Fem fällor för Juholts krishantering

”Vi får gå till botten med det här” sa Sven-Eric Söder, Socialdemokraternas kanslichef i riksdagen till Aftonbladet med anledning av att han och Juholts assistent har olika uppfattning om när Juholt informerades om att hans boendebidrag var felaktigt. Det är möjligt att det är ett ovanligt profetiskt uttalande.

Håkan Juholt har hanterat krisen runt sitt boendebidrag enligt krishanteringsformulär 1 A. Huvudtanken bakom den krishanteringstaktiken är att få saken överstökad. Genom att erkänna vad som läggs en till last och berätta allting som har med saken att göra berövar man media möjligheten att hitta fler besvärande nyheter. Efter några dagar med allt mer sökta vinklar och kommentarer blåser affären över i massmedia.

I fallet med Juholts boendebidrag från riksdagen har genomförandet stött på flera svårigheter:

1) Han berättade inte hela sanningen
När det efter en dags nyhetsrapportering kom fram att Juholt flyttat in hos sin sambo och inte tvärtom blev det lite svårare att tro på Juholts försäkran att han aldrig tänkt på att det kunde vara fel att begära helt boendebidrag.
Det som kan förefalla vara en betydelselös detalj är det faktum att han flyttade in hos sin sambo. Om det hade varit tvärtom hade man lättare köpt Juholts obetänksamhet. Det är inte det första man tänker på när ens käresta flyttar in: Jag måste meddela riksdagen så jag får rätt boendebidrag. Men när Håkan flyttar in hos Åsa ser det annorlunda ut. Hur tänkte han när det var dags att fylla i ansökan om boendebidrag? ”Va bra. Nu får ju Åsa bo gratis när riksdagen betalar min hyra”

2) Saken blev föremål för polisutredning
I och med att polisen bestämde sig för att inleda en förundersökning försvann utsikterna att mediaintresset skulle avta efter ett par dagar. Också om ärendet prioriteras av polisen kommer det att ta minst en vecka innan utredningen är klar. Även om utredningen kommer fram till att Juholt handlat utan uppsåt kommer saken med automatik upp i nyhetsrapporteringen igen. Timingen är särskilt olämplig med tanke på att den mediabevakning om politiska sakfrågor som kan följa på partiledardebatten i riksdagen i veckan lär dö när polisens utredning är klar.
Skulle Juholt åtalas för detta kommer frågan att leva ett vitalt liv i massmedia under flera månader framöver.

3) Hans uppgifter blev motsagda
Juholts berättelse om hur han blev varse felet blev motsagd inom loppet av något dygn. Det var Peter Cervin, som i massmedia kallas Juholts assistent, som till DI.se uppger att Juholt fick information om hur bidragssystemet fungerade i mitten av augusti i år. Det vill säga ungefär en månad innan Juholt lämnade in sin senaste ansökan om boendebidrag.

4) Han hade fler ”lik i garderoben”
Det dröjde bara några dagar innan massmedia fick nys om ett annat bidrag kring vilket det fanns frågetecken. Denna gång ett riksdagsstipendium för en resa till Vitryssland. I jämförelse med boendebidraget är det småbelopp det handlar om. Lite drygt 11 000 kronor. Juholt sökte bidrag för en 10-dagarsresa. Den blev enligt uppgifter i massmedia bara 4 dagar lång. Därmed ska Juholt ha fått för mycket bidrag. Den redogörelse för resan som Juholt skulle lämna lämnades in fem månader för sent. Juholts sambo lär ha varit med på resan, vilket enligt Expressen varken framgår av ansökan eller reseberättelsen. Om de båda delade hotellrum ska ersättningen vara lägre.
Man kan fråga sig hur stor nyhet, om ens någon, det hade blivit i sig. Men när det läggs till boendebidrags-frågan kanske det är fråga om ett mönster: Är Juholt en systematisk bidragsfuskare? Det är uppenbarligen vad Aftonbladet hoppas tillräckligt mycket för att på sin website meddela att man har en medarbetare (Joachim Kerpner) som nu går igenom alla räkningar som Juholt lämnat in till riksdagen.

5) Han har många motståndare i sitt eget parti som vädrar morgonluft
Håkan Juholt rensade i partiledningen i samband med att han blev partiledare. Utifrån sett var det i flera fall inte särskilt snyggt gjort. Personligen tror jag också att det var dumt gjort i flera fall. Mitt intryck är att mycket kompetens och erfarenhet avpolleterades.
Även om partitoppen är lojal mot Juholt har massmedia inte behövt leta särskilt länge innan de hittat socialdemokrater som offentligt deklarerar att de vill se Juholts avgång. Det ger också bränsle till krisen.


DI.se:s intervju med Peter Cervin

En av flera artiklar i Expressen.

Går det så går det eller är det mänskligt att fela?


Håkan Juholt har fått för mycket ersättning för dubbelt boende. 170 000 kronor, tydligen. Tur att han har pengar så han kan betala tillbaka. Det är inte alla som har har det.

Har Juholt medvetet försökt blåsa riksdagen eller har han bara varit obetänksam? Slarvat, chansat eller missat? Var och en får göra sin tolkning av vad som ligger bakom att Juholt fått för mycket bostadsbidrag från Riksdagen.

