Robert Hultman hjälper företag, organisationer och enskilda att kommunicera kostnadseffektivt för att nå uppställda mål och öka värdet av deras produkter och tjänster.
Han spelar också ukulele och driver www.ukulelebloggen.se
Dessutom är han Alfa Romeo-entusiast och kör gärna sina Alfor på landets racerbanor.
Dassault Falcon 8X – Nästa generation privatjet. Ett måste för den trendriktige miljardären.
Skillnaden mellan privatjet och företagsjet tycks vara svår att förstå för både företagsledare och journalister. När SvD har skrivit om SCA-chefens resor med företagets jetplan har man konsekvent kallat det för ”privatjet”. Detta trots att det problem man påtalat är att chefen använt företagsjeten som privatjet.
Om man översatte Svenska Dagbladets artiklar i ämnet till engelska och lät t ex en amerikan läsa dem skulle de framstå som helt obegripliga.
– Vaddå? Han får väl flyga vart han vill med sitt privata plan!
Förklaringen är naturligtvis att privatjet är väldigt ovanliga i Sverige men ganska vanliga i stora länder med många mycket rika människor. Antalet privatjet i Sverige kan antagligen räknas på ena handens fingrar. Till och med antalet företagsjet är ganska litet i Sverige. Sammantaget finns det 36 svenskregistrerade företags- eller privatjet.
Familjeföretagens jet ligger i gränslandet
När det gäller privatjet är det heller inte alltid så lätt att dra en tydlig gräns. Familjeägda företag som Benders och EF Education har företagsjet. De gör säkert stor nytta i verksamheten men det är ingen djärv gissning att de också flyger familjerna och ibland deras vänner privat. Kinnarps och Biltema är andra familjeföretag som har eller åtminstone har haft företagsjet.
Rena privatjet ägs också av företag
Benny Andersson (Abba-Benny) har, om han inte fortfarande gör det, ägt ett jetplan. Ett typiskt privatjet. Men i likhet med många andra privatjetägare ägs planet av ett bolag som också hyr ut det till andra. Så i formell mening handlar det inte heller om privatjet.
Köp en åttondels jet
Men jetplan är fruktansvärt dyra saker. Prislappen för ett nytt plan börjar någonstans runt 100 miljoner kronor. Sen tillkommer kostnader för personal, underhåll och bränsle. Inte heller det billiga saker. Riktiga privatjet blir därför förbehållna de verkligt rika. Mer ”vanligt rika” nöjer sig ofta med att äga en del i ett jetplan. Man betalar då t ex en 8-del av planets inköpspris, ett fast månadsbelopp och ett belopp per timme man flyger. Golfproffset Jesper Parnevik har t ex valt en sån lösning.
Hyr Johanssons jet
Faktum är att också SCA har valt en liknande lösning. Man delar sina plan med Industrivärlden och Sandvik i ett gemensamägt bolag: Andersson Business Jet. Bolaget hyr också ut planen till externa kunder. Så det är bara att slå en signal när du ska ut på älgjakt nästa gång.
Det är svårt att hitta information om företags och privatpersoners flyg. Det är känsligt. Småjet väcker starka känslor. Det är knappast en slump att SvDs artiklar fått ett sånt genomslag eller för den delen att man valt att granska just flygresor.
I stormarknaden står en man och säljer grovt bröd, som man får provsmaka. Det är bakat i Finland av prima råvaror, försäkrar han. ”Inga E-nummer här inte” lägger han till.
Det är ganska typiskt för den inställning till E-nummer man allt oftare stöter på. De ses som liktydiga med konstgjorda tillsatser.
E-nummer var och är ett verktyg för livsmedelssäkerhet. Så gott som alla ingredienser i livsmedel, naturliga som konstgjorda, har flera namn. De har ett namn i vardagsspråk, ett handelsnamn, ett namn som beskriver dess kemiska egenskaper osv. Men de har bara ett E-nummer. E-numret gör det till en entydigt definierad produkt. Det hjälper oss med andra ord att veta vad som finns in livsmedlen och vilken funktion de fyller.
Framgångsrik kommunikation är uthållig
När E-nummer av allt fler förknippas med konstgjorda, tveksamma eller skadliga ämnen är det frågan om ett kommunikationshaveri. Det är ingen som tagit som sin uppgift att aktivt kommunicera deras funktion. Det har blivit en intern angelägenhet för livsmedelsindustrin.
Där finns en viktig lärdom att dra för alla. Kommunikation måste vara uthållig.
Jag är övertygad om att när E-numren infördes på 1960-talet följdes det av olika former av upplysnings- och informationskampanjer. De mystiska numren som skulle börja dyka upp på livsmedelsförpackningarna behövde förklaras.
