”Man ser inte så mycket men man hör desto mer”

 

Längst bak, längst in, granne med pentryt och en jetmotor. Plats 33F på en SAS MD80.
Längst bak, längst in, granne med pentryt och en jetmotor. Plats 33F på en SAS MD80.

På jakt efter en helt annan bild hittar jag en selfie på mig när jag sitter längst bak i en MD80. Den tog jag för några år sedan när jag flög med SAS 21:05-kärra från Heathrow till Arlanda. En flight som ingen vill åka med men som ändå alltid är fullbokad.

Jag kommer inte ihåg vilket ärende jag hade i London. Men jag minns att jag träffade min kompis Peter på the “The Mad Bishop and Bear” på Paddington precis innan jag åkte till flygplatsen. Peter driver en restaurang och det är alltid svårt att få till en träff. Men nu dök han upp och vi hann prata en stund och dessutom sänka ett par whiskypinnar.

Efter en lång dag, lite whisky och flygplatsstress såg jag fram emot att få sjunka ned i min stol på planet. Plats 33F. Mer världsvana resenärer än jag hade reagerat redan vid incheckningen. Det är nämligen platsen längst bak, närmast fönstret. Det är bara det att det inte finns något fönster. Bara en vägg med en Pratt&Whitney-motor på andra sidan. På andra sidan gången finns planets pentry. Det är ingen plats för lugn och ro med andra ord.

– Man ser inte så mycket men man hör desto mer, som flygvärdinnan tröstade med ett leende. Det skämtet har hon nog levererat fler gånger än hon kunde räkna. Men jag tyckte i alla fall att det var fyndigt.

Märkligt nog somnade jag så fort planet var i luften. Jag brukar aldrig kunna sova på plan annars. Jag är för lång för stolarna, helt enkel.

 

Jag borde väl veta bättre. Men här är själva selfien också.
Jag borde väl veta bättre. Men här är själva selfien också.

Nu har SAS slutat flyga med MD80:or så rådet att undvika plats 33F är överspelat. Det hade väl annars varit det enda av substansiellt värde med denna bloggpost.

”I’ve come to see the mayor”

Ett ovanligt stort kylskåp och ändå anmärkningsvärt diskret. Det är i själva verket en lönndörr.
Ett ovanligt stort kylskåp och ändå anmärkningsvärt diskret. Det är i själva verket en lönndörr.

Shoredich försvarar väl fortfarande sin ställning som innekvarteren i London. I dess södra delar på Artilley Lane nära Old Spitafields Market, ligger en av kedjan The Breakfast Clubs restauranger.

Restaurangen i sig är inte mycket att orda om. Den kallaf sig café och är inredd som ett enklare sådant. Det är restaurangkedjans koncept. Men just denna restaurang har en egenhet. Bredvid den långa bardisken finns ett kylskåp. Ett stort kylskåp. Drygt två meter högt.

Lönndörr
Det är nu inget vanligt kylskåp. Faktum är att det inte alls är ett kylskåp. Det är en lönndörr! Går man fram till bardisken och yttrar det ”hemliga” lösenordet ”I’ve come to see the mayor” öppnar de kylskåpsdörren. Går man in genom den öppna dörren kommer man till ett litet trapphus med en trappa som går till källaren.

Källarbar
I källaren finns en liten bar. Vid mitt besök var den befolkad av yngre medarbetare från det närbelägna City. Bartendern var förekommande och ansträngde sig för att hitta tid att prata med mig, som var där ensam. Han försökte också få barmästaren, en tatuerad kvinna med punkfrisyr och järnskrot i ansiktet, att delta i samtalet. Hon hade nämligen arbetat i Sverige och talade till och med lite svenska. Men hon var inte intresserad.

Just den där lönndörren gör ändå att jag tycker att stället är värt ett besök. Är man ett sällskap kan man nog ha trevligt där.

