Cykelkultur här och där

Jag var i den Haag i Holland några dagar i förra veckan. Det slog mig vilken skillnad det är i cykelkultur här och där. (Eftersom jag kunde se samma skillnad också under en turisteftermiddag i Amsterdam drar jag den möjligen något förhastade slutsatsen att det gäller hela Holland.)

I Holland sitter man upprätt och cyklar. Cykelstyret är så högt i förhållande till sadeln att man sitter nästan rak i ryggen. Här (och jag vågar väl bara uttala mig om Stockholm) sitter styret lägre och man får en framåtlutad cykelställning.

Där cyklar man i sina vardagskläder. Här ska man byta om till svarta trikåshorts och färgglad funktionsjacka om man så bara ska cykla hem från jobbet.

Här har man cykelhjälm. Där har man inte det.

Där har cykeldäcken en reflexrand på sidan närmast fälgen. Det har de inte här. Där tycks man inte bry sig särskilt mycket om vad som är herr- och damcyklar. Damcyklarna dominerar stort. Jag tror de flesta män cyklar på sådana.

Där har man inte sällan pakethållare både fram och bak, på den bakre hänger ofta cykelväskor. Här förekommer naturligtvis också cykelväskor men minst lika ofta har cyklisten en ryggsäck.

Där cyklar var och varannan människa. Här cyklar fler och fler (tror jag) men jag är rätt säker på att skaran cyklister skulle växa mycket snabbare om vi hade en mer avspänd inställning till vårt cyklande.

Där glider man fram avspänt upprät. Här trampar man på offensivt framåtlutad. Jag tror att själva cykelställningen drar upp tempot. Man kan säkert komma fram 10 minuter snabbare på en cykeltur på en mil. Men man blir svettig och måste byta om när man ska cykla. Det är därför det känns som man hamnat i Tour de France om man cyklar över Tranebergsbron vid femsnåret. Horder av färgglada snabbcyklare drar fram som om de vore cirkusartister på rymmen.

Låt vara att uppförsbacke är ett okänt begrepp för Holländarna. Man kan invända att det är lätt att ha en upprätt cykelställning om man slipper backar. Kanske det. Men motvind vet alla cyklister vad det är. Det är den dominerande vindriktningen i alla länder.

Fördelen med den upprätta cykelställningen är inte bara att det ser värdigare ut. Man slipper hålla huvudet upplyft för att se vart man är på väg. Man slipper anspänningen i nacken. Man slipper också belastningen på händer, handleder och axlar som följer med den framåtlutade stilen.

Nä, själv ska jag nu höja styret på min cykel och kanske också skaffa en sån där cykelsadel med mycket stoppning som holländarna har. Här ska cyklas med stil!

Om konsten att pumpa cykeldäck

Jag har ännu att lära mig konsten att pumpa ett cykeldäck. Att pumpa cykeldäck är en syssla som jag snart kommer att drömma mardrömmar om. Tre gången har jag råkat ut för slangsprängningar när jag pumpat cykeldäck. De flesta har aldrig varit med om det en enda gång. En av mina slangexplosioner inträffade dessutom när jag fyllde på luft med handpump!

Jag närmar mig därför uppgiften att pumpa ett däck med viss respekt. Men det stora problemet är nog egentligen att jag aldrig fått lära mig hur en modern cykelpump fungerar. Den gamla sorten med en cylinder i plåt är enkel att förstå. Men det duger inte med en sån längre därför att de bara passar till den gamla sortens cykelventil. Har man mer än en cykel i hushållet har man med nära nog 100 procentig sannolikhet fler än en sorts ventiler på cyklarna. Även om det nu kanske finns varianter med utbytbara munstycken så kommer de inte i fråga för det moderna hushållet. En pump med fotstöd är mycket effektivare och en liten handpump mycket smidigare att ha med sig på färden om man behöver fylla på lite luft i slangarna.

Men nu till den egentliga berättelsen. Idag skulle jag uträtta några ärenden på lunchen. Det var inga direkt nödvändiga ärenden men solen sken och termometern visade på knappt 20 grader. Alla förevändningar för att få komma ut en stund duger.

Men mindre än ett kvarter hemifrån inser jag att det är lite för lite luft i däcken för att cykla till centrum. Alltså cyklar jag hem och tar fram cykelpumpen. Det är en pump med fotstöd. Jag ställer mig i skuggan för att inte bli svettig och börjar pumpa. Den där pumpen tycker alla i familjen om. Alla utom jag. När jag börjar närma mig fullt tryck i slangen och bara behöver ett par, tre pumptag till för att bli nöjd händer nämligen alltid samma sak. Änden på pumpcylindern, den med tryckmätaren (med högst tvivelaktiv noggrannhet), åker av med ett ljudligt plopp. Ett plopp som får vilken champagnekork som helst att bli avundsjuk.

