Robert Hultman hjälper företag, organisationer och enskilda att kommunicera kostnadseffektivt för att nå uppställda mål och öka värdet av deras produkter och tjänster.
Han spelar också ukulele och driver www.ukulelebloggen.se
Dessutom är han Alfa Romeo-entusiast och kör gärna sina Alfor på landets racerbanor.
Polacken Ryszard Siwiec brände sig till döds i protest mot Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968.
Det finns ett populärt uttryck som jag har svårt för. ”Jag brinner för” följt av något som vederbörande känner engagemang för.
För mig frammanar uttrycket bilder av människor som bokstavligt talat brunnit för sin sak. Bilden på buddistmunken Thich Quang Duc som brände sig till döds i Saigon 1963 såg jag som liten. Den har följts av många fler sedan dess i medierna.
Listan över människor som brunnit för sin sak är lång. Några av de mer uppmärksammade är Jan Palach i Prag och polacken Ryszard Siwiec som båda tände eld på sig själva 1968 i protest mot Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien. Litauern Romas Kalanta brände sig till döds 1972 i protest mot Sovjetstyret.
Självbränningar förekommer än idag
Mohamed Bouazizi tände den 17 december 2010 eld på sig själv i protest mot myndighetstrakasserier. Det anses ha varit den utlösande faktorn bakom den tunisiska revolutionen. Som i sin tur ledde till den ”arabiska våren”.
Så många som 1451 respektive 1584 självbränningar rapporterades 2000 och 2001 i Indien, enligt engelskspråkiga Wikipedia. Sedan 2009 har minst 40 tibetaner dött till följd av självbränning enligt samma källa.
Också i väst förekommer självbränning. Så sent som i juni 2014 tog metodistpastorn Charles Moore livet av sig i Grand Saline, Texas genom att hälla bensin på sig och tända eld. Hans självbränning var en protest mot rasism.
Försvarsminster Hultqvist och kulturminister Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet
I P1-programmet Medierna i lördags presenterades statistik som Joanna Lokebratt på Retriever sammanställt. Den visar att Alice Bah Kuhnke har nämnts i media nära 3 000 gånger de senaste 6 veckorna. Hon hamnar därmed på 5:e plats bland de mest omnämnda ministrarna. Hon nämns fler gånger än försvarsministern, trots att media under mätperioden skrivit mycket om ubåtsjakten (eller underrättelseoperationen) i Stockholms skärgård.
I programmet diskuteras om Bah Kuhnke utsatts för ett drev. (Liksom denna blogg gjorde i förra veckan.) Röster för ståndpunkten att det var ett drev och röster mot den kommer till tals i god Public Service-anda.
Jämförelsen med försvarsministern är intressant. Den kan nog av en del tas till intäkt för att kulturministern utsatts för ett drev och av andra för att kvinnor granskas hårdare än män. Just i detta fall kan man utan att darra på manschetten avfärda båda de hypoteserna.
Ny som politiker
En del av skillnaden ligger i att Alice Bah Kuhnke är ny inte bara som minister utan också som politiker. Hon har ingen dokumenterad historia på kulturpolitikens område. Inga motioner i riksdagen eller till Miljöpartiets kongresser, inga debattartiklar eller liknande som kan ge en uppfattning om vad hon vill och vad hon tycker. Det enda sättet att få veta är att fråga.
En annan del av förklaringen är att hennes parti (som det sagts av Miljöpartiets kritiker, får man förmoda) inte har någon väldefinierad kulturpolitik. Fältet blir fritt för en initiativrik minister. Hon är inte bunden av gamla ställningstaganden. Det gör henne ytterligare intressant att bevaka.
Konsensus mot konflikt
Försvarsminister Peter Hultqvist har suttit i riksdagen sen 2006 och har varit ordförande i riksdagens försvarsutskott sen 2011. Hans ställningstaganden är väldokumenterade och välkända av de som följer försvarspolitiken.
Den svenska försvarspoltiken bygger på en bred uppgörelse i riksdagen. En uppgörelse över blockgränsen. Valutgången och regeringsombildningen ändrar inte den saken. Kränkningar av luftrum och territorialvatten blir därför en fråga för försvaret snarare än en politisk fråga. Åtminstone i det kortare perspektivet.
Kulturpolitiken däremot är ett område där de båda blocken står emot varandra. En ny regering innebär (rimligen) en ny politik.
Att medias intresse för kulturministern är större än för försvarsministern behöver därför inga drev- eller genushypoteser för att förklaras.