Oavsett vilket svar som är det rätta är det en diskussion som Juholt inte behöver. Beroende på vilken slutsats väljarna kommer till kan det skada honom mycket eller lite. Helt säkert är det i alla fall att han inte går stärkt ur “affären”. I media läggs denna miss tacksamt till listan av tidigare misslyckanden: Skuggbudgeten, Libyeninsatsen, hotellincidenten i Istanbul.

Man kan dock konstatera att Juholt hanterar “krisen” enligt formulär 1A:
Erkänn felet, uttryck sympati med eventuellt drabbade, ta ansvar för det inträffade, berätta vilka åtgärder du vidtar och vad du gör för att det inte ska upprepas.
Det brukar fungera bra.

Andra som skriver om samma sak:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/juholt-informerades-redan-i-somras_6532235.svd
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13741591.ab
http://www.expressen.se/nyheter/1.2584097/juholt-har-vetat-om-hyresmissen-i-en-manad

Edit: Jag skrev först 90 000 kronor, för det var vad Aftonbladet påstod. Nu har Aftonbladet ändrat siffran till 170 000. Jag som okritiskt vidarebefodrar uppgiften anpassar mig därefter.

Bayeuxtapeten – PR som den var år 1070

Jag var i Normandie i helgen. Där såg jag bland annat Bayeuxtapeten. Det är en nära 1000 år gammal och 70 meter lång broderad väggprydnad. De broderade bilderna skildrar händelserna som ledde fram till slaget vid Hastings 1066. Syftet var rimligen att berätta en berättelse som gav legitimitet åt Willhelm Erövrarens anspråk på den Engelska tronen.

Tapeten lär från början ha visats under några dagar vartannat år i katedralen i Bayeux. Numera hänger den permanent i ett särskilt museum.

Mitt besök i Normandie ägnades huvudsakligen åt att besöka landstigningsstränderna och andra betydelsefulla platser från de allierades invasion 1944. Bara några dagar innan resan till Normandie visades, som av en slump, filmen “Den längsta dagen” på TV. Filmen som är från 1962 skildrar landstigningen och händelserna närmast före.

Man kan se tapeten som 1070-talets motsvarighet till 1960-talets film. Båda berättar om ett betydelsefullt slag och förberedelserna för det. Tapeten ägnar i och för sig mycket mer uppmärksamhet åt det som ledde fram till slaget än filmen. I båda fallen är det segraren som skriver historien. (Fast så är det ju nästan alltid.) En historia som förklarar varför det var nödvändigt att göra som man gjorde. Varför de offer som gjordes inte var i onödan. Och inte minst att det var rätt sida som vann och att världen som en följd av detta är en bättre plats än den annars skulle ha varit.

En tanke som slår mig: En tapet eller kanske en tavla som skildrar ett företags historia med de viktigaste produkterna och händelserna avbildade skulle förmodligen funka också idag. Den skulle väcka större intresse än den videoproduktion med samma innehåll de flesta företag skulle satsa på istället.

En av scenerna från Bayeuxtapeten. Den föreställer provianteringen inför avresan till England.
(Som gammal underhållsofficer gläds jag åt att 2 av 50 scener just handlar om hur man löser underhållsproblematiken.)

Pressmeddelandet ÄR dött. Stendött!


“Nej, pressmeddelandet är inte dött, trots informationsbrus och sociala medier.” Det skriver tidningen Chef som på sin website har publicerat en artikel “15 steg till det perfekta pressmeddelandet”. Dessvärre har man inte många rätt. Faktum är att jag utan att darra på rösten entydigt och rakt kan säga att pressmeddelandet är stendött.

Artikeln är enligt siten en re-write på råden i Patrik Westanders bok “Westanders PR-handbok”. Det var länge sen den kom ut och det var länge sen jag läste den. Kanske var råden giltiga när boken kom ut. Men det är hur som helst ingen god idé idag att följa råden som de ser ut i Chefs webartikel.

Idag har pressmeddelandet egentligen bara en roll. Börsnoterade företag måste meddela viktiga nyheter på ett sätt så att “alla” får tillgång till nyheten samtidigt. I avtalet med de börser där aktien är noterad regleras det i detalj hur detta ska gå till. Pressmeddelande till nyhetsbyrårer och större tidningar är en av de punkter som ingår. Företag som är bundna av sådana avtal har inget val – de måste skriva pressmeddelanden. Alla andra företag, organisationer eller privatpersoner kan hantera sina nyheter smartare. Det kan förresten de börsnoterade företagen också, när det inte handlar om kurspåverkande nyheter.

