Robert Hultman hjälper företag, organisationer och enskilda att kommunicera kostnadseffektivt för att nå uppställda mål och öka värdet av deras produkter och tjänster.
Han spelar också ukulele och driver www.ukulelebloggen.se
Dessutom är han Alfa Romeo-entusiast och kör gärna sina Alfor på landets racerbanor.
Har Almstedt-Lindkvartetten kidnappat talangtävlingsvinnare för att få det där lilla extra? Det tycks så. Märkligt. För Almstedt-Lindkvartetten är en mycket kompetent swing-ensamble väl värda att lyssna på för sin egen skull.
Anledningen till att jag köpte skivan var dock att jag var nyfiken på The Ukulele Twins. Men låt mig börja från början. Skivan är en EP från 1956 utgiven på Povel Ramels etikett Knäppupp. Av omslaget framgår att det är Bertil Englund, segrare i Vecko-Revyns Flugantävling och The Ukulele Twins, pristagare i Göteborgs-Postens ”De okändas revy” som är huvudnumren.
När man lyssnar på skivan blir bilden dock en annan. Almstedt-Lindkvartetten dominerar helt. Bertil Englund, som är en habil men inte märkvärdig sångare, framför två nummer. En kvartett av Almstedt-Lindskvartettens kaliber hade lätt kunnat hitta en duktigare och mer karismatisk sångare. Jag misstänker därför att talangtävlingsvinnare smällde högt då som nu. Vecko-Revyns Flugantävling och Göteborgs-Postens ”De okändas revy” var säkert dåtidens motsvarighet till X-factor, Talang, The Voice och vad nu talangjakterna på TV nu heter. En skiva med talangjaktsvinnare sålde och säljer säkert mer än skivor med aldrig så duktiga men okända förmågor.
The Ukulele Twins var enligt skivkonvolutet ”pristagare” i ”De okändas revy” Alltså inte ens vinnare. Men enligt skivans säljare hette de Gösta Tellstig och Lennart Isaksson. Enligt samma källa spelade de på Nalen i mitten på 1950-talet och har eventuellt spelat in en 78:a-varvare med Putte Wickmans Orkester 54-55. De verkar alltså ha haft något som påminner om stjärnstatus. Åtminstone en light-version. Om någon vet mer om The Ukulele Twins tar jag gärna emot upplysningar.
Nå, hur låter då The Ukulele Twins? Ja, skivan är faktiskt litegrann en besvikelse. Ukuleletvillingarna framför två låtar. Rock-a-beatin’ boggie och Alexanders Ragtime Band. Almestedt-Lindkvartettens ackompanjemang är superbt. Twillingarna sjunger starkt och rent med snygga stämmor. Här finns inget att anmärka.
Men ukulelen? I Rock-a-beatin’ boogie hör man överhuvudtaget ingen ukulele. I Alexanders ragtime band är den betänkligt nedmixad. (Eller så stod ukulisten helt enkelt för långt ifrån mikrofonen. Jag är osäker på hur skivinspelningar gick till 1956.) Jag hade ju gärna hört ett ukulelesolo istället för det klarinettsolo som nu ljuder på skivan. Men det här är Almstedt-Lindkvartettens skiva. The Ukulele Twins är bara gisslan i detta sammanhang.
Sazerac cocktail at the Sazerac bar, Roosevelt Hotel, New Orleans. Foto: Infrogmation.
Att det ska va så märkvärdigt svårt att få en välblandad Dry martini! Och varför bemödar sig inte de som publicerar drinkrecept med att ”lokalisera” dem?
Jo. Jag har faktiskt funderat på detta. Jag inser naturligtvis att det är frågor som inte ens begreppet i-landsproblem gör riktig rättvisa. Frågeställningar som dessa hamnar på rena varför är det ingen is till punschen-nivån.
Min son och jag hade lite tid att fördriva innan vi skulle gå och se den senaste James Bond-filmen. Vad passade väl då bättre än att ta en Dry martini. (Jodå, sonen är 20+ och därmed någorlunda vuxen). Jag frågade för säkerhets skull bartendern på det fashionabla Bocueria i Moodgallerian om han kunde blanda en dry martini. Det försäkrade han att han kunde. Det var väl inget annat fel på den än att den stora oliven på botten av glaset kom från en inläggning. På ytan till drinken flöt en tunn film av olja med med små flarn av chillipeppar.
Jag föredrar på det hela taget citronskal framför oliv i min ”draja”. Jag vet att det finns de som tycker att det är gott med en gnutta olivlag i drinken. ”Dirty martini” kallas det ibland och jag har läst att den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt gillade den varianten. Var och en får gärna bli salig på sin fason men jag vill gärna få välja om jag vill vara traditionalist eller ”wild and crazy”.
Men det verkliga bottennappet i min Dry martini-historia inträffade förra helgen i Madrid. Sällskapet samlades i foajén på hotell Emperador, där vi bodde, för att lägga upp planen för kvällen. Givetvis skulle vi ha något att dricka. Jag dricker sällan whiskydrinkar men bestämde mig för att jag ville ha en whisky sour. Men se det gick inte. Hotellbaren kunde erbjuda de fyra eller fem drinkar som fanns i menyn. Dry martini fanns på listan och jag beställde en sån.
Generellt sett är det nog en bra idé att begränsa utbudet av coctails i en bar utan en riktig bartender. Med noggranna recept och anvisningar kan vem som helst blanda till en god drink även om man saknar utbildning eller intresse. Vad som gick fel här vet jag inte. Kanske tyckte ”bartendern” att det blev lite lite i mitt glas och fyllde på med vatten. Kanske var det fel i receptet eller… Ja orsaken kan ha varit vilken som helst. Min drink var hur som helst både svag och smaklös på gränsen till fadd. Citronskalet till trots.
En mer angenäm upplevelse var den Sazerac jag drack på ”Och himlen därtill” i fredags. Det var första gången jag drack denna drink. Den lilla beskan i drinken balanserade det söta på ett raffinerat sätt.
Jag tänkte att det kunde vara kul att bjuda på en Sazerac någon gång och googlade därför drinkreceptet. Drinken som är från New Orleans visade sig ha en intressant historia. Namnet kommer från spritfabrikören som framställer den whisky som ingår i standardreceptet. (Från början var det en cognac från samma firma). Förutom whiskyn ingår Absinth, Peychaud bitters och sockerlag. Eftersom Absinth är förbjudet i USA (?) har man ersatt denna med anisbrännvin som t ex Pernod.