Vaghet och bristande offensiv
Alexandra Sandemalm på Medierna i P1 konstaterar att kritiken har handlat om kulturministers tystnad eller, när hon yttrat sig, hennes vaghet.
– Vi hade inte accepterat en finansminister som efter fyra veckor kan ge som sitt tydligaste besked att finanspolitiken är viktig, säger DNs kulturchef Björn Wiman på tal om hennes debattartikel i hans tidning.
I Medierna konstateras också att de fyra oftare nämnda politikerna får prata sakpolitik. Medan artiklarna om Alice Bah Kuhnke har handlat mer om hennes person och hennes sätt att agera.
Jag kommer att tänka på ett citat som tillskrivits den gamle bankmannen Hans Cavalli-Björkman.
– När jag ser en journalist så springer jag, och oftast hinner jag ifatt.
Varje intervju är en möjlighet för den som har ett budskap. Man kan i och för sig inte alltid styra intervjuerna. Men inte ens i direktsändning, där journalisten eller redaktionen inte i efterhand kan redigera bort frågor och svar, talar Bah Kuhnke om sakfrågor. Hon konstaterar i de intervjuer jag sett att hon vill prata sakfrågor. Men särskilt konkret blir hon inte.
– Satsningar på kulturskolan, mer kultur till barn, fler möjligheter till kulturutövare, nationell strategi för biblioteken, säger hon till ExpressenTV på flygplatsen i Kiruna. Och sammanfattar:
– En kvarts miljard mer till kulturen, tydligare än så kan det inte bli.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke har fått mycket medial uppmärksamhet på kort tid. Det mesta har handlat om kritik mot henne. Som ett brev på posten har en diskussion om ifall hon är offer för ett drev uppstått. Nästan lika automatiskt har olika, dolda, motiv för kritiken anförts.
Alice Bah Kuhnke intervjuades i P1 Morgon. Efter intervjun kritiserades hon för att ha avfärdat frågor som hypotetiska och framstått som dåligt inläst på sitt fackområde. Hon har skrivit en debattartikel på DN kultur som kritiserats i medier för att vara floskulös och sakna substans. Hon har gett en medarbetare på Expressen två minuter för en intervju, vilket också ledde till kritik och diskussion. I en intervju i ExpressenTV efter ett besök i Kiruna förklarade hon att hon älskar fri press men har viktigare saker att förhålla sig till än den kritik mot henne som framförts där. Det renderade henne också kritiska kommentarer.
Några skribenter i tidningar och ännu fler i sociala medier har menat att hon är utsatt för ett drev.
Jag håller inte med.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beskriver i en krönika drevmekanismen. ”Moderaterna förvärrade Sofia Arkelsten-affären genom att stänga in sig i ett rum en dag och tvinga alla medier, från DN till TV4, att ta fram egna nyheter om Moderaternas partisekreterare bara för att hålla jämna steg med Expressens avslöjande.”
Och det är just det som kännetecknar ett drev. Nyhetskonkurrensen driver redaktionerna att hitta egna vinklar på och nyheter om aktuella händelser.
I fallet med Alice Bah Kuhnke-publiciteten den senaste tiden, är det hennes egna insatser som genererat kritiken. Som i sin tur lett till publiciteten. Nyhetsmedia har inte behövt anstränga sig det minsta. De har inte behövt leta rätt på nya nyheter, gräva fram meningsmotståndare eller missnöjda f d medarbetare. De har fått allting serverat. Det hade varit märkligt om de inte tackat, tagit emot och publicerat.
Det enda som påminner om ett drev i den senaste tidens publicitet runt kulturministern är artikeln om ett samkväm som ordnades på kulturdepartementet. Det är tydligen en tradition att ordna en tillställning för att kulturutskottets ledamöter och medarbetarna på departementet ska lära känna varandra.
Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur en sådan träff utformas och ministerns insatser där. Det hade tydligen några av deltagarna. Men det hade sannolikt varit en ”icke-nyhet” om det inte var för att Alice Bah Kuhnke varit föremål för kritik redan innan. Där anar jag en viss drevmentalitet.
En besläktad fråga är varför hon utsatts för det förmenta drevet. Det finns de som menar att kritiken bottnar i att hon är kvinna eller i att hon är religiös (Ronnie Sandahl krönikör på Aftonbladet).
Människors motiv för sitt agerande är och förblir ofta fördolda. Men i fallet med den här publiciteten tror jag inte man behöver leta efter dolda motiv. Vanlig nyhetsvärdering har god förklaringskraft i det här fallet. Om kritiken är berättigad eller inte, är inte centralt för nyhetsvärderingen. Vad som driver de som kritiserar kulturministern står det var och en fritt att spekulera om.