Skälen till att pressmeddelanden inte är ett bra sätt att få publicitet är huvudsakligen två:
1) Redan ordet pressmeddelande talar om för den redaktör eller journalist som får texten att alla konkurrenter också har fått den. Därmed är den genast mindre intressant. Oavsett om det är en tidning, ett radio- eller tv-program eller en nyhetssite på nätet så vill alla vara bättre än sina konkurrenter. Det betyder att man inte kan publicera nyheter från pressmeddelanden utan att hitta en egen vinkel. En egen vinkel innebär ofta en kritisk vinkel. I värsta fall kan en positiv nyhet förvandlas till en artikel företaget bakom pressmeddelandet helst inte vill läsa.
2) Redaktionerna dränks i pressmeddelanden. Tillräckligt många är dåligt skrivna och tillräckligt många handlar om nyhetsmässigt ointressanta saker för att redaktörerna ska öppna sina mail med lågt ställda förväntningar. När ditt mail väl är öppnat har du i bästa fall några sekunder på dig att fånga redaktörens intresse, väcka hans eller hennes nyfikenhet och få vederbörande att se nyhetspotentialen i det du har att berätta.


Känner du fortfarande för att skriva ett pressmeddelande?

Låt mig då förklara vilka av tipsen på tidningen Chefs website du kan strunta i och vilka du kan följa:

Råd 1: Använd loggan
Företagets logotyp innehåller ingen värdefull information för journalisten. Det är bara ett sätt att göra avsändaren tydlig. Använd din vanliga brevmall eller om du vill ha en särskild mall för pressmeddelanden – gör i så fall loggan något mindre! Det finns journalister som är väldigt “reklam-känsliga”. (Det verkar dock vara en utdöende art).

Råd 2: Datera tydligt. Tänk på att pressmeddelandet är färskvara
Nyheter är färskvara. Men mycket av det företag har att berätta är inte knutet till en bestämd tidpunkt. Det är sällan så att det händer/hände på torsdag kl 16.00. Även om journalister gillar att få veta att det de skriver om har “aktualitet” är det onödigt att förse din nyhet med ett överdrivet “Bäst-före-datum” om det inte behövs. Skriver man ett pressmeddelande är det nästan ofrånkomligt att också datera det. Därmed får din nyhet onödigt kort hållbarhet.

Råd 3: Gör en rubrik med sting
Det här är artikelns bästa råd. Du måste kunna formulera din nyhet rubrikmässigt. Först när du kan berätta vad du vill säga på ett rubrikmässigt sätt – kortfattat, slagkraftigt och intresseväckande – är det idé att kontakta massmedia. Men också här är pressmeddelandet en fälla. One size fits all – är en felaktig föreställning när det handlar om massmedia. En rubrik i Expressen ser annorlunda ut än en rubrik i Svenska Dagbladet och i en facktidskrift även om det handlar om samma nyhet.

Råd 4 o 5: Sammanfatta först, skriv nyhetsmässigt
Här kan man inte annat än hålla med.

Råd 6: Var noga med kontaktuppgifter
Det ska vara lätt för media att kontakta tales- och nyckelpersoner på företaget. Återigen har man en poäng. (Hörde jag någon ropa på Captain Obvoius för hjälp?)

Råd 7: Erbjud gratis bilder
En länk till bilder som medier kan ladda ned, föreslås i artikeln. Helt rätt. Här skadar det inte att tänka nyhetsmässigt också. En bra bild ökar publicitetschanserna. En dålig kan man lika gärna vara utan. Ett resonemang kring vad som är bra och dåliga bilder hade varit riktigt intressant.

Råd 8: Berätta om företaget
“Berätta om företagets verksamhet – men kort. Fyra, fem rader – inte mer.” På PR-byråsvenska kallas det för “boilerplate”. Brukar finnas som en sidfot på pressmeddelandemallar. Skadar nog inte om ditt företag, som de flesta, är okänt för journalister.

Råd 9: Erbjud ensamrätt
“Att först erbjuda nyheten till en utvald reporter eller redaktion kan vara ett bra sätt att få ut budskapet. Media älskar ensamrätt.”
Hur har de tänkt här? Ska du skicka ett pressmeddelande till alla medier i världen och sen ringa och erbjuda en redaktion ensamrätt? Nej, naturligtvis inte. Att erbjuda en redaktion ensamrätt är ett alternativ till att skicka ut ett pressmeddelande.
I 90 fall av 100 är det förmodligen ett bättre alternativ än att skicka ett pressmeddelande. Men förvänta dig inte att redaktören ska kissa på sig av upphetsning för att du erbjuder tidningen ensamrätt. Faktum är att det är klokt att låta bli att använda termen över huvud taget om inte redaktören tar upp saken och säger något som “OK. Vi kan skriva om det här. Men då vill jag att vi är ensamma om nyheten. Kan du lova det?”

10. Använd mejl.
Skicka alltid pressmeddelanden via mejl. Använd rubriken i ämnesraden och klistra in texten i mejlet. Här är det åter igen svårt att säga emot. (Fast jag hade en gång en chef som länge hävdade att pressmeddelanden skulle skickas i kuvert med handskrivna adresser: Kanske värt att prova igen?)

Råd 11. Uppdatera sändlistor
Bra tips. Ska man skicka saker är det bra om de man vill ska få det också får det. “Kanske ska bloggare, politiker och andra opinionsbildare finnas med.” Här har man också en poäng. Med tanke på hur lite utdelning ditt pressmeddelande kommer att generera i form av publicitet kan det kanske vara idé att försöka nå dem du ville skulle läsa artiklarna direkt.

