Om skillnaden mellan privatjet och företagsjet

Dassualt Falcon 8X. Ett litet jetplan mot blå himmel

 

Dassualt Falcon 8X. Ett litet jetplan mot blå himmel
Dassault Falcon 8X – Nästa generation privatjet. Ett måste för den trendriktige miljardären.

Skillnaden mellan privatjet och företagsjet tycks vara svår att förstå för både företagsledare och journalister. När SvD har skrivit om SCA-chefens resor med företagets jetplan har man konsekvent kallat det för ”privatjet”. Detta trots att det problem man påtalat är att chefen använt företagsjeten som privatjet.

Om man översatte Svenska Dagbladets artiklar i ämnet till engelska och lät t ex en amerikan läsa dem skulle de framstå som helt obegripliga.

– Vaddå? Han får väl flyga vart han vill med sitt privata plan!

Förklaringen är naturligtvis att privatjet är väldigt ovanliga i Sverige men ganska vanliga i stora länder med många mycket rika människor. Antalet privatjet i Sverige kan antagligen räknas på ena handens fingrar. Till och med antalet företagsjet är ganska litet i Sverige. Sammantaget finns det 36 svenskregistrerade företags- eller privatjet.

Familjeföretagens jet ligger i gränslandet
När det gäller privatjet är det heller inte alltid så lätt att dra en tydlig gräns. Familjeägda företag som Benders och EF Education har företagsjet. De gör säkert stor nytta i verksamheten men det är ingen djärv gissning att de också flyger familjerna och ibland deras vänner privat. Kinnarps och Biltema är andra familjeföretag som har eller åtminstone har haft företagsjet.

Rena privatjet ägs också av företag
Benny Andersson (Abba-Benny) har, om han inte fortfarande gör det, ägt ett jetplan. Ett typiskt privatjet. Men i likhet med många andra privatjetägare ägs planet av ett bolag som också hyr ut det till andra. Så i formell mening handlar det inte heller om privatjet.

Köp en åttondels jet
Men jetplan är fruktansvärt dyra saker. Prislappen för ett nytt plan börjar någonstans runt 100 miljoner kronor. Sen tillkommer kostnader för personal, underhåll och bränsle. Inte heller det billiga saker. Riktiga privatjet blir därför förbehållna de verkligt rika. Mer ”vanligt rika” nöjer sig ofta med att äga en del i ett jetplan. Man betalar då t ex en 8-del av planets inköpspris, ett fast månadsbelopp och ett belopp per timme man flyger. Golfproffset Jesper Parnevik har t ex valt en sån lösning.

Hyr Johanssons jet
Faktum är att också SCA har valt en liknande lösning. Man delar sina plan med Industrivärlden och Sandvik i ett gemensamägt bolag: Andersson Business Jet. Bolaget hyr också ut planen till externa kunder. Så det är bara att slå en signal när du ska ut på älgjakt nästa gång.

Det är svårt att hitta information om företags och privatpersoners flyg. Det är känsligt. Småjet väcker starka känslor. Det är knappast en slump att SvDs artiklar fått ett sånt genomslag eller för den delen att man valt att granska just flygresor.

 

 

 

 

 

 

 

Källor:
http://www.laasdata.com/corpjet/corpjets-sweden-icao-se.php
http://www.affarsvarlden.se/hem/analyser/article2540057.ece

”Man ser inte så mycket men man hör desto mer”

 

Längst bak, längst in, granne med pentryt och en jetmotor. Plats 33F på en SAS MD80.
Längst bak, längst in, granne med pentryt och en jetmotor. Plats 33F på en SAS MD80.

På jakt efter en helt annan bild hittar jag en selfie på mig när jag sitter längst bak i en MD80. Den tog jag för några år sedan när jag flög med SAS 21:05-kärra från Heathrow till Arlanda. En flight som ingen vill åka med men som ändå alltid är fullbokad.

Jag kommer inte ihåg vilket ärende jag hade i London. Men jag minns att jag träffade min kompis Peter på the “The Mad Bishop and Bear” på Paddington precis innan jag åkte till flygplatsen. Peter driver en restaurang och det är alltid svårt att få till en träff. Men nu dök han upp och vi hann prata en stund och dessutom sänka ett par whiskypinnar.