Nåja. Det är nästan bra tryck i slangen. Jag bestämmer mig för att cykla till bensinmacken i centrum och fylla på luft i däcken där. Sen ska jag uträtta min ärenden.

När jag kommer till macken börjar jag med att kolla vad det står på däcket om vilket lufttryck det ska vara. ”Inflate to 50 – 75 psi” står det. Sen finns samma intervall angivet i Kgf/cm2 och KPa. ”Max 85 PSI, 6.0 Kgf/cm2 600KPa”, står det också. Det kan inte gå fel. Ingen risk för däcksprängning. Inte med dessa tydliga anvisningar.

Macken har två olika pumpar. Båda har skalor i bar. Inget PSI, inget Kgf/cm2, inga KPa. Den äldre pumpen har dessutom en skala med något slags mått per inch. Jaha. Hur många PSI går det på en bar? Hur många KPa? Tur att Internet finns. Dessvärre är det ingen 3G-täckning vid macken. Därför tar det oändligt lång tid innan jag får veta att det går 14.5037738007 PSI per bar. Jag bestämmer mig för att 4 bar är lagom däcktryck för min cykel.

Macken har som sagt två luftpumpar. Jag tar den gamla sorten. En ”klocka” som man lyfter av en ställning, sätter munstycket mot slangens ventil och trycker på +-knappen medan man ser hur trycket stiger i däcket. Det funkar bra. Eller ganska bra. Däcktrycket vill liksom inte riktigt stiga till 4 bar. 3,3 – 3,5 sådär blir det. Jag sätter tillbaka klockan in ställningen och fyller på den. Nytt försök. Samma resultat. Jag når inte 4 bar.

Den andra pumpen är den nya sorten med en slang med en fjäderbelastad flärp som håller munstycket på plats mot ventilen. På själva skåpet där pumpen finns, finns en display och knappar där man kan ställa in önskat däcktryck och sen sköter maskinen påfyllningen själv. Jag provar den. Sätter munstycket på plats, knappar in 4 bar på displayen och hör hur det pyser från cykeldäcket. Sen slutar det pysa och jag tar bort pumpslangen. Då upptäcker jag att pysandet kom från luften som pös ut ur däcket. Nu är det ganska precis 0 bar i slangen. Vilket motsvarar precis 0 PSI eller 0 Kgf/cm2 och, som av en slump, 0 KPa.

Sen tidigare vet jag att knappen med symbolen med ett punkterat däck är den knapp man måste använda i sådana lägen. Finns det inget tryck i slangen funkar inte automatiken. ”Punka-knappen” funkar så att det pumpar luft så länge man håller den intryckt. Ingen automatik, ingen gräns för hur högt tryck man kan få in slangen. Ingen garanti för att däcket inte ska sprängas. Jag trycker in lite, lite luft och hoppas att det ska räcka för att kunna använda automatiken efter det. Men jag har i för lite luft.

Solen har gått i moln som för att understryka misslyckandet. Riktigt mörka regntunga moln till och med. Och det har börjat blåsa kallt.

Det finns en Claes Olsson-butik bara 200 meter från macken. En bra liten cykelpump som man kan ha med på färden skulle jag ju behöva. De kanske rent av har en sån där med kolsyrepatron som man inte ens behöver pumpa med. Jag går dit.

De har tre sorters pumpar. Den gamla sorten som bara funkar på dunlop-ventil (den gamla ”hederliga” sortens cykelventil). En snygg liten svart sak med ett pumphandtag som kan vinklas ut. Den funkar med dunlop-, schader- (bilventil) och sportventil. Sen har de en lite större, ganska ful pump med många utbytbara munstycken så att man kan pumpa bollar och allt möjligt. Jag tar den snygga svarta.

Ut och pumpa. I strid med min vana läser jag instruktionen först. Eller rättare tittar på bilderna. Cykelpumpar är komplicerade saker. De kan man inte använda hur som helst.

Det börjar regna. Men det finns ett stort tak över trottoaren utanför butiken så jag kan pumpa utan att bli blöt.

Jag inser att man skruvar loss en ”täckmutter” för att kunna vända på munstycket så att det passar dunlop- och sportventil på ena sidan och schaderventil på andra. Det står inte vilken sida som är vilken men det är bara den ena sidan som har en chans att passa på schaderventilen.

