Ska man delta med ett evenemang eller genomföra någon opinionsbildande insats i Almedalen bör man:
1) Tänka sig för. Når vi rätt målgrupp där? Kan vi nå dem när konkurrensen är mindre?
2) Börja i god tid. De bästa lokalerna och lägena bokas tidigt. Vilket läge eller vilken lokal som är lämplig beror givetvis på vad man vill göra. Alltså måste man tidigt bestämma format och tid.
3) Bestäm format och tid tidigt. (Seminarium, föreläsning, debatt, utställning, mingelplattform?)
4) Boka boende åt medverkande och boka eventuellt rum åt deltagare. Boende är en kritisk faktor under Almedalsveckan. Resor likaså.
5) Meddela nyckelgrupper att man arrangerar evenemanget tidigt. Bjud in under våren och håll dem uppdaterade fram till evenemanget.
Ska man till Almedalen som besökare är tipsen följande:
1) Boka boende och resa tidigt.
2) Sätt upp något slags målsättning. Det kan vara detaljerat som en lista över personer du vill tala med eller ämnen du vill få belysta. Det kan också vara mer oprecist som att knyta kontakter med företrädare för ett eller annat.
3) Kalendariet på www.almedalsveckan.info är en bra plats att börja. Ett par veckor innan är det mesta klart och man kan planera vad man vill delta i. #almedalsveckan och #almedalen är bra taggar för att följa vad som händer i Almedalen på Twitter.
4) Hamnen – Almedalen – Strandgatan – Stora torget – Donners plats – Hotell Visby. Där händer det mesta. Österport, Adelsgatan och andra platser som hör Visby och sommaren till är i stort sett döda ur Almedalsvecko-synpunkt.
5) Kvällarna är lika viktiga som dagarna. Kolla i kalendariet vilka mingel som verkar intresanta och om de är öppna för alla eller kräver inbjudan. Krävs det inbjudan är det i de flesta fall bara att kontakta arrangören och säga att man gärna vill komma. Också här kan det krävas viss framförhållning. Donners brunn brukar vara centrum för kvällarnas sociala aktiviteter. Men krogarna i närheten är också välbesökta med Almedalsfolk.
Sen gäller det naturligtvis att vässa sin mingelförmåga. Var inte blyg, ta kontakt med andra. Se till att du kan presentera dig och det du vill eller står för på ett koncist och intressant sätt. Glöm inte visitkorten.
Efterfrågat (2010). En av de mingelarenor i Almedalen som är ett av de riktigt värdefulla delarna av arrangemanget.
Det drar ihop sig. Nästa vecka är det dags för Almedalsvecka igen. Till vilken nytta, frågade en twittrare idag. Som med så mycket annat är nyttan olika för olika deltagare. Vilken konkret påverkan Almedalen har på enskilda beslut i politiken eller näringslivet går inte att ha någon välgrundad uppfattning om. Man kan inte heller veta om opinioner påverkas eller skapas i Almedalen. Men jag tror att vårt lilla hörn av världen blir en bättre plats med hjälp av Almedalen.
En del frågor som annars inte uppmärksammas särskilt mycket har en chans att få en stund i rampljuset. Oftast är det någon enstaka aktivitetet, som bildandet av Kulturpartiet (som var en PR-bluff) eller Gudrun Schymans penga-eldande som fångar medias uppmärksamhet. Men många når mindre men viktiga målgrupper med sina aktiviteter.
Men jag tror att den absolut viktigaste funktionen Almedalen fyller är en annan. Det är en unik arena genom att så många opinionsbildare och beslutsfattare samlas på en plats samtidigt. Och inte nog med det. De som är där är i hög grad inställda på att träffa andra och lyssna på dem. I de många informella möten som äger rum lyssnar de som annars mest bara pratar.
Hur ofta får en okänd person, utan att representera något särskilt intresse och utan någon efterfrågad expertkunskap, tillfälle att prata med finansministern? Inte ofta. Men i Almedalen händer det. Jag har själv haft Anders Borgs uppmärksamhet i 10 minuter i baren på Donners Brunn en Almedalskväll. Jag tycker det säger något om Almedalen. Och om Anders Borg för del delen.
Blåvita varor gör comeback på Coop. Det bör ha varit i slutet på 70-talet som blå-vita varor gjorde debut på Konsum. Det var ett djärvt grepp. Men jag vet inte om det var framgångsrikt. Frågan är hur det går den här gången.
