Twingly och Greatness PR förtjänar en eloge för sina välarrangerade TEDx i Almedalen både i år och förra året. I år var temat ”Doers” med Anna Sterner, Martin Frey, Britt-Marie Ahlenius, Per Cromwell, Sara Damber och Nils Landgren som talare.
Både Anna Sterner (Tidningsutgivarna) och Frey (Blocket) varvade berättelser om vad de gjort med reflektioner över vad som kännetecknar en doer och hur det yttrar sig i handling. Efter deras båda framträdanden började konturerna av en doer avteckna sig. Själv fångade jag upp ett och annat som jag tror kan stärka mina egna doer-sidor.
Britt-Marie Ahlenius berättade också om sin egen karriär. Helt klart har hon åstadkommit mycket och dessutom låtit tala om sig. Men med någon timmes distans till hennes anförande är det nog en annan egenskap som framträder tydligare än just den dådkraft man förknippar med en doer: Envishet. Ahlenius berättelse om hur hon förändrat Riksrevisionen under stort motstånd präglas av uthållighet, tålamod och envishet.
Ahlenius förvånade åtminstone mig när hon sa att hon tror att det som gör en doer är medfödda egenskaper i hjärnan. Samma eller liknande egenskaper som finns i hjärnan hos de som får sina kickar när de söker fara. Jag delar inte hennes uppfattning, för vad den nu kan vara värt. Några må ha bättre förutsättningar än andra att bli doers men jag tror att det är fråga om en inställning och om metoder och arbetssätt.
Per Cromwell, från kommunikationsbyrån Studio Total, hade stuvat om sitt vanliga anförande för att göra det roligare för oss. Det var förmodligen ett misstag. För den som argumenterar att berättelsen är det centrala i kommunikationen blir det naturligtvis besvärande att den egna historien hackar. Vi fick höra om byråns mest kända berättelser. Den när Gudrun Schyman eldade upp 100 000 kronor i Almedalen förra året och om Kulturpartiet för ytterligare några år sedan. Vi fick också veta att byrån föreslagit ett bryggeri som ville lansera ett nytt öl att man skulle hyra helikoptrar och legosoldater och flyga till Lybien och slå en ölflaska i huvudet på Kadaffi.
Sara Damber, initiativtagare till Friends och Playing for change, berättade engagerat om sina egna upplevelser som ledde fram till bildandet av Friends och om andra doers hon träffat som genom egna initiativ bidrar till att göra världen till en bättre plats. Det centrala budskapet, som jag uppfattade det, är att var och en har makt att förändra. Några egna reflektioner kring vad som utmärker en doer gjorde hon inte. Men kanske är det så enkelt att en sann doer hellre gör än reflekterar över görandet.
Nils Landgren bjöd på sitt livs historia i kondenserat format. Också här är det en berättelse om någon som gör saker som inte alla andra gör. Och som gör dem trots att omvärlden är oförstående eller hånande. Att välja trombon som instrument i barndomens Degerfors, att bli musiker istället för att arbeta på bruket, att bli kapellmästare trots att han spelar trombon, att bilda ett band med två trummisar, en kontrabas och en trombon… Med Nils Landgrens närvaro, hjärtlighet och öppenhjärtlighet blir det en inspirerande och varm berättelse.
Men Nils Landgrens dådkraft har inte inskränkt sig till den personliga sfären. Han berättade också om sitt arbete tillsammans med Läkare utan gränser som bland annat inneburit konserter i slummen i Nairobi. I det sammanhanget knöt han också an till Per Cromwells anförande genom att säga att för de 100 000 kronor Schyman eldade upp hade 200 barn fått mat så de levt till vuxen ålder.
Som kronan på verket avslutade Landgren med att spela ett medley med Ack Värmeland du sköna och Mission Impossible-signaturen medan han plockade isär sin trombon och sen ihop den igen. Därpå som extranummer ”Vem kan segla förutan vind” där publiken överraskade med att sjunga med.
– – –
(Nils Landgren raljerade lite över det engelska uttrycker doers, som han gav ett riktigt närkingskt uttal när han sa ”Jag är en doers”. Direkt översatt blir väl doer närmast ”görare”. Men att säga ”jag är en görare” låter barnsligt. På svenska vill vi gärna att våra substantiv ska vara lite mer avancerade än något ett barn hade kunnat hitta på. Engelsktalande verkar inte vara lika känsliga. Därför tvingas vi hålla till godo med uttryck som ”handlingskraftig människa” eller möjligen ”dådkraftig människa”.)