Råd 12: Glöm inte webben
Lägg upp pressmeddelandena på din website råder Chef. Jag håller med. När man nu ändå har lagt ned så mycket tid och energi på ett pressmeddelande så kan man använda det på webben också. Inte för att det kommer att generera publicitet utan för att det är ett sätt att berätta om företagets verksamhet på webben.

Råd 13: Var tillgängliga
“Kontaktpersonerna i pressmeddelandet måste vara tillgängliga för att kunna svara på frågor så snart det skickats ut.” Kanske självklart men faktum är att det kan vara en bra idé att kolla att VD eller vem det nu är inte är ledig eller på resa den dagen pressmeddelandet släpps. Det kollar man lämpligen redan när man lägger upp projektplanen för nyheten.

Råd 14: Förbered svar
Helt klart ett bra råd. Oavsett om man skriver ett pressmeddelande eller sprider sin nyhet på annat sätt är det en god idé att tänka igenom frågor och svar. Och att skriva ned dem!

Råd 15: Gör lokala vinklar
“Anpassa pressmeddelanden efter lokala medier” är chefs tips. Det är ett bra tips och det visar också nackdelen med pressmeddelandet. Jag skrev det ovan och skriver det igen: One size fits all – är en felaktig föreställning när det handlar om massmedia. Lokala vinklingar, anpassningar efter branschmediers bevakningsområden, anpassning efter enskilda journalisters intresseområden (eller kunskaper). Anpassning efter mottagaren är nyckeln till framgång!

(Här fanns tidigare en länk till tidningen chefs artikel. Men eftersom deras policy inte tillåter en länk till denna bloggpost införde jag en policy för denna blogg som inte tillåter länkar till tidningen chefs website. Därför är länken nu borta.)

Vad skriver de om oss i sociala medier?

Att hålla koll på vad som skrivs om ett företag eller en företeelse i sociala medier är en svår uppgift. Det vore nästan omöjligt om det inte vore för de särskilda verktyg som hjälper en med saken. Siten Social Business har gjort en genomgång av åtta verktyg som kan hjälpa dig bevaka social medier.

Social Business, som namnet till trots är en svenskspråkig site, har jämfört åtta program som bevakar vad som skrivs i sociala medier i Sverige. Någon solklar favorit hittar man inte utan konstaterar att valet beror på vilka egenskaper man prioriterar. Aitellu, Lissly, Notified och Silverbakk tycks ändå hamna i något slags favoritklunga. Connycom, Nobicon, Social Agent och Meltwater Buzz är de andra verktygen som ingår i jämförelsen. Meltwater bedömer man är av störra värde för företag som har en global närvaro. Radian 6 som inte ingår i jämförelsen nämns som ett annat verktyg som passar det internationella företaget.

Jämföresen finns här

Ny spännande rapport från SvDs medarbetare på Mars

Har någon gjort en bakgrundskoll på Lars Berge? Jag menar nu en riktigt bakgrundskoll. Inte bara en som kollar om han själv gjort något olämpligt, utan en som går generationer bakåt. Hur ska jag annars veta om jag kan läsa Lars Berges krönikor med gott samvete.

Det finns kanske någon nazist eller kommunist i Lars Berges släkt. Finns det någon förbrytare? Någon som stulit, kanske misshandlat sin fru eller sina barn. Finns där någon alkoholist eller knarkare? SvDs läsekrets är stor och fäster avseende vid olika saker. Därför är det viktigt att alla aspekter av olagligheter och oetiskt handlande kartläggs generationer bakåt i Berges släkt. Åtminstone borde Lars Berge kräva det, eftersom han gör det av tänkbara leverantörer.

För min egen del behöver jag inte rota i Berges släktförhållanden efter kriminella, missbrukare eller idioter. Berge skriver så dumt att han diskvalificerar sig på egna meriter. Man kunder rent av tro att han bor på en annan planet.

Han avfärdar kylskåpstillverkarnas miljöambitioner med hänvisning till att deras företagsledningar för 60 år sedan samarbetade med nazisterna på vedervärdiga sätt. Men vad är det jag läser? Menar han att ett företag inte kan ha några miljöambitioner om helt andra människor handlade grovt oetiskt i företagets namn för 60-70 år sedan.

Man kan inte bedöma företag utifrån vad de gjorde för 60-70 år sedan. De ska bedömas utifrån vad de gör nu. Konsumenter med Berges inställning kommer att välja ett energislukande kylskåp från en tillverkare utan historia framför ett energisnål och miljövänligt från en tillverkare som samarbetade med naziregimen på 1940-talet. Vem vinner något på det?

Berge framstår som helt världsfrånvänd när han slutligen gör den häpnadsväckande upptäckten att företag finns för att generera vinster åt sig själva och sina aktieägare. Han ser ju vuxen ut på bildbylinen men han tycks vara född igår. Hur kan man annars göra stor sak av detta välkända faktum.

Sen passar han på att uttala sig om en yrkesgrupp som han helt uppenbart inte har någon som helst koll på: PR-konsulterna. Berge skriver nämligen att dessa ”enträget försöker övertyga oss om något helt annat” än att företagen finns för att skapa vinster.

