Det blir svårare att komma fram till den man ringer. Slutsatsen baseras på min egen erfarenhet och saknar vetenskapligt stöd. Men jag tror att många känner igen sig. Orsaken tror jag helt enkelt är den att telefonsamtalets betydelse har nedgraderats.
En gång i tiden var telefoner relativt ovanliga och telefonsamtal dyra. Även om Sverige tidigt blev ett telefontätt land dröjde det innan det var självklart att det fanns en telefon i varje hushåll. Unga som flyttade hemifrån, studenter i studentbostäder och andra förlitade sig på telefonkiosker med mynttelefoner.
Telefonsamtalen var färre och viktigare. Att svara när det ringde fick alltid högsta prioritet.
Idag finns fler abonnemang än människor i Sverige. Telefonsamtalen är många, långa och billiga. Många samtal är viktiga men andelen samtal som är tidsfördriv eller rena tidtjuvar har ökat. Att svara i telefon är därför ingen självklarhet ens när man kan. Och det är långt ifrån säkert att man kan svara.
Faktum är att det egentligen är en lycklig slump om en person har möjlighet att svara vid just det tillfälle, den bråkdel av en minut, då ringsignalen från ditt samtal ljuder.
Många har arbeten som gör att man inte kan prata i telefon över huvud taget. Men inte ens tjänstemän på kontor kan alltid svara. En stor del av tjänstemannens arbetsdag går åt till möten. Resten av dagen sitter han upptagen i telefon! Blir det en stund över att, läsa epost, samla tankar och skriva det som måste skrivas kan det vara nödvändigt att göra sig oanträffbar på telefon.
Att det överhuvud taget går att prioritera ned inkommande telefonsamtal på detta sätt beror på möjligheterna att tala in meddelanden och skicka SMS och epost. En del av mina kontakter har jag helt slutat ringa. Jag skickar SMS. Epost är på många sätt överlägset både SMS och telefonsamtal i och med att man kan bifoga texter, bilder, filmer. Nackdelen är naturligtvis att det handlar om envägskommunikation. I ett samtal styr man sig gemensamt fram till det som behöver diskuteras – det andra kan man lämna därhän.
Länge har telefonsamtalet varit det naturliva sättet att ta en första kontakt. En kontakt som följs upp med ett mail eller kanske ett möte. Jag tror det är dags att tänka om. Den som ringer har nästan definitionsmässigt ett större intresse av att samtalet kommer till stånd än den han ringer till. Har man väl lyft på luren vet man inte hur långt samtalet blir, om det är värdefullt eller bara stjäl tid.
Ett SMS är förmodligen en bättre första kontakt. Det talar om vad du vill och hur du nås. Den som får SMS:et kan då ringa vid en tidpunkt som passar honom. Du ska då ha mycket starka skäl för att inte svara, även om det kanske bara är för att be att få ringa upp när mötet är slut.
by 