Medielandskapet ritas om. Det är ett ganska nött konstaterande vid det här laget. Vad som är mindre diskuterat är om nyhetsjournalistiken kommer att dö tillsammans med tidningarna. Jag tycker att det finns en hel del som talar för att det blir så.
Till att börja med har “nyheten” ingen stark folklig förankring. Det är en omhuldad företeelse bland journalister men knappast utanför deras skara.
Som ung aspirerande journalist sög jag i mig såväl nyhetsdefinitioner som attityder hos äldre “kollegor” och redaktionsledningar på de tidningar jag då och då skrev för.
När jag också blev redaktör för en skoltidning – som aldrig kom ut – upptäckte jag att inte en enda av de skribenter som lämnade bidrag till tidningen visste vad en nyhet var. Eller brydde sig. De skrev skvaller, noveller och debattartiklar. Debattartiklar som bara i undantagsfall rörde sånt som intresserade någon annan än skribenten.
Nyheten är en dagstidningsprodukt
Nyheten är som koncept en dagstidningsprodukt. Nyheten skildrar en händelse. Den ska ha inträffat nyligen, dvs sedan senaste utgivning, annars är den gammal och redaktionen får skämmas för sin senfärdighet.
Men radio och TV är alltid snabbare än tidningar. Åtminstone i princip. Tidningarna har därför måst ge nyhetsslaget förlorat. De har vädlgit svårt att hävda sig när det gäller den gamla typen av nyheter.
Minskade redaktionella resurser gör att tidningarna inte kan svepa fram över världen och fylla nyhetstrålarna med världshändelser på det sätt de en gång gjorde. Det fanns en tid då tidningarna hade 100-tals journalister i Stockholm och därtill redaktioner i de andra större städerna i landet, eget reportageflyg och egna korrespondenter i alla “viktigare” länder. Sedan länge har samarbeten och nyhetsbyråtjänster fått ersätta egna resurser.
Alternativen till nyheter
Istället skapar man sina egna nyheter. Man letar rätt på dem genom mer eller mindre ambitiös undersökande journalistik eller så driver man teser och ståndpunkter och låter andra stå till svars och kommentera.
Kvällstidningarna har bytt roller med sina läsare. Förr “bestämde” tidningarna vad vi skulle prata om på arbetsplatsen. Idag bestämmer fikarumsdiskussionerna vad som ska stå i tidningen. Därför skriver tidningarna om delagarna i Idol, Let’s Dance, Bonde söker fru etc. Det verkar vara kvällstidningarnas överlevnadsstrategi. Om det beror på att “Så sparar du tusenlappar på rätt….” blivit utkonkurrerad av Pricerunner vet jag inte.
Specialisering har också varit en överlednadsstrategi för tidningsutgivare. Bransch- och fackpress har funnits länge. Men nu finns det specialtidskrifter till och med för de som ska gifta sig.
På webben kan man driva specialiseringen ännu längre. Ska man trycka och distribuera en tidning krävs det ändå ett minimum av läsare för att kostnaden per exemplar ska bli hanterligt. På webben finns inget sånt samband. Det kostar inte mer att skriva för en läsare än för 1000.
Hellre smal än snabb?
Webben är också snabbare än tryckta medier. Snabbare än TV och lika snabb som radio. Snabbare givet att webben “sänder” hela tiden och inte bara vid särskilda tider.
Av alla de skribenter som har intresserade läsare på webben är det bara ett fåtal som väljer att konkurrera med nyhetsmedier. Det övervägande flertalet skriver intressant och initierat men med fokus på kunskap och nytta och utan hänsyn till tidsaspekten.
När nu allt mer av människors läsning kommer från källor vars skribenter inte är skolade i “nyhetstänkande” kommer nyheten att förlora sin betydelse.
Jag påstår att nyheter inte i sig har större värde än annan information utan att det är ett gammalt ideal format och förvaltat av en yrkesgrupp som nu tappar sin exklusivitet. Därmed tappar också “nyheten” sin roll som måttstock för hur information värderas, sållas och presenteras.