Informationsvakuum är din fiende
Men E-numren behöver förklaras igen och igen. Varje ny generation som står framför livsmedelsbutikens hyllor behöver läras upp. Annars uppstår ett informationsvakuum. Sådana vakuum fylls alltid av den information som finns närmast till hands. Vad som är sant spelar ofta mindre roll.
Om du låter bli att kommunicera kommer någon annans kommunikation att styra hur saker uppfattas. Där finns en annan viktig lärdom att dra. Det gäller att ha initiativet i all kommunikation.
PS E 162 är rödbetsrött. Ett naturligt färgämne. DS
Två exempel på när läsare ifrågasätter medias objektivitet och oberoende.
Massmedia har varit dåliga på att förklara för sina läsare hur de resonerar kring nyheter. Konsekvensen blir att de förlorar i trovärdighet. Jag har sett två konkreta exempel på det de senaste dagarna.
I mitt social media-flöde dök det upp en kommentar i går och en idag, som båda landade i att journalister har en dold politisk agenda. Det första fallet var en artikel i Aftonbladet där tidningen rapporterade att ”åtta svenska män har gripits misstänkta för en grov gruppvåldtäkt” på en Finlandsfärja. I Facebook-kommentaren hyllade skribenten ”alternativa media” som skrev att de misstänkta gärningsmännen var av utländsk härkomst. Anklagelsen mot Aftonbladet är outtalad men ändå ganska tydlig: Tidningen har en dold agenda. Den vill dölja att invandrare begår brott.
Varför är somligt relevant men inte annat?
Aftonbladet har med andra ord misslyckats med att förklara för (en del av) sina läsare varför de tycker att brottsoffrets och de misstänkta förövarnas ålder är relevant att återge, varför förövarnas men inte brottsoffrets nationalitet är relevant och varför deras härkomst inte är relevant.
Det andra exemplet, hämtat från dagens sociala media-flöde, är en kommentar till en artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om att förtroendet för miljöpartiet minskar i miljöfrågor och ökar för centerpartiet. Av artikeln framgår också att miljöpartiet trots det fortfarande har större förtroende i miljöfrågor hos väljarna än centerpartiet.
Skribenten är kritisk till att tidningen vinklar nyheten mot tappet för mp och ökningen för c istället för de faktiska nivåerna för förtroendet.
Den långt ifrån självklara “nyheten”
För oss som känner till medias nyhetsvärderingsprinciper är det inget märkligt i vinklingen. Att det är som det har varit – att mp har högre förtroende än c – är ingen nyhet. Att det sker en förändring – ja, det är en nyhet.
Men om man misslyckas med att förklara den nyhetsprincipen för sina läsare, då utsätter man sig för den kritik som Facebook-skribenter också levererar: Tidningens oberoende ifrågasätts (och i det här fallet även undersökningsinstitutets). De har en dold agenda, helt enkel.
Digra konskekvenser
Att misslyckas med att förklara varför man rapporterar om somt men inte om annat, varför man redovisar vissa uppgifter men inte andra kan stå massmedia dyrt. Läsarna kan misstänka dem för att ha dolda agendor och för att gå andras intressen. Läsarna kan komma att söka sig till andra nyhetskällor och överge de etablerade redaktionernas nyhetskanaler.
Sen är det en öppen fråga hur långt det räcker att förklara vilka principer man arbetar efter. Anklagelser om dolda agendor kan man kanske därmed klara sig undan. Men om läsarna tycker att etniskt ursprung är viktigare än nationalitet och ålder, om läsarna tycker att nivåer är viktigare än förändringar, riskerar man ändå att läsarna överger dem. Ska redaktionerna anpassa sig eller framhärda?
Längst bak, längst in, granne med pentryt och en jetmotor. Plats 33F på en SAS MD80.
På jakt efter en helt annan bild hittar jag en selfie på mig när jag sitter längst bak i en MD80. Den tog jag för några år sedan när jag flög med SAS 21:05-kärra från Heathrow till Arlanda. En flight som ingen vill åka med men som ändå alltid är fullbokad.
Jag kommer inte ihåg vilket ärende jag hade i London. Men jag minns att jag träffade min kompis Peter på the “The Mad Bishop and Bear” på Paddington precis innan jag åkte till flygplatsen. Peter driver en restaurang och det är alltid svårt att få till en träff. Men nu dök han upp och vi hann prata en stund och dessutom sänka ett par whiskypinnar.
Efter en lång dag, lite whisky och flygplatsstress såg jag fram emot att få sjunka ned i min stol på planet. Plats 33F. Mer världsvana resenärer än jag hade reagerat redan vid incheckningen. Det är nämligen platsen längst bak, närmast fönstret. Det är bara det att det inte finns något fönster. Bara en vägg med en Pratt&Whitney-motor på andra sidan. På andra sidan gången finns planets pentry. Det är ingen plats för lugn och ro med andra ord.
