Robert Hultman – Page 8 – Robert Hultman Communication & Marketing

2012-08-092012-08-09

Det är bra att Lugnet har sitt på det torra

Bloggare och medier tävlar i upprördhet över att Christina Lugnet, tills nyligen GD för Tillväxtverket, får behålla sin lön och tjänstebostad trots att hon petats som GD. Upprördheten får säkert också bränsle av att Tillväxtverkets verksamhet förefaller byråkratisk och onödig, nästan fjantig.

Ändå är det bra att Lugnet får andra arbetsuppgifter med bibehållen lön och tjänstebostad. Jag tycker det är bra att hon entledigades som generaldirektör efter den vidlyftiga internrepresentation verket ägnat sig åt. Det som är riktigt bra är att hon får behålla lön och tjänstebostad. Nej, jag är inte ironisk.

I just detta fall hade det kanske varit rättvist om generaldirektören fått gå rakt ut i kylan. Det vet jag inte säkert. Men i princip är det viktigt att inte regeringen och framför allt inte en enskild minster ska kunna styra en myndighets beslut. Självständiga myndigheter är en gammal svensk tradition som lär ha rötter i frihetstiden. Poängen är att inte en minister ska kunna påverka myndighetens beslut i enskilda ärenden.

Det är en princip som ansetts så viktig att den skrivits in i grundlagen. I regeringsformen (12 kap. 2 § ) står det : ”Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.” (om Wikipedia citerat rätt.)

Parallellt med ”Lugnet-affären” har media (iaf SvD) uppmärksammat kronofogdens planerade utmätning och försäljning av en fastighet ägd av ryska staten, för att de vägrar ersätta en tidigare affärpartner som tillerkänts ersättning i en domstol. Utmätningen riskerar att försämra relationen mellan Sverige och Ryssland. Detta har utrikesminister Bildt påtalat i ett brev till kronofogden men det är också allt han och regeringen kan göra. De kan inte ingripa i myndighetens myndighetsutövning. På gott och ont.

Rikskronofogde Eva Liedström Adler kan måhända fundera över om utrikesministern känner så starkt i detta ärende att han försöker få rikskronofogdens minister Anders Borg att ta henner i örat. Anders Borg får inte entlediga henne på grund av ett beslut i en enskilt ärende men om han skulle vilja ,eller tvingas till, det kommer han att ”hitta på” ett annat skäl. Men hon kan fatta sitt beslut utan att behöva vara orolig för att förlora sin inkomst även om skulle förlora jobbet.

Det är bra.

Bilden på Christina Lugnet är tagen av Olof Holdar och hämtad från Tillväxtverkets website.

2012-08-022012-08-02

Konsten att aldrig lära sig

Det började med ett loppisfynd. En gammal militärcykel för 75 kronor. Som så många andra gamla militärcyklar har den handmålats, i rött och svart. Slarvigt målat och den ursrpungliga matta fältgröna färgen prydde fortfarande stora delar av cykeln. Med nya slangar skulle den vara fullt funktionsduglig. Men det blev ett projekt av den.

Vi har strängt taget fler cyklar än vi behöver på sommarstället. Men priset och det faktum att alla tidigare cyklar är damcyklar gjorde den nya cykeln fick följa med från loppisen.
Ett hjul saknade två ekrar. Den skulle nog fungera ett tag utan de ekrarna men det fanns ändå en påtaglig risk att hjulet skulle bli skevt av omild framfart på gropiga grusvägar och skogsstigar. En cykelaffär i Visby satte dit två nya ekrar. Det kostade 150 kronor. De nya slangarna kostade väl ungefär lika mycket.

Problemet med den nu fullt funktionsdugliga cykeln var att den var så ful. Kalla mig fåfäng men det skulle verkligen ta emot att cykla på en så ful cykel. Estestiskt var den en mardröm. Målningen dessutom så dåligt gjord att det stod en air av dålig kvalitet runt hela cykeln.

Jag bestämde mig därför för att måla om den. Att plocka isär slipa lite, grundmåla och ge den en fin ytfärg och sen sätta ihop den skulle väl inte kunna ta mer än en dag eller två.

