Robert Hultman – Page 13 – Robert Hultman Communication & Marketing

2011-06-042011-06-13

What’s your poison? – Om dry martini

Jag tror inte att det finns någon annan drink som det skrivits så mycket om som dry martini. Det finns en uppsjö recept. Det finns en mängd teorier om hur drinken kom till, hur den fick sitt namn. Det finns berättelser om hur olika celebriteter blandat sina dry martini och på vilken bar vilken författare drack sin dry martin, osv.

Dry martini är en sofistikerad drink med en doft från den fina världen. Den är så långt från byxljummet boxarbrännvin man kan komma. Åtminstone imagemässigt. I verkligheten är nog skillnaden mellan en dry martini för mycket och en kasse lägenhetsbråk inte alltid så stor.

Jag minns inte när jag första gången stötte på fenomenet dry martini. Helt säkert var det i alla fall långt innan jag själv drack något med alkohol i. Det första recept jag hittade kom jag också över långt innan jag gjorde min första dry martini. Hemma hos mormor och morfar hittade jag en bok “Coctailboken” av Janson, Melin och Söderberg. Boken gavs ut första gången 1949. Melin och Söderberg var “prominenta medlemmar av Sveriges Bartenders Gille”. Det är en bra bok. Alla klassiska coctails finns med. Att drinkar som “Zoombie” och “Sex on the beach” saknas, kan jag leva med. Det står heller ingenting om hur man gör godisshots eller hur man blandar tranbärsjuice med vaniljvodka och såna saker.
Den blir faktisk bara bättre och bättre ju mer jag tänker på det.

Receptet på dry martini är det klassiska, förmodligen ursprungliga:
2/3 Gin
1/3 Torr Vermouth
Rör, sila i coctailglas, vrid citronskal över.

Har man läst bokens inledande anvisningar vet man att “rör” betyder att man gör det i en shaker som till hälften är fylld med rena isbitar.

När jag idag läste ett recept på dry martini var det enligt författaren det “klassiska receptet”. Man kan naturligtvis mena olika saker med “klassisk”. Kanske är det klassiskt i författarens sammanhang. Det är i alla fall ett spritt tillvägagångssätt. Men det är knappast klassiskt i någon vidare mening.

Ginet förvaras i frysen, tillsammans med en glastillbringare (metall riskerar att smaka av sig menar han). När det är dags att blanda drinken har man isbitar i tillbringaren, häller vermouth över isbitarna rör om och silar av vermouthen. Därefter häller man gin i shakern och rör om, men inte för länge. Isen får inte smälta för mycket, bara en aning. Sen silar man upp i glas och serverar med citronskal, oliv eller syltlök eller naturell.

Syltlök! Stoppar man i en syltök byter drinken namn och blir en Gibson. Men låt bli! Inte för namnbytet utan för att syltlöken förstör. Oliven är jag också tveksam till även om den kan betrakta som klassisk i en dry martini. Syltlökar och oliver låter mer som frukost, tycker jag. En liten bit vridet citronskal är däremot en riktig höjdare.

Vouge Coctails är den andra coctailbok jag äger. En tunn sak som man fick som present när man prenumerarade på en tidning. Boken är från 1982. Den svenska utgåvan från 1983. Boken innehåller många klassiska drinkar och några som förmodligen försvann ur bartendrarnas reportoar redan 1985, om de ens var kvar så länge.

I Vouge Coctails är receptet:
6-9 cl London dry gin
1-2 droppar Noilly Prat, Chambéry eller Lillet dry vermouth
Citronskal eller oliv.
Rör ingredienserna väl med 3-4 isbitar. Häll upp i coctailglas.
Boken upplyser också om att det “på senaste tiden” har blivit vanligt att hälla drinken över is (“on the rocks”) och dricka den utan citron eller oliv.

Mängden vermouth minskar och minskar. Det finns många, inte helt seriösa, dry martini-recept där det inte ingår någon vermouth alls. Något recept föreslår att man ska viska ordet “vermouth” över drinken innan den serveras. Ett annat att man ska föra korken från vermoutflaskan fram och tillbaka över drinken. Luis Bunuel menade att det rätta sättet var att låta en solstråle falla genom en flaska Noilly Prat och träffa drinken. Noel Coward tyckte å sin sida att man skulle fylla ett glas med gin och sen vinka med det åt italienhållet till.

International Bartenders Association har dock ett “officiellt” recept för en dry martini:
5,5 cl gin
1,5 cl torr vermouth
Ingredienserna blandas i en bägare med is. Silas av och serveras i ett kylt coctailglas tillsammans med en oliv eller ett vridet citronskal. Man kan notera att de inte säger vare sig “skakas” eller “rörs” utan helt enkelt “blandas”. (Fegisar!)

Trots att dry martini förmodligen är den mest kända drinken i världen kan man ändå inte vara säker på att en bartender vet hur man blandar till den. Det är ju inte alltid ens så att den som blandar till drinkarna är bartender.

På ett hotell i Houston, Texas, hade värdarna för ett evenemang jag skulle besöka en mottagning kvällen innan, när de flesta gästerna anlände. Där fanns en bar bemannad av två spansktalande hotellmedarbetare som nog till vardags gjorde helt andra saker på hotellet. När jag bad om en dry martini tittade de ömsom på varandra ömsom på mig utan att göra en ansats att börja blanda till något.
– Gin och vermouth, sade jag och hoppades att det skulle klicka till.
Mer behövde de inte veta. I ett nafs togs ett stort grogglas fram och fylldes med is. Därpå hällde man gin ur en flaska och vermouth ur en annan till glaset var så gott som fullt. Någonstans måste det ha funnits en vag kunskap om vad en dry martini ändå är. För det hela avslutades med att de lade två oliver, stora som ping pong-bollar, längts upp på isen i glaset!