– Man ser inte så mycket men man hör desto mer, som flygvärdinnan tröstade med ett leende. Det skämtet har hon nog levererat fler gånger än hon kunde räkna. Men jag tyckte i alla fall att det var fyndigt.
Märkligt nog somnade jag så fort planet var i luften. Jag brukar aldrig kunna sova på plan annars. Jag är för lång för stolarna, helt enkel.
Jag borde väl veta bättre. Men här är själva selfien också.
Nu har SAS slutat flyga med MD80:or så rådet att undvika plats 33F är överspelat. Det hade väl annars varit det enda av substansiellt värde med denna bloggpost.
Ett ovanligt stort kylskåp och ändå anmärkningsvärt diskret. Det är i själva verket en lönndörr.
Shoredich försvarar väl fortfarande sin ställning som innekvarteren i London. I dess södra delar på Artilley Lane nära Old Spitafields Market, ligger en av kedjan The Breakfast Clubs restauranger.
Restaurangen i sig är inte mycket att orda om. Den kallaf sig café och är inredd som ett enklare sådant. Det är restaurangkedjans koncept. Men just denna restaurang har en egenhet. Bredvid den långa bardisken finns ett kylskåp. Ett stort kylskåp. Drygt två meter högt.
Lönndörr
Det är nu inget vanligt kylskåp. Faktum är att det inte alls är ett kylskåp. Det är en lönndörr! Går man fram till bardisken och yttrar det ”hemliga” lösenordet ”I’ve come to see the mayor” öppnar de kylskåpsdörren. Går man in genom den öppna dörren kommer man till ett litet trapphus med en trappa som går till källaren.
Källarbar I källaren finns en liten bar. Vid mitt besök var den befolkad av yngre medarbetare från det närbelägna City. Bartendern var förekommande och ansträngde sig för att hitta tid att prata med mig, som var där ensam. Han försökte också få barmästaren, en tatuerad kvinna med punkfrisyr och järnskrot i ansiktet, att delta i samtalet. Hon hade nämligen arbetat i Sverige och talade till och med lite svenska. Men hon var inte intresserad.
Just den där lönndörren gör ändå att jag tycker att stället är värt ett besök. Är man ett sällskap kan man nog ha trevligt där.
När man lämnar baren går man upp för trapporna igen. Men man går inte ut genom kylskåpet utan genom en annan dörr, som leder till toaletterna vid entrén. På så sätt slipper man onödigt spring i lönndörren.
(Vadan nu detta? Ska bloggen bli en beige reseguide till London? Nä. Men när jag skrev om the 12 bars hädangång nyligen kom jag att tänka på ett par andra vattenhål i London som jag tänkte skriva om. Jag har två till “på lager”)
Före internet fick folk träffas IRL för att diskutera. Diskussionsklubbar var inte nödvändigtvis bara för grälsjuka människor. Här syns Stuartwille High School debating society ”The Echo” 1920.
Aktiviteten på diskussionsforum på nätet minskar. Samtidigt växer Facebook. Jag anar ett samband.
Jag är aktiv på ett antal diskussionsforum på nätet. Det är framför allt svenska forum men också något internationellt. Gemensamt för alla är att aktiviteten minskat de senaste åren. Jag har frågat mig vad det beror på.
Det är inte helt otänkbart att det allmänna intresset för de frågor ”mina” webbfora diskuterar har minskat. Men när jag läser att Cancerfonden stängt sitt diskussionsforum på nätet får Facebookhypotesen ökad kraft. Cancerfonden skriver att man upplevt en ökad andel oseriösa inlägg och spam men att den främsta anledningen är att ”aktiviteten på forumet har minskat avsevärt de senaste åren”.
Fler är med men färre är aktiva Siffror från .se-stiftelsens rapporter ”Svenskarna och Internet” visar att det är en generell utveckling. Paradoxalt nog är det är fler och fler som besöker eller är medlem i en webbcommunity. Men andelen som är aktiva minskar. 2009 var 26 procent av befolkningen med i en community och 21 procent skrev inlägg där. 2014 var hela 54 procent med i en community men bara 10 procent skrev inlägg eller besökte den dagligen. (Samtliga siffror är procent av befolkningen.)
Facebook har växt ännu snabbare. 2009 fanns omkring 30 procent av svenskarna på Facebook. 2014 var det 68 procent. (Varav 47 procent var där dagligen).