Sanning eller myt: Den ena kvällstidningen hittade på en korre som den andra kort därpå dödförklarade. Tidningen på bilden har inte nödvändigtvis med saken att göra.
När jag var tonåring ville jag bli journalist. Jag läste allt jag kom över om tidningar och journalistik. Allt från de pressetiska reglerna till memoarer som Sigge Ågrens ”Sanning till 90 %”. Någonstans i denna flod av högt och lågt stötte jag på en märklig historia.
Storyn (så hette det på tidens journalistjargong) var den att en väpnad konflikt hade brutit ut någonstans i Afrika. Ingen av kvällstidningarna hade någon personal på plats i området utan refererade vad andra tidningar och nyhetsbyråer förmedlade. Plötsligt hade dock en av tidningarna artiklar författade av en namngiven journalist. Denne fanns på plats i konfliktområdet och rapporterade direkt.
Konkurrenttidningen visste, eller insåg småningom, att så inte var fallet. Konkurrentens korrespondent var helt enkelt påhittad. Motdraget blev därför att i den egna tidningen rapportera att journalisten i fråga dödats. Ett påstående som tidningen med den påhittade reportern, av förklarliga skäl, inte kunde dementera.
Jag vet inte varför jag kom att tänka på den storyn nyligen. Men jag gjorde, utan framgång, ett försök att hitta den på nätet.
Jag skrev då till Expressens mångårige medarbetare Ulf Nilsson. Med sådär 50 år i nyhetsbranschen borde väl han om någon känna till den här berättelsen.
Det dröjde inte länge innan jag fick svar.
– Mycket jävelskap har vi väl gjort, men mord – nej,inte – Ulf.
Kortfattat så att till med den ovan nämnde Sigge Ågren (”Skriv kort. Helst ännu kortare”) borde varit nöjd. Kategoriskt men inte helt klargörande.
Så frågan går nu till den kära läsekretsen. Ligger det någon sanning bakom berättelsen? Vilka var tidningarna och när hände det i så fall?
Som relativt nyinflyttade i Stockholm 1985, brukade Karin och jag förtjust notera när vi såg kändisar av olika slag. Det ledde till att vi började spela ”kändisbingo”.
Vi gjorde var sin bingobricka med 5 x 5 rutor. I varje ruta skrev vi namnet på en kändis. Var och en fick välja namnen själv. Men det fanns vissa regler. Den andre var tvungen att godkänna personens status som kändis. Man fick dessutom inte välja namn som man hade någon form av personlig koppling till.
När man sedan såg en av sina kändisar fick man kryssa för rutan med namnet på sin bricka. Det var inte tillåtet att aktivt söka upp en kändis eller vänta utanför t ex en teater eller riksdagen. Bara slumpmässiga sammanträffanden räknades.
Även om Stockholm är kändistätt tog det tid innan kryssen fyllde bingobrickan. Vi spelade vårt kändisbingo i flera år. Hur det slutade kommer jag inte ihåg. Jag hittade min bricka för något år sedan. Där saknas fortfarande tre kryss. Helt kört är det inte inser jag. Alla tre som saknas är fortfarande i livet. Kanske fyllde Karin sin bricka och tog hem totalsegern. Eller så kom vi helt enkelt av oss.
Fi fanns på plats i Almedalen också 2014. Utan egen dag.
SVTs Östnytt meddelar att arrangörerna för Almedalsveckan överväger att ge Feministiskt Initiativ en egen dag under veckan 2015. Det skulle mycket väl kunna vara ett dråpslag mot arrangemanget.
Almedalsveckan är ett “format” som redan lever farligt. Med SD i riksdagen blev veckan åtta dagar lång. Och det är mer än till och med de största entusiasterna riktigt orkar med. Vi har redan sett hur veckan börjar tunnas ut efter dess fjärde dag, onsdagen, för att blir en ganska blek tillställning den avslutande helgen.
En nio dagar lång Almedalsvecka kommer definitivt att göra tillställningen mindre lockande och mindre effektiv. Den stora poängen med Almedalsveckan är att “alla” samlas på en plats under samma tid. Ju längre veckan blir desto fler kommer att välja att bara vara där en del av tiden. Och eftersom olika människor kommer att välja olika tider försvinner många möjligheter till möten.
Bakgrunden till att man nu överväger att ge Fi en dag är att arrangemanget är ett för mig okänt beslut från 1996. Då beslöts att partier representerade i regionfullmäktige också skulle få möjlighet till en dag i programmet. Att ge lokala partier en dag må ha varit en bra tanke men arrangörerna måste inse att Almedalsveckan numera är en nationell arena och inte en regional.