När man lämnar baren går man upp för trapporna igen. Men man går inte ut genom kylskåpet utan genom en annan dörr, som leder till toaletterna vid entrén. På så sätt slipper man onödigt spring i lönndörren.

 

(Vadan nu detta? Ska bloggen bli en beige reseguide till London? Nä. Men när jag skrev om the 12 bars hädangång nyligen kom jag att tänka på ett par andra vattenhål i London som jag tänkte skriva om.  Jag har två till “på lager”)

Upplopp i det oföränderliga England

The Shepard and Dog i Hollesley, England.
The Shepard and Dog i Hollesley, England.
The Shepard and Dog i Hollesley, England. Den enda puben i byn. Ingen skulle komma på tanken att sätta eld på den.

Svenskan skriver idag om upploppen i England i början av augusti i år. De som intervjuas säger att det var väntat, att det låg i luften. För mig kom det i alla fall som en komplett överraskning.

Själv var jag i England drygt en månad innan upploppen, i slutet av juni. I London och på landsbyggden i Suffolk. Det England jag såg var långt från upplopp och konflikter. Flera gånger förvånades jag över hur pålitligt engelskt allting var. Engelskt på ett nästan karikatyrmässigt sätt.
De små vägarna på landsbygden kantade av vilda häckar är som hämtade ur en engelsk TV-serie. Cyklisterna jag mötte när jag joggade på dessa vägar hälsade alla ”good morning” och jag var glad att jag höll ett så lågt tempo att jag faktiskt kunde svara lika artigt.

Pubarna serverar fish and chips och sausages and mash. Och det är inga turistfällor jag talar om, utan helt vanliga by- och kvarterspubar. Det finns ingen antydan till revolutionär glöd, pyrande missnöje eller undertryckt vrede hos någon av mina engelska kompisar eller hos någon annan av de britter jag träffar. Ändå har livet inte strukit alla av dem medhårs.

Tillbaka i London passerar jag genom Soho på väg hem till hotellet efter en tidig kväll i Covent Garden. Viker man av från teatrarna på Shaftsbury Avenue och bara går något kvarter upp till Brewer Street möter man ett Soho som lever upp till sitt rykte. Prostituerade, knarklangare, fyllerister och slagskämpar. Ändå känner jag mig helt trygg. För i detta skenbart laglösa område finns ändå en orubblig ordning. Vem som upprätthåller den törs jag inte tänka på. Men den innebär att jag kan gå oantastad. Om Sohos ljusskyggare näringsidkare plötsligt skulle börja ge sig på sådana som mig skulle hela basen för deras verksamhet raseras. Om medelålders män blev nedslagna i Soho skulle inga sådan våga sig dit för att köpa vare sig droger eller sex. Knarklangarna och slagskämparna får slåss med varandra.

Denna typ av ordning är nog iofs inget typiskt engelskt men man kan konstatera att Soho är sig likt. Precis som man förväntar sig av det konservativa, trögföränderliga, väldigt engelska England.
Att upploppen kom som en överraskning för en romantiserande anglofil som jag är kanske ingen överraskning men jag vet att det också överraskade många engelsmän.

Man kan fråga sig vem som har någon nytta av dessa upplysningar. Men det kanske kan illustrera det faktum som många lyft fram i samband med upploppen: Klyftorna är stora i England. Det har de alltid varit. Det nya är möjligen framväxten av ett trasproletariat, utan jobb, utan utbildning, utan plats i samhället.

(Kanske bäst att vara tydlig på en annan punkt också: Jag passerade bara genom Soho och köpte varken sex eller droger.)

Bring me sunshine!

Hemkommen efter en vecka i England tillsammans med ukulele-kompisar stirrar jag mot en grå och regntung himmel över Gotland. Ovanligt.
Jag traskar ut till Studio Friggebod och spelar in en av de låtar som spelades flitigt i Hollesley i helgen: Bring Me Sunshine. Tidsfördriv eller väderbesvärjelse?

>> Bring Me Sunshine <<