Askmolnet från den isländska vulkanen som satt stopp för flygtrafiken i stora delar av Europa är intressant ur flera vinklar. Inte askmolnet i sig så mycket som hur människor och organisationer hanterar konsekvenserna.

Först kan man konstatera att social nätverkssajter som Facebook och Twitter är utmärkta i just sådana här situationer. Jag vet tämligen väl vilka i vän- och bekantskapskretsen som drabbats på olika sätt. Jag kan alltså ta hänsyn till det i både privat och professionell planering.

Den andra reflektionen är hur olika människor reagerar när de inte kan resa hem som planerat. Några, men de tycks vara förvånansvärt få, löser de praktiska problemen och gör det bästa av ytterligare några dagar på ett resmål de flesta av dem i alla fall ville åka till.

Andra tycks bli mer eller mindre lamslagna och uthärdar dagar i flyktinglägerliknande misär på flygplatsen. Många ägnar sin tid åt att ringa flygbolagen, researrangören, konsultatet, arbetsgivaren och alla de kan komma på och bombarderar dem med argument och krav. Ibland också hot och svordomar.

De “tysta offren” är alla de som är kvar hemma och plötsligt upptäcker att de är ensamstående föräldrar en vecka till eller inser att de måste sköta kollegans jobb också. I värsta fall drabbas de av bådadera och har därtill en äkta hälft i upplösningstillstånd på någon flygplats långt borta.

När askan lagt sig återstår det många intressanta analyser att göra och slutsatser att dra. Ger Askmolnet fler virtuella möten och färre resor framöver. Fast vulkanutbrott är sällsynta och minnet kort, så det är nog en övergående effekt i så fall.
Kommer företag att se över sina resepolicys, fundera över nyckelmedarbetares behov av resor etc, etc.
Många företag har fått testa sina krishanteringsplaner på ett oväntat scenario. (Vilken är ett definierande kriterium för en kris - den är oväntad.) Andra företag inser att de behöver krishanteringsplaner.
Alla företag och organisationer har förhoppningsvis insett att det är lika viktigt att berätta vad man gör och tänker göra som att faktiskt göra något.