Politikertal, seminarier och debatter i all ära. Almedalens unika kvalitet ligger i möjligheten till informella möten och diskussioner. Mycket fokus ligger på några få prestigemingel. Men den som vill diskutera sina hjärtefrågor med beslutsfattare har många tillfällen även om man inte är inbjuden till rosévinsminglen.
Vilka mingel som står högst i kurs beror delvis på vilken bransch man är verksam i. Men eftersom så många i Almedalen är kommunikatörer av något slag blir några mingel med kommunikatörer och politiker de verkliga prestigeminglen. PR-byrån Primes rosémingel är en institution i Almedalen. I dag slingrade sig kön dit något hundratal personer lång längst Strandgatan. I morgon samlas omkring 900 personer i en av Visbys vackra kyrkoruiner för Makthavare.ses mingel. Också det en institution sedan några år. I förrgår var det PR-byrån Grayling som samlade kommunikatörer och namnkunniga politiker som Filippa Reinfeld och Tobias Billström.
Dagens Medias mingel samlar med sina politiker-DJ:s också lite politiker men mest partysugna mediamänniskor. Men den som inte lyckats få en inbjudan till prestigeminglen behöver inte gråta sig till sömns för det. Förlusten kan begränsas till två glas gratis rosévin. Visserligen går det att knyta kontakter effektivare när många är samlade men alla som är på dessa mingel är också med på debatter och seminarier.
Den som går igenom programmet för Almedalen kan göra en lista över människor man vill prata med. Sen är det bara att besöka de evenemang de medverkar i. Många av dessa har ett regelrätt mingel efter. De flesta har i alla fall en paus i programmet som ger tillfälle till samtal. Det fina med Almedalen är att talare och paneldeltagare sällan skyndar sig iväg när deras programpunkt är avklarad. “Alla” är i Almedalen för att träffa andra, för att få veta vad andra tycker. Iaktar man bara allmän hyffs behöver man inte vara orolig för att uppfattas som påträngande.
National Electric Vehicle Sweden, NEVS, ser ut att vara en bra framtid för SAAB. Elbilar andas framtid och avancerad teknik. Värden som Saab alltid strävat efter att förknippas med.
Personbilstillverkaren Saab har alltid framhållit släktskapet med flygplanstillverkaren Saab. De första Saabarnas design med lågt luftmotstånd utvecklades av samma ingenjörer som tidigare utvecklat flygplan. Men sedan dess har det som är gemensamt med flygtillverkning och -utveckling blivit mindre. Ändå har Saabs bilar många gånger varit tidiga med nyheter. De har alltid varit framhjulsdrivna. Idag tillverkar alla utom ett fåtal biltillverkare framhjulsdrivna bilar. Saab var bland de allra första med turbo i personbilar. Idag är det bilindustrins främsta teknik för att öka effektuttaget ur motorer. Saabentusiater kan göra listan lång. Och även om mycket på den listan blir bil-nördigt har Saab lyckats behålla en image som “ingenjörsbil” med smarta lösningar och lagom avancerad teknik för en sportig familjebil.
Att Saab nu ser ut att bli elbilstillverkare är en logisk fortsättning. Elbilar är nästa smarta lösning. Elbilar är det gröna bilister sätter sitt hopp till. Och bilisterna blir allt grönare. Även om Saab också kommer att producera bensin- och dieselbilar kommer elbilsproduktionen att vara en profilprodukt. Det finns få elbilstillverkare och det är få traditionella biltillverkare som tillverkar elbilar. Med elbilar har Saab alla förutsättningar att stärka sin teknikprofil.
Att NEVS inte är intresserad av de gamla GM-bilarna är förståeligt och smart. Genom turerna runt Saab har GM visat sig vara oerhört rädda för att någon skulle kunna producera och sälja deras bilmodeller bättre än de själva. Kanske förståeligt eftersom det vore rätt genant för en av världens äldsta och största biltillverkare. Ett samarbete med GM skulle innebära en överhängande risk för att biljätten ständigt skulle försöka lägga krokben för Saab.
Imagemässigt är det också smart. GM representerar själva motsatsen till Saab. Den amerikansk bilkultur som GM är rotad i utmärks inte av nytänkande vare sig designmässigt eller teknologiskt. Ett samarbete med GM skulle innebära att man tvingades ägna tid och kraft åt att visa att man inte gjorde typiska GM-produkter. Saab var alltid tvungna att framhålla att ingenjörerna i Trollhättan skulle sätta sin prägel på bilarna. Alfa Romeo hade samma problem när man byggde bilar baserade på GMs bottenplattor.
Summa summarum kan alla vi som gillat Saab hoppas på nya spännande bilmodeller. Men det känns ändå som att man behöver reservera sig lite. Det har ju sett hoppfullt utnågra gånger tidigare också…
Brukar du följa säkerhetsgenomgången på flyget uppmärksamt? Jag gör det sällan. Jag vet inte när den började kännas ointressant och tjatig. Jag har i alla fall passerat gränsen. Men i torsdags följde jag instruktionsvideon på flyget med odelad uppmärksamhet. Jag såg till och med fram emot att se den igen på resan tillbaka.
Det är det turkiska flygbolaget Pegasus Airlines som lyckats med konststycket. Innehållet i videon är det gamla vanliga. Skillnaden är att alla medverkande i filmen är barn (till anställda i bolaget). Ett enkelt men väl fungerande trick för att bryta det trista, gamla vanliga.
Videon finns på Youtube. På planet hade den textremsa på engelska så att också jag kunde förstå vad som sas.
