Är det Good Bye Mr Bond?


Dags för premiären av en ny Bond-film – Skyfall. Det är den 23:e filmen i den ”officiella” Bondserien. Jag ser fram emot att se den. Men med viss bävan. Kommer den att kvala in som en riktig Bond-film? Det unika Bond-innehållet har nämligen tunnats ut betänkligt i de senaste filmerna. De blir allt mer lika ”vanliga” actionfilmen.

Filmmakarna har gett sig in på en riskabel väg för ta upp kampen om biobesökarna. Det verkar som om man velat lyfta actioninnehållet och samtidigt ”problematisera” James Bond. Man vill ge honom ett djup och personliga relationer med flera bottnar. Det är en väg som kommer att leda till Bonds slutliga undergång.

Bondfilmerna har alltid haft konkurrens av andra filmer. Det som gjort Bondfilmerna till en vinnare i det långa loppet har rimligen varit den unika krydda som just det ”Bondiga” tillför. Alla element i en Bondfilm kan vilken filmakare som helst med tillräcklig budget inkludera i vilken actionrulle som helst. Alla utom en – James Bond. Men om James Bond blir som vilken actionhjälte som helst är också han utbytbar.

Vad är då det ”Bondiga” och hur kan jag påstå att det har tunnats ut?

De mest uppenbara Bondingredienserna finns naturligtvis med också i de senaste filmerna. Repliken ”Bond. James Bond” finns där. Dry Martinin, likaså. Att chefen heter M och att Bond får sina oumbärliga ”gadgets” från Q är också självklarheter.

Men det är inte ramverket som är kärnan i en James Bond-film. Miss Moneypenny har visat sig umbärlig. (MI6 har väl down-sizat.) Liksom Universal Exports. (Behöver inte underrättelsetjänster täckverksamheter längre?) Det har visat sig att det går utmärkt att göra Bondfilmer utan sånt som en gång var självklara ingredienser.

Det viktigaste, ja det som definierar James Bond, är enligt min mening detta: James Bond njuter av flärd och klär sig med stil. Han är snabb i tanken och i replikerna. Filmerna utspelar sig i exotiska miljöer och motståndarna är inga vanliga skurkar. Och inte minst – kvinnorna faller för James Bond.

Flärd-elementet är oftast väl tillgodosett i filmerna. Sen spelar det mindre roll om det är en Vesper, en Dry Martini eller t o m en Vodkatini som Bond läppjar. Att product placement-avtal fått Bond att byta bort sin Dom Perignon mot Bollinger må väl vara hänt. Favoritårgången, 1953, lär ändå ha passerat bäst före-datum. Om den ens går att uppbringa. Det viktiga är att det är lyx. Det samma kan sägas om bilar, kläder och allt annat. Men här vilar en fara i product placementavtal. Ta bilar som exempel. En Ford eller Volvo blir inte en prestigebil för att James Bond kör den. Däremot tunnas Bondkaraktären ut när man kompromissar med hans exklusiva smak

Exotiska platser är en annan ingrediens som Bondfilm-makarna värnat om. Men det har också orsakat dem bryderi. Världen har krympt betänkligt under de 50 år Bondfilmerna producerats. Idag går det charterresor till det som en gång var exotiska resmål. I jakten på spektakulära resmål har James Bond skickats ut både i rymden och till nordpolen. Filmmakarna tycks ändå ha avfärdat det spåret som en återvändsgränd. Däremot går det fortfarande att hitta spännande miljöer. Filmmakarna har också börjat återanvända gamla resmål. Istanbul och Venedig för att ta två exempel.

”Bondbrudarna” hänger naturligtvis med. Lika snygga och lika eleganta som alltid. Men de har gått från att vara dubbade baddräktsmodeller till kvalificerade medarbetare. Men oavsett om de jobbar för MI6 eller motståndarna faller de förr eller senare för James Bonds charm. Så ska det vara och så är det för det mesta i Bondfilmerna. Jag kan inte påminna mig något undantag.

Det som blivit mer och mer av en bristvara i Bondfilmerna är snabbtänktheten, slagfärdigheten och självdistansen. James Bond möter motståndare med överlägen styrka eller överlägsna arsenaler. Att han ändå vinner striderna beror på att han förmår utnyttja situationen, platsens beskaffenhet och använder saker i sin omgivning som vapen. Med Daniel Craig i rollen som Bond har han blivit starkare och mer stryktålig men mindre smart.

Ingen Bond-skådis har lyft ögonbrynet lika högt som Roger Moore men frågan är om Daniel Craig har lyft det en enda gång i sin Bondgestaltning. Jag tycker att Craig gör en bra och trovärdig Bond men inte får han några snabba repliker att leverera och glimten i ögat ser man inget av. Jag hoppas att Skyfall innebär en vändpunkt.