Efter en lång dag, lite whisky och flygplatsstress såg jag fram emot att få sjunka ned i min stol på planet. Plats 33F. Mer världsvana resenärer än jag hade reagerat redan vid incheckningen. Det är nämligen platsen längst bak, närmast fönstret. Det är bara det att det inte finns något fönster. Bara en vägg med en Pratt&Whitney-motor på andra sidan. På andra sidan gången finns planets pentry. Det är ingen plats för lugn och ro med andra ord.

– Man ser inte så mycket men man hör desto mer, som flygvärdinnan tröstade med ett leende. Det skämtet har hon nog levererat fler gånger än hon kunde räkna. Men jag tyckte i alla fall att det var fyndigt.

Märkligt nog somnade jag så fort planet var i luften. Jag brukar aldrig kunna sova på plan annars. Jag är för lång för stolarna, helt enkel.

 

Jag borde väl veta bättre. Men här är själva selfien också.
Jag borde väl veta bättre. Men här är själva selfien också.

Nu har SAS slutat flyga med MD80:or så rådet att undvika plats 33F är överspelat. Det hade väl annars varit det enda av substansiellt värde med denna bloggpost.

”I’ve come to see the mayor”

Ett ovanligt stort kylskåp och ändå anmärkningsvärt diskret. Det är i själva verket en lönndörr.
Ett ovanligt stort kylskåp och ändå anmärkningsvärt diskret. Det är i själva verket en lönndörr.

Shoredich försvarar väl fortfarande sin ställning som innekvarteren i London. I dess södra delar på Artilley Lane nära Old Spitafields Market, ligger en av kedjan The Breakfast Clubs restauranger.

Restaurangen i sig är inte mycket att orda om. Den kallaf sig café och är inredd som ett enklare sådant. Det är restaurangkedjans koncept. Men just denna restaurang har en egenhet. Bredvid den långa bardisken finns ett kylskåp. Ett stort kylskåp. Drygt två meter högt.

Lönndörr
Det är nu inget vanligt kylskåp. Faktum är att det inte alls är ett kylskåp. Det är en lönndörr! Går man fram till bardisken och yttrar det ”hemliga” lösenordet ”I’ve come to see the mayor” öppnar de kylskåpsdörren. Går man in genom den öppna dörren kommer man till ett litet trapphus med en trappa som går till källaren.

Källarbar
I källaren finns en liten bar. Vid mitt besök var den befolkad av yngre medarbetare från det närbelägna City. Bartendern var förekommande och ansträngde sig för att hitta tid att prata med mig, som var där ensam. Han försökte också få barmästaren, en tatuerad kvinna med punkfrisyr och järnskrot i ansiktet, att delta i samtalet. Hon hade nämligen arbetat i Sverige och talade till och med lite svenska. Men hon var inte intresserad.

Just den där lönndörren gör ändå att jag tycker att stället är värt ett besök. Är man ett sällskap kan man nog ha trevligt där.

När man lämnar baren går man upp för trapporna igen. Men man går inte ut genom kylskåpet utan genom en annan dörr, som leder till toaletterna vid entrén. På så sätt slipper man onödigt spring i lönndörren.

 

(Vadan nu detta? Ska bloggen bli en beige reseguide till London? Nä. Men när jag skrev om the 12 bars hädangång nyligen kom jag att tänka på ett par andra vattenhål i London som jag tänkte skriva om.  Jag har två till “på lager”)

Korv med mos på Masgrillen

 

Masgrillen vid Dalahästen utanför Avesta 26 juni 2013.
Masgrillen vid Dalahästen utanför Avesta 26 juni 2013.

Färden gick till Avesta för att hämta en ny motor till räserbilen. Jag passade på att äta korv med mos på Masgrillen vid Dalahästen.

Det är gråmulet och fuktigt. Möblerna på uteserveringen är blöta efter regnet. Jag hittar en torr plats under ett parasoll. Masgrillen ligger på gaveln till en besinmack. Utsikten består av några köplador. Jysk Bäddlager och Per Kvadrat som säljer färg och tapeter.

Två grillade, tre kulor pulvermos och skivad inlagd gurka. Lite riven isbergssallad och ett par tomatskivor. Det är förmodligen inte nyttigt och egentligen inte särskilt gott. Masgrillen lär inte få någon stjärna ens i gatukökens motsvarighet till Guide Michelin.

Trots det känns det helt rätt.

Hustrun äter något slags projektavslutningsmiddag på J i Nacka. Både maten och utsikten lär vara många gånger bättre. Ändå känns det som att jag dragit det längsta strået.