Av youtube-sökningen framgår det också att Pegasus Airlines långt ifrån är ensamma om upplägget. Thomson har en i stort sett identisk film. Nordwind en snarlik. Air New Zeeland har också förstått att det lönar sig att erbjuda passagerarna lite underhållning och anlitat All Blacks (rugbylandslaget) i en video som också avviker från det normala.
Håkan Juholt hann under sin korta tid som S-ordförande uppleva ett av de mest intensiva mediadrev vi haft i landet. Han överlevde det. Möjligen svårt skadeskjuten. Men att han till sist föll beror på att han ideligen satte krokben för sina egna försök att prata politik.
Håkan Juholt har fått utstå en hård mediabevakning och mycket negativ publicitet under sina månader som partiordförande. Det måste ha varit oerhört påfrestande. Man känner med honom. De flesta hade gett upp långt tidigare.
Ett stort drev
Men det är egentligen bara medias hantering av hyrebidragsaffären som i mina ögon var ett riktigt ”drev”. Efter avslöjandet att Håkan Juholt fått hyresbidrag från riksdagen för hela hyran för den lägenhet han och sambon delade var det ett riktigt drev. Media ansträngde sig för att hitta ytterligare besvärande omständigheter och socialdemokrater som ville uttala sig kritiskt. Bilder på bostaden publicerades och grannar intervjuades. Man hittade andra tveksamheter i ett bidrag för en resa och i bilersättningar. En polisutredning om ifall Juholt begått ett brott gav nya rubriker. Sen visade det sig att riksdagens regler var så oklara att det inte var något uppenbart regelfel att begära ersättning för hela hyran även om man delade bostaden. Men att det störde allmänhetens rättskänsla var inte att ta miste på. När saken uppmärksammades i massmedia tyckte också Juholt att det var fel och betalade tillbaka halva bidraget.
Men den ofördelaktiga publicitet runt Håkan Juholt som förekommit i övrigt är inte drevjournalistik. När Juholt högljutt klagar över priset på en dry martini på en krog i Istanbul och recenserar kollegor i politiken är det vanligt kändisskvaller. Juholt ska ha sagt att han smugglat tryckpressar till Solidaritet i Polen – fast han inte gjort det och skulle dessutom ha gjort det vid en tid när tryckpressar kunde föras in öppet och lagligt. När media skriver om det är det heller inte fråga om ett drev utan vanlig hederlig journalistik. En ledande politiker beslås med en lögn. Det måste man skriva om.
Också politik blev “affärer”
En uppfattning som många gett uttryck för är att medias bara intresserat sig för Juholts klavertramp men inte för hans politik. Det är en sanning med modifikation. Faktum är att många av de rubriker Juholt gett upphov till har sin grund i politiska ställningstaganden och utspel. Det gäller socialdemokraternas inställning i fråga om sänkt restaurangmoms. I valrörelsen var man för men när riksdagen beslutar sänka momsen är Juholt emot. När Sverige ska bidra med spaningsflyg till Libyen-insatsen är Juholt först för, sen emot och sen möjligen för igen. När Sverige ska förhandla om medverkan i EUs sk finanspakt är Juholt först kritisk till att Storbritannien ställer sig utanför sen kritisk till svensk medverkan. I ett utspel om ökade regleringar vill Juholt att alla ska ha mobiltäckning i landet. När Post- och telestyrelsen säger att det inte går backar han och hävdar att han inte menade 100-procentig täckning.
Det vore konstigt om inte massmedia intresserade sig för dessa motsägelser. Är det ja eller nej – är det 100 procent eller ej?
Diskussionerna i ett stort parti som socialdemokraterna, som aspirerar på att få regera efter nästa val, är av ganska stort allmänintresse. En skuggbudget (alltså ett oppositionspartis alternativ till regeringens förslag till statsbudget) brukar refereras ganska utförligt av media som också ställer kritiska frågor. När det läcker uppgifter om oenighet om innehållet och kritik mot partiledningens hantering, av i detta fallet anslaget till a-kassan, blir det naturligtvis också detta intressant.
Nystarten som kom av sig
I mitten av december gjorde sig Juholt oanträffbar. Det blev jul och nyår. Juholt åkte på semester och försvann från löpsedlarna i en månad.
När det sen blev dags för Håkan Juholts come-back var det på den årliga Folk- och försvarskonferensen. Försvarsfrågor är Juholts specialområde. Han har suttit i försvarsutskottet sedan han kom in i riksdagen 1994. Utvilad, förberedd och på ”hemmaplan”. Förutsättningarna tycktes optimala. Ändå gör han självmål. Han anklagar regeringen för att ha gjort upp med Sverigedemokraterna om försvaret, fast de inte satt i riksdagen när det senaste försvarsbeslutet fattades.
Man kan knappast anklaga massmedia för att detta är mer intressant än det han sa i sitt anförande på konferensen. (Vilket faktiskt också refererades.) Skulle de ha sagt: Det blev visst lite fel där, Håkan. Men det struntar vi i. Berätta istället om hur socialdemokraterna vill ordna försvaret i framtiden?
Ingen ljusning i sikte
Samtidigt måste det ha stått klart för alla att det är och var Håkan Juholt. Också de som i längsta hoppats att Juholt skulle kunna göra en omstart och inte ideligen behöva försvara och förklara sig måste ha insett att det inte skulle ske. Håkan Juholts väg skulle om han suttit kvar fortsatt ha kantats av klavertramp och ”skandaler”.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Nordea försvunnit från rubrikerna, att Juholts problem förvärrats och att Carema arbetar aktivt och framgångsrikt med sin krishantering.