– – –
(Det amerikanska konsultatet i Istanbul hade – och har säkert fortfarande – en bar för personalen och deras gäster. Den betjänas av marinkårssoldaterna som tjänstgör på konsultatet. Den gången jag var där var det en marinkårssergant som stod i baren. Hans fråga “What’s your poison?” etsade sig fast i mitt minne. Senare har jag förstått att det är ett gammalt och nött bartenderskämt. Men jag gillar det.)

2011-06-012011-06-11

Om media och den betydelselösa sanningen

Journalisten Bob Woodward på Washington Post fick 1972 ett tips från en anonym källa. Enligt tipset hade medarbetare i presidentent Nixons återvalskomitté gjort inbrott i Demokraternas partihögkvarter. Tillsammans med kollegan Carl Bernstein nystade han sedan vidare och kunde så småningom koppla inbrottet till högt uppsatta medarbetare till presidenten. I den följande sk Watergateskandalen framkom det att också presidenten haft kännedom om inbrottet och försöken att dölja kopplingen till återvalskommittén. Affären slutade med att president Nixon avgick i augusti 1974.

I dramadokumentären Alla presidentens män (All the presidents men) från 1976, baserad på Woodward och Bernsteins bok med samma namn, kan man följa deras arbete med den inledande nyheten som fick bomben att brisera.

Det framgår att de båda journalisterna ägnade mycket tid och möda åt att hitta belägg för sin källas uppgifter. Trots att man tyckte att man hade sådana belägg, krävde redaktionsledningen att man skulle ha ännu mer på fötterna innan man publicerade nyheten. Woodward och Bernstein fick jobba vidare i jakten på belägg för att tillfredsställa ledningen.

The Washington Post ville helt enkelt veta att det man skulle rapportera var sant. Eftersom man bara hade en anonym källa att stödja sig på kunde påståendena om oegentligheter uppfattas som deras egna.

Faktakollen hade nog varit mindre omfattande om källan hade gått att citera. Men ändå. Tidningen ansträngde sig så mycket man kunde för att förvissa sig om att deras nyhet var sann. Man visade respekt för sina läsare. Man tog ett ansvar för det man publicerade.

Jag tycker mig märka ett mycket litet intresse för om saker är sanna eller inte i svenska medier idag. Åtminstone om vi talar om kvällstidningar och vissa TV-program. Om något är sant eller inte tycks inte vara relevant för dessa medier.

Tidningarna gömmer sig helt enkelt bakom sina källor. De får stå för vad de påstår. Det är inte redaktionens uppgift att avgöra om ett påstående är sant eller inte. Redaktionens ansvar inskränker sig till att ge en allsidig belysning av frågan. Lyckligtvis kan kraven på en allsidig belysning begränsas till att man frågar den som anklagas för något om det är sant eller inte.

Alltså kan de rapportera att en eller annan kändis misstänks för att ha använt droger. Det är polisens misstanke. De kan rapportera att en bok som kommer att ges ut innehåller påståenden om att kungen besökt en svartklubb. Det är författaren som får stå för påståendet. Författaren litar i sin tur på sin sagesperson som är eller var yrkeskriminell.

Om det är sant eller inte? Det är inte vår sak att avgöra försvarar sig media. Hur skulle det se ut om vi var tvungna att bevisa alla påståenden som vi återger?

Mitt svar blir: Medias trovärdighet skulle öka radikalt. Rubriker och nyheter skulle få en mer sansad ton. Färre människor skulle råka illa ut, ryktesspridning och förtal skulle minska. Kostnaderna för att göra en tidning eller ett TV-program skulle rusa i skyn. Kvalitet skulle bli ett kännetecken för media och mediakonsumenter skulle vara berädda att betala mer för riktiga och sanna nyheter. Världen skulle bli en bättre plats.

Sanningens mun - en antik marmorplatta med ett skulpterat ansikte. Den som sticker in sin hand i dess mun får enligt legenden handen avbiten om man ljugit. Foto: Craig Wyznik.

2011-05-312011-06-02

Gjorde kungen rätt när han gav TT-intervjun igår?

240px-King_Carl_XVI_Gustaf_at_National_Day_2009 — Kungen på nationaldagen 2009. Foto: Bengt Nyman.

Det är alltid lätt att vara efterklok men med facit i hand tycker jag inte det var rätt av kungen att ge TT-intervjun. Jag förstår att trycket på kommentararer från kungen har varit stort. Så stort att han och hovet upplevt att det har varit svårt för kungen att göra ett bra jobb. Oavsett vad han gjort har frågorna kretsat kring hans påstådda “äventyr”.

Om kungen hade uttryckt sig rakare och tydligare hade jag möjligen haft en annan syn på om det var rätt eller fel.

Jag har svårt att tro att kungen haft professionell hjälp med att gå igenom frågor och svar inför intervjun. Det kan i och för sig vara så att han haft hjälp men sen i alla fall levererat otydliga svar i en strävan att ge svaren en egen orddräkt. Konstigare saker har hänt.

Jag tror inte att kungen avsiktligt uttryckt sig luddigt. Hans intervjusvar innehåller, vad jag kan se, inga bakdörrar. Inga formuleringar som gör det möjligt att i en framtid säga att “jag sa faktiskt aldrig att jag inte varit där eller där”. För den som följt “krisen” måste frågorna ha varit ganska förutsägbara. Med bättre förberedelser kunde kungen därför ha svarat tydligare.