Gör bristen på appar att forumen tappar? Vi ägnade i genomsnitt 3 timmar mer i veckan åt internet 2014 än 2009. Så det borde finnas plats för både Facebook och communities. Det är dock ingen djärv gissning att streamad video och spel svarar för mycket av den ökningen. Men av de knappt 13 timmar i veckan vi ”internettar” gör vi det 29 procent av tiden från våra mobiler.
Kanske är det där skon klämmer. Facebook har en mobilapp. Det har inga av forumen. Å andra sidan brukar inläggen på forumet vara mycket längre än uppdateringarna och kommentarerna på Facebook. Ingen gillar att skriva långt på mobilen, så förmodligen skulle inte appar hjälpa upp aktiviteten på forumen.
Den sociala funktionens starka kraft I mitt fall har ett par av ”mina” communities egna grupper på Facebook. Andra har inte det men det finns dock andra grupper som avhandlar samma intresseområden. Jag ser en del namn där som jag känner igen från forumen. Jag har insett att några av dem inte längre skriver på forumen utan bara i Facebookgrupperna.
Det må vara intresset för ett visst område som fört medlemmarna till ett forum. Men väl där är forumets sociala funktion säkert lika eller mer betydelsefull för många. I de fallen blir Facebook en fullgod ersättning eller rent av något bättre.
De som varit med ett tag på internet har sett Usenet och IRCs blomma och tyna. Men även om diskussionsforumen har haft några motiga år det behöver inte betyda att de kommer att gå samma väg. Eller?
The 12 bar igår kväll, vid stängningsdags den sista kvällen. Foto: Phil Powell.
Igår stängde The 12 bar. Det är synd. The 12 bar är, eller var, ett musikhak på Denmark Street i London. En institution i Londons musikliv med fyra liveframträdanden varje kväll, sju dagar i veckan.
Jag ser bilder på Facebook från den sista kvällen. Phil, Rufus och några andra som jag känner var där. Känner jag dem rätt fick stället en riktig send off.
Det har pågått en namninsamling för att rädda the 12 bar. För att rädda hela Denmark Street egentligen. Det ser nämligen ut som att alla byggnader längst gatan ska rivas för att man ska kunna bygga nya, större, hus. But to no avail, tycks det.
Det är kanske inte så konstigt att det sker. Denmark Street ligger nämligen centralt i London och läget måste vara attraktivt. Det är en kort liten tvärgata till Charing Cross Road. Den ligger i höjd med den välsorterade och kända bokhandeln Foyles, inte långt från tunnelbanestationen Tottenham Court Road.
Denmark Street var en gång i tiden Englands Tin Pan Alley. Från 1920-talet till och med 1950-talet var det där musikförlagen hade sina kontor. Idag finns nog inga musikförlag kvar där men arvet förvaltas av ett antal musikaffärer. En av dem påstår sig ha Storbritanniens största utbud av gitarrer. Fler än 3000. Det är ett nöje att fönstershoppa på gatan för var och en med något som helst musikintresse. Gatan rymmer mycket annan musikhistoria också. Rolling Stones spelade in i en studio där, David Bowie hängde på ett av gatans caféer och Sex Pistols bodde där, Elton John skrev sin första hit där….osv, osv.
Min relation till The 12 bar har sitt ursprung i en pub på andra sidan Charing Cross Road. The Royal George, beläget på en liten återvändsgränd kallad Goslet Yard. Där träffas varje onsdag en trogen skara ukulelespelare. Källaren på puben är reserverad för dem hela kvällen.
Ukulele Wednesday heter evenemanget i källaren på the Royal George.
När jag har ett ärende till London brukar jag försöka se till att jag kan stanna över onsdag kväll, om jag så ska ta ledigt en dag. I onsdagsgänget på the George finns nämligen flera av mina Londonkompisar. Det är en märklig och mycket angenäm känsla att kunna bege sig dit och veta att jag alltid kommer att träffa folk jag känner.
Själva musicerandet är det i ärlighetens namn inte mycket bevänt med. Det är mest ett högljutt oväsen. Någon tar tag i en låt ur sånghäftet och börjar spela. Successivt faller de andra in. Men ofta uppstår en fördröjning så att när de första slutar spela har de sista i gänget halva den sista takten kvar att spela.
Efter ett tag brukar vi hamna utanför puben, där det faktiskt går att prata med varandra.
Det är när puben stänger kl 23 som the 12 bar kommer in i bilden. De har öppet till ett. Det är dessutom gratis inträde för den som har en ukulele med sig.
Så det är, eller var, till the 12 bar vi ställde stegen. Kanske inte alltid så klokt de gånger man har något bokat på torsdagsmorgonen.