Idag är det dag fem på projektet. Gamla militärcyklar sitter ihop med gamla rostiga skruvar och muttrar. Rostlösningsolja och lite våld efter att kapillärkrafterna gjort sitt är lösningen. Men det kräver lite tid.

Hur mycket färg kan det gå åt till en cykel? Hur mycket som helst är rätt svar. Särskilt om man använder sprayfärg utomhus. Två burkar grå grundfärg räckte precis, även om jag gärna hade haft lite mer på något ställe. Att den ursprungliga färgburken gul färg inte skulle räcka till hela cyckeln visste jag efter att ha grundmålat. Men jag när kvällbrisen mojnat började jag i alla fall måla.

Dagen därpå besökte jag Mekonomen där jag köpt färgen för att köpa en till burk. Min kulör var naturligtvis slut. Ny leverans på torsdag eller kanske nästa torsdag, var beskedet. Så länge kunde jag inte vänta. Timmen mellan kl 17 och 18 flängde jag runt i biltillbehörsbutiker och färgaffärer i Visby på jakt efter sprayfärg av rätt kulör. Det fanns inte.

Per telefon försökte jag den följande dagen reda ut var det skulle gå att få rätt färg. En av färgaffärerna talade om för mig att man på Mekonomen kan blanda till rätt kulör om man har färgkoden! Meknomen! Det var ju där jag köpte färgen och frågat efter mer. Kunde de inte sagt själva att de kan blanda till sprayfärg i rätt kulör?
På internet gick det snabbt att hitta rätt färgkod. Och jodå, Mekonomen kunde blanda till den. Visserligen till ett pris som är c:a 100 kronor högre än den ordinarie sprayburken.

Ett tag övervägde jag att byta färg. Men av något skäl har jag fastnat för gult. Och den gula jag valt är gul men ändå inte gräll (nåja). Alla andra gula sprayfärger är antingen grälla eller dystra, liksom lite smutsiga. Undantaget är en postgul nyans. Men jag vill inte att den nya cykeln ska se ut som en postcykel.

Idag blir det till att köpa en ny burk dyr, tillblandad, sprayfärg. Den andra burken räckte inte riktigt till hela cykeln. Det ska bli ett sista lager klarlack på cyckeln också. Det betyder att färgnotan kommer att stanna på ungefär 1000 kronor för denna cykel.

Den bör bli klar i morgon. I övermorgon åker vi hem från Gotland.
Undrar om jag lärt mig något av detta cykelprojekt?

2012-08-022012-08-02

Sommarens raklödderfynd

barnangensraktval — En gammal raktvål från Barnängen i oöppnad originalförpackning. Ett loppisfynd så gott som något.

I sommar har jag råkat på två svensktillverkade raktvålar. Det ena är en raktvål från Barnängens, som har många år på nacken. Den andra en nytillverkad raktvål. Jag överraskar mig själv med att författa en raktvålsrecention.
Barnängentvålen har jag inte provat. Jag vet inte om jag kommer att göra det. En oöppnad raktvål med 30-40, kanske 50 år på nacken kanske ska få vara kvar i sin förpackning. Hur det blir med den saken får vi se.
Den andra raktvålen var en besvikelse. Det började som en glad överraskning på Krusmyntagården på Gotland. En svensk raktvål! Från Klockargården i Norberg. Den spontana reaktionen blev naturligtvis: Den måste jag prova. Men jag var inte helt såld ens från början. Trots en imponerande lista av eteriska oljor i innehållsförteckningen tycker jag att den mest luktar kummin. Lime, lavendel, grönmynta, rosmarin cineol, eukalyptus och pepparmynta finns med i innehållsförteckningen.
“Förtvålade oljor” av cocosolja, olivolja, ister, ricinolja, sheasmör, kakaosmör och bivax gör innehållsförteckningen komplett. Texten på framsidan nämner också kaolinlera som “renar huden & ger extra mjukhet”.
Tvålen löddrar snabbt men det är trots alla ingredienser ett tunt lödder som fort “dör”. Den luft rakborsten arbetat in försvinner fort och löddret faller ihop. Dess förmåga att binda vatten är lyckligtvis bättre än förmågan att binda luft och det går att raka sig med tvålens tunna lödder. Någon upplyftande erfarenhet är det dock inte.