Den PR-konsult som ger sig på ett så dumt uppdrag som att försöka övertyga någon enda människa om att kommersiella företag inte har som mål än att tjäna pengar kan lägga ned verksamheten. Jag kan faktiskt bara se en tänkbar karriärmöjlighet för en PR-konsult som saknar verklighetskontakt så till den grad. Det är att bli krönikör i SvD.

Läs själv
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sokes-kylskap-utan-kopplingar-till-hitler_6444490.svd

Är du duktig på att ”hantera människor”?

Jag läser och hör ganska ofta talas om folk som tycker att de är duktiga på att ”hantera människor”. Ofta är det företagsledare eller andra chefer det handlar om. Nu senast läste jag om en 27-årig nyutexaminerad civilingenjör som sommarjobbat som VD(!) Han ger ett trevligt intryck i intervjun men han är ju ännu ung och oerfaren, så det är kanske inte så konstigt att han kan säga saker som att ”jag lärt mig att det är viktigt att hantera människor”.

För mig skvallar uttrycket ”hantera människor” om dåligt ledarskap. Om du brukar ”hantera” folk kanske du för en stund ska byta perspektiv och fundera på hur det är att ”bli hanterad”. Känner du stort förtroende för någon som hanterar dig? Kommer du att göra ditt bästa för att nå mål som den personen sätter upp? Är du lojal mot någon som ”hanterar dig”?

Ledarskap handlar inte om att hantera människor. Det handlar om att ge människor förutsättningar att hantera de situationer som uppstår. Det gör man genom tydliga värderingar, tydliga befogenheter och tydliga förväntningar. Tydlighet skapar man genom kommunikation inte genom manipulation.

Om konsten att pumpa cykeldäck

Jag har ännu att lära mig konsten att pumpa ett cykeldäck. Att pumpa cykeldäck är en syssla som jag snart kommer att drömma mardrömmar om. Tre gången har jag råkat ut för slangsprängningar när jag pumpat cykeldäck. De flesta har aldrig varit med om det en enda gång. En av mina slangexplosioner inträffade dessutom när jag fyllde på luft med handpump!

Jag närmar mig därför uppgiften att pumpa ett däck med viss respekt. Men det stora problemet är nog egentligen att jag aldrig fått lära mig hur en modern cykelpump fungerar. Den gamla sorten med en cylinder i plåt är enkel att förstå. Men det duger inte med en sån längre därför att de bara passar till den gamla sortens cykelventil. Har man mer än en cykel i hushållet har man med nära nog 100 procentig sannolikhet fler än en sorts ventiler på cyklarna. Även om det nu kanske finns varianter med utbytbara munstycken så kommer de inte i fråga för det moderna hushållet. En pump med fotstöd är mycket effektivare och en liten handpump mycket smidigare att ha med sig på färden om man behöver fylla på lite luft i slangarna.

Men nu till den egentliga berättelsen. Idag skulle jag uträtta några ärenden på lunchen. Det var inga direkt nödvändiga ärenden men solen sken och termometern visade på knappt 20 grader. Alla förevändningar för att få komma ut en stund duger.

Men mindre än ett kvarter hemifrån inser jag att det är lite för lite luft i däcken för att cykla till centrum. Alltså cyklar jag hem och tar fram cykelpumpen. Det är en pump med fotstöd. Jag ställer mig i skuggan för att inte bli svettig och börjar pumpa. Den där pumpen tycker alla i familjen om. Alla utom jag. När jag börjar närma mig fullt tryck i slangen och bara behöver ett par, tre pumptag till för att bli nöjd händer nämligen alltid samma sak. Änden på pumpcylindern, den med tryckmätaren (med högst tvivelaktiv noggrannhet), åker av med ett ljudligt plopp. Ett plopp som får vilken champagnekork som helst att bli avundsjuk.

Nåja. Det är nästan bra tryck i slangen. Jag bestämmer mig för att cykla till bensinmacken i centrum och fylla på luft i däcken där. Sen ska jag uträtta min ärenden.

När jag kommer till macken börjar jag med att kolla vad det står på däcket om vilket lufttryck det ska vara. ”Inflate to 50 – 75 psi” står det. Sen finns samma intervall angivet i Kgf/cm2 och KPa. ”Max 85 PSI, 6.0 Kgf/cm2 600KPa”, står det också. Det kan inte gå fel. Ingen risk för däcksprängning. Inte med dessa tydliga anvisningar.

Macken har två olika pumpar. Båda har skalor i bar. Inget PSI, inget Kgf/cm2, inga KPa. Den äldre pumpen har dessutom en skala med något slags mått per inch. Jaha. Hur många PSI går det på en bar? Hur många KPa? Tur att Internet finns. Dessvärre är det ingen 3G-täckning vid macken. Därför tar det oändligt lång tid innan jag får veta att det går 14.5037738007 PSI per bar. Jag bestämmer mig för att 4 bar är lagom däcktryck för min cykel.

Macken har som sagt två luftpumpar. Jag tar den gamla sorten. En ”klocka” som man lyfter av en ställning, sätter munstycket mot slangens ventil och trycker på +-knappen medan man ser hur trycket stiger i däcket. Det funkar bra. Eller ganska bra. Däcktrycket vill liksom inte riktigt stiga till 4 bar. 3,3 – 3,5 sådär blir det. Jag sätter tillbaka klockan in ställningen och fyller på den. Nytt försök. Samma resultat. Jag når inte 4 bar.