I Nordeas fall har man kanske haft hjälp av att media uppmärksammade ryktesspridningen runt Swedbank i Baltikum. Det är ju ett känt fenomen att massmedia helst ägnar sig åt en sak (bank i detta fallet) i taget. Några andra orsaker är svåra att hitta. Det finns inget som tyder på att initiativ från Nordeas sida gjort att affären är överstånden. Men publicitet och verklighet är ofta olika saker. När Nordea presenterar nästa delårsrapport kan vi kanske få veta om de lyckats hantera publiciteten utan kund-tapp.
Juholt gjorde ett försök att hantera mediakrisen. Han lät sig intervjuas av Dagens Nyheter i en artikel som publicerade på morgonen den 7:e december. Det var samma dag som, SCB:s partisympatiundersökning skulle publiceras. En undersökning som har högre statistisk säkerhet än andra eftersom den bygger på 9 000 intervjuer mot de andra undersökningsinstitutens cirka 1000 intervjuer. I DN-intervjun sa han sig vilja införa nya regleringar för såväl mobiltelefonimarknaden som el-, järnvägs- och apoteksmarknaden. Han sa att han ville att samtliga teleoperatörer ska vara skyldiga att erbjuda alla kunder i hela landet sina tjänster – också långt ute i glesbygden.
– Man kan inte ha rätt att välja bort medborgare för att det är för dyrt, sa han enligt DN.
Här syns för första gången ett offensivt initiativ från Juholt i hans krishantering. Man måste ge honom och hans rådgivare ett erkännande för att ha tänkt och agerat. Ett offensivt utspel samma dag som de visste att nya nedslående opinionssiffror skulle presenteras. Det var en chans att få diskussionen att handla om politik istället för opinion, vilket Juholt upprepade gånger sagt att han vill.
Initiativets brist visade sig dock snart: Mobiltelefoni handlar om teknik snarare än politik. Tillsynsmyndigheten för mobiltelefonin, PTS, förklarade raskt att det var omöjligt att åstadkomma 100-procentig mobiltelefonitäckning i Sverige med hänsyn till ekonomisk rimlighet och skydd för naturvärden.
Dagen därpå backade Juholt och förklarade att han inte alls menat att mobiltäckningen skulle vara 100-procentig.
Ett riktigt tänk förvandlades genom ett slarvig genomförande till ett nytt bakslag. Ett bakslag som förstärker bilden av Juholt som en politiker med en ideologisk retorik men oövertänkt politik.
Att Juholts problem fortsätter och fördjupas visas i den Sifo-undersökning som Aftonbladet publicerade igår. Bara 16 procent av väljarna har förtroende eller stort förtroende för Håkan Juholt. 44 procent saknar helt förtroende för honom.
Det tredje krisexemplet erbjuder till skillnad från de båda andra exempel på hur en aktiv krishantering kan ge goda resultat. Det är känt från bl a artiklar i branschpress att Carema och dess ägare anlitat professionell hjälp (Prime respektive Brunswicks Henry Sténson).
Det är med andra ord ingen slump att Expressen den 27 januari publicerade ett antal artiklar om Carema-skandalen under samlingsvinjetten ”Det andra perspektivet”.
Av artiklarna framgår att många av anklagelserna mot Carema, som framförts i Expressens konkurrenter Aftonbladet och DN, är grundlösa eller tvivelaktiga.
Man kan bland annat läsa att professorn i klinisk nutrition vid Uppsala universitet, Tommy Cederholm, säger att det är vanligt att gamla dör av undernäring, att det är relaterat till sjukdom och åldrandet. Man kan också läsa att Caremas kritsierade ”spar-spel” är ett vanligt förekommande instrument för att stimulera diskussioner om arbetet på arbetsplatsen och att det används också på statliga företag och myndigheter.
Man kan även läsa att vägningen av ”blöjor” på äldreboendet är ett förfarande som den ideella föreningen Sinoba, som arbetar med urininkontinens och blåsproblem, anser vara korrekt. Detta görs inte för att spara pengar utan för att patienterna ska få det bästa inkontinensskyddet.
Medias användning av ordet ”blöjor” anses också vara nedsättande, i vården kallas det ”inkontinenskydd”.
DN:s uppgift om att Carema uppmanat de anställda att själva släcka bränder istället för att larma brandkåren visar sig komma från en instruktion från kommunen och inte från Carema.
Jag ska inte skriva någon på näsan vilka slutsaster man kan dra av detta utan bara lämna iaktagelserna som ”food for thought” och konstatera att krishanteringskursen fortsätter.
Var femte smartphoneanvändare i USA kollar in Facebook innan de kliver upp ur sängen på morgonen. Omkring 15 procent av världens smartphoneanvändare ger sig ut på internet innan de klivit upp, många läser epost, skickar SMS eller chattar.
Det är intressanta men knappast förvånande siffror. När mobiltelefonen allt oftare ersätter väckarklockan blir det naturligtvis lätt så att man kollar sina mail eller ger sig ut på nätet när man ändå har telefonen i handen.
Alla uppgifterna kommer från en artikel i Ericsson Business Review nr 3 2011 författad av Michael Björn, chef för Ericsson Consumer Labs. Det som förvånade honom var att så många som två procent uppgav att de använde sig av GPS-funktioner redan innan de klev upp på morgonen. Jag kan förstå hans förvåning. Man undrar givetvis vad som ligger bakom ett sådant behov. Har man festat så till den grad att man inte vet i vilken säng man vaknar upp?
