Robert Hultman Communication & Marketing
Sustainable Communication – Hållbar kommunikation
Svenska Dagbladet har väl inte precis sin bästa rubrik på förstasidan idag. “Värktabletterna fälls rekordofta för reklam”. Fälls för misshandel, fälls för fortkörning, fälls för terrorbrott… formen “fälls för” är gammal och bekant och när den används är det alltid i samband med ett brott mot en lag, regel eller överenskommelse.
Kanske har jag missat någon ny lag som trädde i kraft vid årsskiftet? Låt oss hoppas att SvD har haft en dålig dag och att reklam fortfarande inte är ett brott.
“All publicitet är god publicitet” lyder vulgäruppfattningen om publicitetsarbete. Det krävs dock inte mycket eftertanke för att inse att så inte är fallet. En jämförelse mellan de betyg politiker får i Sifos årliga undersökning och Politometerns undersökning av hur politiker syns i media visar samma sak. Det finns inget samband mellan att synas mycket och att vara uppskattad.
Bäst betyg i Sifoundersökningen får Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Båda får betyget 3,8 (på en femgradig skala). Enligt Politometern 2010 förekom Reinfeldt 156 gånger i media under undersökningsperioden och Borg 24 gånger. Carl Bildt som får betyget 3,5 förekom 38 gånger. Jan Björklund med betyget 3,0 förekom 41 gånger. Maud Olofsson förekom 99 gånger och fick betyget 2,8. Göran Hägglund fick också betyget 2,8 och förekom 49 gånger.
Ett problem med jämförelsen är att betygsundersökningen gjordes 13-16 december 2010 och Politometern 16 december 2009 t o m 23 mars 2010. Men jag har ingen känsla av att exponeringen av de olika politikerna förändrats radikalt under året.
Det satt en lapp på sopkärlet häromdagen. En trycksak med kryssrutor. Bra tänkte jag, sophämtningen vill ha feedback på sin service!
Men när jag fått på mig glasögonen ser jag att det är en blankett med elva förtryckta tillrättavisningar av sophämtningens kunder. Därunder fanns en rad för klagomål som inte omfattas av de elva rutorna. På min lapp hade sophämtaren skrivit. “V.g ställ fram kärlet”.
Mitt sopkärl står på en iordninggjord plats precis vid uppfarten till vårt hus. En halvmeter eller max en meter från tomtgränsen! Sophämtarna ställer som regel inte tillbaka kärlet där utan brukar lämna det på gatan utanför. Ibland omkullvält.
Det känns nästan som att jag har sophämtning för sophämtarnas skulle och inte tvärtom.
Det är dags att låta oss kunder välja sophämtare. Lite konkurrens skulle utan tvivel leda till åtminstone en rimlig service.
Min favorit av de förtryckta anmärkningar från blanketten under den inledande formuleringen “Vi har tömt ditt sopkärl men ber dig tänka på att” är “placera kärlet så att det ledstångsliknande handtaget är vänt mot kärlets transportväg till sopbilen”.
På Kuba är människors frihet starkt begränsad. Det finns snäva gränser för åsiktsfriheten, för yttrandefriheten och för föreningsfriheten. Landets gränser är också stängda för medborgare som vill resa utomlands.
Att då marknadsföra Kuba med en slogan som “Inga gränser” är idiotiskt.
Om det inte är så att Kubas svenska reklamfolk velat dra uppmärksamhet till ofriheten genom att göra ett så uppenbart lögnaktigt, eller ironiskt, påstående om Kuba. Men ironi i reklam är svårt och jag tror personligen inte att det finns en sån tanke bakom denna reklam.
“Kuba är en auktoritärt styrd enpartistat… Yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet saknas. Rättsväsendet är inte oberoende av statsmakterna.”
“Godtyckliga förhör, kortvariga frihetsberövanden och trakasserier från myndigheternas sida gentemot dissidenter är alltjämt vanligt förekommande.”
Citaten är hämtade ur Utrikesdepartementets rapport om de mänskliga rättigheterna på Kuba från 2007. Rapporten finns här.
Min favorit bland opinionsbildningsinsatserna i Almedalen i år föll fler på läppen.
I tävlingen 100-wattaren vann bordellen första pris i kategorin Samhällsreklam.
Jag brukar varken skriva om politikens sakfrågor eller politik som sådan i denna blogg. Men som gammal statsvetarstudent följer jag aktuella frågor av det slaget med stort intresse.
För någon vecka sedan fick jag en plötslig förnimmelse av hur framtiden kommer att gestalta sig för Maria Wetterstrand. Hon och hennes partiledarkollega i Miljöpartiet skall ju avgå nästa år. I min kristallkula kunde jag se att Wetterstrand kort efter det att hon lämnat språkröreriet också lämnar politikern och blir VD eller Generalsekreterare för någon stiftelse eller organisation med miljöinriktning. Dock lämnar hon efter något år också denna befattning.