Den andra pumpen är den nya sorten med en slang med en fjäderbelastad flärp som håller munstycket på plats mot ventilen. På själva skåpet där pumpen finns, finns en display och knappar där man kan ställa in önskat däcktryck och sen sköter maskinen påfyllningen själv. Jag provar den. Sätter munstycket på plats, knappar in 4 bar på displayen och hör hur det pyser från cykeldäcket. Sen slutar det pysa och jag tar bort pumpslangen. Då upptäcker jag att pysandet kom från luften som pös ut ur däcket. Nu är det ganska precis 0 bar i slangen. Vilket motsvarar precis 0 PSI eller 0 Kgf/cm2 och, som av en slump, 0 KPa.

Sen tidigare vet jag att knappen med symbolen med ett punkterat däck är den knapp man måste använda i sådana lägen. Finns det inget tryck i slangen funkar inte automatiken. ”Punka-knappen” funkar så att det pumpar luft så länge man håller den intryckt. Ingen automatik, ingen gräns för hur högt tryck man kan få in slangen. Ingen garanti för att däcket inte ska sprängas. Jag trycker in lite, lite luft och hoppas att det ska räcka för att kunna använda automatiken efter det. Men jag har i för lite luft.

Solen har gått i moln som för att understryka misslyckandet. Riktigt mörka regntunga moln till och med. Och det har börjat blåsa kallt.

Det finns en Claes Olsson-butik bara 200 meter från macken. En bra liten cykelpump som man kan ha med på färden skulle jag ju behöva. De kanske rent av har en sån där med kolsyrepatron som man inte ens behöver pumpa med. Jag går dit.

De har tre sorters pumpar. Den gamla sorten som bara funkar på dunlop-ventil (den gamla ”hederliga” sortens cykelventil). En snygg liten svart sak med ett pumphandtag som kan vinklas ut. Den funkar med dunlop-, schader- (bilventil) och sportventil. Sen har de en lite större, ganska ful pump med många utbytbara munstycken så att man kan pumpa bollar och allt möjligt. Jag tar den snygga svarta.

Ut och pumpa. I strid med min vana läser jag instruktionen först. Eller rättare tittar på bilderna. Cykelpumpar är komplicerade saker. De kan man inte använda hur som helst.

Det börjar regna. Men det finns ett stort tak över trottoaren utanför butiken så jag kan pumpa utan att bli blöt.

Jag inser att man skruvar loss en ”täckmutter” för att kunna vända på munstycket så att det passar dunlop- och sportventil på ena sidan och schaderventil på andra. Det står inte vilken sida som är vilken men det är bara den ena sidan som har en chans att passa på schaderventilen.

Men hur tusan får man munstycket att sitta mot ventilen. När jag trycker munstycket mot ventilen åker ventilen in i däcket. Luften pyser ut vid sidan av ventilen. I den ände av pumpen där munstycket sitter finns en utvikbar sak. Den finns inte dokumenterad i bruksanvisningen. Kan det vara så att den ska göra att man kan klämma åt munstycket runt ventilen så att man kan pumpa utan att ventilen åker in i däcket? Ska den vara utfälld eller infälld. Ska man trä på ventilen med den i det ena läget och sen vika in eller ut den för att ventilen ska sitta fast. Jag provar alla varianter ingen fungerar. Kanske är min pump trasig just där?

Regnet har tilltagit. Det är en ihållande störtskur och jag inser att jag har tunna bomullsbyxor, en skjorta och mockaskor på mig.

Jag går in i butiken och pratar med en expedit. Han vet inte hur pumpen fungerar. Men det är få returer på den pumpen, så den är nog bra. Jag får låna en annan lika dan pump för att se om det går bättre. Det gör det inte. Jag kan få prova den pumpen med utbytbara munstycken också om jag vill, säger expediten.

Jag provar den. Och ja! Här har någon tänkt. Man skruvar fast munstycket på ventilen. Oavsett hur lite luft det är i däcket åker inte ventilen undan eftersom den sitter fast i pumpen! Det går dessutom ganska bra att pumpa i luft i däcket trots att pumpen är liten och slaglängden kort. Jag pumpar tills jag tycket att motståndet är ”tillräckligt” högt.

Jag går in i buitken och får byta den gamla pumpen mot den nya. Den nya är inte bara bättre den är 30 kronor billigare också. För 29 kronor kan jag köpa en regnponcho som räddar mig från den värsta blötan när jag cyklar hem.

Det är lite för lite luft i däcken och mina ärenden är outrättade.

Tweed Ride i Stockholm. Det tar sig!

En oerhört stilig man i tweedkostym med cykel och en ukulele i fodral på pakethållaren
Robert Hultman på Tweed Ride i Stockholm 2011. Foto: Karin Ronander

En av de saker jag läst om och tänkt ”där skulle man vara med” är Tweed Run. Tweed Run är en cykelutflykt i elegans och stil. Jag är osäker på om det finns någon formell klädkod men deltagarna klär sig på det sätt man klädde sig under den förra delen av 1900-talet. Med tyngdpunkt på 1920- och 1930-talets klädsel. Och det får gärna vara tweed. ”A metropolitan bicycle ride with a bit of style” skriver arrangörerna av det ursprungliga Tweed Run. Det i London. (Var annars?)