Fi har upplysningsvis ett mandat i regionfullmäktige på Gotland och fick 2,4 procent av rösterna i valet där 2014.
When the clients moans and sighs
make his logo twice the size.
Should he still prove refractory
show a picture of his factory
Only in the gravest cases
should you show your clients faces
Så lyder en vers av okänt ursprung.*) Den är spridd bland reklammakare i engelsktalande länder. Den förklarar hur en del reklam kan bli så dålig. Åtgärderna i dikten är nämligen kända metoder att få kunden på gott humör.
Kunder är ofta orimligt förtjusta i sin logotyp. De vill gärna använda den som illustration snarare än som avsändare.
Kunder är också ofta väldigt stolta över sina anläggningar. Med viss rätt, i många fall. Det är stora investeringar gjorda. En karta med säljorganisationens regionindelning och orter med kontor utmärkta kan vara en ersättning. Alla företag har ju inte anläggningar. De har dock det gemensamt med bilder på anläggningar att företagets kunder oftast skiter högaktningsfullt i båda delarna.
Har man som reklambyrå ändå inte lyckats blidka kunden kan man ta till den sista utvägen: Bilder på kunden.
*) Versen tillskrivs ofta den begåvade skotske reklammannen David Ogilvy. Men den engelske poeten John Betjeman framhålls också som upphovsman.
Tvärtemot vad Åsa Romson tror är en SUV en typisk tjejbil.
När Åsa Romson höll sitt tal i Almedalen i år sa hon en sak som fick mig att haja till. ”Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag?” Vadå? Det är väl tjejer som kör SUV:ar? Jag bestämde mig för att kolla hur det är med den saken.
Om Romsons världsbild inte stämmer när det gäller vilka som kör SUV:ar kan tyckas vara en trivial fråga. Men det kan mycket väl vara symtomatiskt. Kanske är det så att Romson (och andra miljöpartister) har format en världsbild som ska passa deras politik.
Man anar en echo chamber-effekt. Man pratar mest med människor som delar samma åsikter och ser världen ur samma perspektiv. Den egna bilden förstärks därmed hela tiden medan avvikande bilder och åsikter dränks i strömmen av likriktade budskap.
Bara ett argumentationstrick?
Det kan också vara så att Romson, som ett rent argumentationstrick, målar upp en skev bild av verkligheten som hon sen argumenterar emot. Det vore hon i så fall vare sig den första eller den enda politiker som gör. Det är ett förvånansvärt effektivt trick. Vi är mer inriktade på att värdera argumenten och förslagen än på att ifrågasätta premisserna.
Romsons premiss att män sitter ensamma i SUV:ar medan kvinnor trängs på bussar och tåg är en del av hennes tal där hon beskriver hur män orsakar klimatförändringar som drabbar kvinnor.
”Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen.
Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns. Det måste ifrågasättas.
Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag? Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?” 1)
Förenklad men sann?
Hur är det då med denna ”mycket förenklade” världsbild? Är det män som kör SUV:ar? Är affärsresenärer män? Är bostadslösa studenter kvinnor? Vill män äta kött varje dag?
Min magkänsla sa mig att det är oftast är kvinnor som kör stadsjeepar. Det verkade dessutom ganska lätt att kolla upp. Så jag gjorde en empirisk undersökning. Jag kollade om föraren av de SUV:ar jag såg var män eller kvinnor. Målet var att kolla 100 SUV:ar. Eftersom min undersökning delades upp på flera dagar och på flera platser råkade antalet kollade SUV:ar bli 102.
Lika vanligt att kvinnor kör SUV som män
Av dessa 102 SUV:ar kördes 49 av kvinnor och 53 av män. Romsons premiss att SUV:ar körs av män får med andra ord ett ganska svagt stöd. 52 procent män mot 48 procent kvinnor. Det mest rättvisa sättet att göra en mycket förenklad bild av denna del av verkligheten vore att säga att det är lika vanligt att kvinnor kör SUV:ar som att män gör det.
Men jag måste ju erkänna att jag var lite besviken över resultatet. Min magkänsla var ju den att det var vanligare att kvinnor kör SUV:ar än att män gör det. Var kan den magkänslan komma ifrån?
Förklaringen visade sig vara ganska enkel. För att testa min förklaring kollade jag vilket kön förarna av 100 personbilar hade. (Också här råkade det blir något fler än 100 – nämligen 111). 24 av de 111 förarna var kvinnor och 87 var män. Bara 22 procent av personbilsförarna i allmänhet var kvinnor.
