Category: Media & Kommunikation

1976 eller 1977 var jag med min gymnasieklass på studiebesök på DN/Expressen i Stockholm. Min yrkesambition var då att bli journalist. Jag frilansade lite åt tidningarna i Gävle och besöket på Stockholmstidningarna var stort. Vi fick bland annat se filmen “Tidningsmänniskor”.

Filmen skildrar en tid som redan då var på väg att försvinna. Blysättningen var på väg ut och skulle snart vara ersatt av fotosättning. Ombrytningen flyttade ut från sätteriets kast till ritbord där texterna monterades med vax på sidutskjut på det sätt man ser Expressens bilagor bli till på i filmen.

Varje yrkeskategori i tidningsproduktionen omgavs av ett romantiskt skimmer. Hetsen och prioriteringarna på centralredaktionen. Utrikeskorrar som ringer in sina artiklar. Reportrar som inte väjer för makten. Fotografer som tar sig in överallt ”om de så ska vara utklädda till Lucia med blixtljus i håret”. Korrekturläsarna uppfattades nog i allmänhet som färglösa men de åtnjöt stor respekt för sina falkögon och ordningssinne.

Å så tidningsdistributionen. Tuffa killar som i ur och skur satt på flaket till pickupen och kilade in till kiosker och butiker med tidningsbuntar. Tidningbilarna som skötte distributionen i Mälardalen minns jag från tidiga bardomsår. Också de amerikanska pickuper. Förarna körde som galningar. Det sas att tidningarna betalde deras fortkörningsböter. Allt som hade med tidningar att göra omgavs av myter och romantiska föreställningar.

Nu är det annorlunda. Det mesta är bättre, törs jag säga. Det är egentligen bara en sak från den tiden jag tycker saknas idag: Yrkesstolthet. Det gäller inte bara tidningsmänniskor, utan överlag. Det är som att människor, framför allt de med ”okvalificerade” arbetsuppgifter, förr bättre såg betydelsen av det de gjorde för att helheten skulle bli bra. Men kanske är det också bara ett romantiskt skimmer.

Jag läser i Dagens Media att Expressens chefredaktör i ett direktiv till medarbetarna bannlyst orden “chock” och “galet” i rubriker.
Det var på tiden. Jag hoppas att “hån” och “hånas” också finns på listan över bannade ord.

Svenska Dagbladet har väl inte precis sin bästa rubrik på förstasidan idag. “Värktabletterna fälls rekordofta för reklam”. Fälls för misshandel, fälls för fortkörning, fälls för terrorbrott… formen “fälls för” är gammal och bekant och när den används är det alltid i samband med ett brott mot en lag, regel eller överenskommelse.
Kanske har jag missat någon ny lag som trädde i kraft vid årsskiftet? Låt oss hoppas att SvD har haft en dålig dag och att reklam fortfarande inte är ett brott.

“All publicitet är god publicitet” lyder vulgäruppfattningen om publicitetsarbete. Det krävs dock inte mycket eftertanke för att inse att så inte är fallet. En jämförelse mellan de betyg politiker får i Sifos årliga undersökning och Politometerns undersökning av hur politiker syns i media visar samma sak. Det finns inget samband mellan att synas mycket och att vara uppskattad.

Bäst betyg i Sifoundersökningen får Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Båda får betyget 3,8 (på en femgradig skala). Enligt Politometern 2010 förekom Reinfeldt 156 gånger i media under undersökningsperioden och Borg 24 gånger. Carl Bildt som får betyget 3,5 förekom 38 gånger. Jan Björklund med betyget 3,0 förekom 41 gånger. Maud Olofsson förekom 99 gånger och fick betyget 2,8. Göran Hägglund fick också betyget 2,8 och förekom 49 gånger.

Ett problem med jämförelsen är att betygsundersökningen gjordes 13-16 december 2010 och Politometern 16 december 2009 t o m 23 mars 2010. Men jag har ingen känsla av att exponeringen av de olika politikerna förändrats radikalt under året.

På Kuba är människors frihet starkt begränsad. Det finns snäva gränser för åsiktsfriheten, för yttrandefriheten och för föreningsfriheten. Landets gränser är också stängda för medborgare som vill resa utomlands.

Att då marknadsföra Kuba med en slogan som “Inga gränser” är idiotiskt.

Om det inte är så att Kubas svenska reklamfolk velat dra uppmärksamhet till ofriheten genom att göra ett så uppenbart lögnaktigt, eller ironiskt, påstående om Kuba. Men ironi i reklam är svårt och jag tror personligen inte att det finns en sån tanke bakom denna reklam.

“Kuba är en auktoritärt styrd enpartistat… Yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet saknas. Rättsväsendet är inte oberoende av statsmakterna.”

“Godtyckliga förhör, kortvariga frihetsberövanden och trakasserier från myndigheternas sida gentemot dissidenter är alltjämt vanligt förekommande.”

Citaten är hämtade ur Utrikesdepartementets rapport om de mänskliga rättigheterna på Kuba från 2007. Rapporten finns här.

Löpsedlar och rubriker är en ständig källa till språklig nydaning. Snålt med utrymme och krav på intresseväckande formuleringar är naturligtvis skälen därtill.

För det mesta lägger man mest märke till denna kreativitet när resultatet på något sätt stör en, i alla fall gör jag det. För några år sen inledde “Nakenchock” en serie chocker av olika slag på löpsedlarna. Jag kan dock inte minnas någon händelse bakom rubrikerna som verkligen chockade mig.
Jag är väl ovanligt vidsynt.

Sen en tid grasserar en annan olycklig rubrik-konstruktion: “Hånad”. Folk blir enligt rubrikerna hånade både här och där. Oftast i TV.
Också här förefaller det undantagslöst vara så att ordet används fel. Om någon hånas offentligt är det illa och i vissa fall säkert motiverat att uppmärksamma på nyhetsplats. Men nu handlar det om att man har skojat med någon offentligt person.

Att skoja med någon på ett kränkande sätt är att håna. Men man kan skoja med någon på hennes bekostnad utan att det för den skull är kränkande.
Man skulle, med en axelryckning, kunna konstatera att tidningarna använder ordet fel och fortsätta med vad det nu var man höll på med. Men jag är rädd att denna användning av ordet riskerar att förstärka en annan oönskad trend. Jag tänker på den överdrivna önskan om “respekt” som tycks växa på sina håll.

Visserligen har skämt på egen bekostnad högre status än skämt på andras. Men förmågan att skratta åt skämt om en själv har också alltid varit ett mått på någons storhet. Att sätt ribban högt i detta avseende har varit ett uppskattat karaktärsdrag.
Att kalla skämt för hån kan därför ha en vidare betydelse än kvällstidningsredigerarna nog tänkt sig.