Men kungen kunde också ha fortsatt att ignorera frågan. Visserligen hade det säkert varit svårt att upprätthålla en god stämning vid möten med pressen vid olika evenemang när frågorna börjar handla om kungens eventuella strippklubbsbesök snarare än ämnet för dagen. Men det är inte omöjligt att besvara den första frågan av det slaget med: “Jag har som ni vet inte för avsikt att kommentera dessa rykten. Idag svarar jag på frågor om…”

Kungen har nämligen en särställning. Vi andra dödliga måste böja oss för medias makt och inse att vår framtid hänger på hur vi hanterar en kris. Med kungen är det annorlunda och det är en av statsskickets styrkor.

Republikanerna har under denna mediekris tyckt sig känna vittringen av ett sårat villebråd. De har inte försuttit tillfället utan gjort vad de kunnat för att lyfta fram – och förstora – negativa konsekvenser av dels vad kungen påstås ha gjort, dels av hans sätt att hantera anklagelserna.

Problemet är, sett ur republikanernas synpunkt, det att den senaste publicitetens negativa konsekvenser är så gott som försumbara. Den slutsatsen gäller i stort sett också om kungen skulle ha gjort allt det han påstås ha gjort. Konsekvenserna skulle kunna vara två. Den första skulle vara att kungen utsattes för utpressning. Den andra att han förlorar folkets stöd.

Kungen är emellertid så gott som immun mot utpressning. Och det är det som jag menar är ett av statskickets stora fördelar. En vald president blir inte omvald om han beslås med oegentligheter, han eller hon kan i vissa länder tvingas avgå eller ställas inför riksrätt. En president blir därför känslig för utpressning. En president har i många fall också reell makt vilket gör honom eller henne till ett intressant utpressningsoffer.

Kungen kan inte förlora sin ställning med mindre än att han förbrukat folkets förtroende. I praktiken betyder det att kungen möjligen skulle kunna tänkas betala en utpressare pengar för att rädda sitt äktenskap men aldrig för att rädda sitt ämbete. Utpressningsförsök mot kungen kan heller aldrig ha några andra motiv än pengar. Eftersom kungen saknar makt är det poänglöst att utpressa honom för maktändamål.

Att kungen är ordförande i utrikesnämnden och därmed får del av hemlig information som han skulle kunna läcka under utpressning är väl det enda tänkbara “maktmotivet”. Det vore mycket illa om det skedde. Men om det blev känt att det skett skulle konsekvensen tveklöst bli att monarkin var i fara. Priset för kungen skulle med andra ord vara högre än t o m ett havererat äktenskap.

Den mer allvarliga konsekvensen vore om kungen eroderade förtroendet för statsskicket så att det förlorar sitt folkliga stöd. Många politiker skulle agera aktivt för införandet av republik om de såg att de hade folkets stöd för det. Men av allt att döma är det media och inte medborgarna som ser detta som en kris för kungen eller rent av statsskicket.

Det finns en mycket stor skillnad mellan medias och allmänhetens moral. Media har en mycket “högre” moral. En moral som dikteras av möjligheterna att sätta rubriker snarare än moralfilosofiska överväganden. Med en “hög moral” kan man skapa rubriker av många fler händelser än med en mer tillåtande moral.

Tidningar kan kosta på sig denna “högre moral” för de kommer aldrig att sniffa kokain, de kommer aldrig att begå äktenskapsbrott eller ens köra mot rött. Och går de på strippklubb så är det för att göra reportage. Vi människor, som inte är lika ofelbara, överser också i större utsträckning med andras övertramp. Så länge det inte är uppenbart att oskyldiga får lida för någons agerande är vi sällan fördömande.

När det gäller kungen är vi förmodligen mer förlåtande än när det gäller förtoendevalda, företagsledare eller annan elit som förväntas vara meritokratiskt tillsatta. De har sökt och fått ett uppdrag, ett förtroende. De är intelligenta, utbildade, har en gynnande bakgrund och uppväxt. De representerar något som för flertalet medborgare är oupnåeligt trots att deras befattningar formellt är tillgängliga för alla. Av dem kräver vi måhända högre moral än av “vanliga” människor.

Kungen faller märkligt nog i kategorin “vanliga människor” i detta avseende. Det är ödet som placerat honom där han är, på samma sätt som många uppfattar att ödet placerat dem där de är.

Jag menar därför att kungens kris inte är så djup som man kan förledas att tro. Men det är fullt möjligt att det bara är början på en kris för media.

Edit: Frågan debatteras flitigt på olika siter bl a här:
http://www.resume.se//nyheter/2011/06/01/hovnarren-ternert-har-gjor/
http://www.dagensmedia.se/nyheter/tv/article3193164.ece

Den bästa analysen jag stött på hittills gör dock Johan Anderberg på tidningen Fokus website:
http://www.fokus.se/2011/06/sa-riskerar-kungen-att-bli-politiker/

Staffan Dopping har på sin blogg formulerat de svar han tycker kungen borde ha gett i intervjun:
http://staffandopping.se/home/3-pr-o-kommunikation/21-om-det-var-lugn-kungen-ville-skapa-sa-kunde-tt-intervjun-ha-varit

2011-05-272011-05-27

Lycka är en fungerande blinkers

Blinkersklumpen som det inte var något fel på.

Jag gillar inte att meka. Men jag är väldigt stolt varje gång jag lyckas med mitt mekande. Nu fungerar blinkersen igen på min Bertonecupé. En sladd från säkringsboxen till blinkersrelät var trasig. Nu har jag dragit en ny sladd. Så enkelt var det.

Men vägen dit var inte enkel. Kunde ha varit om jag gjort rätt från början. Men det ligger inte för mig i mekarsammanhang. Erfarenheterna visar att jag alltid ska göra en massa onödigt först. Slarvig felsökning fick mig att misstänka “blinkersklumpen” (fackterm). För att komma åt den måste man demontera ratt, rattförlängare, rattstångskåpor… Det är sådär 30 skruvar varav hälften sitter uppochned, långt in, långt ned och kräver ovanliga dimensioner på insex-nycklar.