Men den förklaring som Michael Björn erbjuder är mer anständig. Det handlar förmodligen om människor som ska besöka en kund eller göra en annan resa på morgonen och vill hitta den bästa vägen.
Men två procent av användarna gör att insikten närmast kan hänföras till kuriosasamlingen. Viktigare data är uppgifterna om när på dygnet och var smartphoneanvändare använder sin telefon för annat än att prata i. Det visar sig att skillnaderna är ganska stora mellan de regioner som redovisas i artikeln. (Nordamerika, norra och västra Europa, Sydeuropa, utvecklade Asien och Australasien.) I Sverige används arbetsresor till bland annat Facebookande och on-line-spel. I USA är däremot GPS och kartor populärare tillämpningar under arbetsresor. Skillnaderna hänger naturligtvis ihop med hur arbetsresorna sker. I Sverige åker vi kommunalt till jobbet. I USA åker man bil.
Under lunchen är det också många som använder sina smartphones. Och även här finns det regionala skillnader. I USA är Facebook stort under lunchen. I Sydeuropa passar man på att skicka SMS och i Nordeuropa kombinerar man de båda. I Asien chattar man gärna under lunchen.
Med sådan kunskap i bagaget kan man lättare välja när och hur man tror att man bäst når sina målgrupper.
Advertorials, dvs annonser med text som påminner om redaktionell text, är ingen stor grej på webben. Åtminstone inte på svenska sajter. Jag gjorde nyligen en genomgång av svenska online-magasin och nyhetssajter som erbjuder annonser i form av advertorials. Till min förvåning kunde jag konstatera att det inte var många.
När jag redovisade uppdraget för mina uppdragsgivare i London upptog listan endast aftonbladet.se, svd.se, dn.se och msn.se. Det finns några till, t ex atl.nu (lantbrukets affärstidning), som inte var intressanta i sammanhanget.
Det som överraskade mig mest var dock att inga sajter på områdena hälsa, livsstil, fitness eller mat erbjöd annonsering med advertorials. Det är ju annars ett område där papperspublikationerna har mycket av den varan. Annonser som berättar om olika naturmedels välgörande effekter kan nog alla dra sig till minnes utan problem.
När jag nu skriver att en tidning erbjuder advertorials så menar jag att materialet i advertorial-annonsen finns på tidningens URL. Det är naturligtvis ingenting, åtminstone inte i princip, som hindrar att man från en annons länkar till en advertorial på en helt annan sajt. Då blir utbudet av nättidsskrifter genast mycket större.
Min gissning är att det här är ett område där vi kommer att få se en hel del hända de närmaste åren.
I år brann bocken i Gävle redan den 2 december. Jag hann inte ens ta reda på vad spelbolagen erbjöd för odds för att den skulle brinna innan jul. Det är utan tvekan så att bocken “satt Gävle på kartan”. Bocken och dess ovissa öde innehåller mycket som gör det till en bra story för nyhetsmedia. Och inte bara i Sverige. Den uppmärksammas också utomlands och inte så få kollar in den på webben. Man kan dock fråga sig vilken nytta Gävle har haft av denna uppmärksamhet.
Varje år sedan 1966 har köpmännen på söder i Gävle låtit ställa upp en stor halmbock. Bocken har de flesta år gått upp i lågor, trots försök med impregnering och bevakning för att förhindra det. Normalt sett är en händelse som upprepas för 45:e gången inte en nyhetshändelse. Men när en ny bock ställs upp i Gävle är det en nyhetshändelse. Orsaken är naturligtvis den ovissa utgången. Hade brännandet av bocken varit en organiserad händelse dagarna efter jul hade det inte varit intressant. Men nu kan man inte veta om bocken får finnas till jul eller om den kommer att brinna innan det.
Att Gävleborna har delade meningar om hurvida det är bra att bocken brinner eller inte är ytterligare en krydda i berättelsen. Konflikter är aldrig fel när det handlar om nyheter. Det finns också inslag av kampen mellan gott och ont i berättelsen om bocken. Köpmännen anstränger sig för att hitta effektiva sätt att skydda sin bock. Impregnering, övervakning med webkameror och staket. I år hade man planerat att dränka bocken i vatten som skulle bli till is. Men det varma vädret satte käppar i hjulet för planen. Bockbrännarnas uppfinningsrikedom står inte bockbyggarnas efter. Kan man inte komma fram till bocken kan man tända eld på den med brinnande pilar från pilbågar. Häromåret hade bockbrännarna enligt uppgift också hackat webkamrorna så att bilderna därifrån uppdaterades så sällan att man hann tända på mellan uppdateringarna.
Trots publiciteten tror jag inte att någon PR-konsult skulle våga föreslå ett liknande upplägg. Det är för många osäkra faktorer inblandade – tänk om ingen satt eld på bocken. Det tog dessutom tid innan det blev en nyhet med någon spridning. Sådan uthållighet har nästan ingen som hungrar efter publicitet.
Men det viktigaste skälet till att ingen PR-konsult bör föreslå något liknande är att nyttan med publiciteten är tveksam. Har bocken lett till fler företagsetableringar i Gävle? Har bockpubliciteten gynnat turistnäringen? Har ens allmänhetens bild av Gävle påverkats av publiciteten? (Och i så fall hur?) Har det bidragit till ökad självkänsla hos Gävleborna?
Jag tror att svaret är nej på alla frågorna. Men bockbränningen är inte unik ur den aspekten. Publicitet i all ära men det gäller också att ta vara på det intresse eller den uppmärksamhet den genererar. Att planera bortom publiciteten är minst lika viktigt som att planera för den.