Hon inser nämligen att huvudmännen inte letat efter den ledare med egen vilja och ideér hon trodde utan mer en känd kvinna med miljöcred och fördelaktigt yttre. Istället gör hon comeback i politiken som talesperson i miljöfrågor i Socialdemokraterna lagom till valet 2014.
Det märkliga med denna glimt in i framtiden var att Wetterstrand bildade par med Mona Sahlin. Idag vet vi att Mona Sahlin inte är partiledare för (s) i valet 2014 (eller?).
Men idag insåg jag att vad som faktiskt kommer att hända i det Socialdemokratiska Arbetarpartiet är följande. Ledande företrädare inom partiets alla falanger inser att man inte kommer att kunna mejsla ut en politik som ska vinna nästa val till extrakongressen i vår. Och det finns ingen tronarvinge som kan beträda tronen och på ett trovärdigt sätt säga: “Tro mig jag har receptet!”
Alltså beslutas att kongressens ska välja en gammal trotjänare som partiordförande med den uttalade förutsättningen att hon ska avgå vid nästa extrakongress 2012 (Jodå man beslutar om en sådan). Där ska hon ersättas av nästa “riktiga” partiledare efter att ett antal “framtidsgrupper” med representanter från partidistrikt och klubbar arbetat fram en ny politik som denna partiledare ska föra.
Till att axla denna tillfällig roll som partiledare väljs Lena Hjelm Wallén. Utan politik att föra kan hon ägna ett helt år åt att förekomma i medier och debatter utan att göra annan än att vara trevlig, klok och förstående. Detta lyckas hon med så till den grad att det blir omöjligt att göra något annat än att välja om henne vid extrakongressen 2012.
Nu vet ni hur det går 😉
Det slår mig hur olika folk använder Facebook och Twitter. Många har liksom ett ständigt pågående samtal med sin omvärld. De meddelar dagligen, ibland oftare, trivialiteter, viktiga händelser och tankar om vartannat. Jag älskar den typen av meddelanden. De knyter mig närmre och ökar min förståelse för dem och deras liv.
Några är periodare. Ibland är de flitiga som få och ibland är de borta veckor i streck. Somliga av dem använder Facebook och Twitter som resedagböcker, verkar det som.
Alla får naturligtvis använda sociala medier som de vill men det finns de som stöter bort mig, som framstår som osympatiska på grund av hur de använder Facebook eller Twitter. Det är “skrytmånsarna”. Inte en rad, inte ett livstecken förrän de har gjort något som de kan hoppas andra ska bli imponerade av. Uppdateringarna fullkomligt skriker: Se så märkvärdig jag är!
Det som förvånar mig mest är dock alla som på det mest förutsägbara sätt lämnar sina uppskattande kommentarer till sådant skryt. Man misstänker att de står i beroendeställning till den som skryter, flörtar med dem eller försöker ställa sig in av något annat skäl. Eller också är det bara så att de hoppas få lite uppmärksamhet tillbaka till vilket pris som helst.
Alla, privatpersoner som företag, kan nog ha skäl att fundera över hur deras Facebookande och Twittrande uppfattas av andra.
Löpsedlar och rubriker är en ständig källa till språklig nydaning. Snålt med utrymme och krav på intresseväckande formuleringar är naturligtvis skälen därtill.
För det mesta lägger man mest märke till denna kreativitet när resultatet på något sätt stör en, i alla fall gör jag det. För några år sen inledde “Nakenchock” en serie chocker av olika slag på löpsedlarna. Jag kan dock inte minnas någon händelse bakom rubrikerna som verkligen chockade mig.
Jag är väl ovanligt vidsynt.
Sen en tid grasserar en annan olycklig rubrik-konstruktion: “Hånad”. Folk blir enligt rubrikerna hånade både här och där. Oftast i TV.
Också här förefaller det undantagslöst vara så att ordet används fel. Om någon hånas offentligt är det illa och i vissa fall säkert motiverat att uppmärksamma på nyhetsplats. Men nu handlar det om att man har skojat med någon offentligt person.
Att skoja med någon på ett kränkande sätt är att håna. Men man kan skoja med någon på hennes bekostnad utan att det för den skull är kränkande.
Man skulle, med en axelryckning, kunna konstatera att tidningarna använder ordet fel och fortsätta med vad det nu var man höll på med. Men jag är rädd att denna användning av ordet riskerar att förstärka en annan oönskad trend. Jag tänker på den överdrivna önskan om “respekt” som tycks växa på sina håll.
Visserligen har skämt på egen bekostnad högre status än skämt på andras. Men förmågan att skratta åt skämt om en själv har också alltid varit ett mått på någons storhet. Att sätt ribban högt i detta avseende har varit ett uppskattat karaktärsdrag.
Att kalla skämt för hån kan därför ha en vidare betydelse än kvällstidningsredigerarna nog tänkt sig.
SWE 2012 Paralympic Team-west satsar, som namnet antyder, på att ta sig till Paralympics i Segling 2012. Nu i december sker kvaltävlingar i Florida: Sonar Open US Sailing Championship.
