”Krångla inte till det i onödan. Det lär man sig i en kiosk”. Jag kan nästan höra Lars-Johan Jarnheimers röst. Comviqs nuvarande reklamkampanj är ett eko av företagets gamla budskap och knyter öppet an till de värderingar och den affärsidé på vilka företaget grundades.
Det är inte många av företagets ledande befattningshavare idag som var med på pionjärtiden. Om ens någon. Comviq skulle vara prisledande. Det var det mest centrala i affärsidén. Budskapet var ”billigast, billigast, billigast” kommunicerat på alla tänkbara sätt.
Av det följde sparsamhet som en nödvändighet. För att lyckas krävdes det också att företaget var snabbfotat, nytänkande och prestigelöst. Företaget var en utmanare, en monopolbrytare. Alltsammans var viktiga delar i företagskulturen. Stora trötta företag och deras sätt att arbeta var varnande exempel. På Comviq (och Tele2 efter sammanslagningen) förekom aldrig lunch-till-lunch-möten. Inga påkostade konferenser eller extravaganser. Man skulle kanske tro att medarbetarna klagade på det men inte. Tvärtom var alla stolta över företagets sparsamhet.
Med Harri Koponen som VD tycks den företagskulturen ha eroderat. Marknadspositionen har blivit otydligare och profilen diffus. Nu tycks man vilja återta sin gamla position och lyfter varumärket Comviq ett snäpp samtidigt som man dammar av de gamla budskapen. Det ska bli intressant att se om det ”bara” är marknadskommunikation eller om man avser att väcka liv i den gamla företagskulturen.
Jag kom in i företaget, som informationschef, när Comviq slogs samman med Tele2 (och Kabelvision). Dessförinnan hade jag jobbat som PR-konsult åt Comviq i några år.
Lars-Johan Jarnheimer brukade samla personalen till månadsmöten på Bond Street. Det var den gata som löpte som huvudled genom kontorslandskapet i den gamla modemfabriken på Borgarfjordsgatan i Kista.
På dessa möten brukade Lars-Johan ofta referera till sina erfarenheter från den korvkiosk på Öland där han jobbat. (Sommarjobb gissar jag.)
Lars-Johan brukade också framhålla kovkiosken som sin ”reservutgång”.
– Skulle jag få sparken kan jag alltid börja jobba i kiosken igen, sa han ibland.
Några fallskärmar kunde man inte räkna med på Comviq. Förekom de så talade man i så fall tyst om saken. Ett korvkioskjobb låg mer i linje med företagets sparsamhet och prestigelöshet.