Här i gränden på baksidan av the 12 bar avslutades onsdagskvällarna regelmässigt
På baksidan av the12 bar finns en liten gränd. Mitt emot i gränden ligger en tatuerarstudio som märkligt nog oftast har öppet så sent. I gränden fortsätter sedan partyt till stängningsdags. Tunnelbanan har slutat gå för länge sen. Eftersom jag aldrig lärt mig busslinjerna i London brukar det sluta med att jag får någon kilometers nattlig promenad till hotellet. Det är nog nyttigt.
Men nu är det alltså slut med det. Men det skulle förvåna mig om inte gänget på the George hittar någon ersättning.
Någon stor besparing är inte det inställda extravalet. 26 kronor per invånare handlar det om.
Nu blir det inget extraval i mars. Men när jag var och storhandlade någon av dagarna i veckan innan jul skulle det fortfarande ske. Jag fick köa länge. Automaten som ger växelmynt tillbaka krånglade och tog tid att laga. Men jag fick höra vad ett par i 30-årsåldern tyckte om extravalet, eller ”omvalet” som de kallade det. *)
De var överens om att extravalet var dumt. De var överens om att politiken var en lekstuga. Kvinnan sa att man borde dela ut de pengar valet kostade till folk i stället. Mannen höll med och konstaterade att partierna lägger ned enorma summor på valet.
Miljonerna rullar i media
De har naturligtvis läst och hört medierna rapportera om kostnaderna för ett val. Enligt SvT (http://www.svt.se/nyheter/ett-nyval-kostar-miljoner) kostade valet 2014 112 miljoner för Valmyndigheten. Partierna kampanjade för 170 miljoner av partistödet. Summa 282 miljoner kronor av skattepengarna. Metro anger partiernas kostnader för valet 2014 till sammanlagt 335 miljoner kronor. En reporter på Aftonbladet tar i mest och använder siffran en halv miljard när de ställer frågor till Jenny Madestam. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19962414.ab)
Extravalet skulle sannolikt ha kostat lite mindre. Bl a för att det inte skulle varit val till kommuner och landsting. Drygt 200 miljoner kronor trodde SvT att extravalet skulle kosta. En kvarts miljard menade SvD.
En kvarts miljard för demokrati eller för slöseri
Det är stora summor. Närmast ofantliga ur ett privatekonomiskt perspektiv. Respektingivande också ur näringslivsperspektiv. Ur politikerperspektiv tycks det dock vara försumbart. Frysningen av Förbifart Stockholm som regeringen beslutade om, beräknade Trafikverket skulle komma att kosta så mycket som 260 miljoner kronor. I klass med ett nyval med andra ord. Nu blir det väl inte så dyrt eftersom regeringen backat om frysningen. Men personligen tycker jag att det är en väldig skillnad om pengarna används för den demokratiska processen eller om de används för… ja för vadå?
När växelautomaten var fixad och kassörskan började beta av kön igen sa hennes chef till oss i kön att vi skulle få 10 procent rabatt på våra inköp. Eftersom jag storhandlat blev summan att betala ungefär 1400 kronor. Minus rabatten på 140 kronor då. Hur mycket rabatt det blev för paret efter mig vet jag inte. Men det handlade uppskattningsvis om lika mycket.
Stora pengar blir småslantar när man delar ut dem
Väl hemma ägnar jag mig åt lite enkel matematik.
Om extravalet kostar skattebetalarna 250 miljoner kronor (partierna egna pengar kan vi väl ändå inte rimligen ta ifrån dem?) och delar ut dem till 9,6 miljoner invånare blir det 26 kronor per person.
Delar man istället ut pengarna till de röstberättigade i extravalet (7,3 miljoner) blir det 34 kronor.
För familjen efter mig i kön betydde affärens rabatt med andra ord mer för deras ekonomi än det inställda valet. Det är synd att folk inte vet hur lite demokratin kostar dem.
*) I värsta fall hade de fått rätt. Valresultatet hade kunnat bli detsamma som i det ordinarie valet. I så fall hade det ju blivit ett ”omval”.
(En spargris som den på bilden kan man köpa på http://www.fanshop.se/sverige/sverige-spargris.html)
Gävles mesta kändis. Bocken som satt staden på världskartan. Men till viken nytta? Foto: Tony Nordin.
Ögnar man igenom statistiken över befolkningsutvecklingen framstår det som att den bästa tillväxtstrategin för en kommun är att ligga nära Stockholm. Kan man av geografiska skäl inte göra det verkar den nästa bästa strategin vara att ha ett universitet. En halmbock framstår däremot inte som ett framgångsrecept.
En halmbock verkar heller inte ha någon positiv effekt på näringslivet i en kommun, på invånarnas ekonomi eller på deras allmänna attityd till kommunen.
