Jag läser i SvD om en en doktorsavhandling om runstenar av Marco Bianchi. En av slutsatserna är enligt tidningen att en del runor kommit till för att runristarna velat visa att de kan skriva snarare än att de har något att berätta. En del runskrifter är tydligen rent av ren rappakalja. Ristarna har inte ens kunnat runorna.

Dessa runstenar skulle alltså ha kommit till för att de som ristat och rest dem ville visa att de hängde med sin tid.

Och där har vi en parallell till sociala medier. En del aktörer twittrar och facebookar nog mest för att visa att de hänger med. Men vad är det för fel med det. Om de inte gör det helt mekaniskt innebär det också att de utforskar möjligheterna med sociala medier. Och förr eller senare kan de förmodligen hitta någon meningsfull användning av social medier.

Gör man det inte kan man åtminstone glädja sig åt att ens fåfänga försök att hänga med inte får samma monumentala dokumentation för eftervärden som skrytmånsarna som ristade runor utan att kunna skriva.

Edit: Det slår mig att många runstenar har formuleringar som “NN och MM lät resa stenen efter…” Så är kanske fallet med runstenarna med rappakalja också. Kringresande runstenskonsulter har sålt in en sten till någon herreman och sen levererat något obegripligt som alla tittat på utan att begripa ett jota och sagt “så fint”. Det är fritt fram att dra paralleller till nutiden för den som vill.