta-plan. När Juholt säger att ”tunnelbanan måste gå, tågen måste gå… dagis måste vara bra, hemtjänsten måste fungera…” är det underförstått att det inte är så och att det är regeringens fel. Underförstått är också att en socialdemokratisk regering får dessa saker att fungera.

Juholts genomgång av politiken område för område har också en närmast genial funktion. Man anar att syftet är inte så mycket är att presentera socialdemokratisk politik som att måla en bild av ett land där orättvisorna växer och människors framtidstro kvävs. Samtidigt är det ett vågspel. Den som inte känner igen sig i beskrivningen riskerar att alieneras.

Personligen tycker jag att det mest anmärkningsvärda är att kulturen, som intog hedersplatsen i hans installationstal på s-kongressen, inte nämdes över huvud taget i hans tal så här 100 dagar senare.