Jag har skrivit om Gävlebocken tidigare. Uppvuxen i Gävle räknar jag mig som en vän av bocken. Men jag är tveksam till den nytta som bockens officiella företrädare tillskriver den. Jag förstår att bockens betydelse för Gävleborna ökat sedan jag flyttade från staden. Nu är det av allt att döma folkfest när bocken invigs och stor förstämning när den bränns eller förstörs.
En osannolik världstjärna
Sedan slutet på 1980-talet har bocken också blivit en kändis utanför Gävle, ja rent av runt om i världen. Vadslagningsbyråer ger odds på bockens överlevnad och webbkameror gör den tillgänglig över hela internet. Bocken har egna Twitter-, Facebook- och Instagramkonton. Ja, Bocken t o m bloggar.
Svenska Dagbladet publicerar idag (21/12 2014) en sex sidor lång artikel om Gävlebocken. Av artikeln framgår att bockkomittén räknat in följare från 120 länder och att man fått mejl från Afrika med bilder på en elefant som avsändaren tyckte kunde vara en lämplig flickvän till bocken.
Jag läser också att det skrivits (minst) en avhandling om bocken. ”Att brännmärka en julbock – Gävlebocken som city brand”. Företrädare för Bocken berättar också i artikeln hur marknadsförare hör av sig för att lära sig hur man skapar en symbol som sticker ut på det sätt som Gävlebocken gör.
Köpmännens julhandelsdragplåster blev hela stadens angelägenhet
Det är inget fel i att Gävlebocken blivit en internationellt känd symbol för staden. En symbol som Gävleborna dessutom är stolta över. Men frågan är om de har haft någon nytta av den.
Från början var bocken ett inslag i marknadsföringen för handlarna på det relativt nybyggda söder i Gävle. Hur framgångsrikt det var, har jag ingen uppfattning om. Men det är inte orimligt att det fick julhandlande Gävlebor att gå över ån efter sina julklappar.
Idag är ambitionen högre. Bocken ska sätta Gävle på kartan. På världskartan till och med. Hur väl man lyckats kan jag inte säga. Men även om man varit mycket framgångsrika är frågan om man lyckats förvalta denna uppmärksamhet. Det gäller ju allt publicitetsarbete. Man måste ta vara på den.
Bocken har knappast gjort Gävle större
Om befolkningstillväxt är ett mått på en kommuns framgång tycks inte Bocken ha gjort någon påtaglig skillnad. Gävle hade 1965 (året innan den första Gävlebocken) drygt 82 000 invånare. Eskilstuna och Sundsvall hade någorlunda jämförbart stora befolkningar knappt 87 000 respektive knappt 86 000 invånare. 2013 hade Gävles befolkning ökat med 18 procent. Eskilstunas med 15 procent och Sundsvalls med 13. Rikets befolkningsökning var under samma period 24 procent. Om Bocken kan förklara Gävles större tillväxt har den i alla fall inte hjälp staden att hålla jämna steg med riket.
Men eftersom det inte var förrän på 1990-talet som Bocken på allvar blev en angelägenhet utanför hemstaden är det kanske mer rättvisande att göra jämförelsen från då. Mellan 1990 och 2013 ökade rikets befolkning med 10,5 procent, Gävles med 10, Eskilstunas med 11 och Sundsvalls med blygsamma 3,4 procent. Slutsatsen blir inte helt enkel. Eskilstuna gjorde bättre ifrån sig än både Gävle och riket som helhet, utan bock. Sundsvall å sin sida gick det sämre för, utan bock.
Men också Eskilstunas och Gävles befolkningstillväxt är blygsam i förhållande till andra kommuner. Kommuner som Huddinge, Södertälje, Botkyrka och Sundbyberg har haft en ojämförligt mycket större tillväxt. Trots dessa kommuners förtjänster kan man nog ändå utgå från att närheten till Stockholm är den avgörande faktorn.
Ett universitet är dubbelt så bra som en bock
Men även om vi jämför med en kommun som Umeå, på betryggande avstånd från huvudstaden, är Gävles tillväxt måttlig. 1965 var Umeås befolkning bara 77 procent av Gävles. 2013 hade Umeå 22 procent fler invånare än Gävle. Umeås befolkning har vuxit med 87 procent under den tiden och Gävles med 18. Sedan 1990 har Umeås befolkning vuxit med 20 procent och Gävles med 10.
Det känns inte som en djärv slutsats att anta att det är universitetet som varit motorn i Umeås tillväxt. Så även om Bocken skulle vara förklaringen bakom Gävles större tillväxt i förhållande till Sundsvalls måste man konstatera att ett universitet är mer verkningsfullt än en halmbock.
Bocken är ingen företagsmagnet
Befolkningstillväxt är nu inte allt här i världen. Men om man tittar på ”näringslivsstatistik” finns det ingenting som tyder på att Bocken och dess uppmärksamhet har gett Gävle ett försprång.