Också svenska recept på Sazerac innehåller Peychaud bitter. Det förvånar mig eftersom systembolaget inte säljer denna bitter. Kan man ersätta den med vilken annan bitter som helst? Vad smakar denna Peychaud? De som publicerar recepten på det sättet vet förmodligen inte vad de talar om eftersom de inte föreslår något alternativ. Kan man lita på att de har fått resten rätt? Är det, hemska tanke, samma upphovsman bakom detta recept som till dry martini-receptet på Embasador i Madrid?
Det ligger väl lite verklighetsflykt i att fundera över sånt här. En outtalad önskan om ett liv där problemen verkligen var av detta slag. En tillvaro där man inte behöver irritera sig på att bussen inte kommer när den ska och att strumpor försvinner när man tvättar. Och ändå är ju såna saker just i-landsproblem i jämförelse med det elände som är en del av andras vardag.
Tele2 dammar av gamla värderingar och budskap i sin nya Comviq-reklam
”Krångla inte till det i onödan. Det lär man sig i en kiosk”. Jag kan nästan höra Lars-Johan Jarnheimers röst. Comviqs nuvarande reklamkampanj är ett eko av företagets gamla budskap och knyter öppet an till de värderingar och den affärsidé på vilka företaget grundades.
Det är inte många av företagets ledande befattningshavare idag som var med på pionjärtiden. Om ens någon. Comviq skulle vara prisledande. Det var det mest centrala i affärsidén. Budskapet var ”billigast, billigast, billigast” kommunicerat på alla tänkbara sätt.
Av det följde sparsamhet som en nödvändighet. För att lyckas krävdes det också att företaget var snabbfotat, nytänkande och prestigelöst. Företaget var en utmanare, en monopolbrytare. Alltsammans var viktiga delar i företagskulturen. Stora trötta företag och deras sätt att arbeta var varnande exempel. På Comviq (och Tele2 efter sammanslagningen) förekom aldrig lunch-till-lunch-möten. Inga påkostade konferenser eller extravaganser. Man skulle kanske tro att medarbetarna klagade på det men inte. Tvärtom var alla stolta över företagets sparsamhet.
Med Harri Koponen som VD tycks den företagskulturen ha eroderat. Marknadspositionen har blivit otydligare och profilen diffus. Nu tycks man vilja återta sin gamla position och lyfter varumärket Comviq ett snäpp samtidigt som man dammar av de gamla budskapen. Det ska bli intressant att se om det ”bara” är marknadskommunikation eller om man avser att väcka liv i den gamla företagskulturen.
Jag kom in i företaget, som informationschef, när Comviq slogs samman med Tele2 (och Kabelvision). Dessförinnan hade jag jobbat som PR-konsult åt Comviq i några år.
Lars-Johan Jarnheimer brukade samla personalen till månadsmöten på Bond Street. Det var den gata som löpte som huvudled genom kontorslandskapet i den gamla modemfabriken på Borgarfjordsgatan i Kista.
På dessa möten brukade Lars-Johan ofta referera till sina erfarenheter från den korvkiosk på Öland där han jobbat. (Sommarjobb gissar jag.)
Lars-Johan brukade också framhålla kovkiosken som sin ”reservutgång”.
– Skulle jag få sparken kan jag alltid börja jobba i kiosken igen, sa han ibland.
Några fallskärmar kunde man inte räkna med på Comviq. Förekom de så talade man i så fall tyst om saken. Ett korvkioskjobb låg mer i linje med företagets sparsamhet och prestigelöshet.
Så har årets lobbyist utsetts. För 16:e året i rad. Årets lobbyist 2012 blev ”Ostlänken” och dess ordförande Göran Forssberg. Ulrika Blumfelds och ”Sjuksköterskeupproret” fick ett hedersomnämnande av juryn. Själv gick jag därifrån med tre frågor.
Den första frågan är om Ostlänken var en bra vinnare. Göran Forssberg och alla andra som kämpat länge för att få snabbare tågförbindelser till Nyköping från Stockholm är inte ovärdiga vinnare på något sätt. I 24 år har de jobbat för sin sak. Trägen vinner. Det gamla talesättet besannas. Om 15 år blir järnvägen verklighet om regeringens plan förverkligas.
Frågan jag ställer mig är om det inte finns exempel på bättre lobbying-insatser. Lobbying vore rimligen en stendöd verksamhet om det var vanligt med 30-40 års leveranstid på resultatet.
Hedersomnämnandet till sjuksköterskeupproret väcker en annan fråga. Handlar sjuksköterskeupproret verkligen om lobbying? Målet för kampanjen är att ingångslönen för sjuksköterskor inte ska vara mindre än 24000. Målet har man inte nått. Man har fått med sig många nyutexaminerade sjuksköterskor som inte tar en anställning om de inte får minst 24000 kronor i månaden. Man har nått framgångar med opinionsbildning och rekrytering till sin linje. Det kan man belöna om man vill. Men det är inte lobbying. Man har inte påverkat de lönesättande beslutsfattarna hos de stora landstingen. Det är det lobbying handlar om. Att påverka beslutsfattare.
Den sista frågan kvällen aktualiserade är av ett helt annat slag. Var var massmedia? Tidningen Resumé arrangerade och skriver naturligtvis om pristagarna och kanske om arrangemanget. Dagens Opinion fanns på plats och skriver säkert. Expressens Niclas Mattson var med i en paneldiskussion men skriver förmodligen inget. Men sen var det nog inga fler.
Dags för premiären av en ny Bond-film – Skyfall. Det är den 23:e filmen i den ”officiella” Bondserien. Jag ser fram emot att se den. Men med viss bävan. Kommer den att kvala in som en riktig Bond-film? Det unika Bond-innehållet har nämligen tunnats ut betänkligt i de senaste filmerna. De blir allt mer lika ”vanliga” actionfilmen.
Filmmakarna har gett sig in på en riskabel väg för ta upp kampen om biobesökarna. Det verkar som om man velat lyfta actioninnehållet och samtidigt ”problematisera” James Bond. Man vill ge honom ett djup och personliga relationer med flera bottnar. Det är en väg som kommer att leda till Bonds slutliga undergång.
Bondfilmerna har alltid haft konkurrens av andra filmer. Det som gjort Bondfilmerna till en vinnare i det långa loppet har rimligen varit den unika krydda som just det ”Bondiga” tillför. Alla element i en Bondfilm kan vilken filmakare som helst med tillräcklig budget inkludera i vilken actionrulle som helst. Alla utom en – James Bond. Men om James Bond blir som vilken actionhjälte som helst är också han utbytbar.