SvD om Nordeas VD-lägenhet 16 november 2011Det finns gott om studiematerial i media för närvarande för den som intresserar sig för krishantering. Juholts ställning som partiordförande i SAP utsätts för upprepade attacker som uppmärksammas i massmedia. Nordea uppmärksammas för sin bostadsgenerositet mot sin VD samtidigt som man vill säga upp 2000 medarbetare. Vårdföretaget Carema Care har under ett par veckors tid utpekats för missförhållanden och vårdbrister.
Det finns en hel del att lära sig av dessa exempel för den som vill. För det första visar alla tre exemplen att ”affärer” inte snabbt blåser över. Man måste räkna med att alla avslöjanden triggar nya tips och stimulerar journalister att gräva vidare.
Både Nordea och Juholt har ”lagt korten på bordet” men i båda fallen har det ändå framkommit saker som gett media nya saker att uppmärksamma. I Juholts fall ledde bostadsersättningsfrågan till en granskning av alla hans ersättningar från riksdagen varvid frågetecken kring reseräkningar och en studieresa gav nya rubriker. Därefter har olika former av missnöje med Juholt i det egna partiet blivit nyhetsstoff. Det senare hade han knappast kunnat avstyra i hanteringen av bostadsersättningsfrågan.
I Nordeas fall handlade det om VDs förmåner vilket gjorde det till en styrelsefråga. Styrelseordförandens sätt att hantera frågan lämnade en del i övrigt att önska. Det är ett generellt problem med styrelser. Stora företag har ofta kompetent personal för att hantera problem av detta slag. Deras styrelser har det sällan.
Carema Care har mött kritiken genom att ta ett offensivt initiativ. I en debattartikel på DN-debatt lanserar man ett förslag om ett kvalitetsindex. Ett sådant ska visa att privata vårdgivare inte är sämre än kommunala, menar man. Man försöker med andra ord lyfta bort frågan från det egna företaget. Frågan är om deras kunder, kommunerna, nöjer sig med det. Sannolikt vill de veta hur företaget ska säkra kvalitén i sina verksamheter.
Den viktigaste lärdomen är nog ändå den att man alltid måste fundera över hur det man gör uppfattas av andra när de får det filtrerat av massmedia. Både fallen med Juholt och Carema Care visar också hur viktigt det är att ha medlemmar och medarbetare med sig. En kultur där ledningen lyssnar på och tar till sig kritik gör risken mindre att den som är missnöjd vänder sig till media.
Juholt har problem på hemmaplan
I Juholts fall är problemet krypskytte från de egna leden. Hans motståndare i partiet är snabba att ”läcka” information som är ofördelaktig för partiledaren. Mot bakgrund av partiets ras i opinionssiffrorna blir också uttalat missnöje med honom nyhetsmaterial. Nyhetsredaktionerna förutser naturligtvis kraven på hans avgång och när de kommer är de snabba att förmedla dem till sina konsumenter. Missnöje är också det tema på vilket man söker kommentarer från mer eller mindre framstående partiföreträdare och politiska kommentatorer. Det är en spiral som det är svårt för Juholt att ta sig ur.
Som lök på laxen rapporteras det också om missnöje med Juholt från medarbetarna på partikansliet på Sveavägen. Juholt skyller egna misstag på dem, heter det.
Där tror jag också att vi närmar oss grunden till Juholts problem. Jag har aldrig träffat Juholt. Hela min uppfattning om honom är, så när som på de tal och debattanföranden jag hört direkt, formad av vad jag läst i massmedia. Men på många sätt är den bilden mer relevant än en eventuellt annan mer sann bild av honom. Nästan alla har nämligen fått sin bild av Juholt på det sättet.
Bilden av Juholt är inte smickrande. Han är en god talare med en traditionell socialdemokratisk retorik. Men som person framskymtar en viss omdömeslöshet, en moralisk kompass med frågetecken och social osmidighet. Som politiker framställs han som otydlig och inkonsekvent.
Göran Persson hade också en framtoning som bufflig och osympatisk. Men när han tillträdde som partiledare var inte partisympatierna i fritt fall. Med tiden kunde Göran Persson med stigande självförtroende visa mer sympatiska sidor. Håkan Juholt kan inte räkna med att ha 10 år på sig att bygga en bättre image.
Juholt har ägnat några veckor åt att bygga förtroende i partiet genom att resa runt och träffa partiavdelningar. Nu presenterar han ledningen för den programkommission som ska formulera den socialdemokratiska politiken för framtiden. Den gamle SSU-ordföranden och ministern Lars Engkvist blir huvudsekreterare. Hans resa i partiet har dock inte tystat kraven på hans avgång och det kommer att dröja innan programkommissionens arbete blir konkreta politiska förslag som gör Juholts politik tydlig för väljarna.
Nordea missar signalerna från omvärlden
Nordeas problem är ett annat. Den 2:a november skrev SvD att Nordeas styrelse har beslutat köpa en lägenhet i Stockholm för 22,5 miljoner kronor åt VD:n Christian Clausen och att renovera den för 3,5 miljoner. Det är mycket pengar också för en stor lägenhet i Stockholm. När köpet sker kort efter att banken tillkännagett att man vill säga upp 2000 medarbetare framstår det som ohemult. Man kan också tycka att det vittnar om dåligt omdöme att fatta sådana beslut när det pågår en världsomspännande protest mot banker och det finansiella systemet. Även om den sk occupy-rörelsen inte engagerat de breda folklagren är det svårt att inte se att också ”vanligt folk” börjar bli missnöjda med bankernas vinster och ersättningar till ledningen.