Det är väl något fel på mig.

Cykelkultur här och där

Jag var i den Haag i Holland några dagar i förra veckan. Det slog mig vilken skillnad det är i cykelkultur här och där. (Eftersom jag kunde se samma skillnad också under en turisteftermiddag i Amsterdam drar jag den möjligen något förhastade slutsatsen att det gäller hela Holland.)

I Holland sitter man upprätt och cyklar. Cykelstyret är så högt i förhållande till sadeln att man sitter nästan rak i ryggen. Här (och jag vågar väl bara uttala mig om Stockholm) sitter styret lägre och man får en framåtlutad cykelställning.

Där cyklar man i sina vardagskläder. Här ska man byta om till svarta trikåshorts och färgglad funktionsjacka om man så bara ska cykla hem från jobbet.

Här har man cykelhjälm. Där har man inte det.

Där har cykeldäcken en reflexrand på sidan närmast fälgen. Det har de inte här. Där tycks man inte bry sig särskilt mycket om vad som är herr- och damcyklar. Damcyklarna dominerar stort. Jag tror de flesta män cyklar på sådana.

Där har man inte sällan pakethållare både fram och bak, på den bakre hänger ofta cykelväskor. Här förekommer naturligtvis också cykelväskor men minst lika ofta har cyklisten en ryggsäck.

Där cyklar var och varannan människa. Här cyklar fler och fler (tror jag) men jag är rätt säker på att skaran cyklister skulle växa mycket snabbare om vi hade en mer avspänd inställning till vårt cyklande.

Där glider man fram avspänt upprät. Här trampar man på offensivt framåtlutad. Jag tror att själva cykelställningen drar upp tempot. Man kan säkert komma fram 10 minuter snabbare på en cykeltur på en mil. Men man blir svettig och måste byta om när man ska cykla. Det är därför det känns som man hamnat i Tour de France om man cyklar över Tranebergsbron vid femsnåret. Horder av färgglada snabbcyklare drar fram som om de vore cirkusartister på rymmen.

Låt vara att uppförsbacke är ett okänt begrepp för Holländarna. Man kan invända att det är lätt att ha en upprätt cykelställning om man slipper backar. Kanske det. Men motvind vet alla cyklister vad det är. Det är den dominerande vindriktningen i alla länder.

Fördelen med den upprätta cykelställningen är inte bara att det ser värdigare ut. Man slipper hålla huvudet upplyft för att se vart man är på väg. Man slipper anspänningen i nacken. Man slipper också belastningen på händer, handleder och axlar som följer med den framåtlutade stilen.

Nä, själv ska jag nu höja styret på min cykel och kanske också skaffa en sån där cykelsadel med mycket stoppning som holländarna har. Här ska cyklas med stil!

Fördelen med att vara glömsk

Alunstift, Arko raktvål, rakborste, rakhyvel och paket med rakblad.

Alunstift, Arko raktvål, rakborste, rakhyvel och paket med rakblad.

På hotellrummet i Istanbul upptäckte jag att jag glömt necessären hemma. Hotellets engångstandborste var överraskande bra. Men rakhyveln funderade jag aldrig ens på att sätta till ansiktet. Jag blev helt enkelt tvungen att köpa en ny. I basarkvarteren hittade jag allt jag behövde hos en gatuförsäljare.

En rakhyvel, en rakborste, en raktvål, fem rakblad och ett alunstift för 25 TL vilket motsvarar knappt 100 kronor. Raktvålen är helt fantastisk. Redan förpackningen gör den till en favorit. Ingen elegans men dess härliga 1950-60-talsdesign tilltalar mig. Men den stora överraskningen är skummet. Det är helt enastående. Det går lätt att vispa upp ett tjockt skum. Raktvålen har en tvålig doft med en lätt ton av citrus och känns välgörande mot huden. En snabb internetsökning visar att många uppskattar tvålen, både för dess lödder och för dess pris. Men doften delar världen i för och emot. Arko – en turkisk raktvål som funnits på marknaden sen 1957 och ett namn att lägga på minnet.