Konsum hade en del idéer på 70-talet. De flesta präglades av grundidén att köpmannen var ond. En kapitalist av Krösus Sork-typ. Konsum ägdes av kunderna själva därför fanns ingen sådan ondska. Men här och var var medlemmarna bekymrade över att varorna i Konsum och på Domus var desamma som hos de kapitalistiska köpmännen. Dessutom var priserna vanligen högre. Från Konsumledningens sida lyssnade man och försökte göra något åt saken.
Därför kunde man i Domusvaruhusen se en klädeskollektion av synnerligen praktiska och ack så tråkiga plagg i beige och grått. När medlemmar tyckte att det var illa att konsums egen cola-dryck innehöll samma typ av färgämnen som det multinationella (=onda) Coca Cola Companys förlaga, svarade Konsum med en cola som saknade färgämnen och såg ut som sockerdricka. Den gick naturligtvis inte att sälja.
De blåvita varorna blev mer långlivade. Tanken var att det blåvita sortimentet skulle bestå av billiga vardagsvaror. Om jag minns rätt var ett av skälen till att de skulle vara billiga att man inte gjorde reklam för varorna. Förpackningarna var vita med ett blått fält med vit text som talade om vad det var för produkt. Som på T-shirten på bilden ovan. Tvål, tandkräm, kaffefilter och andra basvaror fick successivt sällskap av allt fler produkter.
Det dröjde nog inte länge förrän de första parodierna på de blåvita varorna såg dagens ljus. Så småningom blev det riktigt många. Jag minns en vit slips med blått fält och texten “Slips”. Konstnären Lasse Åberg gjorde en litografi med samma design “Konst” stod det i det blå fältet. Med tillägget “av litografityp” under. Jag såg till och med en segelbåt vars vita skrovsida pryddes av ett blått fält med texten “Båt”. Konceptet lånade sig väl till det mesta.
En del av parodierna var nog avsedda att håna idéen. Andra säkert mer kärleksfulla. Oavsett vilket hade vi idag betraktat det som “viral marknadsföring”.
När Coop nu re-lanserar blåvita varor har man redan från början kaffekoppar och en T-shirt med i det blåvita sortimentet. Jag undrar om det är en önskan att skapa en ny sådan viral effekt som ligger bakom. Eller är det rent av så att man vill förebygga en våg av skämt/härmningar/hån? Att skriva “Bil” med vita bokstäver i ett blått fält på sin vita bil känns säkert inte så kreativt när Coop själva visat vägen med bl a “T-tröja”. Den som lever får se.
Vad beträffar blåvita varor som sådana tror jag att tiden har sprungit ifrån tanken. Billiga och bra varor finns det alltid en efterfrågan på. Men det finns gränser för hur förnuftiga vi vill vara. Vi vill gärna ha lite varumärkesflärd omkring oss. Och för den som verkligen har det knapert kan det faktiskt vara så det bara är basvarorna som erbjuder den möjligheten. Edet Soft blir den lyx jag kan unna mig, när både märkeskläder och entrecôte ligger utom min budget. Då får det blå-vita dasspappret stå kvar på hyllan.
Journalisten Bob Woodward på Washington Post fick 1972 ett tips från en anonym källa. Enligt tipset hade medarbetare i presidentent Nixons återvalskomitté gjort inbrott i Demokraternas partihögkvarter. Tillsammans med kollegan Carl Bernstein nystade han sedan vidare och kunde så småningom koppla inbrottet till högt uppsatta medarbetare till presidenten. I den följande sk Watergateskandalen framkom det att också presidenten haft kännedom om inbrottet och försöken att dölja kopplingen till återvalskommittén. Affären slutade med att president Nixon avgick i augusti 1974.
I dramadokumentären Alla presidentens män (All the presidents men) från 1976, baserad på Woodward och Bernsteins bok med samma namn, kan man följa deras arbete med den inledande nyheten som fick bomben att brisera.
Det framgår att de båda journalisterna ägnade mycket tid och möda åt att hitta belägg för sin källas uppgifter. Trots att man tyckte att man hade sådana belägg, krävde redaktionsledningen att man skulle ha ännu mer på fötterna innan man publicerade nyheten. Woodward och Bernstein fick jobba vidare i jakten på belägg för att tillfredsställa ledningen.
The Washington Post ville helt enkelt veta att det man skulle rapportera var sant. Eftersom man bara hade en anonym källa att stödja sig på kunde påståendena om oegentligheter uppfattas som deras egna.
Faktakollen hade nog varit mindre omfattande om källan hade gått att citera. Men ändå. Tidningen ansträngde sig så mycket man kunde för att förvissa sig om att deras nyhet var sann. Man visade respekt för sina läsare. Man tog ett ansvar för det man publicerade.