2009 hölls det första Tweed Run. Sedan dess har Tweed Runs arrangerats i många städer runt om i världen. Den 15 oktober 2011 är det dags för Stockholmspremiär.

Det är Cykelhistoriska föreningen som arrangerar denna ”cykeltur med elegans och stil”. Ett lysande initiativ som jag tänker stödja med mitt deltagande. Tweedkostym och nytvättad cykel, får det bli.

Under cykelturen görs en paus vid ett café, som rastplats. Arrangörerna lovar också en “vätskekontroll” vid en engelsk pub, både under loppet och efter målgång. Därtill blir det stopp på en bra plats för gruppfotografering. Jag tror jag tar med en ukulele. Det känns som att ”Pedal your blues away” skulle passa att spela vid något av stoppen.

Edit: På grund av upphovsrättsanspråk till namnet Tweed Run har evenemanget i Stockholm bytt namn till Tweed RIde.

Information om Tweed Ride Stockholms finns på Cykelhistoriska föreningens website

Cykelhistoriska föreningen har också goda nyheter om evenemanget. Så här skriver man på sin site den 4 oktober:
“Över 100 personer med trevliga cyklar har nu anmält sig till premiären av Tweed Ride Stockholm som går av stapeln lördagen den 15 oktober 2011. En spännande färd i Stockholms allra centralaste delar i finkläder och intressanta cyklar. Samling kl 12.00 i Kungsträdgården, avfärd i grupper med lots från kl 13.00. Stureplan, Kungsgatan, Vasagatan, Mosebacke Torg och slutligen samling med Concours d’Elegance på Stora Nygatan i Gamla Stan.
Anmäl dig senast den 1 oktober och betala in deltagaravgften 100 SEK på CHF:s plusgiro 972080-6. Anmälan på plats möjlig till en kostnad av 150 SEK.
Vill du vara funktionär (lots) och hittar bra i Stockholm så meddela Tell Hermanson 070-497 88 34 ”

Varför svarar de inte när man ringer?

Det blir svårare att komma fram till den man ringer. Slutsatsen baseras på min egen erfarenhet och saknar vetenskapligt stöd. Men jag tror att många känner igen sig. Orsaken tror jag helt enkelt är den att telefonsamtalets betydelse har nedgraderats.

En gång i tiden var telefoner relativt ovanliga och telefonsamtal dyra. Även om Sverige tidigt blev ett telefontätt land dröjde det innan det var självklart att det fanns en telefon i varje hushåll. Unga som flyttade hemifrån, studenter i studentbostäder och andra förlitade sig på telefonkiosker med mynttelefoner.
Telefonsamtalen var färre och viktigare. Att svara när det ringde fick alltid högsta prioritet.

Idag finns fler abonnemang än människor i Sverige. Telefonsamtalen är många, långa och billiga. Många samtal är viktiga men andelen samtal som är tidsfördriv eller rena tidtjuvar har ökat. Att svara i telefon är därför ingen självklarhet ens när man kan. Och det är långt ifrån säkert att man kan svara.

Faktum är att det egentligen är en lycklig slump om en person har möjlighet att svara vid just det tillfälle, den bråkdel av en minut, då ringsignalen från ditt samtal ljuder.

Många har arbeten som gör att man inte kan prata i telefon över huvud taget. Men inte ens tjänstemän på kontor kan alltid svara. En stor del av tjänstemannens arbetsdag går åt till möten. Resten av dagen sitter han upptagen i telefon! Blir det en stund över att, läsa epost, samla tankar och skriva det som måste skrivas kan det vara nödvändigt att göra sig oanträffbar på telefon.

Att det överhuvud taget går att prioritera ned inkommande telefonsamtal på detta sätt beror på möjligheterna att tala in meddelanden och skicka SMS och epost. En del av mina kontakter har jag helt slutat ringa. Jag skickar SMS. Epost är på många sätt överlägset både SMS och telefonsamtal i och med att man kan bifoga texter, bilder, filmer. Nackdelen är naturligtvis att det handlar om envägskommunikation. I ett samtal styr man sig gemensamt fram till det som behöver diskuteras – det andra kan man lämna därhän.

Länge har telefonsamtalet varit det naturliva sättet att ta en första kontakt. En kontakt som följs upp med ett mail eller kanske ett möte. Jag tror det är dags att tänka om. Den som ringer har nästan definitionsmässigt ett större intresse av att samtalet kommer till stånd än den han ringer till. Har man väl lyft på luren vet man inte hur långt samtalet blir, om det är värdefullt eller bara stjäl tid.

Ett SMS är förmodligen en bättre första kontakt. Det talar om vad du vill och hur du nås. Den som får SMS:et kan då ringa vid en tidpunkt som passar honom. Du ska då ha mycket starka skäl för att inte svara, även om det kanske bara är för att be att få ringa upp när mötet är slut.

Upplopp i det oföränderliga England

The Shepard and Dog i Hollesley, England.
The Shepard and Dog i Hollesley, England.
The Shepard and Dog i Hollesley, England. Den enda puben i byn. Ingen skulle komma på tanken att sätta eld på den.