Vanligare att kvinnor kör SUV än “vanliga” personbilar
Det är alltså relativt sett vanligare att kvinnor kör en SUV än att de kör en personbil vilken som helst. Att välja just SUV:ar (eller stadsjeepar med Romsons ordval) som exempel på mäns större klimatpåverkan var med andra ord inte vidare väl valt. Att hon ändå valde SUV:ar som exempel gissar jag beror på att i hennes världsbild är SUV:ar större miljöbovar än andra bilar (vilket i sig är någon som kan ifrågasättas) och att det är män som kör dessa miljöbovar (för de är ju större miljöbovar).
Den relativa kvinnodominansen bland förare av SUV:ar var inte den enda iakttagelse som följde det förväntade könsrollsmönstret. Det visade sig nästan alltid vara män som kör om det fanns både män och kvinnor i bilen. Det stämmer också med vad man kan förvänta sig. Jag har tyvärr inga siffror på detta.
Om undersökningen:
Fredag 15/8 kl 10-11 observerade jag 7 SUV:ar på E20 mellan Västerås och Örebro. Av dem kördes sex av kvinnor och en av en man.
Tisdag 19/8 kl 11:30 -12:30 Vällingby observerade jag 27 SUV:ar varav 19 kördes av kvinnor och 8 av män.
Onsdag 20/8 kl 13:30 – 15:30 i Råcksta och Bromma Kyrka observerade jag 26 SUV:ar varav 17 kördes av kvinnor och 19 av män.
Fredag 22/8 kl 12:30 -14:00 i Stockholm City – Roslagstull observerade jag 23 SUV:ar varav 10 kördes av kvinnor och 13 av män.
Sammantaget såg jag c:a 10 SUV:ar där jag inte kunde avgöra om de kördes av en man eller kvinna.
Observationerna av ”vanliga” personbilar gjordes:
Fredag 22/8 14:00 – 14:15 vid Roslagstull 79 bilar varav 16 kördes av kvinnor.
Måndag 25/8 kl 11:45 – 11:40 vid Bergslagsvägen i Vinsta 32 bilar varav 8 kördes av kvinnor.
Det går naturligtvis att göra invändningar mot datainsamlingsmetoden. Även om jag försökt sprida datainsamlingen till olika tider på dagen och till olika platser kan man inte utesluta någon form av bias som hänger samman med tid och plats. I Råcksta kan resultatet t ex ha påverkats av det pågår ett stort bygge där och män dominerar stort på byggarbetsplatser vilket kan ha gett utslag i observationerna av SUV-förare.
Det finns definitionsfrågor: Vad är en SUV? Vilken fyrhjulsdriven bil med hög markfrigång som helst? Jag har t ex inte räknat Volvo XC70 men väl Volvo XC80 och XC60. Det finns nämligen en svårfångad designsida av SUV-definitionen. Här är nog risken för bias mindre. Att könsfördelningen skulle vara påtagligt annorlunda bland förare av t ex Volvo XC70 förefaller mindre troligt.
Huvudinvändningen är rimligen den att urvalet är litet. Men den som har tid får gärna göra en mer omfattande undersökning.
När internetaccessen fallerar är molnlösningar inge vidare. Jag är i London just nu. Jag bokade resan på nätet. Liksom hotellet. Alla bokningar bekräftades via mail. Förr hade jag sparat ned alla bokningar, gjort anteckningar om bokningsnummer med mera i almanackan. Och det ska jag se till att jag gör även i fortsättningen.
Jag checkade in på SAS dagen före avresan. Enkelt och smidigt. Ett sms från SAS med en länk till incheckningen på nätet. Jag valde plats 10F. På korta resor sitter jag gärna vid fönstret. Boarding-kortet visades som en websida. Däremot fanns ingen möjlighet att spara ned boardingkortet till telefonen. Fanns det, så fanns det i alla fall inga anvisningar om hur man gör. Så jag lämnade webläsaren med sidan uppe.
Väl på Arlanda visar jag min telefon med websidan vid bagageinlämningen. Det funkade fint. Vid inpasseringen till säkerhetskontrollen meddelar websidan att sessionen har ”timed out”. Bara att kliva åt sidan och försöka lösa problemet. Jag letar rätt på sms:et från SAS och följer länken till incheckningssidan. Sidan minns lyckligtvis min bokning och visar boarding-kortet i webläsaren.