Efter den inledande publiciteten pytsade Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos mer bränsle på brasan genom att i en intervju i SVT säga ”Människor behöver faktiskt bo. 250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör, men Christian leder faktiskt Europas femte största bank” och sa också att han inte tyckte att Clausen ska behöva använda sin inkomst till att betala sin bostad.
”Jag skulle gärna höja hans lön så att han kan köpa fler lägenheter i Stockholm om han så vill”. Det är svårt att tro att vare sig Nordeas personal eller kunder blev särskilt glada åt det beskedet. I massmedia kritiserades det i alla fall hårt.
Några dagar senare hände något så ovanligt som att finansminister Borg i en intervju på tal om Nordeas lägenhetsaffär säger något som i massmedia tolkas som en uppmaning till Nordeas kunder att byta bank. ”Jag tycker man som kund ska ställa krav på sin bank och är man inte nöjd med bankens agerande bör man naturligtvis byta bank.”
Då gör Nordea en insats för att hantera krisen. Det vore onekligen intressant att veta om det var en påtaglig kundflykt som var orsaken. Att döma av det interna brev till medarbetarna som Clausen skrivit och som bl a SvD citerar har banken faktiskt mött starka reaktioner från kunderna:
“Jag är uppriktigt ledsen över de konsekvenser som detta fått i media, eftersom jag vet att många av er behöver förklara och försvara mig inför arga kunder”
Men man får förmoda att Nordeas informationsfolk redan rått Clausen att vara proaktiv. Att berätta hur det låg till.
Clausen gav en intervju för SvD som publicerades den 10 november. I den sa han ”Hade vi vetat vilka reaktioner det här skulle leda till hade vi säkert fattat ett annat beslut.”
Mindre uppmärksammat blev det att han också sa: ”Det har inte heller framkommit så tydligt att jag har en lägenhet i Köpenhamn som jag äger och betalar allt själv för.”
När SvD följer upp bostadsaffären med en artikel den 16 november står det klart att det visserligen är sant att Clausen har en lägenhet i Köpenhamn som han äger och betalar för. Men det visar sig att han köpte den lägenheten i april i år, för 16,5 miljoner kronor. Dessförinnan disponerade han den i fyra år som en förmån från banken. Samtidigt hade han en lägenhet i Stockholm som han betalade banken hyra för att bo i. Enligt SvD sa Clausen i samband med intervjun, som publicerades den 10 november, att han att han under sina år som VD har haft en bostad i Köpenhamn och att hans bostadsförmån alltid varit kopplad till boendet i Stockholm.
Det är lite snårigt och de faktiska förhållandena är heller inte särskilt upprörande. Men att det ändå blir en artikel över ett helt uppslag i SvD beror naturligtvis på att ”affären” är i rullning och att Clausen lämnat felaktiga uppgifter till SvD. Rubriken ”Nordea mörkade lägenhetsaffärer” stort uppdragen på SvDs förstasida hade man nog gärna varit utan.
Carema går på offensiven för att flytta fokus
Carema Cares kris påminner om Juholts på så sätt att det också i Caremas fall är uppgifter från de egna leden som lett till krisen. Journalisten Josefin Hökenberg på DN berättar på webben att det hela började med två mail till redaktionen. Det ena undrade om stadsdelsnämnden i Spånga kollat erfarenheterna från Koppargården när de gav uppdraget att starta ett äldeboende i Spånga åt Carema Care. Det andra var ett mail från den ansvarige läkaren på just Koppargården. Därefter kom ettanonymt brev från anställda på Koppargården med rubriken ”Snälla hjälp oss”.
Publiciteten i DN ledde till reaktioner från många håll. Stockholms stad beslutade säga upp avtalet med Carema Care om driften av Koppargården. Man stoppade också alla centrala upphandlingar av äldreomsorg tills vidare. Falu kommun överväger att bryta avtalet med Carema, enligt DN
Branschorganisationen Vårdföretagarna har bestämt sig för att ta upp Carema till diskussion vilket i en förlängning skulle kunna innebära att företaget utesluts ur Vårdföretagarna. Hovet beslutade ställa in ett planerat besök av kronprinsessan och prins Daniel på ett av Caremas äldreboenden.
Det visade sig snart också att Caremas ägarbolag ägnat sig åt en avancerad, men laglig, skatteplanering som gjort att man undvikit att skatta för mångmiljonbelopp.
Frågan fick snart också politiska dimensioner när motståndare till privat vård i olika sammanhang hävdade att det är så här det går när vinstintressen får styra.
Den 16 november publicerade DN-debatt en artikel av Caremas Cares VD Carl Gyllfors. I debattartikeln vidgår han att de brister som uppdagats i Carema Cares vård och omsorg är oacceptabla. Sen lyfter han frågan bort från det egna bolaget till det politiska planet genom att säga att det inte är ett strukturellt problem som beror på att vården drivs i privat regi. För att bevisa att privata vårdalternativ kan erbjuda minst lika bra eller bättre vård än kommunala verksamheter vill man införa ett kvalitetsindex. Indexet ska baseras på hur de som finns i omsorgen upplever kvalitén.
Några åtgärder för att försäkra sig om att kvalitén i den egna verksamheten inte ska sådana brister som den haft presenterar han dock inte.
Saab 93b 1959 års modell. Foto: Martin Bergstrand Det tycks vara klart att kinesiska företag köper biltillverkaren SAAB. Frågan är vart SAAB nu tar vägen – både tillverkningen och varumärket.