Rakhyveln är en sån med “mekanism” som jag har sedan tidigare. Dvs man skruvar längst ned på skaftet så öppnar sig den översta delen av rakhyveln så att man kan byta blad. Den är tillverkad i Kina och ganska mycket tyngre och något större än min tidigare rakhyvel. Någon jämförande utvärdering av de båda hyvlarna har jag inte hunnit göra. Första intrycket är dock att det är lite lättare att raka sig med den nya hyveln. Tyngden gör att man inte behöver använda något nämnvärt tryck mot huden. Det borde borga för färre skärsår.

Vad för slags borst det är i rakborsten kan jag inte avgöra. Inte är den vacker men under de få gånger jag hunnit använda den har den funkat. Några strån har lossnat men det kanske man kan acceptera hos en ny borste. Jag tänker att några strån inte bundits fast ordentligt. Fortsätter den tappa hår är det naturligtvis inte bra.

Rakbladen? Efter bara två rakningar är det svårt att säga något säkert. Men so far, so good. Alunstiftet har inte kommit till användning.

Gata med affärer i Istanbul
Gata i basarkvarteren i Istanbul där jag köpte mina rakdon

Tidigare postning om rakning:
Säkerhetsrakhyvelns återkomst

Bayeuxtapeten – PR som den var år 1070

Jag var i Normandie i helgen. Där såg jag bland annat Bayeuxtapeten. Det är en nära 1000 år gammal och 70 meter lång broderad väggprydnad. De broderade bilderna skildrar händelserna som ledde fram till slaget vid Hastings 1066. Syftet var rimligen att berätta en berättelse som gav legitimitet åt Willhelm Erövrarens anspråk på den Engelska tronen.

Tapeten lär från början ha visats under några dagar vartannat år i katedralen i Bayeux. Numera hänger den permanent i ett särskilt museum.

Mitt besök i Normandie ägnades huvudsakligen åt att besöka landstigningsstränderna och andra betydelsefulla platser från de allierades invasion 1944. Bara några dagar innan resan till Normandie visades, som av en slump, filmen “Den längsta dagen” på TV. Filmen som är från 1962 skildrar landstigningen och händelserna närmast före.

Man kan se tapeten som 1070-talets motsvarighet till 1960-talets film. Båda berättar om ett betydelsefullt slag och förberedelserna för det. Tapeten ägnar i och för sig mycket mer uppmärksamhet åt det som ledde fram till slaget än filmen. I båda fallen är det segraren som skriver historien. (Fast så är det ju nästan alltid.) En historia som förklarar varför det var nödvändigt att göra som man gjorde. Varför de offer som gjordes inte var i onödan. Och inte minst att det var rätt sida som vann och att världen som en följd av detta är en bättre plats än den annars skulle ha varit.

En tanke som slår mig: En tapet eller kanske en tavla som skildrar ett företags historia med de viktigaste produkterna och händelserna avbildade skulle förmodligen funka också idag. Den skulle väcka större intresse än den videoproduktion med samma innehåll de flesta företag skulle satsa på istället.

En av scenerna från Bayeuxtapeten. Den föreställer provianteringen inför avresan till England.
(Som gammal underhållsofficer gläds jag åt att 2 av 50 scener just handlar om hur man löser underhållsproblematiken.)

Jakten på den ultimata resväskan

Att resa med bara handbagage har sina poänger. Det skönt att slippa vänta i bagage drop-kön. Likaså att kunna åka direkt från flygplatsen utan att stå vid bagagebandet och vänta på sin resväska. Nackdelen är att man tvingas prioritera hårt när man packar.

Den idealiska resväskan, för den kortare resan, borde därför vara en väska som är precis så stor som handbagaget får vara. Därtill ska den vara lätt. Handbagaget har ju inte bara storleksbegränsningar utan också en maxvikt.

Maxstorleken för en väska som man får ta med ombord varierar tyvärr från flygbolag till flygbolag. IATA har en riktlinje som säger att väskan max får ha yttermåtten 56 x 46 x 25 cm, eller totalt 110 cm. Men eftersom olika flygbolag har olika flygplanstyper skiljer sig de faktiska bestämmelserna åt. Det bagage man har med sig ombord ska ju rymmas i bagageutrymmet över sätena eller under sätet framför. (Orsaken är naturligtvis att man inte vill ha väskor flygande omkring i kabinen vid turbulens.)

SAS har maxmåtten 55 x 40 x 23 cm för kabinbagage. Men man kan faktiskt inte kan vara säker på att flyga med SAS ens om man bokar en biljett med dem. Code sharing och Star Alliance-samarbetet kan innebära att man plötslig finner att man ska flyga med Lufthansa på en del av en resa.