Men hur tusan får man munstycket att sitta mot ventilen. När jag trycker munstycket mot ventilen åker ventilen in i däcket. Luften pyser ut vid sidan av ventilen. I den ände av pumpen där munstycket sitter finns en utvikbar sak. Den finns inte dokumenterad i bruksanvisningen. Kan det vara så att den ska göra att man kan klämma åt munstycket runt ventilen så att man kan pumpa utan att ventilen åker in i däcket? Ska den vara utfälld eller infälld. Ska man trä på ventilen med den i det ena läget och sen vika in eller ut den för att ventilen ska sitta fast. Jag provar alla varianter ingen fungerar. Kanske är min pump trasig just där?

Regnet har tilltagit. Det är en ihållande störtskur och jag inser att jag har tunna bomullsbyxor, en skjorta och mockaskor på mig.

Jag går in i butiken och pratar med en expedit. Han vet inte hur pumpen fungerar. Men det är få returer på den pumpen, så den är nog bra. Jag får låna en annan lika dan pump för att se om det går bättre. Det gör det inte. Jag kan få prova den pumpen med utbytbara munstycken också om jag vill, säger expediten.

Jag provar den. Och ja! Här har någon tänkt. Man skruvar fast munstycket på ventilen. Oavsett hur lite luft det är i däcket åker inte ventilen undan eftersom den sitter fast i pumpen! Det går dessutom ganska bra att pumpa i luft i däcket trots att pumpen är liten och slaglängden kort. Jag pumpar tills jag tycket att motståndet är ”tillräckligt” högt.

Jag går in i buitken och får byta den gamla pumpen mot den nya. Den nya är inte bara bättre den är 30 kronor billigare också. För 29 kronor kan jag köpa en regnponcho som räddar mig från den värsta blötan när jag cyklar hem.

Det är lite för lite luft i däcken och mina ärenden är outrättade.

Tweed Ride i Stockholm. Det tar sig!

En oerhört stilig man i tweedkostym med cykel och en ukulele i fodral på pakethållaren
Robert Hultman på Tweed Ride i Stockholm 2011. Foto: Karin Ronander

En av de saker jag läst om och tänkt ”där skulle man vara med” är Tweed Run. Tweed Run är en cykelutflykt i elegans och stil. Jag är osäker på om det finns någon formell klädkod men deltagarna klär sig på det sätt man klädde sig under den förra delen av 1900-talet. Med tyngdpunkt på 1920- och 1930-talets klädsel. Och det får gärna vara tweed. ”A metropolitan bicycle ride with a bit of style” skriver arrangörerna av det ursprungliga Tweed Run. Det i London. (Var annars?)

2009 hölls det första Tweed Run. Sedan dess har Tweed Runs arrangerats i många städer runt om i världen. Den 15 oktober 2011 är det dags för Stockholmspremiär.

Det är Cykelhistoriska föreningen som arrangerar denna ”cykeltur med elegans och stil”. Ett lysande initiativ som jag tänker stödja med mitt deltagande. Tweedkostym och nytvättad cykel, får det bli.

Under cykelturen görs en paus vid ett café, som rastplats. Arrangörerna lovar också en “vätskekontroll” vid en engelsk pub, både under loppet och efter målgång. Därtill blir det stopp på en bra plats för gruppfotografering. Jag tror jag tar med en ukulele. Det känns som att ”Pedal your blues away” skulle passa att spela vid något av stoppen.

Edit: På grund av upphovsrättsanspråk till namnet Tweed Run har evenemanget i Stockholm bytt namn till Tweed RIde.

Information om Tweed Ride Stockholms finns på Cykelhistoriska föreningens website

Cykelhistoriska föreningen har också goda nyheter om evenemanget. Så här skriver man på sin site den 4 oktober:
“Över 100 personer med trevliga cyklar har nu anmält sig till premiären av Tweed Ride Stockholm som går av stapeln lördagen den 15 oktober 2011. En spännande färd i Stockholms allra centralaste delar i finkläder och intressanta cyklar. Samling kl 12.00 i Kungsträdgården, avfärd i grupper med lots från kl 13.00. Stureplan, Kungsgatan, Vasagatan, Mosebacke Torg och slutligen samling med Concours d’Elegance på Stora Nygatan i Gamla Stan.
Anmäl dig senast den 1 oktober och betala in deltagaravgften 100 SEK på CHF:s plusgiro 972080-6. Anmälan på plats möjlig till en kostnad av 150 SEK.
Vill du vara funktionär (lots) och hittar bra i Stockholm så meddela Tell Hermanson 070-497 88 34 ”