Personligen trodde, hoppades, jag länge att SAAB skulle hitta nya ägare som kunde återuppta produktionen. Men de senaste veckorna har jag inte trott att det skulle bli verklighet. Istället hoppades jag på en annan framtid för SAAB. Jag föreställde mig att företagets tillgångar skulle styckas i en konkurs och hoppades att något företag skulle köpa varumärket och starta tillverkningen av en riktig sportbil med namnet SAAB.
Tillverkningen
Nu får SAAB kinesiska ägare, liksom Volvo tidigare fått. Precis som när Volvo såldes till Kina spekuleras det nu i om tillverkningen kommer att fortsätta i Sverige. Vid ett första påseende kan det vara svårt att se varför kinesiska företag skulle vilja tillverka bilar i Sverige när de rimligen kan göra det mycket billigare i Kina. Man ska inte överdriva det know-how som finns i monteringsverkstäderna. Det man kan där, kan man också lära sig i Kina.
Men om de nya ägarna är intresserade av att sälja bilar i Europa är det inte så dumt att ha tillverkning där. Trollhättan ligger i och för sig inte särskilt centralt ur ett europeiskt perspektiv men det ligger betydligt närmare än Kina. Men att bilar för den växande kinesiska marknaden skulle tillverkas i Trollhättan kan man rimligen glömma.
Utveckling
Utvecklingen av nya bilmodeller antas allmänt innebära både att det finns ingenjörskompetens och att det utvecklar och attraherar sådan. Att utvecklingen fortsatt sker i Sverige brukar därför ofta framhållas som viktigare än själva tillverkningen. Detta ur något slags strategiskt nationellt och regionalt perspektiv. Om kineserna delar den uppfattningen är det rimligt att tro att utvecklingen flyttas till Kina i den utsträckning och i den takt det är företagsekonomiskt motiverat.
Varumärket då?
Jag vet ingenting om den kinesiska bilmarknaden, annat än att den är stor och växande. Det är naturligtvis grunden för de nya ägarnas intresse för SAAB. Det innebär också att SAAB förr eller senare kommer att sälja fler bilar i Kina än i resten av världen. Utvecklingen av nya modeller kommer att styras av den kinesiska marknadens efterfrågan. Om SAAB inte tillverkar olika modeller för sina olika marknader kommer varumärket SAAB att formas av bilar som utvecklas för den kinesiska marknaden. Frågan blir då om man satsar på en lyxbil eller en folkbil. Mitt intryck är att bilar från “utländska” tillverkare riktas mot lyxbilsköparna i Kina.
Men inte heller på en stor marknad som den kinesiska lär det inte finnas plats för hur många lyxbilstillverkare som helst. Med tiden kommer de att behöva profilera sig inom segmentet eller tillverka bilar för massorna. Kanske kan jag då hoppas på min riktiga sportbil av märket SAAB.
Tidningen Resumé intervjuar motorjournalisten Håkan Mattson som säger att han inte tror att de nya ägarna är intresserade av varumärket SAAB, som han menar är extremt misshandlat och övervärderat. Personligen undrar jag dock om det inte har ett värde på den kinesiska lyxbilsmarknaden just för att det är ett utländskt varumärke. Det är rimligen också en tillgång att ha en lång och delvis innovativ historia som biltillverkare när man ska etablera sig på en ny marknad.
Dagens Media intervjuar varumärkeskonsulten Christian Ihre som är inne på samma linje som jag:
– Det verkar som att konsumentlogiken är att bilens arv och ursprung är det viktiga, snarare än vem som är ägare, säger han till Dagens Media.
“En kvalificerad gissning är att internet om 5 år är vårt primära medium, och det är mobilt, öppet, peer-to-peer och skräddarsytt efter mina behov. Mobilt dels i betydelsen internet i andra apparater än dator, dels i att innehållet bryts ner i bitar och sprids ut över webben.” Det skriver Hans Kullin på sin blogg Media Culpa.
Inget är så svårt att förutsäga som framtiden. Att framskriva en trend och säga att så här kommer det att se ut i framtiden är ett vanligt misstag bland prognosmakare. Ofta inträffar oförutsedda saker som ger utvecklingen en helt annan riktning, saktar in eller skyndar på den. Men Kullins argumentation är övertygande och den är välunderbyggd.
Hans Kullin konstaterar att den sista årskullen från generation Y (födda 1977-94) når 18 års ålder 2012. I och med att de utgör nästan 23% av den svenska befolkningen kommer deras beteenden kommer att få allt större påverkan både socialt och ekonomiskt, menar han.
“För unga vuxna mellan 15-29 år gäller redan idag att internet är det största mediet (tillsammans med tv)… Lägger vi sedan till utvecklingen på både hårdvara och mjukvara så kan vi nog se tillräckligt många indikationer för att våga påstå att svenskarnas genomsnittliga mediekonsumtion om 5 och 10 år har förändrats rejält mot idag.”
Det är svårt att se att någonting på allvar kan hota den utveckling Kullin beskriver. En ekonomisk kris likt den som följde på börskraschen i New York 1929 skulle naturligtvis påverka utvecklingen. Den alltmer utbredda Internetanvändningen i tredje världen kan kanske skapa nya användarmönster på Internet. Det skulle eventuellt kunna påverka utvecklingen i okänd riktning. Jag tror dock inte att huvuddragen i utvecklingen kommer att påverkas.