2012-07-042012-08-15

Att misslyckas i Almedalen

ensamtalare — Att vara på plats i Almedalen är ingen garanti för att lyckas.

Att ha ett evenemang i Almedalen betyder inte med automatik att man når viktiga beslutsfattare eller får igång en debatt. Almedalsveckan brukar bjuda på åtminstone några bra exempel på hur man kan få uppmärksamhet. En uppmärksamhet som sen i varierande utsträckning förvaltas förståndigt. I år har jag, när halva veckan gått, inte sett något som imponerat.

Däremot har jag sett mycket som är överraskande dåligt med tanke på att Almedalen är en samlingsplats för vad som borde vara en elit av svenska kommunikatörer. I avsaknad av sånt som imponerar är det frestande att peka ut misslyckanden. Men vad som är lyckat eller misslyckat beror på vilka mål man har. Eftersom jag inte vet vilka mål olika aktörer har för sina aktiviteter, vet jag strängt taget inte heller vad som är lyckat eller misslyckat. Jag har dock svårt att tro att den talare som håller ett anförande på ett folktomt torg i ett i övrigt myllrande Almedalen har lyckats. Och det är en reell risk man löper i Almedalen. Jag har sett det med egna ögon.

Med fler än 1800 programpunkter under en vecka blir konkurrensen hård om deltagarnas tid och uppmärksamhet. Hur många som planerar sin Almedalsvecka med det officiella programmmet i handen är inte lätt att veta. Men säkert är det många som använder programmet när de väljer vad de ska göra mellan sina självklara punkter. Med det i åtanke är det häpnadsväckande många arrangemang som har rena sömnpiller som rubrik.

Att ha en kader med “uniformerade” deltagare är ett sätt att väcka uppmärksamhet som jag skrivit gillande om tidigare. De förekommer naturligtvis i år också. Dessvärre tycks det vara så att ju mer uppseendeväckande utstyrsel, desto mindre tycks förmågan att svara på frågor och argumentera vara.

Att använda sig av kändisar är också ett grepp som fungerar i Almedalen. Här hämtas kändisarna med fördel från den politiska arenan. Men det går utmärkt att göra magplask i denna gengre också i en ankdamm som Almedalen. En Almedalstidning utgiven av en PR-byrå som ordnar ett antal seminarier under Almedalen lyckades enligt min mening få det förra språkröret Wetterstrand att framstå som lätt patetisk. Man förkunnar att hon nu gör come back i Almedalen – på ett seminarium om inomhusklimat! I själva verket har hon långt fler uppgifter här i Almedalen. Varav de flesta nog i allmänhet får anses röra större frågor.

2012-07-042013-03-05

Visby är inte bara Almedalen ens under Almedalsveckan

AndersShillingStrohfiol — Anders Schilling spelar sin Strohfiol från 1900 i Österport Visby

Vid Österport hör jag någon spela såg. Och mycket riktigt. I portens skugga sitter en man och spelar såg. Bredvid honom på bänken ligger en Stroh-fiol. Jag frågar om det är en äkta Stroh och det bekräftar han att det är. Från 1900 jämnt. Ett 112 år gammalt instrument med andra ord.

Anders Shilling heter mannen och när jag googlar honom ser jag att han kallar sig själv legitimerad byfåne. Jag känner honom inte men jag hoppas att det inte är sågen och Stroh-fiolen som gör att han placerar sig själv i byfåne-facket.
Nä mer musik på såg och Stroh-fiol, säger jag.

2012-07-032012-07-03

Den smarta påverkarens nyckel till Almedalen

Politikertal, seminarier och debatter i all ära. Almedalens unika kvalitet ligger i möjligheten till informella möten och diskussioner. Mycket fokus ligger på några få prestigemingel. Men den som vill diskutera sina hjärtefrågor med beslutsfattare har många tillfällen även om man inte är inbjuden till rosévinsminglen.