Skurkarna har också förlorat lite av sin särart och sin storslagenhet. En James Bond-skurk strävar inte efter personlig rikedom. En James Bond-skurk strävar efter världsherravälde. James Bond-skurkar omger sig med medarbetare med besynnerliga kompetenser och bisarra metoder.

Om Bond faller för kvinnornas charm eller om han har ett tvångsmässigt behov av att förföra kvinnor är ointressant, åtminstone för filmen. På samma sätt är hans relation till chefen ointressant. James Bond har inte något intressant djup i sin personlighet. Han är ytlig. Han ska vara ytlig. Han ska avfärda alla försök att analysera honom med en kvickhet och en Dry Martini.

Bayeuxtapeten – PR som den var år 1070

Jag var i Normandie i helgen. Där såg jag bland annat Bayeuxtapeten. Det är en nära 1000 år gammal och 70 meter lång broderad väggprydnad. De broderade bilderna skildrar händelserna som ledde fram till slaget vid Hastings 1066. Syftet var rimligen att berätta en berättelse som gav legitimitet åt Willhelm Erövrarens anspråk på den Engelska tronen.

Tapeten lär från början ha visats under några dagar vartannat år i katedralen i Bayeux. Numera hänger den permanent i ett särskilt museum.

Mitt besök i Normandie ägnades huvudsakligen åt att besöka landstigningsstränderna och andra betydelsefulla platser från de allierades invasion 1944. Bara några dagar innan resan till Normandie visades, som av en slump, filmen “Den längsta dagen” på TV. Filmen som är från 1962 skildrar landstigningen och händelserna närmast före.

Man kan se tapeten som 1070-talets motsvarighet till 1960-talets film. Båda berättar om ett betydelsefullt slag och förberedelserna för det. Tapeten ägnar i och för sig mycket mer uppmärksamhet åt det som ledde fram till slaget än filmen. I båda fallen är det segraren som skriver historien. (Fast så är det ju nästan alltid.) En historia som förklarar varför det var nödvändigt att göra som man gjorde. Varför de offer som gjordes inte var i onödan. Och inte minst att det var rätt sida som vann och att världen som en följd av detta är en bättre plats än den annars skulle ha varit.

En tanke som slår mig: En tapet eller kanske en tavla som skildrar ett företags historia med de viktigaste produkterna och händelserna avbildade skulle förmodligen funka också idag. Den skulle väcka större intresse än den videoproduktion med samma innehåll de flesta företag skulle satsa på istället.

En av scenerna från Bayeuxtapeten. Den föreställer provianteringen inför avresan till England.
(Som gammal underhållsofficer gläds jag åt att 2 av 50 scener just handlar om hur man löser underhållsproblematiken.)

Om skillnaden mellan en gentleman och en snobb

The Bowler. Liksom andra attribut helt oväsentlig för gentlemannen.

Jag är en varm vän av vad som kan kallas “klassiskt herrmode”. Jag är också en vän av “gentlemannen” som ideal. Innebörden av att vara en gentleman är i och för sig varken glasklar eller entydig. Man kan dock konstatera att det inte är samma sak att klä sig klassiskt stilrent och att vara en gentleman. En gentleman kan vara klädd i trasor eller utspökad i det gräsligaste mode. En aldrig så välklädd man kan likväl vara en tölp och en skitstövel. Utan gentlemannens uppträdande blir han bara en snobb.

De flesta som skriver om gentlemannen skriver i själva verket om klassiskt herrmode. (Jag inser att jag gjort mig skyldig till ungefär samma sak i inlägget om The Chap). Ofta finns det dock någonstans hos dessa skribenter en mer eller mindre uttalad insikt om att det inte är samma sak. Men det är svårare att skriva om frågor som rör etik och moral än om skillnaden mellan randsydda och durksydda skor eller om hur man matchar slips och näsduk.

Ofta handlar böcker och websiter om gentlemannen också om andra “livsstilsfrågor” som drinkar och vin, klockor och pennor, rakdon och manchettknappar. Ibland dristar sig skribenterna till att ge sin syn på vad som är lämpliga sporter, resmål eller hobbies för gentlemannen.

Jag läser sånt med stort intresse. Jag gillar som sagt klassiskt herrmode. Förutom att det är snyggt har det den fördelen att den som klär sig klassiskt kan strunta fullkomligt i vad modet föreskriver. Det är en personlig vinst i såväl tid som pengar och energi. Jag gillar klockor, pennor, rakhyvlar, rakborstar, rakapparater och manchettknappar. Jag läser gärna om resmål av alla de slag och fnyser gärna åt tokiga nytolkningar av klassiska drinkrecept.