Vid gaten är det dags igen. Jag ska visa mitt boarding-kort. Nu tycker telefonen att jag ska koppla upp mig mot det gratis wifi som finns på flygplatsen. Men det kräver att jag fyller i uppgifter om vem jag är osv. Det har jag inte tid med. Jag stänger därför av wifi på telefonen och kopplar upp mig via mobilnätet. Det fungerar och jag kan visa mitt mobil-boarding-kort för tredje gången.
Det var en trevlig resa. På 10D sitter en svensk företagsledare med verksamhet i London. Vi talas vid under nästan hela resan. Hans bil och chaufför väntar på flygplatsen och jag tackar ja till erbjudandet om skjuts till mitt hotell.
Vilket hotell var det nu då? Jag kollar mina mail i telefonen. Eller rättare sagt jag försöker kolla mina mail. Jag får ett SMS från Tele2 som erbjuder mig att köpa 50 Mb datatrafik att använda under tre dagar för 50 kronor. Det nappar jag på. Men jag kommer inte ut på nätet.
Men jag minns att hotellet ligger på London Street och heter något med Norfolk. Norfolk Plaza Hotel, säger chauffören. Just off London Street. I know that hotel very well.
Vi skiljs åt utanför hotellet och i receptionen presenterar jag mig och hävdar att jag har ett rum bokat där. Bemötandet är vänligt men resultatet nedslående. Jag har inget rum där.
Jag får låna deras wifi och kan kolla mitt bekräftelsemail. De har rätt. Jag har bokat rum på Royal Norfolk Hotel på London Street. Det ligger runt hörnet, så det var inget äventyr att ta sig dit.
Hotell i London är värda ett eget kapitel. Men här ska jag nöja mig med att konstatera att wifi-access kostar fem pund dygnet på Royal Norfolk Hotel och täckningen på fjärde våningen där jag har mitt rum är skral. Det finns ett slags brandtrappa som förbinder två huskroppar. Där är det svalt och där finns det wifi-täckning. Det får bli min arbetsplats.
Idag har jag ringt till Tele2s kundtjänst för att få bukt med problemet. Kötiden uppskattas till 15-20 minuter men jag kan bli uppringd när det är min tur om jag vill. Det vill jag. I gatularmet hör jag tyvärr inte att de ringer tillbaka. Så jag upprepar proceduren. Ringer upp, knappar in uppgifterna igen och ber att få bli uppringd. Den här gången hör jag när det ringer men hinner inte svara.
I hotellreceptionen finns det wifi-täckning. Jag bestämmer mig för att prova att chatta med Tele2s kundtjänst. Först får jag knappa in uppgifter om vem jag är, att jag är kund och vilket telefonnummer jag har. Sen dröjer det bara ett ögonblick innan Mattias står till min tjänst. Jag är i London och kan inte komma ut på internet, skriver jag.
Men det visar sig att Mattias inte kan se någon orsak till att jag inte kommer ut på nätet. Fick jag ett erbjudande om surf när jag kom till England, frågar han.
Det fick jag svarar jag. Sen frågar jag om han har något slags checklista som jag kan använda för att kolla att jag har alla inställningar rätt i min telefon.
Medan Mattias skriver ett svar tänker jag att jag ska kolla att jag verkligen köpte den där surfpotten och stänger chattfönstret och kollar mina sms. Jo, jag köpte potten.
Sen ska jag försöka återgå till chatten men det visar sig att jag avslutat chattsessionen när jag stängde fönstret. När jag startar en ny chatt får jag veta att det är 8-10 minuters väntetid.
Jag tror jag får klara mig utan internet i mobilen. I helgen ska jag ut på den engelska landsbyggden. Ingen wifi där inte. Jag får med andra ord klara mig utan internet. Hur ska det gå? Hur ska det gå?
What’s this Almedalen that I’ve been going on about for weeks now? There are many possible answers but my answer is that it is a unique democratic arena. A festival of politics. A venue where politicians and influencers of all sorts meet. During this years Almedalen week some 30 000 people participated, doubling the population of Visby, the host town. More than 3 300 program events took place this year. Averaging 38,5 events per hour.
The Swedish foreign minister (and former prime minister) Carl Bildt gave his answer in a tweet before going there this year. ”Well, I’m off the annual tribal jamboree of self appointed thinkers and talkers. But it’s fun and useful. #Almedalen. ”
The back bone of the week are the speeches given by the leaders of the parties in the national assembly, riksdagen. At seven every evening they speak from the scene in the Almedalen park that has lent it’s name to the entire event. The speeches are broadcasted live on TV and covered by all leading newspappers. They are commented on by political commentators, experts on rhetoric and others in a way that no other speeches are.