Vilka mingel som står högst i kurs beror delvis på vilken bransch man är verksam i. Men eftersom så många i Almedalen är kommunikatörer av något slag blir några mingel med kommunikatörer och politiker de verkliga prestigeminglen. PR-byrån Primes rosémingel är en institution i Almedalen. I dag slingrade sig kön dit något hundratal personer lång längst Strandgatan. I morgon samlas omkring 900 personer i en av Visbys vackra kyrkoruiner för Makthavare.ses mingel. Också det en institution sedan några år. I förrgår var det PR-byrån Grayling som samlade kommunikatörer och namnkunniga politiker som Filippa Reinfeld och Tobias Billström.

Dagens Medias mingel samlar med sina politiker-DJ:s också lite politiker men mest partysugna mediamänniskor. Men den som inte lyckats få en inbjudan till prestigeminglen behöver inte gråta sig till sömns för det. Förlusten kan begränsas till två glas gratis rosévin. Visserligen går det att knyta kontakter effektivare när många är samlade men alla som är på dessa mingel är också med på debatter och seminarier.

Den som går igenom programmet för Almedalen kan göra en lista över människor man vill prata med. Sen är det bara att besöka de evenemang de medverkar i. Många av dessa har ett regelrätt mingel efter. De flesta har i alla fall en paus i programmet som ger tillfälle till samtal. Det fina med Almedalen är att talare och paneldeltagare sällan skyndar sig iväg när deras programpunkt är avklarad. “Alla” är i Almedalen för att träffa andra, för att få veta vad andra tycker. Iaktar man bara allmän hyffs behöver man inte vara orolig för att uppfattas som påträngande.

2012-06-142012-06-18

SAAB laddar för framtiden

Bakänden på en bil med en stor elkontakt i förgrunden.

National Electric Vehicle Sweden, NEVS, ser ut att vara en bra framtid för SAAB. Elbilar andas framtid och avancerad teknik. Värden som Saab alltid strävat efter att förknippas med.

Personbilstillverkaren Saab har alltid framhållit släktskapet med flygplanstillverkaren Saab. De första Saabarnas design med lågt luftmotstånd utvecklades av samma ingenjörer som tidigare utvecklat flygplan. Men sedan dess har det som är gemensamt med flygtillverkning och -utveckling blivit mindre. Ändå har Saabs bilar många gånger varit tidiga med nyheter. De har alltid varit framhjulsdrivna. Idag tillverkar alla utom ett fåtal biltillverkare framhjulsdrivna bilar. Saab var bland de allra första med turbo i personbilar. Idag är det bilindustrins främsta teknik för att öka effektuttaget ur motorer. Saabentusiater kan göra listan lång. Och även om mycket på den listan blir bil-nördigt har Saab lyckats behålla en image som “ingenjörsbil” med smarta lösningar och lagom avancerad teknik för en sportig familjebil.

Att Saab nu ser ut att bli elbilstillverkare är en logisk fortsättning. Elbilar är nästa smarta lösning. Elbilar är det gröna bilister sätter sitt hopp till. Och bilisterna blir allt grönare. Även om Saab också kommer att producera bensin- och dieselbilar kommer elbilsproduktionen att vara en profilprodukt. Det finns få elbilstillverkare och det är få traditionella biltillverkare som tillverkar elbilar. Med elbilar har Saab alla förutsättningar att stärka sin teknikprofil.

Att NEVS inte är intresserad av de gamla GM-bilarna är förståeligt och smart. Genom turerna runt Saab har GM visat sig vara oerhört rädda för att någon skulle kunna producera och sälja deras bilmodeller bättre än de själva. Kanske förståeligt eftersom det vore rätt genant för en av världens äldsta och största biltillverkare. Ett samarbete med GM skulle innebära en överhängande risk för att biljätten ständigt skulle försöka lägga krokben för Saab.