Även om saker inte skulle utvecklas så fort som Kullin förutspår (men 5-10 år är eoner av tid i Internetsammanhang) eller skulle få en delvis annan inriktning blir slutsatsen densamma. Och den är inte ny: Internet kommer att bli den viktigaste kanalen för all typ av kommunikation. Svårigheten för företag och organisationer, och i någon mån också för individer, är att hålla jämna steg med utvecklingen. Att springa före är kostsamt och heller inte optimalt. Så länge t ex tidningar är ett spritt och läst medium är det dumt att avstå från att kommunicera med hjälp av dem. Att försumma kommunikationen på Internet vore ännu dummare.
För tio år sedan var opinionsbildarnas framgångsrecept för att få upp en fråga på dagordningen en debattartikel på DN-debatt med uppföjlning i TV4:s morgonsoffa. Idag har varken DN-debatt eller morgonsofforna den genomslagskraften. Med den utveckling som Kullin beskriver kommer det inte att finnas några medier med ett så dominerande inflytande att de kommer att bestämma vad “alla” talar om på fikrasten på jobbet. I ett allt mer fragmentiserat medielandskap och allt mer tribaliserat samhälle ställs opinionsbildare och marknadsförare för nya utmaningar.
”Vi får gå till botten med det här” sa Sven-Eric Söder, Socialdemokraternas kanslichef i riksdagen till Aftonbladet med anledning av att han och Juholts assistent har olika uppfattning om när Juholt informerades om att hans boendebidrag var felaktigt. Det är möjligt att det är ett ovanligt profetiskt uttalande.
Håkan Juholt har hanterat krisen runt sitt boendebidrag enligt krishanteringsformulär 1 A. Huvudtanken bakom den krishanteringstaktiken är att få saken överstökad. Genom att erkänna vad som läggs en till last och berätta allting som har med saken att göra berövar man media möjligheten att hitta fler besvärande nyheter. Efter några dagar med allt mer sökta vinklar och kommentarer blåser affären över i massmedia.
I fallet med Juholts boendebidrag från riksdagen har genomförandet stött på flera svårigheter:
1) Han berättade inte hela sanningen
När det efter en dags nyhetsrapportering kom fram att Juholt flyttat in hos sin sambo och inte tvärtom blev det lite svårare att tro på Juholts försäkran att han aldrig tänkt på att det kunde vara fel att begära helt boendebidrag.
Det som kan förefalla vara en betydelselös detalj är det faktum att han flyttade in hos sin sambo. Om det hade varit tvärtom hade man lättare köpt Juholts obetänksamhet. Det är inte det första man tänker på när ens käresta flyttar in: Jag måste meddela riksdagen så jag får rätt boendebidrag. Men när Håkan flyttar in hos Åsa ser det annorlunda ut. Hur tänkte han när det var dags att fylla i ansökan om boendebidrag? ”Va bra. Nu får ju Åsa bo gratis när riksdagen betalar min hyra”
2) Saken blev föremål för polisutredning
I och med att polisen bestämde sig för att inleda en förundersökning försvann utsikterna att mediaintresset skulle avta efter ett par dagar. Också om ärendet prioriteras av polisen kommer det att ta minst en vecka innan utredningen är klar. Även om utredningen kommer fram till att Juholt handlat utan uppsåt kommer saken med automatik upp i nyhetsrapporteringen igen. Timingen är särskilt olämplig med tanke på att den mediabevakning om politiska sakfrågor som kan följa på partiledardebatten i riksdagen i veckan lär dö när polisens utredning är klar.
Skulle Juholt åtalas för detta kommer frågan att leva ett vitalt liv i massmedia under flera månader framöver.
3) Hans uppgifter blev motsagda
Juholts berättelse om hur han blev varse felet blev motsagd inom loppet av något dygn. Det var Peter Cervin, som i massmedia kallas Juholts assistent, som till DI.se uppger att Juholt fick information om hur bidragssystemet fungerade i mitten av augusti i år. Det vill säga ungefär en månad innan Juholt lämnade in sin senaste ansökan om boendebidrag.
4) Han hade fler ”lik i garderoben”
Det dröjde bara några dagar innan massmedia fick nys om ett annat bidrag kring vilket det fanns frågetecken. Denna gång ett riksdagsstipendium för en resa till Vitryssland. I jämförelse med boendebidraget är det småbelopp det handlar om. Lite drygt 11 000 kronor. Juholt sökte bidrag för en 10-dagarsresa. Den blev enligt uppgifter i massmedia bara 4 dagar lång. Därmed ska Juholt ha fått för mycket bidrag. Den redogörelse för resan som Juholt skulle lämna lämnades in fem månader för sent. Juholts sambo lär ha varit med på resan, vilket enligt Expressen varken framgår av ansökan eller reseberättelsen. Om de båda delade hotellrum ska ersättningen vara lägre.
Man kan fråga sig hur stor nyhet, om ens någon, det hade blivit i sig. Men när det läggs till boendebidrags-frågan kanske det är fråga om ett mönster: Är Juholt en systematisk bidragsfuskare? Det är uppenbarligen vad Aftonbladet hoppas tillräckligt mycket för att på sin website meddela att man har en medarbetare (Joachim Kerpner) som nu går igenom alla räkningar som Juholt lämnat in till riksdagen.
5) Han har många motståndare i sitt eget parti som vädrar morgonluft
Håkan Juholt rensade i partiledningen i samband med att han blev partiledare. Utifrån sett var det i flera fall inte särskilt snyggt gjort. Personligen tror jag också att det var dumt gjort i flera fall. Mitt intryck är att mycket kompetens och erfarenhet avpolleterades.
Även om partitoppen är lojal mot Juholt har massmedia inte behövt leta särskilt länge innan de hittat socialdemokrater som offentligt deklarerar att de vill se Juholts avgång. Det ger också bränsle till krisen.