Festival atmosphere
The park is also the geographical centre of the weeks activities. But as the as the week has grown both in number of participants and events the area in wich the events take place has grown too. But it is still concentrated to the blocks closest to the Almedalen park. During the Almedalen week the old city centre and harbour area is entirely dominated by the Almedalen activities. This creates what best can be described as a festival atmossphere.
The fact that Visby where Almedalen i situated is a medieval city with it’s city wall intact and narrow streets with cobblestone paving of course ads to the experience.
But the political speeches are of course not the entire content of the week. The political parties usually hold an economic seminar on their day of the week. But there are many more seminars than the ones arranged by the political parties. Organisations of all sorts and companies that have their market in the public sector or are doing business in areas subject to special regulations also arrange seminars. There are seminars from eight in the morning to when the party leaders speaches begin at seven in the evening.
Parties and partying
There are numerous ”mingle parties” every day arranged by organisations and companies where politicians, lobbyist, journalists, people from labour unions, non-governmental and other organisations meet, make connections and discuss informally. Known for the rosé wine served there these ”mingles” have become one of the most prominent features of the Almedalen week. At least in the public perception of Almedalen.
To be fair the partying isn’t limited to the mingle parties. There is substantial partying in restaurants and bars too. But still most of the particiants in Almedalen make sure that they are in shape for the more serious activities the following day.
As there are eight parties in the riksdagen the week is now eight days long. But everything peaks on wednesday and to be honest very little happens on the last two days of the week. By then many have gone home. Depending on what the goal of your participation is the less busy second half of the week may be your best opportunity to get attention.
So what’s new?
So what’s new, you may ask. Political and social elites meet and discuss all the time, don’t they? I’d say that the real importance of Almedalen lies in the accessibility to the top decision makers in the government. Swedish politicians are fairly accessible even outside Aledalen. But ministers and public administration governance are more difficult to get to meet.
But you’ll find them in Almedalen and you’ll find them open minded. They all come to meet with people, to listen rather than to talk. In Almedalen you’re elite by default.
This year I saw the director-general of the Social Insurance Agency in the small party tent the agency had pitched on the dockside in the harbour. The agency has been under a lot of critisism recently and the director-general was there to answer questions from the public. I’m sure that if you had wanted you could have caught up with him afterwards for a one-on-one discussion.
“They tried to prepare me for it…”
Just to give you another example. A couple of years ago I saw the minister for finance Anders Borg at the counter in the same bar as I was. There was one body guard by his side and mayby others elsewhere in the room but no made any attempt to stop me when I walked up to the minister and introduced myself. I had no agenda but didn’t want to miss the opportunity to talk to the minister and we chatted for some 10 minutes about the Tax Agency and its attitude towards tax payers.
But you don’t have to take it from me. CNNs Fareed Zakaria and Paul Johnson of the Guardian were full of praise of the Almedalen week after participating this year. Or why not listen to Ankit Desai, an Indian student, studying at the Stockholm School of Economics. He told Radio Sweden that Almedalen is “like nothing I have seen before. They tried to prepare me for it, but I have just been blown away”.
Martin Borgs satte sprätt på 20 000 kronor på Donners Plats. Så här såg inbjudan ut.
Slöseriombudsmannen Martin Borgs är årets vinnare i Almedalen. Åtminstone när det handlar om att visa att en bra ide kan slå en bra budget. I onsdags sprutade han ut 20 000 kronor över Donners Plats i Visby. Tilltaget genererade publicitet i många medier med en helsida i Expressen som kronan på verket.
20 000 motsvarar vad en ”vanlig svensk” betalar i skatt varje månad och manifestationen var ett sätt att illustrera hur lätt politiker sätter sprätt på skattepengar. Skillnaden är den att det här var fråga om Martin Borgs alldeles egna pengar, ingen annans, som han satte sprätt på.
– Det är ungefär vad jag betalade förra året i hyra för en konferenslokal i en timme, berättar Martin Borgs.
Nu fick han dessutom tillbaka ungefär 5 000 kronor från åskådare som fångat pengar. Det är naturligtvis en gissning men jag tror inte att han fick pengar tillbaka på lokalhyran förra året.
Att man kan åstadkomma mer i Almedalen med en bra idé än med en bra budget, är en tanke som jag omfamnar med värme. Varje år letar jag särskilt efter såna exempel och brukar utse en vinnare.
I år var det inte svårt att hitta vinnaren. Det var nämligen inte överdrivet gott om exempel i år. Men det förtjänas att påpeka att Martin Borgs pengasprutande hade klarat betydligt hårdare konkurrens.