Vad är då det ”Bondiga” och hur kan jag påstå att det har tunnats ut?
De mest uppenbara Bondingredienserna finns naturligtvis med också i de senaste filmerna. Repliken ”Bond. James Bond” finns där. Dry Martinin, likaså. Att chefen heter M och att Bond får sina oumbärliga ”gadgets” från Q är också självklarheter.
Men det är inte ramverket som är kärnan i en James Bond-film. Miss Moneypenny har visat sig umbärlig. (MI6 har väl down-sizat.) Liksom Universal Exports. (Behöver inte underrättelsetjänster täckverksamheter längre?) Det har visat sig att det går utmärkt att göra Bondfilmer utan sånt som en gång var självklara ingredienser.
Det viktigaste, ja det som definierar James Bond, är enligt min mening detta: James Bond njuter av flärd och klär sig med stil. Han är snabb i tanken och i replikerna. Filmerna utspelar sig i exotiska miljöer och motståndarna är inga vanliga skurkar. Och inte minst – kvinnorna faller för James Bond.
Flärd-elementet är oftast väl tillgodosett i filmerna. Sen spelar det mindre roll om det är en Vesper, en Dry Martini eller t o m en Vodkatini som Bond läppjar. Att product placement-avtal fått Bond att byta bort sin Dom Perignon mot Bollinger må väl vara hänt. Favoritårgången, 1953, lär ändå ha passerat bäst före-datum. Om den ens går att uppbringa. Det viktiga är att det är lyx. Det samma kan sägas om bilar, kläder och allt annat. Men här vilar en fara i product placementavtal. Ta bilar som exempel. En Ford eller Volvo blir inte en prestigebil för att James Bond kör den. Däremot tunnas Bondkaraktären ut när man kompromissar med hans exklusiva smak
Exotiska platser är en annan ingrediens som Bondfilm-makarna värnat om. Men det har också orsakat dem bryderi. Världen har krympt betänkligt under de 50 år Bondfilmerna producerats. Idag går det charterresor till det som en gång var exotiska resmål. I jakten på spektakulära resmål har James Bond skickats ut både i rymden och till nordpolen. Filmmakarna tycks ändå ha avfärdat det spåret som en återvändsgränd. Däremot går det fortfarande att hitta spännande miljöer. Filmmakarna har också börjat återanvända gamla resmål. Istanbul och Venedig för att ta två exempel.
”Bondbrudarna” hänger naturligtvis med. Lika snygga och lika eleganta som alltid. Men de har gått från att vara dubbade baddräktsmodeller till kvalificerade medarbetare. Men oavsett om de jobbar för MI6 eller motståndarna faller de förr eller senare för James Bonds charm. Så ska det vara och så är det för det mesta i Bondfilmerna. Jag kan inte påminna mig något undantag.
Det som blivit mer och mer av en bristvara i Bondfilmerna är snabbtänktheten, slagfärdigheten och självdistansen. James Bond möter motståndare med överlägen styrka eller överlägsna arsenaler. Att han ändå vinner striderna beror på att han förmår utnyttja situationen, platsens beskaffenhet och använder saker i sin omgivning som vapen. Med Daniel Craig i rollen som Bond har han blivit starkare och mer stryktålig men mindre smart.
Ingen Bond-skådis har lyft ögonbrynet lika högt som Roger Moore men frågan är om Daniel Craig har lyft det en enda gång i sin Bondgestaltning. Jag tycker att Craig gör en bra och trovärdig Bond men inte får han några snabba repliker att leverera och glimten i ögat ser man inget av. Jag hoppas att Skyfall innebär en vändpunkt.
Skurkarna har också förlorat lite av sin särart och sin storslagenhet. En James Bond-skurk strävar inte efter personlig rikedom. En James Bond-skurk strävar efter världsherravälde. James Bond-skurkar omger sig med medarbetare med besynnerliga kompetenser och bisarra metoder.
Om Bond faller för kvinnornas charm eller om han har ett tvångsmässigt behov av att förföra kvinnor är ointressant, åtminstone för filmen. På samma sätt är hans relation till chefen ointressant. James Bond har inte något intressant djup i sin personlighet. Han är ytlig. Han ska vara ytlig. Han ska avfärda alla försök att analysera honom med en kvickhet och en Dry Martini.
Frågan är om man skulle kunna tänka så fel som ”hackernätverket” Anonymous ens om man försökte. De drabbar inte dem de säger sig vilja skada. De angriper den yttrandefrihet de säger sig värna. De har en befrielseretorik men censurerar demokratiska institutioner.
Man har kidnappat parollen ”Information want’s to be free” och använder det som en ursäkt för att njuta av andras intellektuella arbete utan att betala för det. När man sen angriper de som upprätthåller lagarna går man från att vara tjuvar till att bli gangsters. Så enkelt är det.
Men anonymous-folket har tänkt, och tänkt fel i led efter led. Det första feltänket är naturligtvis den att de skulle ha något slags rätt att använda andras arbete utan att betala för det. Det är givetvis lika fel att ta någons texter, bilder, filmer, spel eller musik utan att betala för det som att stjäla någons saker. Det som tycks försvåra denna enkla slutsats för dem är att texten, filmen osv finns kvar när de tagit sin kopia. Jag kan fortsätta att se min film även om de kopierat den.
Problemet är naturligtvis att den som gjort filmen inte får betalt för den kopian. Det är jag och alla andra som betalat för våra kopior som får betala piratkopian. Produktionskostnaden och vinstkraven blir ju inte mindre. Det blir bara färre att fördela den på.
Information want’s to be free, säger man då. För det första är det orimligt att tänka sig att free betyder gratis i detta sammanhang. Information vill vara gratis? Free betyder rimligen fri och inget annat. ”Information vill vara fri” är strängt taget ett väldigt konstigt påstående. Information har naturligtvis ingen som helst vilja i någon riktning. Information finns bara. Information vill inget.
Men information har en tendens att leta sig fram till människor även om andra försöker hindra den från att göra det. Det är nästan som om information hade en inneboende kraft, en vilja att nå fram. Det är väl i det ljuset man får se uttrycket ”Information want’s to be free”.
Information letar sig likt vatten fram genom hål och sprickor. Stöter det på ogenomträngliga hinder byggs vattenmassorna successivt upp tills det fått en sådan kraft att det spräcker hindren och forsar fram. Denna likhet mellan vatten och information har alltifrån politiker och företagsledare till diktaturer fått uppleva.