I Svenskt Näringslivs rankning av näringslivsklimat i kommunerna 2014 hamnar Gävle på 235:e plats. Klart distanserad av Umeå (124:e plats), Sundsvall (153:e plats) och Eskilstuna (180:e plats)
Också i Företagarnas och UC:s undersökning ”Årets företagarkommun” som bl a baseras på omsättningsökning och företagsetableringar hamnar Gävle efter jämförelsekommunerna 2014. Räknar man ut en genomsnittlig placering i undersökningen de senaste fem åren går det lite bättre. Då hamnar Gävle med en snittplacering på 114,4 före både Sundsvall (79,8) och Eskilstuna (123). Umeå är dock en klar stjärna i sammanhanget med en 5:e plats i genomsnitt.
Tittar man på Ekonomifaktas siffror om nyföretagande per 1000 invånare 2014 placerar sig Gävle med sina 9,3 någon tiondel före Eskilstuna med 9,1. Sundsvalls siffra är 10,4 och Umeås 10. Man skönjer ingen tydlig ”bock-effekt”.
AMS siffror över den öppna arbetslösheten 2013 (hämtade fån Ekonomifaktas webbsajt) visar en någorlunda likartad bild. Eskilstuna 14,2 procent, Gävle12,8, Sundsvall 9,9 och Umeå 7,2.
Gävleborna har inte blivit rikare…
Om man överger ”kommunperspektivet” och närmar sig ett mer medborgarnära perspektiv kanske det ser annorlunda ut?
Men om man börjar med skattesatsen 2015 (också den hämtad från Ekonomifakta) ser en eventuell bock-effekt ut att vara negativ. Gävle har den högsta skattesatsen med 33,77 procent, följt av Umeås 33,60, Sundsvalls 33,28 och Eskilstunas 32,85.
Bocken tycks inte heller ha bidragit till högre inkomster. Medianinkomsten 2013 låg i Gävle på 247 607 kronor. Bara i Eskilstuna var den lägre 231 060. I Umeå var den 252 278 och i Sundsvall högst med 258 744.
Gävleborna klarar sig lite bättre när man jämför förmögenhet per person (2007 enl SCB)
Rangordnar man kommunerna efter störst genomsnittlig nettoförmögenhet per person är man rikast i Umeå av de fyra kommunerna. Kommunen hamnar på 143:e plats. Gävle kommer tvåa på 210:e plats. Eskilstuna hamnar inte långt efter på 215:e plats. Sundsvall ligger på 225:e plats.
…eller nöjdare
Fortsätter man att söka en bock-effekt ur ett individperspektiv ligger det nära till hands att studera de undersökningar som görs av hur medborgarna uppfattar sin kommun som bostadsort.
SCB publicerar en undersökning där ”Medborgarnas bedömning av kommunen som en plats att bo och leva på” redovisas med NRI. Ett index där högre NRI är bättre än lägre. Den genomförs inte varje år i alla kommuner varför jämförelsen mellan ”våra” fyra kommuner baseras på siffror från 2013 och för Umeås del 2014. Umeå får högst betyg, 67. Sundsvall kommer på andra plats med 61. Gävle får 57 och Eskilstuna 53.
Tidningen Fokus gör en liknande undersökning kallad ”Här är det bäst att bo”. Det är en rankning av alla kommuner. En låg siffra är med andra ord en bättre placering än en högre. 2014 kom Umeå på 17:e plats, Gävle, Sundsvall och Eskilstuna kom direkt efter varandra på platserna 52, 53 och 54.
Det är sammanfattningsvis svårt att se vilken nytta Gävle kan ha haft av att Bocken ”satt kommunen på kartan”.
Appar till mobiltelefoner dyker upp som svampar ut jorden. Men appar kan tydligen vara för jobbiga att använda. Därför har nu ett gäng KTH-studenter tagit fram en app-knapp: Flic.
Kvalitén på alla de appar som tas fram varierar, liksom värdet av dem. En del appar verkar vara resultatet av något närmast panikartat ”vi måste ha en app”. De är i praktiken bara en ”genväg” till en websajt. Det enda som är vunnet är att man har en ikon i telefonen som tar en direkt till en websajt.
Men det finns gott om exempel på bra appar. De tillför ny funktionalitet eller förenklar åtgärder eller processer. Men inget är så enkelt att det inte kan göras enklare. Kanske kommer det en dag när vi upplever en knapptryckning som en jobbig omväg.
En programmerbar knapp Men än så länge tycks vi få nöja oss med att klara oss med en knapp. Det fina med den här knappen är att vi själva bestämmer vad den ska göra. Den är helt enkelt programmerbar.