Jag fick via en kompis som känner Patrik Nordström, rorsman i teamet, veta att det saknas omkring 10 000 kronor för att ta teamet till tävlingarna i december. Frågan var om jag visste någon som kunde ställa upp som sponsor.
10 000 är inte så mycket pengar men samtidigt är det mycket pengar. Ska man skiljas från sådana belopp vill man ha något substansiellt tillbaka. Sponsring är inte välgörenhet, det är affärer. Här är det som jag ser det svårt att räkna hem de pengarna.
Jag föreslog istället ett “crowd funding-upplägg” med mikrosponsorer som vardera betalar 375 kronor. 40 sådana sponsorer ger teamet 15 000 kronor. 375 kronor är en helt annan sak. Och det är inte bara en fråga om pengar utan snarare en fråga om engagemang. Från den stund du betalat in pengarna är du del av äventyret. Teamet håller dig underrättat via MMS om utvecklingen, om med och motgångar, om glädjeämnen och bekymmer.
Förslaget föll i god jord och Patrik startade genast en kampanj på sin ordinarie website:
SWE 2012 Paralympic Team-west
Jag har också lämnat lite andra idéer till teamets crowd-funding-kampanj. Kanske får jag anledning att återkomma till dem.
Film var en gång exklusivt och dyrt att producera. Videotekniken sänkte kostnaden till en bråkdel. Och nu är det möjligt att producera bra video med ren konsumentelektronik.
Den här videoproduktionen är gjord för att visa vad man kan åstadkomma med mycket liten budget. Inspelad med en kamera (en konsumentelektronikprodukt dessutom), redigerad på en vanlig “hemdator”. Det är egentligen bara vindljudet under intervjuerna som avslöjar att det inte är proffsutrustning som använts.
Filmen heter “Spotting” och handlar om plane spotters och när världens största passagerarflygplan, Airbus A380, kom till Arlanda första gången. Längd: 2 min 27 sek.
Jag hjälper gärna företag och organisationer att göra bra och billiga videor. Kontakta mig 070 -789 00 00.
I’m a blood donor. I have no problems with getting stung by the needle and I don’t feel any adverse effects of the blood loss. I do, and I admit this voluntarily, feel good when I’ve given blood.
That’s important because you can hardly motivate blood donors in any other way than to apeal to their good will. They give you a small present when you give blood but that is hardly the motivation for most blood donors. The Bloodcentral at the Karolinska hospital in Stockholm are doing a good job telling their blood donors that they are needed and that their blood is put to good use. (Perhaps it works the same way in other parts of this country. I don’t know).
On September 13th I recieved a text message to my phone saying that there was a shortage of my blood type. Could I help out and go to the blood donor central at Fridhemsplan in Stockholm?
I never had any message like that before and assumed that there had been a large accident or something and that there was an acute need. I changed my plans for the day and went to the blood central. There I learned that the blood central works with some planning ahead. This was an automated procedure that was triggered when the reserves went below a certain level. I could just as well have come the day after, which would have suited me better. But I now know that when this happens again.
Today, September 24th, I recieved another text message. This time it read: Thank You. The blood you gave has now been used to the benefit of a patient”. It’s brilliant. I get to feel good twice from one donation!
I wish that the rest of the county council could show it’s “customers” the same consideration. And not only the county council. There are many businessess that could learn a lesson or two from the Blood donor central.
Jag är blodgivare. Jag har inga besvär av att bli stucken och jag mår inte dåligt av blodförlusten. Däremot, och det erkänner jag villigt, känner jag mig duktig när jag lämnat blod.
Det är viktigt. Det är nämligen inte så mycket annat än den goda viljan man kan vädja till för att motivera blodgivare. Visserligen får man om man vill en liten present eller en lott, som tack för hjälpen men det är knappast därför vi blodgivare ger blod.
Blodcentralen på Karolinska i Stockholm (kanske fungerar det likadant i resten av landet?) är bra på att tala om för sina blodgivare att vi behövs, att vi gör nytta.
Den 13:e september fick jag ett SMS “Vi har brist på din blodgrupp. Kan du hjälpa oss på Blodcentralen Fridhemsplan”. Det var första gången jag fick ett sådant SMS och trodde att bristen var akut, att någon stor olycka inträffat. Jag stuvade om min dagsplanering och åkte dit. Det visade sig dock att man arbetar med viss framförhållning på Blodcentralen. Nivån av min blodgrupp hade sjunkit under “larmnivån” men bristen var inte akut. Jag hade kunnat åkt in dagen därpå, vilket hade passat mig mycket bättre. Men nu vet jag det.
Idag, den 24 oktober, fick jag ett nytt SMS “Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient”. Det är ju lysande. Tack vare detta SMS kan jag må bra två gånger av en och samma blodgivning!
Tänk om resten av Landstinget kunde arbeta med samma respekt för sina “kunder”. Och det är inte bara resten av Landstinget som har en lärdom att dra. Många företag skulle också kunna lära sig ett och annat av Blodcentralens sätt att bygga en kundrelation.