Jag tycker mig märka ett mycket litet intresse för om saker är sanna eller inte i svenska medier idag. Åtminstone om vi talar om kvällstidningar och vissa TV-program. Om något är sant eller inte tycks inte vara relevant för dessa medier.
Tidningarna gömmer sig helt enkelt bakom sina källor. De får stå för vad de påstår. Det är inte redaktionens uppgift att avgöra om ett påstående är sant eller inte. Redaktionens ansvar inskränker sig till att ge en allsidig belysning av frågan. Lyckligtvis kan kraven på en allsidig belysning begränsas till att man frågar den som anklagas för något om det är sant eller inte.
Alltså kan de rapportera att en eller annan kändis misstänks för att ha använt droger. Det är polisens misstanke. De kan rapportera att en bok som kommer att ges ut innehåller påståenden om att kungen besökt en svartklubb. Det är författaren som får stå för påståendet. Författaren litar i sin tur på sin sagesperson som är eller var yrkeskriminell.
Om det är sant eller inte? Det är inte vår sak att avgöra försvarar sig media. Hur skulle det se ut om vi var tvungna att bevisa alla påståenden som vi återger?
Mitt svar blir: Medias trovärdighet skulle öka radikalt. Rubriker och nyheter skulle få en mer sansad ton. Färre människor skulle råka illa ut, ryktesspridning och förtal skulle minska. Kostnaderna för att göra en tidning eller ett TV-program skulle rusa i skyn. Kvalitet skulle bli ett kännetecken för media och mediakonsumenter skulle vara berädda att betala mer för riktiga och sanna nyheter. Världen skulle bli en bättre plats.
Sanningens mun - en antik marmorplatta med ett skulpterat ansikte. Den som sticker in sin hand i dess mun får enligt legenden handen avbiten om man ljugit. Foto: Craig Wyznik.
Det är alltid lätt att vara efterklok men med facit i hand tycker jag inte det var rätt av kungen att ge TT-intervjun. Jag förstår att trycket på kommentararer från kungen har varit stort. Så stort att han och hovet upplevt att det har varit svårt för kungen att göra ett bra jobb. Oavsett vad han gjort har frågorna kretsat kring hans påstådda “äventyr”.
Om kungen hade uttryckt sig rakare och tydligare hade jag möjligen haft en annan syn på om det var rätt eller fel.
Jag har svårt att tro att kungen haft professionell hjälp med att gå igenom frågor och svar inför intervjun. Det kan i och för sig vara så att han haft hjälp men sen i alla fall levererat otydliga svar i en strävan att ge svaren en egen orddräkt. Konstigare saker har hänt.
Jag tror inte att kungen avsiktligt uttryckt sig luddigt. Hans intervjusvar innehåller, vad jag kan se, inga bakdörrar. Inga formuleringar som gör det möjligt att i en framtid säga att “jag sa faktiskt aldrig att jag inte varit där eller där”. För den som följt “krisen” måste frågorna ha varit ganska förutsägbara. Med bättre förberedelser kunde kungen därför ha svarat tydligare.
Men kungen kunde också ha fortsatt att ignorera frågan. Visserligen hade det säkert varit svårt att upprätthålla en god stämning vid möten med pressen vid olika evenemang när frågorna börjar handla om kungens eventuella strippklubbsbesök snarare än ämnet för dagen. Men det är inte omöjligt att besvara den första frågan av det slaget med: “Jag har som ni vet inte för avsikt att kommentera dessa rykten. Idag svarar jag på frågor om…”
Kungen har nämligen en särställning. Vi andra dödliga måste böja oss för medias makt och inse att vår framtid hänger på hur vi hanterar en kris. Med kungen är det annorlunda och det är en av statsskickets styrkor.
Republikanerna har under denna mediekris tyckt sig känna vittringen av ett sårat villebråd. De har inte försuttit tillfället utan gjort vad de kunnat för att lyfta fram – och förstora – negativa konsekvenser av dels vad kungen påstås ha gjort, dels av hans sätt att hantera anklagelserna.
Problemet är, sett ur republikanernas synpunkt, det att den senaste publicitetens negativa konsekvenser är så gott som försumbara. Den slutsatsen gäller i stort sett också om kungen skulle ha gjort allt det han påstås ha gjort. Konsekvenserna skulle kunna vara två. Den första skulle vara att kungen utsattes för utpressning. Den andra att han förlorar folkets stöd.