Exempel på användningsområden som tillverkarna själva anger är att man kan låta knappen aktivera ett ljud på telefonen så att man slipper leta efter den. Man kan använda knappen som fjärrutlösare till kameran i telefonen.
Larma med ett knapptryck Man kan också programmera den som ett slags larm. Ett knapptryck skickar ett meddelande med ens aktuella position till en eller flera användare. Dubbelklickar man skickas ett förberett nödmeddelande och håller man nere knappen sänds ett larm.
Alla funktioner som finns i telefonen och de funktioner man styr med sin telefon kan programmeras att aktiveras av knappen.
Färgkoda olika appar Knappen finns i olika färger. Förutom designaspekten kan man därmed ha flera knappar med olika funktioner. Man kan ha knappen löst i fickan eller monterad på en vägg eller annan yta.
Idén till knappen fick en av dess upphovsmän när han använde en app i telefonen för att hjälpa honom sluta röka. Det blev för omständligt att ta upp telefonen, låsa upp skärmlåset, starta den aktuella appen och klicka på dess knapp.
Mer om knappen kan man läsa på sajten: Shortcut labs flic http://flic.io/#/
Åhlén & Holms Julkatalog 1959 erbjöd små gitarrer.
Världen förändras men en del saker tycks förbli vad det varit. Eller i alla fall åter bli vad de varit.
1959 sålde Åhlén & Holm ukuleler i sin julkatalog. Fast de kallade dem naturligtvis för gitarrer. De fanns att få i Karl-Alfred-utförande och i Skiffle-utförande.
”Gitarrerna” var, som sagt, i båda fallen ukuleler. Men man kan inte begära att en stackars katalogproducent skulle kunna hålla ordning på alla nymodigheter 1959. Det fanns gott om nymodigheter då, i den modernaste av tider.
2014 finns åter en ”liten gitarr” i Åhléns julkatalog. Ingen skiffle-gitarr och ingen Karl-Alfred-gitarr. Bara en helt vanlig ”liten gitarr”. Varken skiffle eller Karl-Alfred är väl särskilt säljande argument idag. Nu som då är det fråga om en ukulele. Men sånt kan man väl inte begära att en katalogproducent ska hålla ordning på, i denna den mest post-moderna av tider.
Men den som säljer en ukulele som gitarr skjuter sig själv i foten. Varken ukulisten eller gitarristen blir särskilt glad. För den som struntar i vilket, är en trumma ett bättre val. Sådana finns i både 1959 och 2014 års kataloger.
Priset har naturligtvis stigit en aning på 55 år. Ukulelerna kostade 6:50 respektive 9:75 1959. 2014 kostar ukulelen 199 kronor. Det är förmodligen billigare i reala priser.
Åhléns julkatalog 2014 erbjuder en “liten gitarr”.
Så här ser en ukulele ut. Jag tänkte att de bakom sajten ukulele.se kanske vill veta.
Visste ni att det bara finns 3 ukulele i Örebro? Jodå, så är det. Den jätteinitierade webbsajten www.ukulele.se , innehåller denna och andra fullkomligt hjärndöda upplysningar.
Det är det bedrövligaste dravel jag stött på på nätet när det handlar om ukulelen.
Det måste vara något slags robotgenererad text. Klickar man på menyalternativet “Stockholm-Ukulele” (vad nu det är) kan man läsa följande:
“Ukulele i Stockholm
Det finns totalt 24 företag inom Ukulele i Stockholm där flera av dessa företag har flera personer som är duktiga på ukulele. Ofta kan det vara svårt att hitta den bästa inom ukulele i Stockholm och priserna kan även skilja sig åt. En klar fördel är om man kan få rekommendationer av någon som talar om vilken som är bäst inom ukulele. Information och betyg om de som arbetar med Ukulele i Stockholm kan man oftast hitta via nätet.
Då det i Stockholm och i Stockholms län finns många ukulele är det bra att kontakta flera av dem eller kolla på internet gällande pris och typ av arbeten de gör. Innan du ringer till en ukulele bör du ha en idé om vad du vill ha och behöver så att du kan specificera dina önskemål, gärna i detalj. Bäst information får om du detta genom att besöka några ukulele hemsidor.”
“Innan du ringer till en ukulele…” Vad säger man?
Provar man menyalternativet “Örebros Ukulele” får man den inledningsvis refererade upplysningen! Så håll i era uckar Örebroare. De är sällsynta.
Men helt hopplöst är det kanske ändå inte. Sajten vet att berätta att “Ukulele säljs av flera företag i närheten av Örebro och några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga samt även prisinformation.”
“… några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga…”
Suck.
(Vill du faktiskt ha lite vettig info om ukulelen så gå in på websajten www.ukulelekommissionen.se , vettja)