Lufthansa har ett snävare mått för handbagage. Där gäller 55 x 40 x 20 cm. Det är många andra flygbolag som också har den gränsen. Det är i och för sig inte ofta måttbandet kommer fram när man ska gå ombord. Men om det händer är det bökigt. Dessutom kan man tänka att man kunde kostat på sig att ta en stor resväska om man ändå tvingas checka in den. Kostymen, träningskläderna, presenten och annat du hade velat ta med hade då fått plats utan problem.

Med en väska med yttermåtten 55 x 40 x 20 cm kommer man dock in på de flesta flygplan. Och det finns många väskor på marknaden som har just de måtten. Men flygbolagen har också en maxvikt för handbagaget. 10 kg är en vanlig gräns. På SAS får dock inte handbagage väga mer än 8 kg.

Det finns alltså skäl att också fundera över hur mycket en väska väger. För mig är det obegripligt att man kan tänka sig att “ge bort” uppemot ett kilo till hjul och draganordning när det ändå inte är frågan om mer än max 8 kg att släpa på. Har man ont i ryggen kommer saken naturligtvis i ett annat läge. Men för mig går alla väskor med hjul bort i detta sammanhang. Är man som jag närmare 1,90 lång blir handtaget ändå så kort att man får gå böjd om man vill dra sin kabinväska. Dessutom tar draganordningen plats. I de flesta väskor innebär den också att plaggen inte ligger plant utan får “märken” när de formar sig efter dragstängernas profil.

Idealet är istället en väska med bärhantag, bärrem och axelremmar (som på en ryggsäck). Det minimerar vikten, ger maximalt utrymme och är lätt att hantera. Blir det tungt att bära den på ett sätt, kan man bära den på ett annat.

Den slutsatsen tycker man borde vara lätt att dra för alla tillverkare av resväskor. Men ändå är det en produkt som är ovanlig. Tro mig. Jag har letat.

Min idealväska har förutom de egenskaper som jag redan har beskrivit ytterligare några.

Den har ett stort utrymme och är inte indelad i fack. Det är en lätt sak för den resande att lägga blöta badkläder, skor eller vad det nu kan vara i en plastpåse. Det krävs inga särskilda fack för det i väskan. Ju fler fack desto mindre flexibel blir den.

Några fickor där man kan ha resedokument, kartor och kanske usb-kablar, laddare och vad det nu kan vara, är dock praktiskt.

De flesta ryggsäckar är “toppmatade”. Jag kan inte förstå varför. Det betyder att man måste ta ut allting för att komma åt det som ligger nederst. Det betyder också att det är svårt, eller rent av omöjligt, att förvara plagg plant. Det innebär att den som vill ha en välstruken skjorta på sig på resmålet måste välja en annan typ av väska.

Lyckligtvis finns det ryggsäckar med lock som öppnas som på en resväska. Och det är där, bland ryggsäckar och väskor av en typ som kallas duffel bag på engelska, man får leta efter det ulitmata handbagaget.

Några kandidater:

Maxpedition Fliegerduffel.
Den är konstruerad helt efter tankarna ovan. Problemet är bara att väskan är 56x36x23 cm. Den som flyger med t ex Lufthansa eller Ryan air överskrider maxmåtten.

Tom Bihn Western flyer
Yttermåtten är 45,5 x 30,5 x 18 cm. Väskan utnyttjar med andra ord inte hela maxmåttet. Modellern Tristar överskrider precis ett mått med sina 48 x 33 x 20,5. (och utnyttjar inte de andra måtten maximalt).

Jansport Superbreak Collection Weekaway

53 x 36,5 x 21,5cm. Den är alltså lite för tjock för t ex Lufthansa och Ryan Air en grinig dag.

Rick Steves Convertible Carry-on
53 x 35,5 x 23 cm. Den är OK på t ex SAS men för tjock för en del andra bolag. (Dessutom är jag inte helt säker på att locket går att öppna helt)

Favoriten hittills blir därför Timbuktu 2 Wingman
54,5 x 36 x 17,5 cm. Även om ett mått inte riktigt är maximalt utnyttjat är den nära och på rätt sida av gränserna för de andra måtten.

Skulle du, kära läsare, känna till en väska/ryggsäck som motsvarar mina krav tar jag mer än gärna emot information om den.