Svenskan skriver idag om upploppen i England i början av augusti i år. De som intervjuas säger att det var väntat, att det låg i luften. För mig kom det i alla fall som en komplett överraskning.

Själv var jag i England drygt en månad innan upploppen, i slutet av juni. I London och på landsbyggden i Suffolk. Det England jag såg var långt från upplopp och konflikter. Flera gånger förvånades jag över hur pålitligt engelskt allting var. Engelskt på ett nästan karikatyrmässigt sätt.
De små vägarna på landsbygden kantade av vilda häckar är som hämtade ur en engelsk TV-serie. Cyklisterna jag mötte när jag joggade på dessa vägar hälsade alla ”good morning” och jag var glad att jag höll ett så lågt tempo att jag faktiskt kunde svara lika artigt.

Pubarna serverar fish and chips och sausages and mash. Och det är inga turistfällor jag talar om, utan helt vanliga by- och kvarterspubar. Det finns ingen antydan till revolutionär glöd, pyrande missnöje eller undertryckt vrede hos någon av mina engelska kompisar eller hos någon annan av de britter jag träffar. Ändå har livet inte strukit alla av dem medhårs.

Tillbaka i London passerar jag genom Soho på väg hem till hotellet efter en tidig kväll i Covent Garden. Viker man av från teatrarna på Shaftsbury Avenue och bara går något kvarter upp till Brewer Street möter man ett Soho som lever upp till sitt rykte. Prostituerade, knarklangare, fyllerister och slagskämpar. Ändå känner jag mig helt trygg. För i detta skenbart laglösa område finns ändå en orubblig ordning. Vem som upprätthåller den törs jag inte tänka på. Men den innebär att jag kan gå oantastad. Om Sohos ljusskyggare näringsidkare plötsligt skulle börja ge sig på sådana som mig skulle hela basen för deras verksamhet raseras. Om medelålders män blev nedslagna i Soho skulle inga sådan våga sig dit för att köpa vare sig droger eller sex. Knarklangarna och slagskämparna får slåss med varandra.

Denna typ av ordning är nog iofs inget typiskt engelskt men man kan konstatera att Soho är sig likt. Precis som man förväntar sig av det konservativa, trögföränderliga, väldigt engelska England.
Att upploppen kom som en överraskning för en romantiserande anglofil som jag är kanske ingen överraskning men jag vet att det också överraskade många engelsmän.

Man kan fråga sig vem som har någon nytta av dessa upplysningar. Men det kanske kan illustrera det faktum som många lyft fram i samband med upploppen: Klyftorna är stora i England. Det har de alltid varit. Det nya är möjligen framväxten av ett trasproletariat, utan jobb, utan utbildning, utan plats i samhället.

(Kanske bäst att vara tydlig på en annan punkt också: Jag passerade bara genom Soho och köpte varken sex eller droger.)

Mamma är död

Min mamma dog i måndags. Det var oväntat. Hon blev knappt 72 år. Det känns overkligt och det är en märklig samling känslor som härskar. Dominerar gör något slags chock. Jag väntar ännu på att den stora sorgen ska slå till. Kanske kommer den när alla praktikaliteter runt begravningen är avklarade.

Mamma hade KOL – en lungsjukdom som sakta men säkert minskar den sjukes lungkapacitet. Alla förkylningar blev svåra och minskade tydligt lungkapaciteten och därmed hennes rörlighet. Vid ett par tillfällen utvecklades förkylningarna till lunginflammationer som krävde sjukhusvård.
Ett diskbrott för 40 år sedan ledde till att hon gick dåligt och hade en ”droppfot”.

Vad som tog hennes liv vet jag ännu inte. Det mesta tyder på något slags hjärtinfarkt. Senast vi talades vid beklagade hon sig över problem med gallan. Jag trodde jag övertygade henne om att söka vård men nu vet jag att hon inte åkte till vårdcentralen.

På senare år handlade våra telefonsamtal ofta om hennes sjukdomar och hälsotillstånd. Men för kanske ett år sedan inträffade en förändring. Jag tror det var ett medvetet beslut från mammas sida. Hon ville att jag skulle ringa oftare och insåg att det kanske inte alltid var så kul att lyssna till långa litanior om sviktande hälsa och de problem det medförde. När vi talades vid på senare tid var det därför aldrig mer än en sjukdom åt gången. Samtalen blev därmed faktiskt mycket roligare. Det senaste året talades vi vid var och varannan vecka.
Den här veckan har jag många gånger tänkt ”det här måste jag prata med mamma om” eller ”det här ska jag berätta för mamma”.

Att söka efter det ljusa i mörkret måste vara en mänsklig egenskap. Det har varit märkligt lätt att hitta saker att glädjas åt eller finna tröst i i samband med mammas död. Hon dog på sin älskade kolonilott där livet var enkelt. Där blommar fortfarande blommorna, vinbärsbuskarna dignar av bär och koltrasten festar på moreller. Jag tänker att den här döden måste varit mycket lättare än den som väntade längre fram när lungorna slutligt och oundvikligt skulle kollapsa helt.

Mamma när hon tog realen, 1957