Author: Robert Hultman

En valrörelse i full gång är en provkarta på olika sätt att kommunicera. En inspirationskälla fylld med gratistips för den som vill. Precis som partiernas kommunikatörer studerar näringslivets kommunikation finns det skäl för företag att studera partiernas kommunikation.
Jag har i fångat upp åtminstone tre tips, som jag gärna delar med mig av.

Kraftsamling. Valrörelsen börjar försiktigt ett år innan valet men det är inte förrän en månad innan valet som den riktigt tar fart. Med 14 dagar kvar till valet lägger partierna i högsta växeln. Allt fler väljare bestämmer sig sent för vad de ska rösta på. Som företagare kan man, om man inte redan gjort det, fundera över när kunderna bestämmer sig. Är det i början av året när budgeten är klar. Är det i slutet av året när de vet hur det har gått. Är det veckan innan den 25:e som planer och önskningar blir beslut?
Kanske kan vi kraftsamla vår kommunikation, förlägga våra kampanjer, till de tidpunkterna.

Engagemang. Partiernas kommunikation bygger mycket på medlemmarnas engagemang. De flesta företag är ganska mekaniska i sin marknadsföring. Kanske kan man ta efter partiernas engagemang. Kan företagets medarbetare dela ut flygblad utanför prospektiva kunders kontor? Kan man stå där med ett partytält laddat med produktprover, en egen minimässa, utan konkurrenter?

Bredd. Massmedia brukar skriva om partiernas kommunikationsstrategier. Hur man ska få sina frågor på agendan, osv. Men ett inslag i strategierna tycks vara så självklart att det inte behöver uppmärksammas. Partierna satsar brett. Annonserar, affischerar (vilket man som företagare har svårare att göra), håller möten, knackar dörr, delar ut flygblad, twittrar och facebookar, lägger upp filmer på Youtube… Kraftsamling i tiden är nog en förutsättning för att mäkta med.

Passerade två “torgmöten” på Drottninggatan i Stockholm igår. Vid Åhléns höll Folkpartiet möte. Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag och därtill två politiker som jag inte kände igen talade. Jag räknade inte men gissar att det var 30 personer som stod och lyssnade.
Längre upp, vid Pub, hade Socialdemokraterna möte. Två för mig okända personer talade – en ställde frågor och den andra svarade. Inga åhörare.

För den som ordnar torgmöten kanske det kan vara intressant att fundera över orsaken till skillnaden i antalet åhörare. Var det läget, var det “kändisfaktorn”…

Men för den som vill kommunicera med väljare kan man fundera över om det är någon vits att ha torgmöten alls.
Vilken politiker som helst samlar fler än 30 vänner eller followers på Facebook, Twitter eller YouTube.

De sociala medierna ger dessutom en bättre dialog. Jag lyssnade inte på mötena på Drottninggatan men det hade förvånat mig om talen hade följts av en frågestund värd namnet. Tidigare erfarenheter säger mig att de som frågar i de flesta fall är politiska motståndare som vill argumentera snarare än väljare som söker information.
På nätet kan båda kategorierna ställa sina frågor och få svar.

Men jag ska inte avfärda torgmöten helt. De skickar i alla fall en signal till väljarna: Vi finns.
Partier som Fi och Piratpartiet finns inte i denna mening, trots att de är aktiva på nätet och då och då lyckas skapa sig uppmärksamhet i gammelmedia.

Det är klart att man inte behöver fundera över hur stor miljöbelastningen är av en hamburgare kontra en annan, särskilt inte om restaurangen kompenserar miljöbelastningen till 100 procent.

Poängen är väl just den att hamburgerkedjornas utbud är ganska lika. Menyalternativen blir är i stort sett desamma. En kedja grillar sina hamburgare när de andra steker sina. Pommes fritten är bäst hos en kedja, hamburgerdressingen bättre hos en annan, ja till och med ketchupen. Skillnaden är med andra ord inte stor.

Att kommunicera miljöbelastning och miljöansvar blir ett sätt att skilja sig från de andra. Om skillnaden mellan hamburgarna och menyerna är liten blir allt annat viktigt. Och allt annat är kommunikation av olika slag.

Jag åt lunch på Max i Visby idag. Det är inte så ofta jag äter på Max så mina blickar letade sig upp mot ljustavlan ovanför disken för att få veta vad de olika menyalternativen innebär. Originalmål, Maximål, Skrovmål, Suprememål… det är ju inte självklart på något sätt. Inte ens “hamburgare” är ett väldefinierat begrepp. Väger den 60 gram eller 150 gram?

Men ljustavlan blev mig svaret skyldig. Ingenting om hur stora burgarna är. Inte stod det något om näringsvärdet eller energiinnehållet heller. Det är väl föga förvånande. Det brukar det inte göra. Men det som stod där förvånade mig mycket. För vart och ett av “målen” stod det vilken miljöpåverkan det har, uttryckt som kg koldioxidutsläpp per mål.