Kungen är emellertid så gott som immun mot utpressning. Och det är det som jag menar är ett av statskickets stora fördelar. En vald president blir inte omvald om han beslås med oegentligheter, han eller hon kan i vissa länder tvingas avgå eller ställas inför riksrätt. En president blir därför känslig för utpressning. En president har i många fall också reell makt vilket gör honom eller henne till ett intressant utpressningsoffer.
Kungen kan inte förlora sin ställning med mindre än att han förbrukat folkets förtroende. I praktiken betyder det att kungen möjligen skulle kunna tänkas betala en utpressare pengar för att rädda sitt äktenskap men aldrig för att rädda sitt ämbete. Utpressningsförsök mot kungen kan heller aldrig ha några andra motiv än pengar. Eftersom kungen saknar makt är det poänglöst att utpressa honom för maktändamål.
Att kungen är ordförande i utrikesnämnden och därmed får del av hemlig information som han skulle kunna läcka under utpressning är väl det enda tänkbara “maktmotivet”. Det vore mycket illa om det skedde. Men om det blev känt att det skett skulle konsekvensen tveklöst bli att monarkin var i fara. Priset för kungen skulle med andra ord vara högre än t o m ett havererat äktenskap.
Den mer allvarliga konsekvensen vore om kungen eroderade förtroendet för statsskicket så att det förlorar sitt folkliga stöd. Många politiker skulle agera aktivt för införandet av republik om de såg att de hade folkets stöd för det. Men av allt att döma är det media och inte medborgarna som ser detta som en kris för kungen eller rent av statsskicket.
Det finns en mycket stor skillnad mellan medias och allmänhetens moral. Media har en mycket “högre” moral. En moral som dikteras av möjligheterna att sätta rubriker snarare än moralfilosofiska överväganden. Med en “hög moral” kan man skapa rubriker av många fler händelser än med en mer tillåtande moral.
Tidningar kan kosta på sig denna “högre moral” för de kommer aldrig att sniffa kokain, de kommer aldrig att begå äktenskapsbrott eller ens köra mot rött. Och går de på strippklubb så är det för att göra reportage. Vi människor, som inte är lika ofelbara, överser också i större utsträckning med andras övertramp. Så länge det inte är uppenbart att oskyldiga får lida för någons agerande är vi sällan fördömande.
När det gäller kungen är vi förmodligen mer förlåtande än när det gäller förtoendevalda, företagsledare eller annan elit som förväntas vara meritokratiskt tillsatta. De har sökt och fått ett uppdrag, ett förtroende. De är intelligenta, utbildade, har en gynnande bakgrund och uppväxt. De representerar något som för flertalet medborgare är oupnåeligt trots att deras befattningar formellt är tillgängliga för alla. Av dem kräver vi måhända högre moral än av “vanliga” människor.
Kungen faller märkligt nog i kategorin “vanliga människor” i detta avseende. Det är ödet som placerat honom där han är, på samma sätt som många uppfattar att ödet placerat dem där de är.
Jag menar därför att kungens kris inte är så djup som man kan förledas att tro. Men det är fullt möjligt att det bara är början på en kris för media.
Edit: Frågan debatteras flitigt på olika siter bl a här:
http://www.resume.se//nyheter/2011/06/01/hovnarren-ternert-har-gjor/
http://www.dagensmedia.se/nyheter/tv/article3193164.ece
Den bästa analysen jag stött på hittills gör dock Johan Anderberg på tidningen Fokus website:
http://www.fokus.se/2011/06/sa-riskerar-kungen-att-bli-politiker/
Staffan Dopping har på sin blogg formulerat de svar han tycker kungen borde ha gett i intervjun:
http://staffandopping.se/home/3-pr-o-kommunikation/21-om-det-var-lugn-kungen-ville-skapa-sa-kunde-tt-intervjun-ha-varit
Det är en konst att ge bort uppskattade presenter. Vi ställs inför problemet varje gång någon i familjen eller bekantskapskretsen fyller år. Problemet blir ändå större när det handlar om företagspresenter. Det är fler mottagare med olika intressen och behov som ska få en och samma sak. Det är inte ofta jag blir inblandad i frågor av detta slag men det händer. Jag har därför funderat över vilka av de “give aways” jag fått genom åren som jag uppskattat.
Tillsammans med en snabb enkät bland vänner och bekanta fick genomgången bli grunden för en tio-i-topp-lista.