Det var nu inge fel på blinkersklumpen, upptäckte jag med hjälp från CC Motors i Eskilstuna. Det är en väldigt bra verkstad. Kunnig och service-minded. Det var tack vare telefonsupport från dem som jag lyckades hitta blinkersfelet!

Men lyckan är alltid kort. Som ett blink. Så snart ett problem är löst blir man varse allt det andra man måste göra. Så är det med gammelbilar.

2011-05-23

Den märkliga kraften hos Svart man-tandkräm

Ibland fastnar saker i ens huvud av obergipliga skäl. En sån sak är tandkrämen Darlie. Fast egentligen är det inte tandkrämen utan en mening i en annons från när tandkrämen bytte namn från Darkie till Darlie.

Det bör ha varit 1989 som tandkrämen bytte namn från Darkie till Darlie. Colgate köpte tillverkaren Hawley & Hazel Chemical Co, eller åtminstone dess tandkräm Darkie 1985. Darkie var en av de bästsäljande tandkrämerna i Asien. Namnet och symbolen, en karikatyr av en svart man så som de förr avbildades i serier, tycks ha varit oproblematiskt på de marknader där tandkrämen såldes.

Men när Colgate köpte varumärket bytte man namn. Varför ska jag låta vara osagt. Det påstås att konkurrenten Procter & Gamble anlitade en PR-byrå för att svärta ned (no pun intended) Colgates rykte hemma i USA där allting som andas rasism är mycket känsligt. Men det kan likaväl ha varit Colgate själva som tyckte att det gamla namnet återspeglade värderingar som man inte ville förknippas med. Några år efter förvärvet bytte tandkrämen hur som helst namn från Darkie till Darlie. Mannen på tuben fick också ett nytt utseende. Numera är det omöjligt att avgöra (åtminstone för mig) om han är svart eller vit.

När bytet skedde genomförde man en annonskampanj. Kunderna upplystes om att tandkärmen Darkie nu bytte namn till Darlie. Men med tillägget: “På kinesiska heter Svart man-tandkräm fortfarande Svart man-tandkräm”.

Jag kan omöjligt förklara det. Men den meningen fastnade i mitt huvud. Av lika dunkla skäl har jag citerat den hemma då och då. När min son nyligen återvände från en resa till Peking (eller Bejing, om du vill) hade han med sig en tub Svart man-tandkräm. Med grönt te-smak. Den intar nu hedersplatsen i min tandkrämssamling.

Tandkrämen, som den såg ut på Darkie-tiden.

2011-05-182011-12-29

Presentreklam – 10 bra presenter och 10 dåliga

Det är en konst att ge bort uppskattade presenter. Vi ställs inför problemet varje gång någon i familjen eller bekantskapskretsen fyller år. Problemet blir ändå större när det handlar om företagspresenter. Det är fler mottagare med olika intressen och behov som ska få en och samma sak. Det är inte ofta jag blir inblandad i frågor av detta slag men det händer. Jag har därför funderat över vilka av de “give aways” jag fått genom åren som jag uppskattat.

Tillsammans med en snabb enkät bland vänner och bekanta fick genomgången bli grunden för en tio-i-topp-lista.

Tio-i-topp-listan (utan egentlig ibördes ordning)

Läppcerat – givaren får inte bara en tanke utan en tacksam sådan varje gång ceratet skänker lindring åt läpparna.
Karottunderlägg – sidan med företagsnamnet hamnar iofs alltid nedåt men jag påminns likväl om givaren varje gång jag använder underlägget.
USB-minne – gärna ett till formatet litet som man kan ha på nyckelringen men med generöst med lagringsutrymme.
Köksförkläde
Badhanduk – i fin frotté så att den kommer till användning i badrummet och inte får ett liv som en snabbt sliten strandfilt.
Penna – konferenslokalernas billiga blyertspennor går fetbort. Det ska vara en penna av god kvalitet och jag skulle satsa på kulspets.
Inbunden anteckningsbok – Trots datorer och telefoner gör de flesta fortfarande anteckningar för hand, när vi talar i telefon t ex.
Kundvagnsmynt att ha på nyckelknippan
Ryggsäck
Nagelvårdsset – Jag använde ett sånt set jag fick i present i över 10 år.

Presentböcker, kristallskålar, fondue-set och andra mer påkostade presenter som en del företag håller sig med finns inte med på listan. Av flera skäl.

Om värdet är större än en procent av basbeloppet blir gåvan en muta. Idag innebär det att gåvan inte får vara värd mer än 400 kronor. Men också gåvor som är värda mindre kan i olika sammanhang bli betraktade som mutor, säger juristerna. Det är bäst att hålla sig på betryggande avstånd från den gränsen.

Vem ställer fram en aldrig så vacker fouduegryta på middagsbordet om det finns en stor företagslogotyp på sidan? Men invänder någon, måste det finnas en stor företagslogo på den då?

Nej. Oavsett vad det är för present ska “reklamtrycket” naturligtvis vara diskret. Det ska påminna mottagaren om ditt företag varje gång presenten används. Inte förvandla mottagaren till en reklampelare. Men vissa saker tål knappast något tryck alls.

Böcker då? Varför är det inte bra presentreklam? Jo, därför att den läser mottagaren i bästa fall en gång. Har man tur hamnar den sen i en bokhylla för att inte tas fram förrän det är dags att flytta. Då hamnar den i pappersinsamligen, om den inte gjorde det redan från början. Det kan finnas skäl för ett företag att trycka en bok men inte för att ha en present att ge bort.

Jag råder den som ska välja en reklampresentsak att fundera över vad du själv använder ofta och som inte har stort ekonomiskt värde. Det är där man hittar de bra presenterna.