Men allt detta har strängt taget mycket lite med gentlemannen att göra. Lika lite som gangsters i märkeskläder och dyra bilar som bjuder “generöst” på barer och nattklubbar.

I ”Gentlemannen. Lagbok i god ton” utgiven för jämt 100 år sen (1911) listas några mer centrala egenskaper hos gentlemannen:
Gentlemannen saknar fåfänga
Gentlemannen har klart för sig att alla människor är varandra lika
Gentlemannen framträder blott genom att vara tillbakadragen
Gentlemannen vet att kroppens skönhet och dess omvård är grunden för sinnenas harmoni.
Gentlemannen äger stilkänsla och kan foga och anpassa sig utan att ge upp sin egen pesonlighet.
Gentlemannen är sund egoist som inte vill skada andra utan gagna sig själv.
Gentlemannen är alltid presentabel, uppträder självsäkert och regelrätt, i alla situationer och sammahang.
Gentlemannen äger insikt om sina egna fel och svagheter och uppfostrar sig livet igenom både till det yttre och inre med yttersta stränghet.

Andra som skriver om gentlemannen fast det mest handlar om klassiskt herrmode:
Gentlemannaklubben
Gentlemannaguiden
Och faktiskt också om gentlemannen som ideal: Motpol

James Bond och hans Dry Martini


Alla vet att James Bond dricker sin dry martini skakad och inte rörd (”Shaken not stirred”). Det är oortodoxt eftersom generalregeln är att man rör drinkar med klara drycker som ingredienser och skakar de som innehåller fruktjuicer eller andra grumliga ingredienser. En konsekvens av att skaka drinken är att isen avger mer vatten än om man rör den. Ett resultat blir med andra ord att James Bonds martini mot all förmodan blir aningen svagare än den traditionella martinin.

“Dry Martini. Shaken not stirred” är ett obligatorium i Bondfilmerna lika orubbligt som “My name is Bond, James Bond”. Men i vissa filmer dricker Bond inte Dry Martini utan “Vodkatini”. En drink där vodka fått ersätta gin. En dålig ersättning i min mening.

Men faktum är att det James Bond låter bartendern blanda när Ian Flemming får bestämma inte ens är en “dry martini”. Ty det Flemming lät sin romanhjälte dricka är en helt egenkomponerad drink som så småningom får namnet Vesper. I den första 007-romanen (Casino Royale) instruerar James Bond bartendern (på sidan 50 i den svenska pocketutgåvan från 1973) hur han vill ha sin “Dry martini”:
“Dry martini åt mig”, sade han. “Bara en. I ett djupt champagneglas”
“Oui, monsieur.”
“Ett ögonblick. Gör den med tre mått Gordon’s, ett mått vodka och ett halvt mått Kina Lillet. Skaka mycket väl tills den är iskall och lägg sen i en stor men tunn skiva citronskal. Uppfattat?”
“Fullkomligt, monsieur.” Idén såg ut att tilltala barmannen.
När drinken sedan väl är serverad och avsmakad ger Bond ytterligare en ledtråd till den perfekta “dry martinin”:
“Utmärkt” sa han till barmannen, “men om ni kunde få tag i vodka som är gjord på säd istället för potatis kommer ni att finna att den blir ändå bättre.”

Kina Lillet finns inte på systemet. Då och då har jag försökt få tag på en flaska när jag varit ute och rest. Men det var inte förrän när jag var i Paris häromåret som jag kom ihåg att försöka på en plats där det faktiskt fanns att få. Väl hemma blandade jag med högt ställd förväntan till en “dry martini” enligt James Bonds alla regler.
Det är en utmärkt drink. Men det är inte en dry martini. Snarare en söt martini. Kina Lillet, eller “Lillet” som drycken numera kort och gott marknadsförs som, är nämligen en söt dryck. Likt en söt vermouth. Tillverkaren avslöjar så mycket som att det är en blandning av “utvalda viner och fruktlikörer”.

Jag använde Gordon’s gin och en rysk sädesvodka enligt receptet. Vodkan spär ut ginet och gör ginsmaken mindre framträdande. För mig som gillar gin tillför vodkan med andra ord ingenting. Bara på en punkt avvek jag från receptet. Jag serverade drinken i vanliga coctailglas istället för de föreskrivna djupa champagneglasen.

Damerna i sällskapet som bjöds på denna drink uppskattade den, vilket de inte brukar göra med den vanliga dry martinin.

Min sammantagna slutsats blir den att en “vanlig” söt martini fungerar lika bra som James Bonds Vesper. Blanda gärna till drinken med Lillet om det finns till hands. Annars fungerar en söt vit vermouth nästan lika bra. Glöm vodkan om du inte ändå råkar ha någon hemma och verkligen vill göra en “Vesper” – det är bara en onödig ingrediens.