Tio-i-topp-listan (utan egentlig ibördes ordning)
Läppcerat – givaren får inte bara en tanke utan en tacksam sådan varje gång ceratet skänker lindring åt läpparna. Karottunderlägg – sidan med företagsnamnet hamnar iofs alltid nedåt men jag påminns likväl om givaren varje gång jag använder underlägget. USB-minne – gärna ett till formatet litet som man kan ha på nyckelringen men med generöst med lagringsutrymme. Köksförkläde Badhanduk – i fin frotté så att den kommer till användning i badrummet och inte får ett liv som en snabbt sliten strandfilt. Penna – konferenslokalernas billiga blyertspennor går fetbort. Det ska vara en penna av god kvalitet och jag skulle satsa på kulspets. Inbunden anteckningsbok – Trots datorer och telefoner gör de flesta fortfarande anteckningar för hand, när vi talar i telefon t ex. Kundvagnsmynt att ha på nyckelknippan Ryggsäck Nagelvårdsset – Jag använde ett sånt set jag fick i present i över 10 år.
Presentböcker, kristallskålar, fondue-set och andra mer påkostade presenter som en del företag håller sig med finns inte med på listan. Av flera skäl.
Om värdet är större än en procent av basbeloppet blir gåvan en muta. Idag innebär det att gåvan inte får vara värd mer än 400 kronor. Men också gåvor som är värda mindre kan i olika sammanhang bli betraktade som mutor, säger juristerna. Det är bäst att hålla sig på betryggande avstånd från den gränsen.
Vem ställer fram en aldrig så vacker fouduegryta på middagsbordet om det finns en stor företagslogotyp på sidan? Men invänder någon, måste det finnas en stor företagslogo på den då?
Nej. Oavsett vad det är för present ska “reklamtrycket” naturligtvis vara diskret. Det ska påminna mottagaren om ditt företag varje gång presenten används. Inte förvandla mottagaren till en reklampelare. Men vissa saker tål knappast något tryck alls.
Böcker då? Varför är det inte bra presentreklam? Jo, därför att den läser mottagaren i bästa fall en gång. Har man tur hamnar den sen i en bokhylla för att inte tas fram förrän det är dags att flytta. Då hamnar den i pappersinsamligen, om den inte gjorde det redan från början. Det kan finnas skäl för ett företag att trycka en bok men inte för att ha en present att ge bort.
Jag råder den som ska välja en reklampresentsak att fundera över vad du själv använder ofta och som inte har stort ekonomiskt värde. Det är där man hittar de bra presenterna.
När man tittar i presentreklamföretagens kataloger finns det många mer tveksamma produkter. För mig är det obegripligt att man kan vilja ge bort:
Billiga pennor – används bara till dess att man hittar en bättre (och det går oftast snabbt). Kollegieblock – kort livslängd. Konferensmapp – begränsad användbarhet. Rollup-penna. – En penna med utdragbar banner. Vem använder en sån? Apelsinskalare – jaha och var är den när du ska skala apelsinen? Mobilband, nyckelband – det går 13 på dussinet. Wettexduk – hur fräsch är den efter en vecka? Grillgallerrengörare – kladdig efter första användningen. Plastgem – gem hör till det förgångna och plastgem förstör pappren. Isskrapa – En till? Tack.
Ola Lindholms krishantering får inte godkänt av många bedömare. Personligen tror jag att Lindholms krishantering är bättre än vad många av mina kollegor tycker. En av invändningarna mot Ola Lindholms krishantering är att den är inriktad på den juridiska processen. Han hävdar sin oskuld med målet att blir frikänd. Att låta jurister sköta krishanteringen är inte bra. Media fungerar inte som domstolar är den principella invändningen.
Jag tror inte att Lindholms argumentation är avsedd för domstolen. Hans chanser att bli frikänd är små. Han har fyra argument för varför provsvaren är positiva trots att han inte har tagit kokain:
Provsvaren är hopblandade
Det är fel på provsvaret
Provet eller provsvaret är manipulerat
Han har fått i sig kokain ovetandes. Kanske genom en ögonbehandling.
Det är en tung uppgift att övertyga en domstol om att polisen eller rättsmedicanalverket gjort fel. Det händer rimligen väldigt sällan att de blandar ihop provsvar eller att utrustningen fallerar. Det är förmodligen också ovanligt att resultaten feltolkas eller att det blir fel i rapporter från laboratoriet osv.
Inga system är ofelbara och ibland blir det säkert fel också vid sådana här provtagningar och analyser. Men åklagare och domstolar utgår från att de resultat de får ta del av är riktiga. Om de skulle frikänna för att det blir fel, säg en gång på tusen, skulle testerna förlora sitt värde.
Att övertyga domstolen om att polisen eller någon annan skulle ha manipulerat provet är nog en ännu svårare uppgift.