Men Anonymous har tänkt fel flera gånger. De överbelastningsattacker de nu genomfört mot bland annat riksdagens website är tänkta som kraftiga slag mot de myndigheter som drabbas. Och visst. IT-folket får mycket att stå i. Men i övrigt fortsätter verksamheten som vanligt.
De som drabbas är de medborgare som i jobbet, privat eller som politiker letar information. Och jag kanske har missförstått allt. Det kanske var mig och de andra de ville komma åt.
Men Stora feltänkarpriset får de för att de under stridsropet befria informationen försöker begränsa människors tillgång till information på de websidor de angriper. Riksdagen och TT, tex. Information want’s to be free. Jo, jag tackar, jag.
Sammanfattningsvis är det svårt att tänka sig något mer feltänkt och kontraproduktivt. Helt klart vinner de inga sympatier för sin sak hos människor som faktiskt tänker. Och det gör människor i allmänhet.
Olof Palme i Almedalen. Foto: Hans HemlinOlof Palme är en socialdemokratisk ikon. Men hans stjärnstatus sträcker sig utanför hans parti. Varför, har jag då och då frågat mig. För oss som var med är det lätt att förstå att hans anhängare entusiasmerades och hans motståndare provocerades. Men hans status måste väl ändå vila på ett starkare fundament än så?
Så här 26 år efter sin död är han åter rubrikernas man. Nu är det en film som aktualiserat honom. Vad är det som gör att Olof Palme ständigt återkommer i medierna? Det ouppklarade mordet är naturligtvis en förklaring. Men han är inte bara ett mordoffer. Långt ifrån. Det är något mer som väcker vårt intresse. Frågan är om det är hans liv, hans person eller hans politik. Eller en kombination av dem.
Den ursprungliga texten blev alldeles för lång för ett blogginlägg. Till och med sammanfattningen blev ganska lång. Här kommer den:
Jag ställer mig frågan varför Palme fortfarande är populär eller åtminstone aktuell. Jag landar i att det handlar om hans personlighet.
Ingen röstmagnet
Han vann inga stora segrar i valen åt sitt parti. Tvärtom förlorade det regeringsmakten för första gången på 44 år under hans ledning. Med hans tillträde började socialdemokratins långa nedgång i valresultaten.
Satans mördare
Han var provocerande i vissa politiska uttalanden. Inte minst utrikespolitiska. Utrikespolitiskt kunde han både kritisera och stödja diktatorer. Vilka som stöddes och vilka som kritiserade var tydligt ideologiskt styrt. Han kunde fördöma i uppseendeväckande skarpa ordalag men också mer återhållet om än tydligt. Den varierande skärpan var sannolikt resultatet av realpolitiska överväganden.
Pappaledighetens pappa
Hans namn har ingen särskilt stark koppling till någon av de reformer som genomfördes under hans tid som statsminister. Flera av reformerna lever vidare än idag och var sannolikt inte särskilt kontroversiella när de beslutades. Tre av fyra beslutades under den s k lotteririksdagen där socialdemokraterna inte hade majoritet ens med stöd av kommunisterna. Viktigare beslut bör alltså ha haft stöd också av borgerliga politiker i riksdagen.
Det är hur som helst sällan hans namn förekommer i samband med de reformer som nämns som de viktigaste under hans statsministertid: Pappaledigheten, daghemsutbyggnaden, den fria aborten och särbeskattningen.
Socialismens sista suck?
Den stora inrikespolitiska kontroversen under Palmes tid var löntagarfonderna. Löntagarfonderna var kanske socialismens sista suck i Sverige. Ursprungligen ett LO-förslag som skulle föra över ägandet av de viktigaste industrierna till facket. När det nådde riksdagen efter att ha passerat det socialdemokratiska partiets kongress hade det mildrats. Men det var fortfarande ett starkt företagarfientligt förslag. Det röstades igenom i riksdagen men revs sedan upp när riksdagen åter fick en borgerlig majoritet.
Löntagarfonder har sedan dess varit stendöda. Ingen, utom möjligen SSU, har försökt blåsa liv i dem. Olof Palmes medarbetare Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”
Paradoxal personlighet
Det fanns många motsägelser i Olof Palmes person. Det tror jag är förklaringen till att vi fortfarande intresserar oss för honom. Andra har säkert varit eller är lika motsägelsefulla men få har varit lika offentligt exponerade under så lång tid som Palme. Därtill kommer ett antal ”affärer”, påstådda eller faktiska skandaler, som då och då får ny aktualitet genom nya fakta eller påståenden.
Politikern Palme kan inte mäta sig med kändisen Palme som förklaring till det långvariga intresset för honom.
Jag har ingen aning om detta är att slå in öppna dörrar eller om det möjligen är ytterligt provocerande. Jag har läst väldigt lite Palme-litteratur. Det här är helt enkelt min egen bild baserad på någon dags internetstudier av fenomenet Olof Palme.
Här följer den långa versionen för den som orkar:
Palmes val
Någon röstmagnet var han inte, Olof Palme. Han blev partiordförande och statsminister efter ett rekordval där hans parti fått 50,1 procent av rösterna. Men med hans första val som statsminister började socialdemokratins popularitet dala i riksdagsvalen. För att hitta ett valresultat som var sämre för socialdemokraterna än Olof Palmes bästa valresultat måste man gå tillbaka till 1956. Då fick socialdemokraterna 44,6 procent av rösterna. Tittar man på hans sämsta resultat, 42,7 procent i valet 1976, får man gå tillbaka till 1932 för att hitta sämre siffror. Då fick man 41,7 procent.
Man kan naturligtvis tänka sig att han hade en positiv påverkan på sitt partis röstetal och att det hade gått ännu sämre utan honom. Men förklaringen till hans ikonstatus bland socialdemokrater är inte så enkel som att han ledde partiet från valseger till valseger.
Men vad har gett honom denna stjärnstatus bland svenska politiker? Är det hans politiska reformer? Vilka var de?
Söker man på nätet får man leta ett tag innan man hittar några svar på den frågan. Vid sidan av mordet på honom är det framför allt hans utrikespolitiska ställningstaganden som står i fokus. Så varför inte börja med dem.
Satans mördare
Det står tämligen klart att hans ställningstaganden men framför allt vassa formuleringar satte Sverige på kartan. I den diplomatiska världen är det något oerhört att en statsminister kallar ledningen i ett land (Tjeckoslovakien 1975) ”diktaturens kreatur” eller en diktator för ”satans mördare” (Spaniens Franco samma år). Lika anmärkningsvärt var det när han 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva demonstrerade mot USAs krigsinsats i Vietnam.