När man tittar i presentreklamföretagens kataloger finns det många mer tveksamma produkter. För mig är det obegripligt att man kan vilja ge bort:

Billiga pennor

Kollegieblock

Konferensmapp

Rollup-penna

Apelsinskalare

Mobilband, nyckelband

Wettexduk

Grillgallerrengörare

Plastgem

Isskrapa

2011-05-182011-05-18

Jag lyssnar inte ofta på radio

En femårig pojke sitter framför en radio med huvudet stött i handen och armbågen på bordet som radion står på.

Kanske beror det på mitt sätt att lyssna. Jag lyssnar helst uppmärksamt på både prat och musik. En radio som står på i bakgrunden producerar bara ljudskräp i mina öron. Eftersom jag sällan tycker att jag har tid att ägna åt radiolyssnande blir det mycket lite av den varan.

Så har det alltid varit. När jag var liten hade vi ingen TV men när jag lyssnade på radio satt jag framför och tittade på den, som om det varit en TV. Genom tyget framför högtalaren kunde jag se mina egna bilder bland de svagt glödande rören i apparaten.

Orkestern under etiketten
Som liten lyssnade jag på skivor på samma sätt. Satt och tittade på den snurrande skivan. Fast jag visste att det inte var så föreställde jag mig orkestern spelandes under skivans etikett.

Det är få radioupplevelser som gjort bestående intryck på mig. Jag minns från det jag var 3-4 år att jag lyssnade på vad som måste ha varit modern sakral körmusik – och blev rädd.

Det ska vi fira
Det ska vi fira – programmet dit lyssnarna skrev och bad dem spela en låt för att fira någon på en bemärkelsedag lyssnade jag ofta på. Mamma skrev dit och bad dem fira mig på min 5-årsdag. Det gjorde de inte. Jag minns att mamma var nervös inför och under programmet, rädd att jag skulle bli besviken antar jag. Något besviken blev jag. Men besvikelsen var av det lättare slaget, gränsande till förvåning.

Börsnoteringarna
Till och med sifferrabblandet när börsnoteringarna lästes i radio lyssnade jag på, uppmärksamt och utan att förstå ett jota. Äldre släktingar, tyckte att det var viktigt och man fick vara tyst hela tiden.

Jag minns också Hasse Alfredssons sommarprogram 1974 som jag spelade in på en Philips kassettradio vi köpte för att ha på vår bil- och campingsemester i Skåne. Inspelningen lyssnade jag sen många gånger på. Delar av programmet kan jag fortfarande utantill.

Hemma hos…
Hemma hos med Kjell Alinge och Janne Forsell var, i mitten på 1970-talet, närmast ett kultprogram för mig och mina kompisar. Ofta satt vi tillsammans och lyssnade under andäktig tystnad avbruten då och då av hejdlösa skratt. Vi konsumerade litervis med te.

Jag minns också en bussresa från dåvande högskolan, numera universitetet, i Örebro ned till centralstationen i Örebro. SJ hade ändrat priser eller bestämmelser för studentrabatter till det sämre. Jag var ordförande för Örebro Studentkår och vi ordnade en demonstration. Eftersom vi visste att demonstrationsbenägenheten var liten hos studenterna hyrde vi en buss som skulle ta studenterna till stationen. Allt för att det skulle bli lättare att demonstrera.

Krishantering, ligth
När avgångstiden var passerad med fem, tio minuter hade fortfarande bara sådär fem studenter kommit. Den nästan tomma bussen satte i alla fall fart mot stationen. På vägen hör vi i radio hur en reporter från Radio Örebro rapporterar live från stationen. Pressinbjudan hade i alla fall fungerat.
Reportern berättar att det nu stundar studentprotester. Studenterna är på väg i bussar för att demonstrera vid stationen. Jag ber busschauffören köra en liten omväg, så att reportern ska hinna tröttna och gå hem innan vi kommer fram och avslöjar demonstrationens omfattning. Det funkar. Vi hör i radion hur reportern sammanfattar vår syn på saken och meddelar att sändningstiden nu är slut. Publicitetsarbete och praktisk krishantering, light.

Annika Lantz
Jag har själv varit i radio några gånger. Första gången var i studentration i Örebro. Senast när jag spelade ukulele hos Annika Lantz, i P3, för något år sedan. Jättenervös spelade jag “Christmas Ball Blues” och svarade på frågor från Annika Lantz och Carina Berg. Sen tog jag en taxi till Operabaren och blev bjuden på julbord.

Jag skulle egentligen skriva om radio på TV och Youtube (!) men växlade in på detta stickspår. Men jag lovar att återkomma i mitt egentliga ärende.

2011-05-172011-05-18

Dags för de klassiska skrivdonen att flytta in på museum

Jag kunde inte låta bli att köpa en liten fin anteckningsbok med en gammal världskarta på omslaget.
– Litet praktiskt format. Den kan man ha med sig i kavajfickan, sa jag. Fast jag tänkte nog mest bara “Fin anteckningsbok. Den vill jag ha”.
Väl hemma inser jag att det var ett rätt onödigt inköp. Precis som de där trevliga anteckningsböckerna med mollskinnspärmar. Det är ett rent nöje att skriva i dem med en reservoarpenna. Men det är opraktiskt, som nöjen ofta är.
Att ha med sig en anteckningsbok när man har en telefon som man kan göra anteckningar i är onödigt. Det tar bara plats i fickorna. Reservoarpennan må vara ett nöje att skriva med men också den är opraktisk. Den får stanna hemma och göra tjänst vid skrivbordet, då och då.
Nä, telefonen vinner varje gång. Och än en gång tvingas jag inse att mina anteckningsböcker och min penna är museiföremål. Synd men sant.