Att han skulle fått i sig kokain ovetandes kan man inte heller utseluta. Men domstolen lär resonera på samma sätt här. Om vi skulle frikänna den som hävdar att man fått i sig en drog ovetandes skulle alla säga det. Alltså blir bevisbördan omvänd i det fallet. Den misstänkte måste själv erbjuda en rimlig förklaring till hur han kunnat få i sig drogen. Ola Lindholm har i sin blogg erbjudit en förklaring. Hans ögon har behandlats pga allergi. (Den levererades som förklaring till varför han var rödögd, vilket kunnat vara en orsak till att polisen intresserade sig för honom öht). På nätet har förklaringen redan skärskådads. Det är svårt att avgöra med vilken kunskap. Men min bild är den att preparat med kokain används för att bedöva ögat vid operationer. Tidigare fanns också ögonmediciner med kokain. Dessa ska dock ha slutat användas på 1950-talet.
Summa summarum framstår det som att Ola Lindholm presenterar sitt juridiska case. Men i själva verket är det nog för allmänheten han presenterar det. Den som vill tro på Lindholms oskuld får många skäl att fortsätta göra det. Kanske övertygar han till och med en och annan skeptiker. Att det inte håller i en domstol har han nog insett. Har han inte gjort det själv har hans advokat rimligen berättat det för honom.
Varför gör han det då i egna medier? Varför ställer han inte upp i intervjuer med tidningar och TV?
Jag skulle tro att skälen är tre.
Nu kan han hävda att han gett all information han har att ge, utan att behöva bemöta motargument av det slag jag tagit upp ovan.
Han slipper frågor om ifall han använt droger tidigare.
Men viktigast: De som har någon form av intresse för denna historia hittar Ola Lindholms information. I riksspridda medier kommer intresset att svalna fram till dess att nästa steg tas i rättsprocessen – dvs att rättegången inleds i september eller att Ola Lindholm skriver under strafföreläggandet. Lindholm når med andra ord ut utan att skapa onödig uppmärksamhet.
Expressens chefredaktör Thomas Mattson gav för övrigt ett bra tips i UnitedMinds-TV på Expressens website. (http://tv.expressen.se/nyheter/unitedmindstv/1.2431787/united-minds-om-ola-lindholm)
Rådet framfördes som en profetia, vilket måhända minska Lindholms benägenhet att följa det. Mattson tror att Lindholm (med hjälp av en PR-byrå) kommer att skriva en debattartikel på DN debatt. Artikeln har ett mediekritiskt fokus men berättar också att Lindholm beslutat skriva under strafföreläggandet, trots att han är oskyldig. Domstolarna har trots allt viktigare saker för sig.
Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm valde en ovanlig väg att hantera misstanken om att ha använt kokain. Ola Lindholm är chefredaktör för Kamratposten och har varit programledare för många populära barnprogram genom åren. Han är nu misstänkt för att ha tagit kokain. Något som han bestämt förnekar. Misstanken mot honom har uppmärksammats stort i kvällspressen. Lindholm har inte velat kommentera misstanken i intervjuer. Istället har han skickat ut ett pressmeddelande, skrivit ett brev till Kamratpostens läsare på tidningens website och publicerat ett brev i en blogg på nätet.
Det är en annorlunda krishanteringsstrategi. Formulär 1A för krishantering föreskriver att man erkänner sin skuld och lovar bättring. Man presenterar sedan de omständigheter som kan skapa förståelse för att det blivit som det blev. Det finns också gott om exempel på hur den mest spontana formen av krishantering – att gå under jorden – fungerat bra. Nackdelen med metoden är att om media inte tappar intresset riskerar man att få vara under jorden länge. Om frågan är av tillräckligt intresse och det finns andra källor som kan förse dem med information eller synpunkter fortsätter skriverierna. Negativa uppgifter får dessutom stå oemotsagda.
Ola Lindholm har valt en annan väg. Något slags medelväg. Kanske för att formulär 1A inte passar, eftersom han hävdar sin oskuld. Han kommenterar, sparsamt, i egna medier. Jag gissar att han vill nå sina viktigaste målgrupper. Han vill “vaccinera” dem mot mediabeskrivningarna genom att ge dem sin berättelse, rak och av media obearbetad. En uppenbar nackdel är att han bara når en bråkdel så många läsare som de riksspridda medierna. Det som skulle kunna vara en poäng är att för de flesta är detta bara en nyhet som fladdrar förbi bland alla andra. Om Lindholm kan nå de riktigt viktiga mottagarna, de som har något inflytande över hans framtid, kan strategin vara bättre än den först verkar. Det finns en annan poäng också. Mer om det senare.