Jag tror inte man behöver ifrågasätta Olof Palmes ärlighet i dessa ställningstaganden. Men samtidigt kan jag inte frigöra mig från känslan av att det fanns realpolitiska hänsyn bakom vilka krig, vilka länder och vilka diktatorer som blev föremål för dessa vassa formuleringar.
Opinionen mot USAs krig i Vietnam var stark i stora dela delar av världen. Vid demonstationen 1968 var det tydligt. Liksom när Palme i ett tal 1972 lade till USAs bombning av Hanoi till en lista över kända krigsförbrytelser. Till och med i USA var stödet för kriget lågt. Enligt samtida gallupundersökningar stödde bara runt 35 procent landets befolkning dess militära insats i Vietnam. Stödet hade varit fallande under hela kriget. Det var med andra ord mer eller mindre riskfritt att ta i ordentligt 1968 och 1972. (Demonstrationen ledde dock till att de diplomatiska förbindelserna var frostiga under flera år.) När Palme talade om samma sak i Gävle 1965 var formuleringarna försiktigare.
Palme var tydlig i sitt fördömande av Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Men han undvek provocerande uttalanden av de slag han använde om Franco och Husák, liksom liknelser som den i ”Hanoitalet”. Kanske är det skillnaden mellan Palmes retorik modell 68 och 75 som är förklaringen. Men förmodligen är det ett klokt beslut fattat i ljuset av det potentiella hot Sovjetunionen utgjorde mot Sverige. Ett hot som USA, Spanien eller Tjeckoslovakien aldrig utgjort.
Varför kritisera Tjeckoslovakien men inte Östtyskland? Stavas svaret handelsrelationer?
Helt klart fanns det också ideologiska skygglappar. Varför Franco men inte Fidel? Varför vara för en turistbojkott mot Spanien men åka på officiellt besök till Kuba? Hur kunde Palme i ett gemensamt uttalande med Fidel Castro kalla de Röda Khmerernas maktövertagande i Kambodja ”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”?
Helt säkert gjorde sig Palme och Sverige namn i många länder i tredje världen. Hur väl detta engagemang gick hem här hemma är mer osäkert. Biståndsfrågor och frihetskamp i avlägsna delar av världen var inte stora frågor hos allmänheten ens på 1970-talet. Dessutom var de socialistiska förtecknen på länder och organisationer som fick stöd inte okontroversiellt bland de som faktiskt engagerade sig i u-ländernas väl och ve.
I den utsträckning utrikespolitiken bidragit till Olof Palmes ställning som politisk stjärna i Sverige är det förmodligen utslag av olika former av stolthet över att en svensk spelat någon roll i internationell politik. Vi har inte så många seriösa pretendenter till sådana anspråk. Förutom Palme är det väl Dag Hammarskjöld och möjligen Carl Bildt.
Pappaledighetens pappa
Då återstår det inrikespolitiska fältet. Vilka betydelsefulla politiska reformer genomfördes under Palmes tid? Är några av den digniteten att det kan förklara Palmes stjärnstatus?
För mig fanns inga självklara sådana reformer. Efter lite letande på nätet hittar jag några reformer som återkommer. Kjell Östberg, professor i historia, nämner i en intervju föräldraförsäkringen, daghemsutbyggnaden och den fria aborten. Anders Ferm lägger i en artikel i Fokus till särbeskattningen. På Olof Palmes minnesfonds website listar man ”lagar om anställningsskydd, arbetsmiljö, hälso- och miljöfarliga ämnen, styrelserepresentation, studieledighet och förtroendemännens ställning.”
Det finns ingen anledning att göra sig lustig över lagar om hälso- och miljöfarliga ämnen, studieledighet eller förtroendemännens ställning men det är knappast frågor där en politikers engagemang får honom att framstå som en stor statsman.
Föräldraförsäkring, daghem, fri abort och särbeskattning då? Jo. Där döljer sig större förändringar än man kanske tror. Särskilt om man ser den som helhet.
Särbeskattningen som infördes 1971 innebär att gifta par beskattas individuellt. Innan dess lades inkomsten för ett gift par samman och de beskattades för halva inkomsten var.
Föräldraförsäkringen började som moderskapspenning1947. Reformen 1974 innebar att ersättningstiden ökades från 90 till 180 dagar. Men framför allt gav den nya föräldrapenningen också pappor rätt till ersättning.
Förskolelagen 1975 innebar att alla sexåringar samt barn från fyra år med “fysiska, sociala, språkliga eller andra handikapp” skulle garanteras plats på förskola.
Den abortlag som antogs av riksdagen 1975 ger, enligt Wikipedia, ”den gravida kvinnan rätt att i varje situation själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan.”
Till min förvåning framstår Olof Palmes politiska gärning på det nationella planet som en insats för jämställdheten mellan könen. Särskilt för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Idag är principerna inte kontroversiella. Det vore intressant att se hur det var när besluten fattades. Men jag hittar inga lättillgängliga uppgifter (dvs på nätet).
Men jag konstaterar att besluten om föräldraförsäkringen, förskolelagen och abortlagen fattades på den s k lotteririksdagens tid, när socialdemokraterna inte hade majoritet tillsammans med kommunisterna. Det betyder att besluten antingen fattades med stöd av borgerliga politiker eller med lottens hjälp.
Det leder till en annan, lika förvånande, slutsats (om än möjligen förhastad). De mest betydelsefulla reformerna som genomfördes under den stridbare Palmes tid var inga djupt ideologiskt särskiljande beslut.
Socialismens sista suck?
Men så var det det där med löntagarfonderna.
Löntagarfonderna var från början ett förslag från LO som syftade till att föra över ägandet av den svenska industrin till fackföreningarna. 1971 beslutade LO på sin kongress utreda frågan. 1976 presenterades ett förslag som LO antog. LO och socialdemokraterna arbetade fram en modell som antogs av socialdemokraternas kongress 1978. När socialdemokraterna återkommit i regeringsställning lades en modifierad version av förslaget fram i riksdagen och röstades igenom i riksdagen 1983.
Om föräldrapenning, daghem och aborter inte var ideologiskt präglade frågor så var löntagarfonderna i högsta grad det. Det var det mest socialistiska förslag som sett dagens ljus i vårt land. I alla fall efter andra världskriget. Det privata ägandet av, åtminstone de viktigaste, produktionsmedlen skulle avskaffas.
Förslagen väckte starka reaktioner, debatten blev livlig och demonstationer mot förslaget hölls på många håll i landet. Den största samlade uppemot 75 000 deltagare. (Som alltid är sådana siffror ifrågasatta).