Dessutom upplyste tavlan att restaurangen kompenserar för sin miljöpåverkan till 100 procent genom trädplantering i Afrika.

Det gav mig mycket att fundera över. Det jag funderar mest på är om Max kunder i första hand är intresserade av hur stort koldioxidutsläpp deras måltid orsakar. Är de mer intresserade av det än vilket energitillskott det ger dem själva? Är det mer intressant än fördelningen mellan fett, kolhydrater och protein i måltiden, i dessa GI-tider? Är det mer intressant än hur mycket mat det är, dvs svaret på frågan “kommer jag att bli mätt?”

Nästa fråga inställer sig också i stort sett omedelbart. Hur kan ett “Originalmål” och ett “Friscomål” generera lika stora koldioxidutsläpp? Även om det bara är en skiva bacon som skiljer dem åt måste ju denna skiva bacon också innebära en miljöbelastning. Grisuppfödning, slakt (med transporter), beredning med saltlake och rökning, förpackning, nya transporter, allt i en engergikrävande kylkedja och därtill tillagningen. Skulle allt detta ske utan miljöbelastning?

Men oavsett hur det förhåller sig med det behöver jag ju egentligen inte bry mig. Restaurangen kompenserar ju miljöpåverkan till 100 procent. Jag behöver med andra ord inte bry mig om hur stor miljöpåverkan mitt mål har. Jag kan välja utifrån andra kriterier. Man kan tänka sig att portionsstorlek, energiinnehåll eller näringinnehållet kunde vara relevant information för mitt val.

Eller?

På Facebook kan man redan nu rösta i riksdagsvalet. Det handlar naturligtvis inte om det riktiga valen utan mer om ett slags opinionsundersökning. (Men omröstningens upphovsman vill dock inte att det ska betraktas som en opinionsundersökning). Det är svårt att tolka resultatet av omröstningen. Man kan dock konstatera att resultatet skiljer sig ganska rejält från resultaten i “vanliga” opinionsundersökningar. Åtminstone när detta skrivs och 84 895 röster räknats.

Grafen ovan ska, om allt fungerar som det ska, uppdateras varannan timme. När du läser detta kanske resultatet ser helt annorlunda ut än när jag skriver det. Moderaterna är störst med 23 procent, Socialdemokraterna har 19 procent och sen kommer den stora skrällen. Sverigedemokraterna 18 procent. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har vardera 9,9 procent. Piratpartiet 5,9 procent och Folkpartiet 4,9. “Rösta blankt” får 2,4 procent och Centern 2,2 procent. Kristdemokraterna får 1,9 och Feministiskt Initiativ 1,5. “Annat parti” får 1 procent.

Att valresultatet skulle bli som siffrorna ovan tror väl ingen. Men det är intressant att spekulera i vad skillnaderna breror på. Är det demografiska faktorer som spelar in? I siffrorna ovan ingår inte de under 18 år som röstat. De är 13 procent.

50 procent av de röstande är mellan 18 och 30. Där är SD störst med 23% M 20% S 15% MP 11% V 10%. PP har 7 % i gruppen och FP 5%. Blankt 3 % och C och KD vardera 2% och FI 1%.

30 procent är mellan 30 och 50. Deras röster fördelas sålunda: M 28%, S 23%, SD 14%, V 9%, MP 9%, FP 5%, PP 4%, C 3%, KD 2% Blankt 2 %, FI 1%.

De 7 procent som är över 50 år röstar på detta sätt:
S 31%, M19%, V 13%, SD 12%, MP 7%, FP 4%, C PP och KD får varder 3 % och FI 1 %.

Inte heller här känns siffrorna igen från “verkligheten”. Har partierna som är överrepresenterade lyckats mobilisera sin sympatisörer att delta i undersökningen medan t ex Centern inte lyckats? Men med så många röster känns det inte helt troligt. Eller?

Frågan är då om Facebookaktiva skiljer sig från befolkningen i stort på det sätt som undersökningen antyder? Eller?

Morris Packer leder en satsning på ett svenskt deltagande i TTXGP, motorcykel-WM för elmotorcyklar. Morris Motorcycles Racing Team. För fem månader sen var det en mer eller mindre lös idé presenterad i en tweet på twitter. På lördag står teamet på startlinjen för det första loppet på Snetterton i England.

Idag, under Almedalsveckan, presenterade Morris projektet på Donners plats i Visby.

Förutom en kärna bestående av Morris själv, föraren Annie Seel och ytterligare någon person är samtliga som arbetar med satsningen, direkt och indirekt rekryterade via sociala medier.
Men än mer imponerande är att finansieringen också skötts via sociala medier. Både delägare och sponsorer har rektyrerats via internet. Alla resurser såväl know how som kapital har sin grund i s.k. crowd sourcing.

Följ teamets tävlingsframgångar på nätet:
http://www.morrismotorcycles.com