Imagemässigt är det också smart. GM representerar själva motsatsen till Saab. Den amerikansk bilkultur som GM är rotad i utmärks inte av nytänkande vare sig designmässigt eller teknologiskt. Ett samarbete med GM skulle innebära att man tvingades ägna tid och kraft åt att visa att man inte gjorde typiska GM-produkter. Saab var alltid tvungna att framhålla att ingenjörerna i Trollhättan skulle sätta sin prägel på bilarna. Alfa Romeo hade samma problem när man byggde bilar baserade på GMs bottenplattor.

Summa summarum kan alla vi som gillat Saab hoppas på nya spännande bilmodeller. Men det känns ändå som att man behöver reservera sig lite. Det har ju sett hoppfullt utnågra gånger tidigare också…

2012-06-032015-01-16

Comeback på räserbanorna

Röd Alfa Romeo 147 i en kurva på racerbanan Gelleråsen

Efter flera års uppehåll i banåkandet har jag gjort comeback på de svenska räserbanorna. Ett länge uppdämt behov förlöstes med min nya ”banbil”. En Alfa Romeo 147 2.0 TS. Premiären begicks på Gelleråsen.

Trots att min klubb inleder säsongen på Gelleråsen varje år har jag aldrig kört där tidigare. Min gamla banbil (en Alfa Romeo GTV6 -87) har aldrig varit klar i tid. Och det var just det att det blivit mer skruva än åka som gjorde att jag bestämde mig för att satsa på en ny bil.

Den nya bilen har fått nya coilovers (integrerade stötdämpare och fjädrar). Den är sänkt, så att tyngdpunkten blir lägre. De nya stötdämparna och fjädrarna är hårdare än orginalen. Tillsammans gör det att bilen går att köra snabbare i kurvorna. Jag har också bytt bromsbeläggen till racebelägg så att jag kan bromsa senare. I övrigt är bilen original. Hittills har jag också kört på vanliga standardäck. Det är dags att köpa nya däck och kanske blir det sk R-däck istället. Men det är långt ifrån säkert.

Bilen väger med mig bakom ratten lite drygt 1400 kg och har bara 150 hk. Det är med andra ord igen raket. Lite av tjusningen ligger där. Om det ska gå undan måste man se till att behålla farten när man väl fått upp den. Det blir med andra ord avgörande att hitta rätt spår runt banan, inte bromsa i onödan och utnyttja det grepp man har maximalt. Enkelt uttryck: Man måste köra bra.
Att hålla jämt med betydligt mer motorstarka bilar eller rent av köra fortare än de är en oerhörd tillfredsställelse.

Jag tror också att det är väldigt lärorikt att köra en sån bil. Det finns inga genvägar.

Sen Gelleråsen har jag hunnit med en heldag på Kinnekulle Ring också. Näst på tur står Knutstorp. Också där blir det första gången. Det är långt till Skåne från Stockholm så det har aldrig blivit av. Men faktum är att med en modern bil som 147:an, med luftkonditionering och allt, är det inte en särskilt jobbig resa. Men den tar ändå tid. Man måste åka ned dan innan och jag tror inte att det är någon vidare bra idé att köra hem samma dag. Att köra bana tar på krafterna och dessutom har man en tendens att bli fartblind. Jag räknar med att köra på Gotland Ring också i sommar. Det är min favoritbana.

Här finns en video filmad inifrån min bil på Kinnekulle.
Och här en video filmad inifrån min bil på Gelleråsen.

2012-04-172015-01-25

Fördelen med att vara glömsk

Alunstift, Arko raktvål, rakborste, rakhyvel och paket med rakblad.

På hotellrummet i Istanbul upptäckte jag att jag glömt necessären hemma. Hotellets engångstandborste var överraskande bra. Men rakhyveln funderade jag aldrig ens på att sätta till ansiktet. Jag blev helt enkelt tvungen att köpa en ny. I basarkvarteren hittade jag allt jag behövde hos en gatuförsäljare.