Eftertanke: När jag idag var ute på lunchen och skulle göra en anteckning insåg jag att anteckningsboken och pennan har en fördel. Solen sken, anteckningsboken låg i innerfickan men pennan hade jag glömt! Fram med telefonen och anteckna. Men först var jag tvungen att uppsöka skugga. För i solsken lyser telefonens skärm inte tillräckligt starkt.

Vill man läsa om reservoarpennor av en engagerad och initierad skribent, rekommenderar jag Reservoarpennor.se

2011-05-122011-05-12

Mer om Ola Lindholms krishantering

Ola Lindholms krishantering får inte godkänt av många bedömare. Personligen tror jag att Lindholms krishantering är bättre än vad många av mina kollegor tycker. En av invändningarna mot Ola Lindholms krishantering är att den är inriktad på den juridiska processen. Han hävdar sin oskuld med målet att blir frikänd. Att låta jurister sköta krishanteringen är inte bra. Media fungerar inte som domstolar är den principella invändningen.

Jag tror inte att Lindholms argumentation är avsedd för domstolen. Hans chanser att bli frikänd är små. Han har fyra argument för varför provsvaren är positiva trots att han inte har tagit kokain:
Provsvaren är hopblandade
Det är fel på provsvaret
Provet eller provsvaret är manipulerat
Han har fått i sig kokain ovetandes. Kanske genom en ögonbehandling.

Det är en tung uppgift att övertyga en domstol om att polisen eller rättsmedicanalverket gjort fel. Det händer rimligen väldigt sällan att de blandar ihop provsvar eller att utrustningen fallerar. Det är förmodligen också ovanligt att resultaten feltolkas eller att det blir fel i rapporter från laboratoriet osv.

Inga system är ofelbara och ibland blir det säkert fel också vid sådana här provtagningar och analyser. Men åklagare och domstolar utgår från att de resultat de får ta del av är riktiga. Om de skulle frikänna för att det blir fel, säg en gång på tusen, skulle testerna förlora sitt värde.
Att övertyga domstolen om att polisen eller någon annan skulle ha manipulerat provet är nog en ännu svårare uppgift.

Att han skulle fått i sig kokain ovetandes kan man inte heller utseluta. Men domstolen lär resonera på samma sätt här. Om vi skulle frikänna den som hävdar att man fått i sig en drog ovetandes skulle alla säga det. Alltså blir bevisbördan omvänd i det fallet. Den misstänkte måste själv erbjuda en rimlig förklaring till hur han kunnat få i sig drogen. Ola Lindholm har i sin blogg erbjudit en förklaring. Hans ögon har behandlats pga allergi. (Den levererades som förklaring till varför han var rödögd, vilket kunnat vara en orsak till att polisen intresserade sig för honom öht). På nätet har förklaringen redan skärskådads. Det är svårt att avgöra med vilken kunskap. Men min bild är den att preparat med kokain används för att bedöva ögat vid operationer. Tidigare fanns också ögonmediciner med kokain. Dessa ska dock ha slutat användas på 1950-talet.

Summa summarum framstår det som att Ola Lindholm presenterar sitt juridiska case. Men i själva verket är det nog för allmänheten han presenterar det. Den som vill tro på Lindholms oskuld får många skäl att fortsätta göra det. Kanske övertygar han till och med en och annan skeptiker. Att det inte håller i en domstol har han nog insett. Har han inte gjort det själv har hans advokat rimligen berättat det för honom.

Varför gör han det då i egna medier? Varför ställer han inte upp i intervjuer med tidningar och TV?
Jag skulle tro att skälen är tre.
Nu kan han hävda att han gett all information han har att ge, utan att behöva bemöta motargument av det slag jag tagit upp ovan.
Han slipper frågor om ifall han använt droger tidigare.
Men viktigast: De som har någon form av intresse för denna historia hittar Ola Lindholms information. I riksspridda medier kommer intresset att svalna fram till dess att nästa steg tas i rättsprocessen – dvs att rättegången inleds i september eller att Ola Lindholm skriver under strafföreläggandet. Lindholm når med andra ord ut utan att skapa onödig uppmärksamhet.

Expressens chefredaktör Thomas Mattson gav för övrigt ett bra tips i UnitedMinds-TV på Expressens website. (http://tv.expressen.se/nyheter/unitedmindstv/1.2431787/united-minds-om-ola-lindholm)
Rådet framfördes som en profetia, vilket måhända minska Lindholms benägenhet att följa det. Mattson tror att Lindholm (med hjälp av en PR-byrå) kommer att skriva en debattartikel på DN debatt. Artikeln har ett mediekritiskt fokus men berättar också att Lindholm beslutat skriva under strafföreläggandet, trots att han är oskyldig. Domstolarna har trots allt viktigare saker för sig.

Mitt förra inägg om Ola Lindholms krishantering

2011-05-092011-05-09

Om skillnaden mellan en gentleman och en snobb

Bowlerhatt — The Bowler. Liksom andra attribut helt oväsentlig för gentlemannen.

Jag är en varm vän av vad som kan kallas “klassiskt herrmode”. Jag är också en vän av “gentlemannen” som ideal. Innebörden av att vara en gentleman är i och för sig varken glasklar eller entydig. Man kan dock konstatera att det inte är samma sak att klä sig klassiskt stilrent och att vara en gentleman. En gentleman kan vara klädd i trasor eller utspökad i det gräsligaste mode. En aldrig så välklädd man kan likväl vara en tölp och en skitstövel. Utan gentlemannens uppträdande blir han bara en snobb.

De flesta som skriver om gentlemannen skriver i själva verket om klassiskt herrmode. (Jag inser att jag gjort mig skyldig till ungefär samma sak i inlägget om The Chap). Ofta finns det dock någonstans hos dessa skribenter en mer eller mindre uttalad insikt om att det inte är samma sak. Men det är svårare att skriva om frågor som rör etik och moral än om skillnaden mellan randsydda och durksydda skor eller om hur man matchar slips och näsduk.