Affärer blåser inte över så länge det finns nytt att berätta
Ola Lindholm skriver själv att han var övertygad om att det andra provsvaret skulle fria honom från misstankarna. Hade det varit så hade saken varit över nu. Men den här “affären” har inte blåst över. Här har det hela tiden kommit till nytt som tidningarna kan skriva om. Delvis beroende på att redan misstanken fått konsekvenser. Lindholm har tagit time-out från sin tjänst. SvT låter samarbetet “vila”.
Rättsprocessen har också en “dramaturgi”. Ett preliminärt provsvar på urinprovet följs av ett nytt bättre test som gav utslag för bensoylekgonin (som tydligen är något som bildas när kroppen bryter ned kokain). Sen väcks åtal som följs av en rättegång och av att en dom meddelas. En sån här affär är med andra ord ingenting som blåser över fort.
Ola Lindholm har i sitt blogginlägg skildrat hur media arbetat och kritiserat framför allt Expressen och namngivna medarbetare och tidningens chefredaktör. Det har naturligtvis gett nytt stoff att skriva om både för Expressen och andra tidningar inklusive branschmedia. Det hade nog varit klokt av Lindholm att vänta med den kritiken.
Ola Lindholms advokat Peter Lindqvist har nu också uttalat sig för media. Det har naturligtvis gett mer publicitet. Men det spelar kanske mindre roll eftersom det vid det här laget är uppenbart att affären inte blåser över av sig själv. Advokaten lyfter fram förhållanden som kan tala för att Lindholm är oskyldig trots att provsvaren tyder på att han tagit kokain.
LIndholm satsar på att berätta sin story
Ola Lindholm har själv pekat på dessa förhållanden i sitt blogginlägg. Det är här den andra poängen med blogginlägget kommer in. Bloggberättelsen innehåller många uppgifter och antydningar om tveksamheter i polisens handläggning. Urinprovet lämnas i en “skitig trappuppgång” och inte under kontrollerade former på stationen. Polisen har antytt att detta skulle ta flera timmar. Vad som hände sen med urinprovet vet inte Ola Lindholm…
Ola Lindholm skriver också:
“En ‘vänlig’ polishand läggs på min axel med orden:
– Ola, det här behöver ingen få reda på!”
Vad händer här? Tröstar polisen honom eller är det ett mutupplägg vi får ta del av?
Sen skriver Ola Lindholm om hur Expressen fått del av sekretessbelagda uppgifter han själv inte fått förrän senare, efter att han anlitat en advokat. Han skriver också att polisen dröjde fyra dagar med att skriva sin rapport.
“…polisrapporten var daterad och upprättad två dagar efter att Expressen publicerat sin första historia och således två dagar efter mitt pressmeddelande. Fyra dagar efter ingripandet”.
Polisens eventuella motiv för att läcka uppgiften om provresultatet (eller rent av manipulera det?) är enligt Lindholm ren och skär ekonomisk vinning. Tipspengarna räckte kanske till en Thailandssemester eller i värsta fall bara en Finlandskryssning.
“Dessutom ska man vara medveten om att de stickprovstester som uppvisar positivt för kokain har en extremt hög felprocent. Så hög så att polisen har varnats för att dra några slutsatser om skuld baserat på dessa test.” Skriver Lindholm på sin blogg. Advokaten Lindqvist nämner också den höga felprocenten när han intevjuas. Hur det är med tillförlitligheten hos dessa prov vet jag inte. Men Lindholm planterar duktigt med tänkbara felkällor som gör att han skulle kunna vara oskyldig till att ha använt kokain. Man kan naturligtvis inte heller avfärda Ola Lindholms tes att han kan ha fått i sig kokain ovetandes. Det handlar ju av allt att döma om små mängder.
Sammanfattar man krishanteringen framstår det som att Ola Lindholm räknat med att affären skulle blåsa över snabbt. Hade det andra provet friat honom hade det nog också blivit så. Frågan är om han framstått i en annan dager om han “samarbetat” med massmedia istället för att göra sig oanträffbar. Ola Lindholms egen syn på saken refereras trots allt redan nu i medierapporteringen. Kunde han ha hoppats på en mer sympatisk vinkling om han talat med enskilda jouranlister? Eller hade det krävt att han “talade ut” om det missbruk han helt förnekar? Det hela är säkert en mardröm för Ola Lindholm. En kafkaartad upplevelse enligt hans egen redogörelse. Men för den som arbetar med krishantering är det intressant att följa.
Branschtidningarna Resume och Dagens media har skrivit flera artiklar om dels misstanken mot Lindholm och dels om Expressens beslut att publicera nyheten med namns nämnande.