En rakhyvel, en rakborste, en raktvål, fem rakblad och ett alunstift för 25 TL vilket motsvarar knappt 100 kronor. Raktvålen är helt fantastisk. Redan förpackningen gör den till en favorit. Ingen elegans men dess härliga 1950-60-talsdesign tilltalar mig. Men den stora överraskningen är skummet. Det är helt enastående. Det går lätt att vispa upp ett tjockt skum. Raktvålen har en tvålig doft med en lätt ton av citrus och känns välgörande mot huden. En snabb internetsökning visar att många uppskattar tvålen, både för dess lödder och för dess pris. Men doften delar världen i för och emot. Arko – en turkisk raktvål som funnits på marknaden sen 1957 och ett namn att lägga på minnet.

Rakhyveln är en sån med “mekanism” som jag har sedan tidigare. Dvs man skruvar längst ned på skaftet så öppnar sig den översta delen av rakhyveln så att man kan byta blad. Den är tillverkad i Kina och ganska mycket tyngre och något större än min tidigare rakhyvel. Någon jämförande utvärdering av de båda hyvlarna har jag inte hunnit göra. Första intrycket är dock att det är lite lättare att raka sig med den nya hyveln. Tyngden gör att man inte behöver använda något nämnvärt tryck mot huden. Det borde borga för färre skärsår.

Vad för slags borst det är i rakborsten kan jag inte avgöra. Inte är den vacker men under de få gånger jag hunnit använda den har den funkat. Några strån har lossnat men det kanske man kan acceptera hos en ny borste. Jag tänker att några strån inte bundits fast ordentligt. Fortsätter den tappa hår är det naturligtvis inte bra.

Rakbladen? Efter bara två rakningar är det svårt att säga något säkert. Men so far, so good. Alunstiftet har inte kommit till användning.

Gata med affärer i Istanbul — Gata i basarkvarteren i Istanbul där jag köpte mina rakdon

Tidigare postning om rakning:
Säkerhetsrakhyvelns återkomst

2012-04-172012-04-17

Knepen som gör det ointressanta intressant

Brukar du följa säkerhetsgenomgången på flyget uppmärksamt? Jag gör det sällan. Jag vet inte när den började kännas ointressant och tjatig. Jag har i alla fall passerat gränsen. Men i torsdags följde jag instruktionsvideon på flyget med odelad uppmärksamhet. Jag såg till och med fram emot att se den igen på resan tillbaka.

Det är det turkiska flygbolaget Pegasus Airlines som lyckats med konststycket. Innehållet i videon är det gamla vanliga. Skillnaden är att alla medverkande i filmen är barn (till anställda i bolaget). Ett enkelt men väl fungerande trick för att bryta det trista, gamla vanliga.

Videon finns på Youtube. På planet hade den textremsa på engelska så att också jag kunde förstå vad som sas.

Av youtube-sökningen framgår det också att Pegasus Airlines långt ifrån är ensamma om upplägget. Thomson har en i stort sett identisk film. Nordwind en snarlik. Air New Zeeland har också förstått att det lönar sig att erbjuda passagerarna lite underhållning och anlitat All Blacks (rugbylandslaget) i en video som också avviker från det normala.

2012-03-192012-06-14

Meningslös manifestation

Det drar ihop sig till Earth Hour. Något som känns både meningslöst och kontraproduktivt. WWF som står bakom initiativet skriver för all del att det handlar om mer än att släcka ljuset. Men för de flesta handlar det just om att släcka ljuset under en timme. Några ser det som en manifestation andra tror nog att de faktiskt gör något för miljön. De som släcker ljuset en timme är fina människor, vi andra är miljöbovar.

Man kan undra vad de som ser det som en manifestation hoppas uppnå. Att någon annan ska ta krafttag för miljön? De som tror att de gör något för miljön har väl i och för sig rätt. Men inte är det mycket inte.