Ofta handlar böcker och websiter om gentlemannen också om andra “livsstilsfrågor” som drinkar och vin, klockor och pennor, rakdon och manchettknappar. Ibland dristar sig skribenterna till att ge sin syn på vad som är lämpliga sporter, resmål eller hobbies för gentlemannen.

Jag läser sånt med stort intresse. Jag gillar som sagt klassiskt herrmode. Förutom att det är snyggt har det den fördelen att den som klär sig klassiskt kan strunta fullkomligt i vad modet föreskriver. Det är en personlig vinst i såväl tid som pengar och energi. Jag gillar klockor, pennor, rakhyvlar, rakborstar, rakapparater och manchettknappar. Jag läser gärna om resmål av alla de slag och fnyser gärna åt tokiga nytolkningar av klassiska drinkrecept.

Men allt detta har strängt taget mycket lite med gentlemannen att göra. Lika lite som gangsters i märkeskläder och dyra bilar som bjuder “generöst” på barer och nattklubbar.

I ”Gentlemannen. Lagbok i god ton” utgiven för jämt 100 år sen (1911) listas några mer centrala egenskaper hos gentlemannen:
Gentlemannen saknar fåfänga
Gentlemannen har klart för sig att alla människor är varandra lika
Gentlemannen framträder blott genom att vara tillbakadragen
Gentlemannen vet att kroppens skönhet och dess omvård är grunden för sinnenas harmoni.
Gentlemannen äger stilkänsla och kan foga och anpassa sig utan att ge upp sin egen pesonlighet.
Gentlemannen är sund egoist som inte vill skada andra utan gagna sig själv.
Gentlemannen är alltid presentabel, uppträder självsäkert och regelrätt, i alla situationer och sammahang.
Gentlemannen äger insikt om sina egna fel och svagheter och uppfostrar sig livet igenom både till det yttre och inre med yttersta stränghet.

Andra som skriver om gentlemannen fast det mest handlar om klassiskt herrmode:
Gentlemannaklubben
Gentlemannaguiden
Och faktiskt också om gentlemannen som ideal: Motpol

2011-05-082011-12-13

Ola Lindholms svårhanterade mediekris

Ola Lindholm är chefredaktör för Kamratposten och har varit programledare för många populära barnprogram genom åren. Han är nu misstänkt för att ha tagit kokain. Något som han bestämt förnekar. Misstanken mot honom har uppmärksammats stort i kvällspressen. Lindholm har inte velat kommentera misstanken i intervjuer. Istället har han skickat ut ett pressmeddelande, skrivit ett brev till Kamratpostens läsare på tidningens website och publicerat ett brev i en blogg på nätet.

Det är en annorlunda krishanteringsstrategi. Formulär 1A för krishantering föreskriver att man erkänner sin skuld och lovar bättring. Man presenterar sedan de omständigheter som kan skapa förståelse för att det blivit som det blev. Det finns också gott om exempel på hur den mest spontana formen av krishantering – att gå under jorden – fungerat bra. Nackdelen med metoden är att om media inte tappar intresset riskerar man att få vara under jorden länge. Om frågan är av tillräckligt intresse och det finns andra källor som kan förse dem med information eller synpunkter fortsätter skriverierna. Negativa uppgifter får dessutom stå oemotsagda.

Ola Lindholm har valt en annan väg. Något slags medelväg. Kanske för att formulär 1A inte passar, eftersom han hävdar sin oskuld. Han kommenterar, sparsamt, i egna medier. Jag gissar att han vill nå sina viktigaste målgrupper. Han vill “vaccinera” dem mot mediabeskrivningarna genom att ge dem sin berättelse, rak och av media obearbetad. En uppenbar nackdel är att han bara når en bråkdel så många läsare som de riksspridda medierna. Det som skulle kunna vara en poäng är att för de flesta är detta bara en nyhet som fladdrar förbi bland alla andra. Om Lindholm kan nå de riktigt viktiga mottagarna, de som har något inflytande över hans framtid, kan strategin vara bättre än den först verkar. Det finns en annan poäng också. Mer om det senare.

Affärer blåser inte över så länge det finns nytt att berätta
Ola Lindholm skriver själv att han var övertygad om att det andra provsvaret skulle fria honom från misstankarna. Hade det varit så hade saken varit över nu. Men den här “affären” har inte blåst över. Här har det hela tiden kommit till nytt som tidningarna kan skriva om. Delvis beroende på att redan misstanken fått konsekvenser. Lindholm har tagit time-out från sin tjänst. SvT låter samarbetet “vila”.

Rättsprocessen har också en “dramaturgi”. Ett preliminärt provsvar på urinprovet följs av ett nytt bättre test som gav utslag för bensoylekgonin (som tydligen är något som bildas när kroppen bryter ned kokain). Sen väcks åtal som följs av en rättegång och av att en dom meddelas. En sån här affär är med andra ord ingenting som blåser över fort.

Ola Lindholm har i sitt blogginlägg skildrat hur media arbetat och kritiserat framför allt Expressen och namngivna medarbetare och tidningens chefredaktör. Det har naturligtvis gett nytt stoff att skriva om både för Expressen och andra tidningar inklusive branschmedia. Det hade nog varit klokt av Lindholm att vänta med den kritiken.

Ola Lindholms advokat Peter Lindqvist har nu också uttalat sig för media. Det har naturligtvis gett mer publicitet. Men det spelar kanske mindre roll eftersom det vid det här laget är uppenbart att affären inte blåser över av sig själv. Advokaten lyfter fram förhållanden som kan tala för att Lindholm är oskyldig trots att provsvaren tyder på att han tagit kokain.