Bilden på Ola Lindholm är en pressbild från Kamratposten. Det är kanske inte helt lyckat att han håller i en megafon eftersom det ger fel bild av hur han hanterat situationen. Alternativet hade varit en bild där en betydligt yngre Ola Lindholm håller upp två böcker.
Johan af Donner som stoppade Rädda Barnens och Cancerfondens pengar i sin egen ficka har ett nytt projekt på gång. En kennel. Den senaste tiden har han ägnat sig åt att göra pudel på pudel. Idag gjorde af Donner ett framträdande på ett seminarium om kriskommunikation. Dessförinnan har han låtit sig intervjuas av Resumé. Han har oförbehållsamt erkänt sin skuld. Och denna pudelkenneln är nog det bästa han kan ägna sig åt fram till dess att det blir dags att sitta av fängelsestraffet.
Jag fick en inbjudan till seminariet men övervägde aldrig att gå. af Donners medverkan var ett skäl till att det inte var aktuellt. Han har kanske intressanta upplevelser att dela med sig av. Och straffet för hans gärningar är ett annat men jag ville ändå inte gå. Och jag tycker det var fel att bjuda in honom som föreläsare. När han har avtjänat sitt straff är det en annan sak.
Sett ur af Donners synpunkt är det dock rätt agerat. Det är smart att lägga sig platt och att vända sig till folk i den egna branschen. När han om 5 år ska göra comeback är det väl hos de forna kollegorna har lär börja sitt försök att hitta en utkomst. Nu visar han tydligt att han vill göra bot och bättring och komma tillbaka som en reformerad människa.
Drygt var tredje småföretagare (34 procent) oroar sig över är att förlora kunder pga ryktesspridning i sociala medier. Detta enligt Göteborgs Posten som refererar en undersökning som Trygg-Hansa gjort. Undersökningen visar, enligt GP, att 34 procent oroar sig över är att förlora kunder. Detta för att missnöjda kunder kan sprida dåliga rykten om företaget i olika sociala medier.
Två tankar slår mig på en gång. Den första är att det är ett väldigt pessimistiskt förhållningssätt till sociala medier. Likaväl som ryktesspridning kan göra att man förlorar kunder kan sociala medier leda till att man vinner kunder. Av GPs referat framgår inte om de två tredjedelar av företagarna som inte oroar sig för att förlora kunder istället ser möjligheten att vinna nya.
Den andra tanken är att det är väldigt sällan jag ser klagomål på olika företag och produkter hos de jag följer på Twitter och Facebook. Jag har känslan att det är vanligare att man delar med sig av det man tycker är bra. Kanske gäller det framför allt sånt som fIlmer, musik, restaurangtips och liknande. Men
nog läser jag också om hur nöjda folk är med sin resa, sin nya laptop, sin kamera och sin bil.
Enligt sajten Market.se baserar kunder sina inköpsbeslut mer på vad de läser på e-handelsplatser eller recensionssajter än via sociala medier som Facebook och Twitter. Market.se refererar en undersökning som undersökningsföretaget Lightspeed Research gjort bland 1 500 konsumenter.
Tidningen Computer Sweden skriver att fredagar är bästa dagen att nå ut på Twitter. Torsdagar och fredagar är de bästa dagarna att nå många på Facebook. Orsaken är i första hand att användarna ägnar mer tid åt att läsa tweets och facebookuppdateringar dessa dagar.
Källan till Computer Swedens kunskap är dels en undersökning av Buddy Media och dels nyhetssajten Machable som refererar vad som framkommit på en konferens. Orsaken är, menar man, att användarna börjar planera för helgen och tappar lite av sitt fokus på arbetet. Det verkar rimligt.
Det stämmer också med mina egna erfarenheter av e-nyhetsbrev och sociala medier som säger att fredagar är bra dagar att nå ut på.
Websiten Social Business skriver initierat och kreativt om affärsmässig användning av sociala medier. Där har Daniel Erkstam skrivit en artikel med titeln “Drömmen om den digitaliserade hantverkaren”. I artikeln argumenterar han för att hantverkare borde sluta prata i mobilen och istället satsa på sociala medier.
Han ger tre exempel på tillämpningar som hantverkare kunde ha nytt av:
1) Foursquare/Gowalla/Facebook places/Google places osv så att alla som vill kan följa vart hon/han är för tillfället.
2) Hantverkaren kan fota sina arbeten med mobilen och lägga upp bilder på twitpic/flickr/facebook.
3) Via Google Calendar skulle hantverkaren kunna dela ut sin kalender helt publik och låta folk se själva när han/hon har tid att ta på sig ett jobb.