Om jag släcker lamporna i mitt hem sparar jag in knappt 800 watt jämfört med om de alla var tända. På en timme betyder det att jag sparar 0.8 kW/h.
Om jag istället bytte alla gamla glödlampor mot nya energisparlampor skulle jag spara uppemot 80 procent av engergiförbrukningen. Räknar vi konservativt kan vi säga 70 procent. Det betyder att jag skulle spara c:a 0,55 kW/h. Jag skulle med andra ord spara mer energi på två timmar med alla lampor tända än på att delta i Earth Hour. Eftersom man knappast skruvar ur lamporna när de väl sitter där blir besparingen mycket mycket större på ett år och ännu större på två år… ja, ni förstår själva.
Den som vill kan ju försöka räkna ut hur länge Earth Hour-entusiasterna måste vandra omkring i mörker för att komma ikapp den besparingen.

Att byta alla lampor i hemmet mot lågenergilampor är förstås ett mindre projekt. Helt gratis är det inte heller även om det betalar sig på lite sikt. Men byter man tre 40W-lampor mot tre 9W-lågenergilampor så har man sparat 800W på lite drygt 8 timmar. Utan att ha offrat en enda liten stund av ljus.
Byter du de tre lamporna idag har du förmodligen sparat mer el redan till den 31 mars än vad Earth Hour-aktivisten kommer att göra under 10 års Earth Hours.

2012-01-30

En sten i skon

Plötsligt är den där. Det är förmodligen en liten sten från sandningen av trottoaren. Den har gissningsvis en diameter på 3-5 mm. Den har kilat in sig mellan skolädret och foten på utsidan vid skoöppningen. Det är bara att stoppa in ett finger och peta ut den, tänker jag. Men medan jag tänker tar jag ett par steg till. Det räcker för att stenen ska flytta sig ned i skon och hamna där innersulan möter ytterlädret. Ett par steg till och den ligger under foten.

Nu är det en större operation att peta ut den. Jag måste stanna, snöra av mig skon för att tömma ut stenen. Det innebär att jag ska balansera på ett ben och riskera att behöva sätta ned foten i snöslasket. Att bara gå vidare innebär en uppenbar risk för ett elakt skavsår. Eller i bästa fall bara en söndernött strumpa. Men det finns ett alternativ.

Alternativet är att försöka få stenen att flytta sig framåt i skon. Om jag kan få den att hamna mellan stortån och ”pektån” kan den ligga där utan att göra någon skada. Jag satsar på den lösningen. För varje steg jag tar trycker jag därför fotryggen upp mot skolädret när foten är i luften. Innan jag sätter ned foten gör jag ett knyck med underbenet så att stenen ska flytta sig framåt i det lilla hålrum jag därmed tillfälligt skapar mellan hålfot och innersula.

Det går bra. Åtminstone tills stenen når fotens främre trampdyna. Där är det stopp tills jag kommer på att jag kan luta skons tåspets nedåt medan foten är i luften. Om jag samtidigt trycker ned stortån lättar jag trampdynan en aning från sulan. Eftersom skon lutar en aning framåt flyttar sig stenen en liten bit framåt för varje steg. Tyngdlagen är min kompis.

Det tar inte många steg förrän stenen lagt sig tillrätta där jag tänkt. Men jag inser snart att stenen har en tendens att vilja smita in under trampdynan när jag lyfter foten från marken. Tåspetsen pekar nämligen en aning uppåt i det läget. Jag känner att vänskapen med tyngdlagen blir en aning ansträngd. Men genom att anbringa ett lagom tryck med tårna mot innersulan när jag lyfter upp foten kan jag behålla stenen där den ska vara.

Efter en kort stund är det helt naturligt. Promenaden fortsätter utan att stenen är till besvär. Den lilla stenen känns riktigt bra där den ligger kontrollerad i skon. Varje gång jag sätter ned foten och känner att den ligger där den ska känner jag tillfredsställelse.

När jag väl kommer hem och ska ta av mig skorna har stenen och jag nästan blivit kompisar. Vi delar en upplevelse stenen och jag. Men det känns ändå inte aktuellt att låta stenen ligga kvar i skon till nästa promenad. Det skulle inte bli samma sak. Man måste göra sig kvitt sina stenar och gå vidare i livet.

(Man kan inte spara stenar man får i skon, i skon. Med tiden skulle skon bli full med stenar. De skulle bli blytunga. Man skulle hasa fram och slita ut både skolsulor, strumpor och leder.)