LIndholm satsar på att berätta sin story
Ola Lindholm har själv pekat på dessa förhållanden i sitt blogginlägg. Det är här den andra poängen med blogginlägget kommer in. Bloggberättelsen innehåller många uppgifter och antydningar om tveksamheter i polisens handläggning. Urinprovet lämnas i en “skitig trappuppgång” och inte under kontrollerade former på stationen. Polisen har antytt att detta skulle ta flera timmar. Vad som hände sen med urinprovet vet inte Ola Lindholm…

Ola Lindholm skriver också:
“En ‘vänlig’ polishand läggs på min axel med orden:
– Ola, det här behöver ingen få reda på!”
Vad händer här? Tröstar polisen honom eller är det ett mutupplägg vi får ta del av?

Sen skriver Ola Lindholm om hur Expressen fått del av sekretessbelagda uppgifter han själv inte fått förrän senare, efter att han anlitat en advokat. Han skriver också att polisen dröjde fyra dagar med att skriva sin rapport.
“…polisrapporten var daterad och upprättad två dagar efter att Expressen publicerat sin första historia och således två dagar efter mitt pressmeddelande. Fyra dagar efter ingripandet”.

Polisens eventuella motiv för att läcka uppgiften om provresultatet (eller rent av manipulera det?) är enligt Lindholm ren och skär ekonomisk vinning. Tipspengarna räckte kanske till en Thailandssemester eller i värsta fall bara en Finlandskryssning.

“Dessutom ska man vara medveten om att de stickprovstester som uppvisar positivt för kokain har en extremt hög felprocent. Så hög så att polisen har varnats för att dra några slutsatser om skuld baserat på dessa test.” Skriver Lindholm på sin blogg. Advokaten Lindqvist nämner också den höga felprocenten när han intevjuas. Hur det är med tillförlitligheten hos dessa prov vet jag inte. Men Lindholm planterar duktigt med tänkbara felkällor som gör att han skulle kunna vara oskyldig till att ha använt kokain. Man kan naturligtvis inte heller avfärda Ola Lindholms tes att han kan ha fått i sig kokain ovetandes. Det handlar ju av allt att döma om små mängder.

Sammanfattar man krishanteringen framstår det som att Ola Lindholm räknat med att affären skulle blåsa över snabbt. Hade det andra provet friat honom hade det nog också blivit så. Frågan är om han framstått i en annan dager om han “samarbetat” med massmedia istället för att göra sig oanträffbar. Ola Lindholms egen syn på saken refereras trots allt redan nu i medierapporteringen. Kunde han ha hoppats på en mer sympatisk vinkling om han talat med enskilda jouranlister? Eller hade det krävt att han “talade ut” om det missbruk han helt förnekar? Det hela är säkert en mardröm för Ola Lindholm. En kafkaartad upplevelse enligt hans egen redogörelse. Men för den som arbetar med krishantering är det intressant att följa.

Ola Lindholms blogg

Branschtidningarna Resume och Dagens media har skrivit flera artiklar om dels misstanken mot Lindholm och dels om Expressens beslut att publicera nyheten med namns nämnande.

Uppdaterat: Nu har jag hunnit läsa flera andra som skrivit intressant och initierat om Ola Lindholm och medias bevakning:
Deepedition, Medborgarjournalisten, Juristens funderingar och Johan Folin som erbjuder en medicinsk förklaring till varför Lindholms provresultat kan ha varit positiva även om han inte tagit kokain.

En senare bloggpost om Lindholms krishantering.

Bilden på Ola Lindholm är en pressbild från Kamratposten. Det är kanske inte helt lyckat att han håller i en megafon eftersom det ger fel bild av hur han hanterat situationen. Alternativet hade varit en bild där en betydligt yngre Ola Lindholm håller upp två böcker.

Uppdatering december 2011
Pressens Opinionsnämnd klandrar Expressen för att ha publicerat Ola Lindholms namn innan det fanns belägg för hans skuld. Den 29 november 2011 “fällde” Pressens Opinionsnämnd Expressen för att ha brutit mot god publicistisk sed. Expressen skriver om klandret på webben den 13 december 2011.
Att Expressen klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed påverkar knappast allmänhetens bild av vad som skett. Det är heller inget betyg på hur Lindholm skött sin krishantering. Jag ville ändå uppmärksamma detta.

2011-05-052011-05-18

Af Donner och hans kennel

Johan af Donner som stoppade Rädda Barnens och Cancerfondens pengar i sin egen ficka har ett nytt projekt på gång. En kennel. Den senaste tiden har han ägnat sig åt att göra pudel på pudel. Idag gjorde af Donner ett framträdande på ett seminarium om kriskommunikation. Dessförinnan har han låtit sig intervjuas av Resumé. Han har oförbehållsamt erkänt sin skuld. Och denna pudelkenneln är nog det bästa han kan ägna sig åt fram till dess att det blir dags att sitta av fängelsestraffet.

Jag fick en inbjudan till seminariet men övervägde aldrig att gå. af Donners medverkan var ett skäl till att det inte var aktuellt. Han har kanske intressanta upplevelser att dela med sig av. Och straffet för hans gärningar är ett annat men jag ville ändå inte gå. Och jag tycker det var fel att bjuda in honom som föreläsare. När han har avtjänat sitt straff är det en annan sak.
Sett ur af Donners synpunkt är det dock rätt agerat. Det är smart att lägga sig platt och att vända sig till folk i den egna branschen. När han om 5 år ska göra comeback är det väl hos de forna kollegorna har lär börja sitt försök att hitta en utkomst. Nu visar han tydligt att han vill göra bot och bättring och komma tillbaka som en reformerad människa.

Dagens Media har skrivit om af Donners medverkan på krisseminariet.