Löntagarfonderna var inte Olof Palmes idé. Han fick det som en ovälkommen present från LO och partikongressen. Olof Palme var enligt flera källor emot förslaget. Hans finansminister Kjell-Olof Feldt var det. Förmodligen var många andra ledande socialdemokrater det också. Palmes rådgivare och FN-ambassadören Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”
Efter den borgerliga valsegern 1991 revs beslutet om löntagarfonderna upp. Löntagarfonderna var inte mer populära hos socialdemokraterna än att regeringen kunde träffa en uppgörelse med socialdemokraterna om saken. Men det var efter Palmes tid.
Löntagarfondsfrågan bör knappast ha bidragit till Olof Palmes popularitet på något håll. Det är rimligt att socialisationsivrarna blev besvikna över att förlaget vattnats ur när det blev proposition. Det bör också ha varit tydligt att Palme inte var någon större anhängare av förslaget. De som ogillade fonderna kände naturligtvis en måttlig värme mot den man som tog förslaget till riksdagen.
En paradoxal personlighet
Personligen blir jag rätt övertygad om att vårt intresse för Olof Palme inte bottnar i hans gärning som politiker utan mer i hans personlighet. Ser man till hans förda politik har jag svårt att se att han på något självklart sätt framstår som en stor samhällsbyggare, omvälvare eller ideolog. Ser man till hans person ser man på ett helt annat sätt en intelligent, vältalig, medvetet och omedvetet provocerande man med en för tiden ovanligt internationell utblick.
Men det är också en personlighet som bjuder på många paradoxer. Nästan ingen i hans samtid missade paradoxen i att han som kom från ett överklasshem blev företrädare för arbetarklassen. Att det var så svårsmält framstår som svårbegripligt. Men man ska komma ihåg att den sociala rörligheten var mindre på 1960-talet än den är idag.
Det finns också motsägelsefulla bilder av Palme som debattör. Många uppfattade honom som arrogant och vass. Andra berättar om hur han både lyssnat och ägnat mycket tid åt att argumentera för sin ståndpunkt. Jag gissar att det beror på om han hyste en förhoppning om att vinna över den han talade med till sin egen ståndpunkt eller inte.
Bilderna av Palme som gavs var också motsägelsefulla. En statsminister som bor i ett radhus i Vällingby, kör en liten Fiat till jobbet och hyr en enkel stuga på Fårö på somrarna å ena sidan. En statsminister som spelar tennis i Kungliga tennishallen med en arrogant, kedjerökande miljonär å andra sidan. För säkerhets skulle kanske man ska tillägga att tennis inte var någon folksport på den tiden.
Flera av de ”affärer” Palme var inblandad i dyker då och då upp igen på löpsedlarna. I IB-affären, bordellhärvan och Geijeraffären dyker det fortfarande upp nya fakta, påstående och vittnesmål. Sen finns det en rad obesvarade frågor på både det politiska och personliga planet som bidrar till intresset för hans person. Boforsaffären, Harvardaffären, Shirley Maclaine. Namn som ger näring åt spekulationer, liksom naturligtvis mordet i februari 1986.
Det finns andra människor som är lika motsägelsefulla som Olof Palme. Men få har haft samma centrala plats i politiken som han. Han stod i det politiska rampljuset under 30 år. Därför har hans motsägelsefullhet blivit något av en nationell angelägenhet.
Almedalen. Hjärtat i svensk politik och opinionsbildning under en vecka varje år.Trots att det är nio månader kvar till nästa Almedalsvecka är många redan igång med planeringen för Almedalsveckan 2013. 37 procent av de som hade ett arrangemang 2012 uppger att de är igång med planeringen för arrangemang 2013. Detta enligt Dagens Opinion som citerar en undersökning från företaget Netigate. Enligt samma undersökning kommer 81 procent av arrangörerna från 2012 att vara med också 2013.
Är det då någon mening med att vara i Almedalen? Mitt svar blir ja. Med tillägget: Om man har en tydlig idé om varför man är där. Varför ska man då vara där? Det finns som jag ser det fem goda skäl att vara i Almedalen.
Träffa politiker och andra beslutsfattare. Almedalen är utan jämförelse den bästa chansen att nå så många politiker och opinionsbildare som möjligt på så kort tid som möjligt. Också för den som verkar i Stockholm är möjligheterna mycket större än annars. De som är här är här för att träffa andra och höra vad de tycker. Öppenheten i Almedalen saknar motstycke också i vårt öppna samhälle. För den som bor utanför Stockholm är skillnaden ännu större.
Skapa debatt och sätta en fråga på agendan. Chansen att få en kvalificerad skara åhörare är kanske bättre i Almedalen än någon annanstans. De som är där är, som sagt, i hög grad där för att lyssna och lära. Men med 1900 arrangemang under åtta dagar är konkurrensen hård. Här gäller det att ha kvalificerat material att presentera. Nya fakta och undersökningar är nästan ett måste. Gammal skåpmat räcker inte. Man ska inte underskatta kändisfaktorn. Relevanta och gärna aktuella kändisar i panelen är ett plus. Men framför allt gäller det att vara ute i god tid. De du vill ska komma måste i god tid kunna planera in ditt evenemang i sin Almedalsagenda.
Skapa publicitet. Här gäller det att inte ha för höga förväntningar. Trots att de stora tidningarna och etermedierna är välrepresenterade i Almedalen producerar de flesta inte mer än ett par, tre kanske fyra artiklar eller inslag per dag från Almedalen. Och då är dagens partiledartal ett av de givna ämnena. Om resten av utrymmet är konkurrensen benhård. Publicitetsknepen är många och listiga. Men det är bara ett fåtal som ger utdelning. Man ska dock inte glömma att också bransch- och fackmedier är på plats. Där ser chanserna till publicitet annorlunda ut.
Synas i bloggosfären. Den sk “bloggosfären” frodas i Almedalen. Bloggare och twittrare med inflytande på det offentliga samtalet på nätet är välrepresenterade i Almedalen. Till skillnad från “gammelmedia” behöver de inte hushålla med spaltutrymme eller sändningstid. De öser på allt vad de orkar och jagar nyheter, åsikter och skvaller efter bästa förmåga. Man kan delta i Almedalen med målet att får sina åsikter refererade i bloggosfären eller för att knyta kontakter för framtida försök.
Förutom att veta varför man är i Almedalen skadar det inte att veta hur.