Andra kommunikationsinsatser som väckte uppmärksamhet och som rimligen inte har haft en större budget är Pantamera, Stoppa Lexbase och Skoltoaletten. Skoltoaletten har förmodligen varit lite kostsammare. Men där de båda första är personalintensiva har Serviceentreprenörernas skoltoalett varit obemannad, så det rör sig i slutändan kanske ändå om ungefär samma belopp.
Returpack har haft spunnit vidare på sitt pantamera-tema från TV-reklamen. De har haft musiker som spelat musik på gatorna i ”Almedalen”. Konceptet ”återvinn så spelar vi” där det var tänkt att förbipasserande ska lämna pant i en låda istället för att lägga pengar i hatten fungerade nog bara sådär. Musikerna gjorde klokt i att spela trots att pantburkarna uteblev.
KRIS – Kriminellas Revansch i Samhället – satsade på vad jag brukar kalla ”uniformerade deltagare” och de gjorde det i sin enklaste form. Ett antal personer som är svårt att uppskatta men som kan ha varit någonstans mellan 30 och 100 har burit T-shirts med texten ”Stoppa Lexbase” på bröstet och ”Byt livsstil” på ryggen. De har synts bra i vimlet i Almedalen.
Som alltid är det svårt att utvärdera kommunikationsinsatser utan att veta vilket mål de har. Det handlar som bekant inte bara om att fånga uppmärksamheten utan också om att få fram ett budskap. För att kunna göra någon rimlig bedömning av hur man lyckas måste man också veta vem målgruppen är. Men med dessa reservationer kan man utgå från att det aldrig är fel med exponering.
Man kan invända att femenaktivisterna som med bara överkroppar försökte rusa upp på scenen när Fredrik Reinfeldt talade åstadkom mer publicitet med en mindre budget. Men aktiviteter som går ut på att störa andras aktiviteter är diskvalificerade.
Almedalens dyraste lokal? Payex ska ha hyrt ut lokalen vid Donners Plats för 600 000 kronor. Enligt Expressen hyr företaget Payex ut en lokal vid Donners Plats för 600 000 kronor. Jag förmodar att det gäller hela veckan.
Branschtidningen Resumé har kartlagt priserna för att hyra en lokal i två timmar i Visby innerstad under Almedalsveckan. De hetaste lägena (närmast själva Almedalen) kostar 30 000 – 50 000 kronor tisdag och onsdag (de dagar då flest evenemang äger rum), 15 000 – 30 000 måndag och torsdag och 10 000 – 15 000 resten av veckan. Detta alltså för två timmar!
Längre bort från Almedalen är det billigare. Men även om man väljer en lokal i ett mindre attraktivt område en av de minst attraktiva dagarna får man räkna med att betala 5 000 – 10 000 kronor för två timmar.
Regionstyrelsens ordförande Åke Svensson har i både Gotlands Tidningar och Expressen pekat på risken med de dyra lokalerna.
– Vi kan vara på väg att straffa ut oss själva om vi bara får stora organisationer och företag som har råd med hyrorna. Blandningen av olika företag, organisationer och ideella verksamheter är väldigt viktig.
Att hyra gatumark av kommunen är ett sätt att komma billigare undan, åtminstone om man har många evenemang. Ytor upp till 26 kvadratmeter kostar 2 000 kronor om dagen och ytor över 26 kvadratmeter kostar 4 000 kronor per dag. Detta också enligt Resumé.
När kostnaderna för arrangemangen skjuter i höjden blir det vanligare att företag och organisationer går samman som arrangörer. Arrangörslistan för ett evenemang kan därför bli lika lång som en kortare novell. Det kan också medföra att det blir otydligare vem som arrangerar.
Att bo i Visby med omnejd under Almedalsveckan är heller inte billigt. Hotellrumspriserna skjuter i höjden. De flesta privata uthyrare vet värdet av ett rum och tar betalt därefter. I år tillkom minst 1000 sängplatser i och med att Viking Line-färjan Cinderella förtöjts i hamnen. Ändå råder det brist på övernattningsmöjligheter i Visby. Det finns Almedalsdeltagare som bor på vandrarhem flera mil från Visby.
Men det finns ytterligare en komplikation. Man måste ha framförhållning. Även om man är beredd att betala rejält för sitt deltagande i Almedalen måste man vara ute i god tid. Flera stora organisationer har bokat boende fem år framåt. Många av de mest attraktiva möteslokalerna är också bokade årsvis i förväg.
