Idag är det 200 år sedan Richard Wagner föddes. Det uppmärksammas och högtidlighålls på många håll. Kommer någon av dagens kändisar att uppmärksammas 200 år efter deras födelse? Är det möjligt att åstadkomma en sån berömmelse? Är det önskvärt?
Igår såg jag SVTs program om Lasse Holmqvist. En stor TV-personlighet under 1960, -70 och -80 talen. Trots tre decennier av rikskändisskap är det inte självklart att de som är födda 1990 och senare vet vem han var. En av de intervjuade i programmet sa något i stil med ”att göra TV är som att skriva i vatten”.
Ändå var TV på den tiden något som förenade befolkningen. Först fanns det bara en kanal, sen två. Idag finns det hur många TV-kanaler som helst. Idag är det inte självklart att dina arbetskamrater såg samma program på TV igår som du själv. Då var det det.
Inte nog med att TV-mediet blivit mer diversifierat. Det har inte samma ställning och roll som en gång i tiden. Internet är för många en lika viktig eller viktigare källa till information och underhållning. Och Internet är som bekant inte en källa utan miljoner. Alla top-down- eller centrum-perifierimodeller för spridning av kultur tappar kraft i Internetvärlden.
Kulturen har också demokratiserats. Att bli musikdirektör i Dresden eller hovkapellmästare var på Wagners tid ett slags auktorisation. Institutioner med smak och bildning föreslog och utsåg befattningshavare i musikens tjänst, beslutade vilka stycken som skulle framföras. Andra med smak och bildning recenserade.
Idag möts omdömen från de bildade med ”tycker du ja!”. Allas uppfattning är lika mycket värd. Eller nästan i alla fall. Var och en väljer sina den goda smakens domare. Den och den recensenten brukar ha rätt. Den och den kanalen brukar spela bra musik. Den och den klubben.. osv.
I ett sånt fragmentiserat medielandskap kan man undra om det någonsin kommer att samlas tillräckligt många anhängare av någonting för att det ska leva i 100 år. Med så många plattformar att välja bland – kommer någon att vara tillgänglig om 100 år? Kommer några verk att vara levande om 100 år? Om 50? (Många av 1900-talets stora ”hits” har haft en livslängd på 50 år och mer.)
En annan fråga är om det är önskvärt. Vad är poängen med att spela eller lyssna på 50, 100 eller 200 år gamla låtar? Svaret är ganska enkelt. Om det är bra låtar är det en poäng att lyssna på dem. Vad som är bra och inte är naturligtvis var och ens ensak. Men om musiken inte är tillgänglig får man inte en möjlighet att avgöra om den är bra eller inte. Det kan man kanske leva med i en värld av ständigt ökat utbud av ny musik. Men nog vore det väl synd om du gick miste om en kanonlåt, kanske din absoluta favorit, för att du aldrig fick höra den?
Ur kompositörers, låtskrivares, synvinkel finns det ett annat motiv. Ta som exempel ”White Christmas” av Irving Berlin. Den skrevs 1940 och spelas vid jultid än idag. Hade Berlin levt idag hade han nog varit oerhört stolt. Den som skriver en hit som ”White Christmas” blir också rik.
Ett annat svar på frågan om det är önskvärt är att se på det ur varumärkessynpunkt. Är det önskvärt att bygga ett varumärke som varar i 100 år?
Jag tror att svaret är ja. Även om få företag, institutioner eller privatpersoner har 100-årsperspektiv i sin planering vill alla att det de byggt upp ska leva vidare. Det är få som lägger ned tid och kraft på att bygga varumärken med en förväntad livslängd på 5-10 år.
Hur gör man då för att förbli berömd i flera hundra år? Det är förmodligen den mest intressanta frågan. Svaret är som en tulipanaros. Enkelt att säga men inte lika lätt att åstadkomma. Det handlar om att inte bara bygga utan också kontinuerligt underhålla sitt varumärke.
Men mer om det en annan gång.
Och Sertab Erener? Vem är det? Jo, hon vann Eurovision Song Contest för 10 år sen, 2003. (Vilket var tänkt att illustrera vikten av att inte bara skapa utan också underhålla ett varumärke.)
Diagrammet visar omsättning och vinst i miljontal kronor för den ICA Maxi-butik som exponerades mest i “köttfärsskandalen” 2007.