Mingel. Almedalen är känt för sina mingel. Ofta framställs det som att minglen och rosévinet som ofta serveras där är det egentliga skälet till att deltagarna åker till Almedalen. Mingelarrangemang är uppskattade och vem vet, kanske hade Almedalen inte varit lika välbesökt utan dem. Det finns hur som helst gott om dem under veckans första dagar. Mot slutet av veckan vill inte så många lägga sina mingel eftersom deltagarna börjar troppa av efter onsdagen.
Att arrangera ett mingel kan vara ett led i en strävan att skapa en allmän godwill för sin sak, ståndpunkt, organisation eller företag. Det kan vara värt att fundera över om man vill konkurrera med de stora minglen i början av veckan, som ofta är lite prestigefulla att delta i, eller erbjuda de som är kvar i slutet av veckan ett arrangemang. Humor och underhållning med politisk udd är publikmagneter i Almedalen. Risken med arrangemang av detta slag är att folk kommer dit, har trevligt och går därifrån utan att ha fått något budskap med sig.
Att delta i mingel är ett sätt att träffa de opinonsbildare och beslutsfattare man vill nå. Men det fungerar också bra att söka upp dem i samband med seminarier, tal och föreläsningar. Man ska inte heller glömma barerna och restaurangerna. Att stövla fram till någon mitt i middagen är naturligtvis inte sätt att skapa sympati för sin sak. Men med iakttagande av lite takt och ton kan man närma sig både ledande politiker, organisationsföreträdare och företagsledare.
30 juni-7 juli 2013 är det dags för nästa Almedalsvecka. Arrangemanget har vuxit år för år och 2012 hölls 1 900 seminarier under Almedalsveckan. Med åtta partier i riksdagen har veckan vuxit till åtta dagar, eftersom grundkonceptet är att varje parti har “sin” dag under veckan. Men åtta dagar är i mesta laget för de flesta. Helt klart avtar mängden besökare i slutet av veckan. Åtminstone har det varit så de senaste åren då måndag till och med onsdag varit de “heta” dagarna.
Det är dags att säga hej då till väckarklockan. På riktigt. Det är säkert mer än 10 år sedan jag använde en väckarklocka senast. Mobilen fyller sedan länge den funktionen. Och det är inte bara väckarklockan som blivit överflödig med mobilens intåg i vardagen.
Att mobiltelefonen är så mycket mer än telefon är ingen nyhet. För min egen del har det inneburit att inte bara väckarklockan utan också miniräknaren blivit överflödig. Detta skedde långt innan jag började använda min första smartphone. Telefonen är också ett fullt fungerande komplement till datorn som verktyg för epost och websurfande. Telefonen har inte ersatt datorn men om jag inte räknar med att skriva mycket själv, lämnar jag datorn hemma. Den relativt nyinköpta surfplattan tillför inte så mycket förutom en större skärm.
När det handlar om att ersätta verktyg är telefonen också på väg att ersätta anteckningsblocket. Idag fungerar både inmatning och konverteringen mellan olika filformat tillräckligt bra. Ljud- och bildkvalitén är så bra i min senaste telefon att jag den ofta får ersätta dyrare (och iofs mer kvalificerad) utrustning jag har för inspelning. Detsamma gäller digitalkameran. Men ännu är har den utrustningen inte konkurrerats ut helt.
Armbandsuret har väl också egentligen spelat ut sin roll. Men det är ju i stort sett det enda smycke en man kan bära. Jag alternerar mellan ett stort modernt prestigeur och ett smäckrare vintageur från ett annat välkänt märke. Det nya uret kan trots att det kostar som en smartphone inte göra just mycket annat än att visa tiden. Det har för all del en tidtagningsfunktion men mobilen klarar den saken mycket bättre. Den gamla klockan, som är ungefär lika gammal som jag, har nyligen renoverats. Efter det “snabbar” den sig fem minuter per dygn. Förutom att komma ihåg att dra upp det måste jag komma ihåg att ställa tillbaka det fem minuter varje morgon.
Den gamla “fasta telefonen” lever också farligt, trots att också den är mobil inom hemmet. Sen min mamma dog är det i stort sett bara telefonförsäljare som ringer till den. Själv väljer jag så gott som aldrig att ringa från den. Jag kan tänka mig att den får vara kvar till nästa gång vi flyttar.
Men på mitt nattygsbord har väckarklockan blivit kvar som dammsamlare. Och i nattygsbordslådan finns två små reseväckarklockor. Men nu är det dags att inse att de inte kommer att komma till användning igen. Nu försvinner de.
Jag var i den Haag i Holland några dagar i förra veckan. Det slog mig vilken skillnad det är i cykelkultur här och där. (Eftersom jag kunde se samma skillnad också under en turisteftermiddag i Amsterdam drar jag den möjligen något förhastade slutsatsen att det gäller hela Holland.)
I Holland sitter man upprätt och cyklar. Cykelstyret är så högt i förhållande till sadeln att man sitter nästan rak i ryggen. Här (och jag vågar väl bara uttala mig om Stockholm) sitter styret lägre och man får en framåtlutad cykelställning.
Där cyklar man i sina vardagskläder. Här ska man byta om till svarta trikåshorts och färgglad funktionsjacka om man så bara ska cykla hem från jobbet.
Här har man cykelhjälm. Där har man inte det.
Där har cykeldäcken en reflexrand på sidan närmast fälgen. Det har de inte här. Där tycks man inte bry sig särskilt mycket om vad som är herr- och damcyklar. Damcyklarna dominerar stort. Jag tror de flesta män cyklar på sådana.
Där har man inte sällan pakethållare både fram och bak, på den bakre hänger ofta cykelväskor. Här förekommer naturligtvis också cykelväskor men minst lika ofta har cyklisten en ryggsäck.
Där cyklar var och varannan människa. Här cyklar fler och fler (tror jag) men jag är rätt säker på att skaran cyklister skulle växa mycket snabbare om vi hade en mer avspänd inställning till vårt cyklande.
Där glider man fram avspänt upprät. Här trampar man på offensivt framåtlutad. Jag tror att själva cykelställningen drar upp tempot. Man kan säkert komma fram 10 minuter snabbare på en cykeltur på en mil. Men man blir svettig och måste byta om när man ska cykla. Det är därför det känns som man hamnat i Tour de France om man cyklar över Tranebergsbron vid femsnåret. Horder av färgglada snabbcyklare drar fram som om de vore cirkusartister på rymmen.
Låt vara att uppförsbacke är ett okänt begrepp för Holländarna. Man kan invända att det är lätt att ha en upprätt cykelställning om man slipper backar. Kanske det. Men motvind vet alla cyklister vad det är. Det är den dominerande vindriktningen i alla länder.
