Hej då prinsessan Madeleine – Best wishes Mrs O’Neill!

Så här dagen innan bröllopet borde man hålla käft eller helt enkelt bara lyckönska Madeleine och hennes blivande gemål Chris O’Neill. Det är ju ändå inget att göra åt saken. Men jag tycker att deras bröllop borde behandlats som en privatsak och inte som en statsangelägenhet.

Jag är rojalist. Åtminstone i den meningen att jag tycker att den demokratiska monarki vi har är ett lysande statsskick. I ett annat sammanhang ska jag gärna utveckla det. Men jag tycker inte att prinsessan Madeleine och herr O’Neills bröllop borde vara en statsangelägenhet med kortege genom staden och hedersvakt ur försvaret.

Prinsessan Madeleine har inte visat något större intresse för att företräda statschefsämbetet. Hon är numera bara nummer fyra bland potentiella tronarvingar. Sannolikheten för att hon ska bli drottning någon dag är i det närmaste försumbar. Det är därför kanske inte så konstigt att hon inte sökt uppdrag där hon får företräda landet mot utlandet eller kungafamiljen mot medborgarna.

Prisutdelning vid vetenskapsakademiens högtidssammankomst 2010. Ett av få tillfällen där prinsessan Madeleine varit officiell representant för kungafamiljen och landet. Foto: Holger Motzkau 2010, Wikipedia/Wikimedia Commons.

 

Prinsessan Madeleine har alltmer framstått som en privatperson. Med tanke på hur långt från tronen hon befinner sig tycker jag inte att man behöver ondgöra sig över det.

Men.

Vill man inte vara en företrädare för riket, då ska man heller inte behandlas som en sådan. I och med giftemålet med Chris O’Neill tar prinsessan ett tydligt och offentligt kliv mot att bli privatperson. När herr O’Neill inte blir svensk medborgare och därmed heller inte får någon kunglig titel förstärker det bilden. O’Neill tänker fortsätta med vad det nu är han har gjort. Han tänker inte bli en offentlig person. Han tänker inte bli svensk. Han tänker inte bli en del av kungafamiljen.  (Det kan vi nog vara glada för. Det är rätt uppenbart att herr O’Neill inte har det som krävs för uppdraget.) Det känns inte som någon djärv gissning att hans Madeleine gärna fortsätter ett så obemärkt överklassliv som möjligt på Manhattan.

Jag vet inte om man kan avsäga sig en prinsessvärdighet. Förmodligen inte. Kungen kan naturligtvis beröva henne titeln. Det skulle han i så fall ha gjort i samband med morgondagens bröllop med O’Neill, som en bekräftelse på att hon vill leva ett liv som privatperson och inte som prinsessa. Att göra det annars vore en åthutning som saknar motstycke. Och Madeleine har ändå inte begått några stora synder.

Men om Madeleine vill visa någon omsorg om statsskicket, om hon vill visa någon omsorg om sin fars och sin systers möjligheter att fullgöra sina plikter då ska hon uppträda som det anstår en fru O’Neill i fortsättningen.

Hon kan inte köra i bussfilen även om hon har tillstånd för det, för att ta ett aktuellt exempel. Det är naturligtvis en skitsak. Men varje fördel som ankommer en svensk prinsessa kommer att sticka svenskarna i ögonen när hon i övrigt uppträder som Mrs O’Neil.