Fördelen med den upprätta cykelställningen är inte bara att det ser värdigare ut. Man slipper hålla huvudet upplyft för att se vart man är på väg. Man slipper anspänningen i nacken. Man slipper också belastningen på händer, handleder och axlar som följer med den framåtlutade stilen.
Nä, själv ska jag nu höja styret på min cykel och kanske också skaffa en sån där cykelsadel med mycket stoppning som holländarna har. Här ska cyklas med stil!
Att publicera en tidskrift som bara är tillgänglig på en teknisk plattform är ingen lysande idé. Därför är det heller inte förvånande att SvDs Ipadmagasin Insikt inte blev ett år gammal. Frågan är varför man ens kommer på en sån tanke.
Svaret finns kanske i den Apple-förhärligande teknikblindhet som en ganska stor skara användare av Apple-produkter hänger sig åt. Jag pratade med en företagare som arbetar med streamad video i somras. Under samtalet ville han visa några exempel och tog fram sin mobiltelefon. En Samsung. Jag frågade om han var nöjd med modellen eftersom jag själv funderar på att skaffa en ny. Han misstolkade nog frågan eftersom han svarade:
– Iphone är nog bra, men jag vill inte vara en del av sekten.
Och nog vilar det lite av sekt över de mest hängivna apple-användarna. Det tycks finnas de som tror att Apple och Steve Jobs uppfunnit såväl datorn som grafiska användargränssnitt, mp3-spelaren och surfplattan. Sen finns en annan skara som vet att Apple nästan alltid varit tvåa på bollen men som hävdar att deras version av saker är bättre än allt annat.
Jag ska inte förringa Apples produkter. Där finns både design och prestanda. Jag var själv en mycket nöjd Macanvändare på det sena 80-talet och tidiga 90-talet. Då fanns det inget som kunde mäta sig med deras produkter på konsumentmarknaden. Jag blev något av en Apple-apostel och det var med sorg i hjärtat jag tvingades in i PC-träsket av en oförstående arbetsgivare. Men utvecklingen har gått framåt och idag kan jag inte se att Apples produkter är bättre eller mer lättanvända än de med Windows eller Android som operativsystem.
Ett ”återfall” i Appleanvändande för några år sen blev en besvikelse. Den första generationen Iphone lämnade mycket i övrigt att önska. ”Apple-systemets” diktatoriska tendenser att organisera innehållet efter eget skön är också oerhört irriterande.
Min nya favorit bland operativsystemen är Ubuntu som med varje ny version blir mindre nördig och mer konsumentfähig.
Det är min syn och mina preferesenser. Med andra värderingar blir favoriterna bland produkter och operativsystem andra. Och till all lycka kan många av oss i den rika i-världen välja det som passar oss. Och vi väljer olika. Det tycks SvD ha betalat dyrt för att lära sig.
Den fruktade bomben som tidiga Macanvändare visste betydde att datorn hängt sig och värdefullt arbete gått förlorat om man inte sparat flitigt under arbetet.
Vissa personer lyckas etablera en bra relation till massmedier medan andra redan från början hamnar snett i relationen. Det är inte alltid uppenbart varför. Annie Lööf har inte lyckats få till det ordentligt. Hon har inte blivit mediernas älskling. När hennes första ”affär” nu briserar hanteras den inte lysande. Priset riskerar att bli att hon blir en fullfjädrad hackkyckling.
I Almedalen i år var jag mycket angelägen om att ta en bild på Annie Lööf. Inte för att hon sade eller gjorde något som gav mig anledning att skriva om henne. Men det låg något i luften, något mellan raderna i medias rapportering. Något som sa mig att hon kommer att få det tufft med media. Eftersom jag skriver om massmedierelationer och krishantering anade jag att jag skulle ha nytta av en bild av henne.
En ny partiledare borde väcka nyfikenhet och skapa förväntningar i Almedalen. Men det var glest med det. Centerpartiets dag kom och gick. En ny profil presenterades, partiledaren talade och intervjuades. Men varken Centern eller Annie Lööf kunde hösta in några egentliga framgångar. På något sätt var det tydligt att Annie Lööf inte var en mediaälskling.
När Lööf nu tog en vidlyftig generaldirektör, för en av de rimligen minst betydelsefulla myndigheterna, i örat, skrev tidningarna att det gav henne möjlighet att visa handlingskraft. Mellan raderna var tidningarnas omdömen om henne inte positiva. ”Hennes första tid som minister har varit en sömnig historia” skrev t ex SvD.
Jag vet inte varför det inte har sagt ”klick” mellan centerledaren och medierna. Rent allmänt kan man säga att vissa egenskaper (eller beteenden) hos en person gör det lättare för media att gilla denne. Tillgänglighet är naturligtvis en nyckelfaktor, förmågan att uttrycka sig mediamässigt likaså. Det personliga bemötandet är också viktigt. Det är det i alla relationer.
Man tvingas konstatera att den diffusa ”personkemin” spelar en väldigt viktig roll i relationen till media. Carl Bildt och Anders Borg är två ministrar som av allt att döma lyckas skapa kemi i relationerna till media. Det betyder inte att de är immuna mot negativ publicitet eller granskning. Jag föreställer mig ändå att de har god nytta av denna kemi. Livet är fullt av val. Också journalisters liv. Kanske väljer man att granska någon annan före man väljer en ”bra” minister som ställer upp på intervjuer, går att nå för kommentarer och levererar uttalanden man gärna citerar. Kanske väljer man att granska den som är njugg och kort i tonen före den som är trevlig och tillmötesgående. Kanske. Journalister är, trots vad många tycks tro, också människor.
Men även om Annie Lööf varit en av medias kelgrisar hade hon knappast klarat sig undan den pågående affären med hennes egen representation. Den granskning som DN gjorde framstår, åtminstone med facit i hand, som en rätt självklar mediahandling. DN:s insats belönades också med ett saftigt scoop: Ministern som sparkade GDn för hennes representation har själv fifflat eller i alla fall slarvat med sin egen representation!
Vad nu Annie Lööf än kan ha gjort för ”fel” från början i sina mediarelationer, är hennes hantering av affären på väg att förvärra situationen. Någon har bestämt att partiledaren/ministern inte ska svara på frågor. Kommer det att göra att journalisterna tycker bättre eller sämre om Annie Lööf? Man behöver inte vara expert av något slag för att svara rätt på den frågan.
Varför hon fått det dåliga rådet är en intressant fråga. Men spekulationer runt svaret får anstå till en annan bloggpost.
